PASTAPRINSEN
R OMA NAV AN DERS MATTIASE LI AS SON
PA STAPR INSE N
Elina, Emil,Harry ochLykke.
Ni hargjort mitt livheltfantastiskt.
Anders MattiasEliasson
PA STAP RINS EN
©2024 AndersMattias Eliasson Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8097-641-1
ET T.
2008, Ormboda
DenmorgonenstodKarl-Fredrikihallen, somvilken annanmorgonsom helst.Istället föratt letaredapåett skohorn, trycktehan nedfoten iskonsåatt ovansidanav hälkappanvek sig mothälen.
–Jävla skit,muttrade han, stressat. Hanböjde sig mödosamtner ochlöste problemetgenom atttryckainsitt finger mellanskonoch hälenoch dra den tillrätta.Sedan ropade hanpussoch hejdåtillsin fru,Stina somännulåg kvar isängen, innan hangickutgenom ytterdörren. Handröjdeen kort stundpågarageuppfarten ochvände sig motfamiljens vita villadär de bott sedan slutet av 1990-talet. Denhär morgonenfanns det ingen tidatt ståoch vara sentimental. Hanbehövde ge sigavpå en gång.
Bilen hann bara backanågra meterinnan fordonet exploderade meden öronbedövandesmäll,för attsedan brinnasom ettklotaveld,samtidigtsom svart, tjockrök vällde uppmot den blåmorgonhimlen.
Smällen ljöd lång vägoch rutornapåhuset blåstesur av tryckvågen.Stina flög uppursängen, virade täcket runt sig ochgickutgenom ytterdörren. Bilenstodi ännu tilltagandelågor ochdär innesatthennes man, pappan till hennes barn svårtbränd,nästanförkolnad, död.
Detfanns ingentinghon kundegöra. Hanvar bortom all räddning, det såghon på långthåll.Engrannehade ringtlarmnumret ochenavpolisensradiobilar vardär efter 5minuter.
Denförstepolisen möttes av en till synesapatisk kvinna, somsattpåfarstukvisten,med isblå, tommaögon. Detvar Stina. Polismannenskyndadeframtillhenne.
–
Hallå! Är du oskadd? Hallå? Finnsdet fler personer i huset? Finnsdet någonannan somkan ha skadats? Barnen, honhadealldeles glömtavbarnen.
–
Därinne… sa Stinamedan honfortsatte se på hurkroppenavhennes manbrändes ibilen.
Hansprangförbi henneini huset. Denandre polismannen stannade medhenneoch fortsatteställafrågor, mendet varsom om honintehörde någonting.
Denförstepolisen letade igenom huset. Iett rummed en våningssäng,ett fyrtiotalgosedjuroch överfullaleksaksbackar, hittade hantvå små blonda barn,enpojke som inte kundevaramer än 6åroch en flickasom varnågra år yngre. Pojken höll om sin lillasyster, somför attskydda henne. Flickanskrek ochgrät, menpojkenrörde inte en min.
–
Hej. Jagheter Andersoch är polis. Jagförstår om ni är väldigt rädda, sa polismannenoch sattesig på huk intill barnen.
Pojken stirrade på honom, medsamma tommablicksom sin mammaute på farstukvisten, medan flickanfortsatte gömmasig isin brorsarmar.Trots attglasskärvorna från fönsterrutorna fullkomligtregnatruntdebådabarnen, verkade de vara fysisktoskadda.
– Är du en mördare? sa pojken försiktigt. Tänker du mördaoss?
– Nej, självklart inte.Var inte rädda. Jagärsom sagt polis. Poliserärsnälla. Varför skulle jagvaramördare?
–För attduhar pistol.Det harmördare.
Anderstog sig lite närmarebarnen. Hanförsöktestryka flickans hår. Honrycktetilloch gallskrek. Anders tappade balansenoch ramlade omkull.Dåslet sig pojken från sin systeroch kastade sig över honom. Andersavvärjde pojkens attack så lugntoch sansat hankunde,och lade sina armarrunthonom.
– Lyssna på mig.Jag är snäll, allt skabli bra, ingentingska händaer, tröstade han.
Nu börjadepojkengråta.Anderskramade försiktigt om honom. Då komnästa attack.Pojkenbet Anders ikinden, riktigt hårt.Han höll kvar bettet.
–Ajvafan,släpp!Släpp!
Pojken låstebettetännuhårdare ochAnderskände hur det gick håli kinden ochhur blodet började rinna. Pojken släpptesamtidigt somderas mammakom in irummet medytterligareen polisilikadan uniformsom den första.
– Mamma! skrekbarnenoch kastade sigrunthennes ben. Kvinnan tittade slöttpåAndersinnan honvände sigtill pojken.
–Jävla unge,duska inte bitas, västehon innanhon återigen blev tyst ochliktenvålnadgickinisovrummet, medbarnenisläptåg ochstängdedörren.
