EUROPALUFFAREN
THOMAS GÖRANSSON
EUROPALUFFAREN
Eftermurens fall –Vandringar genom ett Östeuropa iförvandling
©Thomas Göransson 2025
Karta: @Garmin Omslagsdesign: AliceLemaire
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8114-754-4
INNEHÅLL
Förord 7
Baltikum 9 Polen18
Tyskland 99
Tjeckoslovakien
FÖRORD
1989 föll Muren. Då befannjag migiCaracas anställdavett svensktrederi som marknadsekonom ochmitti en begynnandekarriär inom näringslivet.Vid nyåret 1989/90 åkte jagtill Berlin för attmed egna ögon se det otroliga, inte bara attMurenföll utanatt hela Europa upplevde en förändring sombaranågra år tidigare tycktes helt omöjlig, särskilt för min generation somvar uppväxt under det kalla kriget. Där ochdåkände jag attjag arbetade på fel kontinent, attdet var iEuropa manskulle varaför attuppleva förändringen ochinteiSydamerika.
Närkan man sedansägaatt någontingegentligen börjareller slutar? Ibland är det verkligt konkret, mankan sägapåminuten eller dagennär detbörjade ochslutade. Om man fårenidé om attvandragenom östraEuropa, ochsedan verkligengör det, så kanman förstås efteråt medprecisionsäga när resanbörjadeoch slutade. Eller kanman verkligendet,kan manverkligen vara så säker på när alltbörjadeoch slutade?
Börjaderesan med attjag iStockholm gickpåenbåt somskulleföramig till Tallinn, ellerhadeden börjat redan tidigare? Innan man kommit så långtsåhar ju en idéoch en planomsjälvaresan skapats. Närbörjade denformas? Var det när jag närjag läste Camilio Jose Celasbok »ResantillAlcarria« som jag fickinspiration attgöranågotliknande, dvsatt ströva genom en traktutanfast riktning och betrakta människornajag möter.Eller vardet när Murenföll och östraEuropaöppnadesupp för fritt resande på ettsättsom hade varit omöjligt under kalla kriget.Eller var resanbaraett sätt attbryta medmittgamlajag, en flykt bort ifrån någotoch vidare mot någotnyttokänt, en tankesom grottinom mig långt före jag läste Celas bok?Idén somtillslutformadesvar attluffa, vandra ellerresa långsamt genomEuropa från Tallinntill Sevilla ochvaraframme till världsutställningen iapril1992, och så förståsatt skrivaomdet,omvad jagsåg, tänkte ochupplevde.
När idén hade formatssåskulleett beslut tasatt verkligengenomföraidén
När tog jag det beslutet? Vardet när jag satt på en bergstoppi Anderna och funderade över min framtidoch komframtill attjag skulle säga uppmig från mitt jobb iLatinamerika? Ellerhade jag omedvetet tagitbeslutetlångt tidigare när jag långsamt blevsäker på attjag skulle göra någonliknanderesa närjag fick tid ochpengar.Fastdåvar detjubaraSpanienjag funderade på, inte hela Europa.
När beslutet väl var taget kontaktade jag en svensk lokaltidning, ÖstgötaCorrespondenteniLinköping,som gillademin idéomatt skrivaartiklaromresanmed jämna mellanrum. De komatt publiceras ienhelgbilaga.När jagväl kommit så långt fanns detingen väg tillbaka,det varbaraatt gå på.
Och när kanman sedan sägaatt resan slutade? Vardet när jagtog mina sista fotsteg iGrekland,eller närjag ettårsenareanlände per cykel till Sevilla precis lagom tillatt världsutställningen slagitupp sinaportar?Eller så slutadeinteresan där. Den kanskebarabörjade där. Resangav ju inspiration tillnya äventyr, den gavmod till attförsökaannat ochlärde mig attjag hade förmågan attlyckas med det svåra.
