FÖRORD
Denna berättelse syftar till att skapa en känsla av hur livets alla motgångar kanfåoss att tänka och känna saker om oss själva och andra. Den berör teman såsom sorg, kärlek,självkänsla och relationer.Huvudpersoneni berättelsenärKlara, en fiktiv figur vars övergång från gymnasiet till universitetet är tuff. Vissa delar och händelser är inspirerade från verkliga upplevelser och personer,för att skapa en så pass realistisk karaktär som möjligt.
KAPITEL 1
Jag tittade ner på mina röd- och svartprickiga ballerinaskor,eller ja, så röda var de nog inte längre, snarare brun- och svartspräckliga. Jag tittade upp och såg omkring mig hur alla försökte skydda sig från regn, vissa med hjälp av jackan över huvudet, vissa lyckligt lottade under paraplyn, och vissa mindre lyckliga, såsom jag, bara stod däroch lät regnet blöta ner dem. Men mig gjorde de inget, jag kunde inte känna kylan, och att jag blev blöt, det brydde jag mig inte om. Inte heller kände jag att mormor hade lagt en hand om min axel, det var visst redan dags att gå till bilen. När vi åkte ut från parkeringen började regnet att avta, jag satt ibaksätet, mormor körde, och morfar satt ipassagerarsätet. Jag blickade upp mot kyrkan när vi körde ut på motorvägen, först mot kyrkan, sen mot kyrkogården, sen kyrkan, och sen kyrkogården. Ju närmre mormor och morfars hus vi kom desto mer klarnade himlen upp.
-Nuärvisnart framme Klara, går du in och kollar en snabbis så allt är iordninggjort inne i vardagsrummet? Sa mormor
Jag gick med raska steg mot det vita trähuset, huset som snart även skulle bli mitt hem. Väl inne iden trånga hallen tog jag av mig de blöta kläderna,hängde upp dem på en galge,sådeinte skulle blöta ner de torra ytterkläderna som hängde på krokarna bakom galgarna.
Jag följde denkorta korridoren rakt framoch svängde till höger in iköket, tog ett glas vatten, och gick sedan ut i korridoren och in irummetmittemot köket, vardagsrummet. Allt såg ut att stämma,två dukade långbordmed ca 10 platser till varje, trångt placerade, det ena framför tvn och den andra bredvid soffan, så de tillsammans med soffan skapade en hästsko. Jag tog ett djupt tag, gick ut ihallen och ut på trappen, gästerna från kyrkan hade redan börjat komma. Jag gick fram till mormor och morfar som stod nedanför trappan på grusgården och hälsade på de som kom.
-Allt verkar vara iordning, sa jag
-Vad bra, sa mormor,följer du med mig in så börjar vi ta fram maten?
Vi gick in och morfar stannade där ute och pratade och hälsade våra bekanta välkomna.Jag och mormor gick in iköket och tog fram formarna med färdiglagad mat i med folie över,pajerna lade vi iugnen för uppvärmning, och övrig kall mat ställde vi fram på köksbordet, där man skulle få ta sin mat.
Min mormor,enlång och smal kvinna med stora gröna ögon, liten spetsig näsa och mörkgrått stripigt hår.Jag
tror nog att hon alltid har sett likadan ut, ialla fall så länge jag kan minnas. Jag spenderade mycket tid av min barndom hemma hos mormor och morfar,sådet är inget
nytt för mig, vare sig huset eller mormor och morfar, trots det så känns det annorlunda nu, liksom främmande, på ett helt nytt sätt. Tänk att jag ska bo här nu? Tills jag flyttar hemifrån? Det är så svårt att smälta. När vi väl var klara med maten satt redan alla ivardagsrummet redo, jag gick in och satte mig vid bordet framför tvn, bredvid mig satt min morbror,framför mig en bekant till min
mamma. Jag kollade ner imin tallrik och hörde det dova men ändå så höga ljudet av vuxna röster som pratade om allt och ingenting, artigheterommina föräldrar, människor som tycker sig ha känt dom, hur synd allting är,och någonstans här och där en kommentar om dagens ruskväder.
-Ska du inte äta Klara? Är det inte du som är en av mästerkockarna idag? hörde jag plötsligt min morbror säga till mig. Jag ryckte till, undra hur längejag zoomat ut egentligen. Jag tittade upp på honom, han är inte det minsta lik min mamma, min mamma var en lång och mullig kvinna med långtblont hår,min morbror är kort och senig, utan något hår alls. Han tittade tillbaka på mig, hans stora gröna ögon, precis som mormors, såg på mig med medkänsla.
-Jo, sa jag och tog en stor bit av pajen.
-Hur känns det att ha flyttat in idin mammas gamla rum nu?
-Jag vet inte, inget särskilt tror jag, jag har ju sovit där flera gånger förut.
-Jag vet, men det är annorlunda nu, eller hur?
