Mordarens marke a
ONDA AVSIKTER
Jenny Milewski
Mo rdarens marke
Onda avsikter
av Jenny Milewski
1. En helt annan mamma
Det är lördag morgon. Hedvig gäspar medan hon går ner från övervåningen. I hallen möts hon av
Elis som kommer och viftar på svansen. Alltid lika glad att se henne.
Elis ställer sig vid ytterdörren och Hedvig suckar.
Att gå ut med hunden verkar alltid vara hennes ansvar nuförtiden. Och hon som har bestämt att träffa Sana för att jobba med artikeln till skoluppgiften. Nu blir hon försenad.
De ska ses vid platsen för Marika Wetterdahls mord om bara en liten stund.
– Ja ja, jag ska gå ut med dig. Jag måste bara ta en macka först, säger hon.
Elis lägger huvudet på sned och sätter sig på hallmattan. Som om han förstår vad hon säger.
På väg till köket passerar Hedvig vardagsrummet och tittar automatiskt mot mammas fåtölj.
Sedan de flyttade hit, efter att Hedvigs pappa blivit dömd för flera mord, har mamma varit sjukskriven och suttit i den fåtöljen nästan jämt. Ibland stickar hon, ibland läser hon eller ser på tv. Men mest sitter hon bara där och stirrar framför sig.
Hedvig tänker att hon nog är deprimerad. När hon frågar säger mamma bara att hon är trött och behöver vila lite.
Men den här morgonen är fåtöljen tom. Från köket hörs skrammel och någon som sjunger högt för sig själv. Och det luktar nystekt bacon.
Vad är detta? Hedvig kan inte minnas när hon hörde mamma sjunga senast.
Inne i köket står mamma vid spisen och rör i en kastrull. Det är också nytt. De har levt på upptinad färdigmat i flera månader nu. När inte
Hedvig tröttnat och lagat något själv.
– Godmorgon, gumman, kvittrar mamma. Jag lagar brunch till oss. Jag har stekt bacon och gör äggröra och har pressat juice. Det blir väl trevligt?
– Jättetrevligt, säger Hedvig, fortfarande chockad. Men jag måste iväg och träffa Sana strax.
Jag ska bara gå ut med Elis först.
– Åh, det behöver du inte. Vi var ute på långpromenad tidigt i morse, Elis och jag. Vänta lite så ska jag göra en baconmacka du kan ta med dig, säger mamma.
Hedvig är helt stum. Det här är en helt annan mamma.
– Vem är Sana, förresten? Är det en ny kompis? säger mamma medan hon brer mackan.
Hedvig vet att hon har pratat med mamma om Sana förut. Men hon börjar ändå berätta om henne och artikeln om det gamla mordet.
Artikeln som hon och Sana håller på att skriva tillsammans.
Men mamma verkar inte riktigt lyssna och efter ett tag börjar hon nynna igen. Hedvig ger upp och tar emot mackan.
– Jag sticker nu då, säger hon.
– Bra, bra, svarar mamma frånvarande.
På väg ut ur köket hör Hedvig hur det plingar till. Mammas mobil ligger på köksbordet och hon
ser hur skärmen lyser upp. Ett meddelande. Hon hinner inte se texten ordentligt, men den är full med hjärtan och glada emojis.
Har mamma träffat någon? Är det därför hon är så glad och tankspridd?
Tanken får Hedvig att bli både glad och ledsen på samma gång. Visst vill hon att mamma ska vara lycklig och gå vidare i livet. Och inte tänka på pappa som sitter i fängelse.
Men det påminner också om allt det Hedvig har förlorat. Den lyckliga familjen hon trodde att de var. Den som slogs i tusen bitar på ett ögonblick.
2. Rosenius ii mordare
– Tror du verkligen att hon har en pojkvän? säger Sana, med ögon stora av förvåning. Då kommer din pappa nog att bli väldigt arg när han får veta.
Nu är det Hedvigs tur att bli förvånad.
– Vad spelar det för roll vad min pappa tycker?
De är inte gifta längre. Mamma ansökte om
skilsmässa samma dag som han åkte fast. Hon kan göra vad hon vill.
– Jaha. Så fungerar det i alla fall inte i min familj, säger Sana.
Hedvig har redan förstått att det är mycket i Sanas familj som fungerar annorlunda. Men hon tänker inte prata mer om det just nu. De har en artikel att skriva.
De står vid platsen där Marika Wetterdahl blev .. ´
mördad för 35 år sedan. Mitt i en glänta i en skogsdunge intill vägen. Den är täckt av mjukt
gräs och omgiven av höga björkar. Det var inte
svårt att hitta hit. Platsen var bra beskriven i artikeln de hittade i den gamla lokaltidningen.
Sana tar några bilder med sin mobilkamera.
Hedvig tittar sig noga omkring, lägger alla detaljer på minnet. Hon tänker redan på vad hon ska skriva. Om hur ingenting på denna fridfulla plats
påminner om den fruktansvärda händelse som utspelade sig här.
Eller?
Plötsligt ser hon något som sticker upp ur gräset vid foten av en av björkarna. Något litet och runt.
Som inte verkar höra hemma här.
Hedvig går dit och böjer sig ner. Det är ett ljus.
Ett sådant ljus man brukar sätta vid gravar på alla helgons dag.
Under ljuset ligger ett papper. Det är täckt med plast för att skydda mot regn och verkar ha legat här länge. Plasten är fläckig av smuts och texten blekt av solen. Det står: ”Rosenius = mördare.
Glöm aldrig!” Det finns ingen underskrift.
Hedvig visar papperet för Sana.
– Jag undrar vem Rosenius är, säger hon.
– Jag vet! säger Sana ivrigt. Min mamma städar åt familjen Rosenius. Det är de som äger den stora fabriken. Och en massa annat. Mamma säger att de är hur rika som helst.
När Sana nämner fabriken kommer Hedvig ihåg att hon också sett namnet förut. I artikeln från lokaltidningen. Rosenius industrier. Det var fabriken där Marika Wetterdahls pojkvän jobbade som svetsare. Samma person som 35 år senare förföljde deras skolkompis Amanda och som visade sig vara hennes egen pappa.
– Rosenius bor där borta, säger Sana och pekar.
Hedvig tittar ditåt. På andra sidan vägen ser hon en hög järngrind mellan två vitmålade grindstolpar.
På grinden sitter en skylt med texten ”Obehöriga äga ej tillträde” och en annan där det står ”Varning för hundarna”.
På andra sidan grinden leder en lång och bred grusväg fram till ett stort gult hus med tak i rött tegel. Det ser nästan ut som ett slott.
Framför huset står flera bilar. Ingen människa syns till.
– Huset är verkligen jättestort. De har både inomhuspool och egen biograf. Och tio badrum! säger Sana.
– Kul för dem. Mindre kul för din mamma som måste städa alla rummen, säger Hedvig.
Hon tittar på grinden och ser fundersam ut.