Kanskehar resan inte slutat ännu, förden finns ju där imittinre.Den finns idagböcker,tidningsartiklar, fotonoch brevväxlingar.Det fattadesbaraatt jagskrev ner den, såg på den från mittinre perspektiv, från mina minnen och anteckningar. Så härlångt efteråt kanman ocksåsepåresanutifrån. Jagkan betrakta mig själv när jag vandrar genom en tidsperiod, genomenvärld iförändring, där det frusna tinadeoch nyaförhoppningar närdes.
Det härärmin berättelseomenresagenomett Europa iförändring, där ingen riktigtvisstevart vi var på väg.
Baltikum
M/S NordEstonia 17 september 1990
En typisk resdag, helrörigt.Vare sig biljettför färjan ellertågresan genomBaltikum hade anläntoch påresebyrånIventus var de inteens anträffbarapåtelefon så jag gickdit. De hade en man på kontoret som varinrymtienlägenhet på Kungsholmen. Han sa attEstline hade glömt attskickabiljett men denkundejag lösa ut vid terminalen därjag också kundeköpa egen hytt.Hade sparat mycket tid om de hade kunnatsvara itelefon.
Fixadeåterstående grejer medbrodern. Utan hans stöd hade det knappast funkat attfåallt klart inför avfärden. Andrabrodern anslöt vidfrihamnen och
vi tog allaett ömtfarväl med långt vinkande.Det var litestressigt och virrigt hela dagen inte minst packandet.Med brodern sommotpart försöktejag rensasåmycketsom möjligt men fick ändå ihop runt 25 kilo packning. Toginte med sovsäck, tält och liggunderlag. Vinterkläderna tyngde mycket men de kunde jag kanskeskickahem efterhand.
M/S Nord Estonia var ingen lyxbåtmen personalenvar fantastiskt vänlig och stämningen varhög.Åt smörgåsbord intill ettgäng tanter
från Stockholm och ettgänggubbar från Skånevilka fraterniserade ordentligt
medvarandra. Hadenog velat avsluta ibaren så småningommen kändemig tröttoch gick ner till hytten därjag slocknade med kläderna på.
Bestående intrycketdennaförsta resdagvar bröderna vinkandespåkajen och Stockholmssiluetti bakgrunden.Enbit ut från kajlystesstadenupp av ettguldgult kvälls sken. Vid Djursholm såg vattentornetssilhuett ut somJesus-statyn iRio ochdet kändes som om jagfick en välsignelse när Stockholm sakta ochvärdigt försvannakteröver. Jagtänkteatt min lyckligastjärnamåstelysaövermig.Det kunde jag behöva inför detsom stundade
Tallinn 18 september 1990
Det var en kylig, gråmorgon närjag togmina första steg genom östraEuropa, de första stegen på vad somsåsmåningom somskulle föra migned till Medelhavet. Vandringen gick mot gamla staden där jagfrågade ettgäng som höll på att filmaomvägen tillhotellet jag bokat. En av demgav mig något överraskande en spårvagnsbiljett, förklarade hurjag skulle komma dit och snart hade jaghittathotell Kungla.Det visade sigvaraett skapligt hotell med storarum, men som alltid iöst med förfallen puts på grundavbristfälligt underhåll.
Togenlångtur istadensom kryllade av hektisktshoppande ester ochturistande svenskar.Blandade migmed en svensk grupp medguide och fick lite gratis guidning. Tittade in på historiskamuseetsom dock varganska torftigt frånsetten utställningomkalligrafi. Växladesvart,dollar tillrubel, av en tavelförsäljare vid torget igamlastaden.
Efter denna första utflyktvilade jag lite påhotelletföreenkortkvällspromenad. Ihotellrestaurangen överraskadesjag av dansoch folkdans-uppvisning. Gick
baradit för atttaenöloch en macka.Ölvar tydligen bristvara,måste betalas ihårdvaluta,mackornai rubel.