-Kanske det, svarade jag, och kom på mig själv med att stirra ner itallriken igen.
Det hade redan gått två veckor,jag hade redan bott här i två veckor,men det kändes som bara några dagar.Mina föräldrar dog ienbilolycka, dagen före min artonårsdag, de hade varit inne istan och köpt presenter till mig, de fick vattenplaning, det var en regnig dag, precis som denna, pappatappade kontrollen över bilen och de krockade in imitträcket. På sjukhuset sa de att min mamma hade dött direkt av krocken, och min pappa hade dött iambulansenpåväg till sjukhuset. Ivilket fall, vart och hur de nu dog, så finns de inte mer.
Efter begravningsmottagningen sa jag godnatt för
kvällen till mormor och morfar och gick in imitt nya rum. Klockan var inte så sent, men jag ville bara vara ensam imitt rum nu. Nästan allt var uppackat, jag hade två flyttlådor med saker kvar i, det var mest saker som skulle upp till skrivbordet, pennor,papper,böcker osv, inget jag orkade tänka på just nu.
KAPITEL 2
Hej Klara! Jag hörde vad som hänt, jag är verkligen ledsen för dig, jag är också ledsen för att jag inte kan vara där för dig just nu. Jag saknar dig massor.Jag kommer hem igen inför skolan om 1vecka, vi ses då.
/Wera Jaghar inte orkat svara på folks sms än, inte ens Weras.
Jag och Wera har varit bästa kompisar sedan högstadiet
då vi hamnade isamma klass, sen dess har det varit vi
två. Jag vet att jag måste svara, men jagvet också att hon förstår om dettar lite tid just nu. Wera har spenderat de
senaste två somrarna med hennes familj ideras nya hus i
Spanien, förra sommaren var jag med några veckor,men
den här har vi inte kunnat träffas alls, jag stannade i
Sverige på grund av sommarjobb, mina föräldrar tyckte
det var dags att jag började ta sommarjobb på allvar,och
därmed blev det 8veckor den här sommaren. Inte så roligt, men sommaren gick ändå rätt så fort.
3månader senare:
Vi var redan mitt inne inovember och det var första dagen på höstlovet, jag vaknade omkring klockan 9, solen sipprade in genom persiennerna och jag reste mig trött upp isängen och tog upp telefonen- 2sms:
Är du vaken Klara?
Vill du ses idag? Jag tittade upp från smset för att se hur mycket klockan var-09.38. Helt okej för att vara en lördag tänkte jag. Jag reste mig ochgick mot badrummet. Jag hade ett eget badrum nu, som låg vägg ivägg med mitt sovrum. Jag tänkte att jag svarar på Weras sms så fort jag har duschat ochgjort mig iordning.
Är du ensam hemma idag?
Oj! Jag hade helt glömt av att svara Wera. Jag tittade upp från smset för att se hur mycketklockanvar-12.19. Nu
måste jag verkligen svara tänkte jag.
Hej, jag är ensam hemma idag, du kanske kan komma hit senare? Eller om du hellrevill ses hemma hos dig?
Jag kollade ut genom köksfönstret, jag hade precis satt mig iköket för att äta några mackor jag gjort. Det regnade utomhus. Hoppas inte att Wera vill att jag kommer till henne, tänkte jag. Jag har haft svårt att svara på sms, inte heller har jag haft någon ork till att umgås efter skolan, jagkänner mig som en dålig vän, samtidigt som jag är så trött så jag knappt orkar tänka på att jag känner mig som en dålig vän. Wera är den enda vän jag har kvar,hon är också den bästa. På högstadiet var vi ett gäng på 5tjejer,men de andra tre sökte andra gymnasium och därmed har vi glidit isär.Det är det som är så underligt, jag har bara Wera, men det räcker,jag orkar intemed fler vänner.
Wera svarade nästan direkt: 9
Jag kan komma hem till dig. Blir klockan 14 bra?
Det blir bra! svarade jag
Jag åt upp mackorna, diskade, och sen gick jag in imitt
rum för att städa iordning. På ett sätt så ogillade jag att ha folk hos mig, samtidigt som det också var lite skönt.
Stressen över att allt måste se perfekt ut,blandat med lättnaden av att inte behöva hälsa på någon annans föräldrar.
Mitt livsom Klaraärenberättelseomsorg, kärlek, självkänsla ochrelationer.Klaradrabbas av en svår tragedi islutet av gymnasiet, vilket påverkar hennes livnågot enormt,i en tid redan full av förändring. Klarakämpar dagligen medångestoch orovilket göratt hon ofta harsvårt att leva upp till omgivningens förväntingar. Vänskapsrelationer, killar ochatt börja plugga på universitet, så mycket sakerhon både ser fram emot ochärsårädd för.
Berättelsen syftar till attskapa en bild av hur det kanvaraatt vara ungoch leva medångest.
