Kayahoch magins portal
LizCarlén Brookes
Detärsvårt att inte läggamärke till Kayah.Inteför att hon vill blisedd, utan föratt detärnågot medhenne somfastnar.Hennesrödahår rörsig ständigt ivinden,som om detföljer sinegenrytm. De grönavaksamma ögonen serpåvärlden meden
förståelsesom gårlångt bortom hennes tioår.
Detfinns ocksånågot särskilt ihennes sätt att röra sig, somenkombination
av mjukhetoch målmedvetenhet, som få kanmotståatt läggamärke till.
Trotssin unga ålderbär honpåen sorts tyst visdom, somomhon kan anatrådaravnågot störrebakom varje liten händelse.
Honhar alltid haft en känslaavatt världen gömmer fler hemligheter än denvisar.Det är somomhon går genom livetmed öronen öppnaför
viskningar från platser andra inte kan höra.
Sedan honvar liten harhon haft drömmar.
Inte vanliga drömmar, utan levande bilderavenannan plats. En platsdär
skogarglöderi midnattsljus,där floder rinner uppåtoch där en röst viskar hennesnamn.
Men nu,påväg hemfrånsin vänSara, är detinget sompåminnerhenneom drömmarna.
Honhar händernadjupt nedstuckna i jackfickornaoch stegen är mjukamot denfuktigamarken.
Himlenärredan mörk,fastklockan bara är straxefter sju. Stjärnorna har börjatsprutasinasmå glittrande ljus över Alingsås.
Kayah gårlängs denlilla vägensom ledergenom kyrkogården, precis som honalltidgör.
Detärlugnt ochstilla, bortsett från susetavträdensom vajari vinden och
Runtderas fötter dansar ett lågflygande skimmeravtusentalssmå stjärnstoftkorn.
En doftsprider sigöverkyrkogården somenmärklig blandningavrökt lavendel,askaoch mossafrånen glömdvärld.
Nyfikensom alltid smyger Kayah fram mellan gravarna.
Honpasserarden gamlastenen där hon brukar stannaoch läsa texten.
Vinden ligger heltstilla. Detkänns somomhelavärldenhållerandan tillsammansmed henne.
Damerna försvinner in ientät, mörkgrön häck.
Detser ut somomnågon planterat denjustdär föratt döljanågot.
Utanatt tvekaföljerKayah efter. Häcken är tätoch nästan
ogenomtränglig,men mitt iden finns en smalöppning, somomnågon delat vägen medvetet.
Med hjärtatbultandei bröstetpressar honsig igenom ochkliver ut på andra sidan.
Honärintelängrepåkyrkogården.
Istället står honi en världsom serut att varahämtadurendröm.
Himlen är lila ochbeströddmed ljus somrör siglångsamt, somfiskari vatten.
Träden svajari takt medenosynlig melodioch lyktornaslågordansar medveteti denmjuka vinden.
Kayah lyfter blickenoch ser fåglar med kristallvingar flygaöver