Dansen på hotell Kungla förde tankarna till liknandetillställningar jagvarit på, både tilltango-aftoneni Kemijärvivid finska polcirkeln och lördags-showen på el Picoteo iCaracas videkvatorn. Så vitt skildamen sammasökande efter samvaro, en partner eller baraatt dansanatten lång. Jaglamig docktidigt eftersom mitt tåg tillRiga skulle avgå redan klockansex dagen efter. Riga 19september 1990
Tågresan från Tallinn till Riga var lite omtumlande.Tåg 188frånTallinn med slutstation Minskhadeenligt biljetten avgångstid 07:02. Vid en närmarekontroll visade sigdetta varaMoskvatid ocheftersomMoskva liggerentimmeföre Tallinn varalltså den egentliga avgångstiden06:02. Det blev tidig uppstigning, ingen frukost och rask promenad tilljärnvägsstationen. Huttrade imorgonkylani väntan på attkonduktörenskulle låsa uppvagnsdörren.Väl ombordvisade sig
dagtåget barainnehålla liggvagnardär jagblevtilldeladenbritsavkonduktören. Varje vagn hade sinegenkonduktör,mestadelskvinnliga,som minutiöst kontrolleradebiljetten,placerade deni ettlitet fack ienbiljettbok,och sedan sålde lakantill de som villeha, men jag tackadenej.
De cirka25milen från Tallinntill Rigatog drygtsju timmar ianspråk. Tåget rörde sig således inte särskilt fortoch stannade ofta. De få gånger tåget fick upp fartenskakade det och rystade så attjag undrade om tågetverkligenskulle hålla sig kvar på rälsen. Men det gjorde det och tåget följde dessutom tidtabellentämligenpunktligt.
Mittproblem blevnärmastatt stillahungerneftersom jaginte fått någon frukost föreavfärd. Glädjande visade detsig attgrannvagnen varenrestaurangvagnoch dit begav jag mig vi åtta-tiden, alltsåtvå timmar efteravgång.Påmin
förfrågan om frukost skakade de tvåbastanta damerna irestaurangvagnen på huvudet och pekade på nästa vagndär mankundefåkaffe. På vägtill kafévagnen kastadejag en blick in iköketdär jag skymtade ettbergavkycklingbröst Igången mellanvagnarnahalkade jagpånågrakolklumpar som rullat ut från en luckaivagnslutet. Dendragiga passagen mellan vagnarna var inget att rekommendera för personer med svaganerver.
På kafévagnensdörrstod»VIDEO« skrivetmed storabokstäver.Mycketriktigt kunde man få en kopp kaffedär inne,men detfannsinget ätbartatt få till kaffet
Kaffet fickiställetavnjutasframför en video som visade dåligt dubbade amerikanskaspelfilmer och tysk mjukporr.I vagnensattett fåtal soldater ochtvå överdrivet blonderadelettiskor. På väggen hängde bilder på Bruce Lee, Arnold Schwarzenegger ochenfullt avkläddSamanthaFox.Ärdetta Sovjetunionen, tänkte jag. Efter atthasettett 50-tal mordscenerpåvideon, återvände jag hungrigtill min brits. Ibritsen kundejag dockinte stanna längeeftersomkupégrannen stank vitlök och snarkadesom ett lokomotiv.Uppgivetställdejag migigången och betraktade det baltiska landskapet.
Landskapsvyer blir mandockintemättpåoch snartgjorde sig hungern återigen påmind.Vid tiotidengjordejag ettnyttförsök motrestaurangvagnen ochsedär, bättre tur.Vid bordensattnufleratågresenärer bänkade ochalla åt …kyckling.
Tågvärdinnan i90-kilosklassen och iförd en alltför åtsittande, blommig och flottig klänning, tog mig snabbt ur villfarelsenatt få någotmer frukostliknande imig.
Burdust toghon tallrikenfrånenivrigt ätandesoldat ochvisade vadsom fanns atttillgå. Kyckling.
Nåväl, någotska manjuäta,tänktejag, beställdeenkycklingoch petade imig vad jagkunde av densenigakycklingen som serverades med rödkål ochlinser. Linserna var ungefärlikalätta atttuggasom småsten. Någrakalorierrikare återvände jag så småningom till britsen och tvåtimmar senareskymtade Riga genom tågfönstret.
