GROTTANS HEMLIGHET
Grottans hemlighet
Hedvig Odelberg
GROTTANS HEMLIGHET
Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm, Sverige
Tryck:Libri PlureosGmbH, Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-642-8
INNEHÅLL
LINUS FÖRSVINNER
Linushoppadekring isinafärggladastövlar ivattenpussarna sombildats efter gårdagenssommarregn. Hanvar utepåpromenadmed sinmamma,pappa ochlillasyster somvar liten, nästan ny ochlåg ivagnen. Dombara gick ochgick, detvar så tråkigt. Skogen omkring dem varstoroch spännande. Då bestämde sigLinus föratt denborde utforskaslitenärmare.Mamma ochpappa gick ändå ochbarapratade medvarandra, så de märkte ingenting.
Linusgickinblanddestora,härliga granarna därde nedersta grenverken bildadesom småkojor ochdär gamlabarrgjordedet alldeles mjuktpåmarken. Efter en litenstund upptäckte hanenliten stig somhan tog in på.Trots attdet varspännande ochlitesnubbligt var detockså kusligtatt vara alldeles ensam.
Plötsligthörde Linusett svagtljud. Närhan tittade åt dethållljudetkom, fick hansyn på en varg.Han
stannade till menunderligt nogblevhan inte alls rädd, hankände attdet varnågot bekant medvargen, men hankunde inte förståvad detvar.Vargenvände sigom ochgicklångsamtdjupare in iskogenoch Linusföljde efter.Snart gick denästanbredvid varandraoch närde gått etttag komdeframtillett berg.Degick halvvägs runt berget ochrättvad detvar fick Linussyn på en ingångsom till en grotta.Det varengrotta. Vargen gick in ochLinus kundeintelåtabli attfölja efter,fastlite kusligtvar det. Närhan kommit in en bithände någotmycket konstigt.Vargenförvandladessakta till en pojke, någotäldreänhan själv. De tittadepåvarandra ochnuförstod Linusvarförhan inte hade blivit rädd förvargen.
Pojken börjadetala, menhan sa bara –Följmed mig längreini grottan, jaghar någotatt berättaför dig.
De gick vidareini grottan, genomenrättsmalgång sommynnade ut iensal somLinus tyckte verkajätte-stor. Detsom förvånadehonom mestvar ändå att salenvar full av barn iolika åldrar.Han kunde inte tro sina ögon.Pojken somvarit varg togmed honombort till etthörn, därdesatte sig.Undertiden hade alla de
andratystnat ochtittade frågande på Linus. Sedansa en av dem– Tillhör hanoss ocksånu? –Nej, svarade varg-pojken.Jättenlåg ochsov närjag hittadehonom.
Linusförstod inget. Dettavar ju hurtokigtsom helst ochhan gnuggade sig iögonenoch nöpsig iarmen för attvarariktigt säkerpåatt hanintedrömde.
–Jag heter Johan, sa varg-pojken, ochallaandradu serhär inne är djur-barn.
–Det vardet konstigastejag hört,saLinus.Hur kan det kommasig?Hur kanman blidjur-barn.Ärjag ettsåntnu? Detknöt sig imagen på honom. Närhan tänkte på dettablevhan alldeles förskräcktoch villeta sigdärifrån så forthan kunde.
Johantog honomi armenoch sa:– Nejdet är du inte.
Somjag sa så soverjätten.
–Jag förstårfortfarande ingenting,saLinus.Jätten sover,vad är de för snack?
–Ja, det är mycket underligtalltihop, menomdulyssnar, ska jagberätta allt från början.Och hanbörjade:
–Här idenna skogen borenjätte ochhan är så ledsen föratt hanärsåstor. Hanskullevilja vara litensom ett barn så hankunde få ha kamrater ochleka somandra
barn.Eftersomhan självinteärliten tycker hanomatt tittapåbarnsom kommer in häriskogen. Hanvet att hanintekan ge sigindär människor bor. Därförligger hanhär ochväntartills detkommernågot barn förbi. Detvärstaäratt varjegånghansögonriktasmot ett barn förvandlas barnet till ettdjur. Härinnesitternuen massaolika sortersdjur, mendet är,som du märkte när
vi gick in,bara närviärutanför grottansom vi är djur. T.ex.ärLenadär borta, hanpekade på en flickasom verkadevar ca 5åroch somhadekortljusthår,hon är en rävnär honkommerut. Vi är alla olika djur,rådjur, grävling,igelkott, ekorre osv. så varjegångviärhungriga gårviutgenom öppningen,förvandlastilldjuroch så äter vi sånt somdet djurettycker om.Nukanskeduförstår varfördu inte blir ettdjur. Jättensov så hankunde inte se dignär du kom.
Linusvar alldelesstumnär hanhörtvad Johanberättat.Han kundeknappttänka,änmindresägaeller göra något.
–Jag blev glad närjag fick tagidig,att du inte blev rädd ochatt du följde medmig.Vihar längehoppats på attviskulleträffanågon somskullekunna hjälpa oss
”Den härsagan harlegat iträda imånga år. Plockats fram litedåoch då.Den börjadenär mina barn varsmå,vid matbordet. Detärdesom är huvudpersonerna. Vi hjälptes åt.Slutligen,på senare år,har jaghaftförmånenatt få högläsaden iett antallågstadieklasserför atttesta om den duger. Uppskattningenhar varitmycketpositiv. Dettahar gjortatt jagvaltatt publiceraden som bok. Om inte annatsåsom ettminne till mina barnbarn.Sagan är ettspännande äventyrsom visarpåbarns mod, uthållighet, fantasi, vänskap ochproblemlösningsförmåga. Jaghar valt att inte ha mednågra bilder då jaganser attdet är inspirerande attskapa egna bilder närman läser ellerlyssnar.”
Hedvig Odelberg