De båda polisernaförblev ståendeibarnens rumenkort stund, blodet rann nedför Andersansikte,medan hanletade isina fickor efter någotsom kundestillablodflödet. Denandre polismannen, Magnus Lindgren gick till familjens kökoch hämtade en rullehushållspapper, somhan räckte över till Anders,innan de återvändeuttillgårdsplanen,som nu varfullavutryckningsfordon ochdär fler
kollegor nu anlänt.Andersgickframtillkommissarie Hans Bolinder,som stod ochsåg på närbrandmännen
försökte släcka denbrinnande bilen.
–Jaha, Anders. Attden härdagen skulle komma, kunde mansatsatenårslönpå, sa denskäggigekommissarien.
–Vem tror du liggerbakom?
–Jadu, det kanvaraprecisvem fansom helst.
TVÅ.
15 år senare.
Kommissarie AndersJohansson satt på sitt kontor ipolishusetoch andades ut efter atthabistått ordningspolisen, hemvärnetoch Missingpeoplei sökandet efter en äldre dam, somförsvunnitiutkantenavstaden.
Anna Pettersson,85år, hade senastsynts tillpådet lokala Hemköp meden stor resväskadagen före,efter att ha lämnat sin bostad tidigaresamma kväll. De hade letat igenom varjevattendrag, uthusoch skog inomtre kilometerfrånaffären, menintehittathenne. Ettmörkt och, än så länge snölöstdecemberhadeknappastunderlättat sökandet efter den gamladamen.
Andersvar 44 år gammal ochsåledes en rätt ungkommissarie.Han hade börjat inom ordningen, innanhan vidareutbildat sig till hundförare föratt sedankombinera tjänsten somhundföraremed attvaraden förrförrakommissarien, Hans Bolinders, högrahandpåKrim, en tjänst hanävenhade under Bolindersefterträdare, Thomas Franzén, innan hantog över kommissarierollen då den senare pensionerades, 3årtidigare.
Andersvar 185 cmlång, vägde90kilo, hade snaggathår ochett ganska tydligtbitmärkepå enakinden.Men detvar ingetbettefter en av polisernas schäfrar,utanett mänskligt bett efter en chockadliten grabbsom just förlorat sin pappa.
Andershade gjortallvarliga försök attodlaskägg föratt döljaärret. Hanhadetilloch medköptenliten roller med nålarpå, somman rullar över det hudområdetman vill skabehåras.Det speladeingenroll, bitmärketsattför långt upppåkinden, nästan vidögatsådet hade sett konstigare ut om hanhade skäggdär,och någonplastikkirurgivar det aldrig talom.
Detvar somdet var, bitmärket fick heltenkeltsitta kvar ochmed åren vardet ingethan tänkte på nämnvärt.Det lackade motjul ochden gamladamen hade varit bortaiett dygn.Andershade tagitmed sin gamle arbetskamrat och inneboende, Hermann, föratt hjälpa till medsökandet.
Herrmannvar en snart12årgammal, pensioneradpolishund, en schäfersom tillsammansmed Andersgjort mångabra år medhundpatrullen ochpensionerats isamband medAndersbefordran. Andershadeadopterat Hermann vilket både trivdes medalldeles fantastisktbra.
Förutomden försvunnadamen hade inte mycket hänt.
Lite skadegörelse,ensingelolyckautanskadade ochen mansom hotatsin granne meden röjsåg,var det enda somhade hänt idag.
Just närAndersskulleåka hemsåg hanhur tvåkonstaplarplockade ur en manurpiketbilen iakt ochmening attdenneskullesovaruset av sig ifyllecellen.Han varväl runt 20 år,långhårig ochskäggig.Han gjorde ordentligt motstånd ochropadeåtAndershåll.
–Du! Hjälp! Hjälpmig föri helvete!
Kollegorna verkade ha det hela under kontroll så Anders lommade iväg till sin bilmedan denunge mannen fortsatte attgasta efter honom.
Anderskom hem. Hangav Hermannenbit falukorv ochslogsig nedframför sin TV.Påenavkanalerna såg
Enbil exploderar iett idylliskt villaområde,iden sömniga kuststadenOrmboda.I bilen sitter stjärnkrögaren Karl-Fredrik Lundin,sprängd till döds. Ormbodapolisen står handfallna, och mordet förblir olöst.
”Pastaprinsen” kretsarkringKarl-Fredriks båda barn, Jesper och Julia, ochhur deras liv återigen vänds uppoch ned, femton år efterfaderns plötsligadöd. Läsarenfår även följakommissarie AndersJohansson ochhans lilla krimgrupp,frånsödra Norrlands kusttill Siciliens smala serpentinvägaridenna berättelse om brustna familjeband, maffiaoch död.
AndersMattias Eliasson,född 16 april 1991 iUmeå, är en musiker,sångare och låtskrivare, som boroch verkar i Delsbo iHälsingland. Hans debutroman, ”Pastaprinsen” släpptes2024.