Jag letadeupp mittförbokade hotell som faktiskthette Riga ochgicksedan runt i
Rigaför atthitta ettöppet kafé menutanresultat. Detverkade somatt hittanågot attäta skulle bliproblematisktunder denhär resan. Även på kvällenpåhotellet fick jag länge vänta på bord men ficktill slutdelabordmed Antons Seikst,en lettiskparlamentsledamot.
Antons hade tilloch med mars månadsammaårvarit historielärare istaden
RezekneiöstraLettland.Vid detförstanågotsånär fria valet sedan Sovjet-ockupationen valdes haninsom representant för den nybildade Folkfronten,vilken erhöll närmare 65 procent av rösternaoch imaj förklarade Lettland självständigt från Sovjetunionen.Antons berättade entusiastiskt på knagglig tyskaomLettlands historia och relationerna tillSverige. Hanbetonade med eftertryckhur viktigt det var för Lettlands oberoendeatt utvecklagodarelationer medländersom Sverige
Han var medveten om faran för motreaktioner från Moskva om man skyndade på för snabbt ikravenpåsjälvständighet. Idet avseendetmenade hanatt Litauen hade gåttför snabbt fram medan Estlandoch Lettland hade varitmera försiktiga.
– Man måste varalistigsom en rävi relationernamed Moskva,menadeAntons, samtidigt som hanpåpekade attdet barafanns en vägför Lettland. Den vägen gickframåt, mot självständighetoch oberoendefrånSovjetunionen, även om relationernatill Sovjetmåste förbli vänskapliga – Egentligen tillhör Lettland västvärlden med industriellaoch ekonomiska traditioner från 1920- och 1930-talen somborde gjort landet till ettbaltiskt SchweizominteHitler ochStalin kommit emellan, enligtAntons.
Han betonade ocksåSverige, detneutrala Sverige, somförebild för Lettlands självständighetssträvanden, och hankom flera gånger tillbakatill vikten av samarbeteemellan länderna.
Jag förvånadesnågot av öppenhjärtigheteniAntons uttalanden. Hanryckte dock på axlarnaoch menadeatt nu vardet nya tider.
–För ettårsedan hade Tjeckan(hananvände den gamla beteckningen på KGB), säkertobserverat vårt samtaloch rummen på hotell Riga hade varit avlyssnade,men numerafinnsdet väldigtfålettersom jobbar för KGB, och de kvarvarande KGB-ryssarna förenborttynande tillvaro.
När vi skiljdesåtvar detenhjärtlighetihans handslagoch en glödi hans blick som gjorde mig övertygadomatt hans framtidsvisioner om Lettland ocksåskulle besannas
Riga 20 september 1990
Jag sov länge ochfick frukost på nåder ihotellrestaurangen.Mådde braoch gick en förmiddagspromenad igamlastadskärnan. Vädret literuggigtoch regnigt.Slog mig ner på Café Forumdär jagskrev minförstaartikel för Corren om tågresan Tallinn-Riga och om samtalet med parlamentsledamoten.
Denfanns en tysk resebyrå på hotellet och de hade både en faxoch en skrivmaskin. Där jobbade en tjejsom jag försökte charmasågottjag kunde och lyckades bra. Jagfick låna både skrivmaskinoch fax, ochkundeskrivaklart min artikel och skickatill Sverige. På kvällenåtjag på en skaplig restaurang ochtog sedan en sväng nerpåhotelletsvinbar där baradollar tilläts sombetalning.Där var dock ganskatråkigt ochmestadels befolkat av fulla finnar.
Vilnius 21 september 1990
Efter framkomst till Vilnius ochhotell Latvia kände jagmig villrådig. Åt på hotellet ochsnurrade sedanruntmellan bareroch restauranger på hotelletsom är ganskastort. Till slut hamnade jag på enkrogshow. Dennagångenheltvästerländsk show med sångenbart på engelskaoch dans av lättklädda flickor.Det kändes syndatt kommunismens fall på kulturfrontenbaraskulleledatill en dålig imitation av väst. De kunde väl ändå ta med en del av sina egnatraditioner medini framtiden. Men det var nu bara kvällens intryck av en betraktaresom barasett en bråkdel av Baltikum, säkert fannsmånga bratraditioner bevarade somfanns attsepåandra platser
Vilnius 22 september 1990
Vadgör man som resenär en kall och regnig dag iVilnius? Den endaguidade rundtur som fanns atttillgåvar på rumänskasådet kundejag snabbt avskriva. Jagbestämdemig istället för attbesenågra museer.Påmin turistkartahittade jag tvåsom lockade –LitauiskaSovjetrepublikens Revolutionsmuseum, ochMuséet förAteism. Detsenareför jaghade svårtatt föreställa migvad somkunde tänkas förevisas på ettateistmuseum. Vadhar ateismen för symboler?
AttenomdaningpågickiLitauen förstodjag redan irevolutionsmuséetsfoajé.
Därfanns bilder på Litauensnye president och hans regeringsamtenkarta med en bifogad text om Molotov-Ribbentroppaktenoch Sovjets annektering av Litauen, någotsom tidigareförbigåttsmed tystnadi den sovjetiskahistorieskrivningen. På min turistkarta,som troligtvis vartrycktfleraårtidigare, fannsenkort historik om Vilnius och Litauen.Där stod skrivetatt den 15 december1918blev Sovjetmakten utropad iVilnius ochdagenefter ihela Litauen. Därfanns inteett ord om Litauens självständighet under mellankrigstidenoch de sovjetiskaoch tyskainvasionerna under andravärldskriget.
Museetsväggar varfullhängda med bilderpårevolutionshjältaroch partisankämpar, mestadels män med stolta uppsyner.Vad sommest tilldrog sig mittintresse varnågrabord med namnlistor, prydligtutlagda ibokstavsordning. Listornainnehöll namn på personer som bortfördes från LitauentillSovjetunionen.Listorna var skrivna på litauiskaoch tyska, och medtyskgrundlighetangavsdär personernas för-och efternamn, faderns namn,födelseår,folktillhörighet, dvsnationalitet, yrke ochadress. Majoriteten av de bortförda verkade ha varit bönderoch arbetare av litauisk ellerpolskhärkomst. Det framgick inte vemsom upprättat listorna eller närdegjorts, men det var skrämmande nogatt se dessa tusen ochåtertusen namn, människorsom säkert gickett tragisktöde tillmötes.
Iduggregnet gick jagmed raskastegmot ateistmuséet.Ennärmarekontroll av kartan visade attdet var inrymt ienföredetta kyrka. Vilken lysande ironi!Framme vid kyrkan fann jagdockbaraenstorlåstjärnport. Restaurerings-arbetenpågick och av museetfanns ingenskymt. Detvar mycket som omdanades iLitauen dessa dagar.IVilnius gamla stadskärna lågkyrkornatätt, mycket tätt,iblandtill och med sidavid sida. De verkar mestadels ha fåtttjänstgöra sommuseer under kommunisttiden, Arkitektmuseet iS:t Johannes-kyrkan och Konstgalleriet iKatedralen.
Jag gick in iS:ta Anna kyrkan där detpågickenkatolsk vigsel. Vigselakten var kort men vacker frånsettorganistensmusikaliskamisshandel av Mendelssohns »Brudmarsch«. SenareiKatedralen fick jagseett barndop. Ingen avsaknad av kyrkligaaktiviteter. Av konstgalleriet såg jag dockingaspår.Väggarna var prydda med de sedvanligaJesus-porträtten och katedralen varfullavbesökare sominte var där för attsepåkonstutanför attfåenstunds andakt.
Det tycktes mig helt klartatt religionen upplevde en renässans idennaofficiellt ateistiskastat. »Före detta«-beteckningarna bytteplats ochvad som fanns att beskådai före dettaateistmuseet, numeraS:t Kasimierkyrkan varoch förbleven gåta. Litauen verkadeförändrades snabbt även om det fortfarandestod ryska tankspågatornaför attbevisavem somhademakten.
