9789180924887

Lindstedt Cronberg & Elin Alskog

Marie

Vad åt vi då?

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

© Text: Marie Lindstedt Cronberg | Illustrationer: Elin Alskog Grafisk form: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8092-488-7

Idag och för 4 miljoner år sedan

Tänker du ofta på vad du äter? Eller på varför vi äter vissa saker och inte andra? Det gör jag!

När jag blir stor ska jag öppna en restaurang med mat som man åt för länge sedan. Sådan mat som de första människorna åt, eller mat som man åt på stenåldern, vikingatiden eller medeltiden. Du kan komma till min restaurang och äta gammal mat!

Det finns bara ett problem. Jag är inte helt säker på vad man egentligen åt förr. Åt man pannkakor? Bröd? Pasta? Glass? Jag har ingen aning! Men jag vet precis vem jag ska fråga. Jag har nämligen en hemlig vän, en hominin. Han vet allt om vad vi ätit genom årmiljonerna. Vet du vad en hominin är?

Redan för 4 miljoner år sedan levde små varelser, homininer, i Afrika. Vi har utvecklats från dem! De tidiga homininerna såg ut som

en blandning mellan en apa och en människa. De var mindre än oss, men de gick på två ben precis som vi gör.

Vi vet inte så mycket om hur de tidiga homininerna levde. Men de frös på natten när det var kallt. Och de blev jagade av vilda djur. Det gällde att överleva. Och det gällde att hitta mat!

För 4 miljoner år sedan

– Homininen! ropar jag högt och hoppar till när han dyker upp precis bredvid.

– Hej William!

– Hjälp, vad du skräms!

– Det var du som ropade, muttrar han surt. Vill du så kan jag …

– Nej, förlåt, säger jag snabbt. Jag blev bara lite rädd.

Homininen blir snabbt glad igen. Jag tror att han egentligen gillar att skrämmas lite. Och min idé om restaurangen tycker han väldigt mycket om!

– Du har frågat helt rätt hominin! Jag är expert på mat! Men jag tror att jag behöver visa dig, säger han lurigt.

Plötsligt är vi inte alls i mitt rum längre.

– Här har du kanske inte varit förut? Vi är jättelångt tillbaka i tiden, i ett skogsområde i östra Afrika.

– Åh, säger jag. Så … vad åt du så här i början?

Homininen funderar en stund.

– Det var så länge sedan och jag var lite vimsig på den tiden. Min hjärna var inte så utvecklad, säger homininen.

Sedan minns han och ser glad ut.

– Från början åt jag massor med frukt. Men också blad och lite blommor, frön, nötter, rötter och insekter. Jag åt helt enkelt det som fanns runt omkring mig. Men helst frukt.

Frukt hade jag nog också helst ätit, tänker jag.

Men i och för sig har jag inte provat insekter. Kanske man kan göra en förrätt av det? Och frön och nötter låter gott!

– Det fanns andra arter av homininer som inte levde i skogen, fortsätter homininen, utan på grässavannen. De började äta mer gräsbaserad mat så som tropiska gräs och deras rötter och lökar. Det blev alltmer populärt.

– Åh, jag älskar lök, säger jag. Det kan jag laga

på flera olika sätt!

– Eller så kan du servera dem råa, så som vi

åt dem. Det var mycket omtyckt, minns homininen.

Köttätare

2,5 miljoner år sedan

Vilken tur att jag frågat homininen om hjälp, tänker jag medan vi rör oss framåt i tiden. Jag har redan fått massor av inspiration. Kanske kan jag göra en bricka med 4-miljonerårssnacks, som man kan äta medan man väntar på maten.

– Ni åt alltså mycket frukt och grönt, säger jag. Åt ni någonsin kött?

Än så länge har han inte sagt någonting om annat än frukt och grönsaker. Förutom insekter då.

– Där jag bodde, i östra Afrika, började vi äta kött för jättelänge sedan. Det var väl för så där 2,5 miljoner år sedan. Men det kan ha funnits andra homininer som började äta kött ännu tidigare, misstänker han. På den tiden jagade vi inte själva.

– Inte? Men hur fick ni då tag i kött? Ni hade knappast någon affär? säger jag.

Det får homininen att skratta.

– Nej, nej, vi åt av döda djur som vi hittade i naturen såklart. Det kunde vara antilop eller till och med buffel.

Jag kan inte låta bli att rynka lite på näsan, men försöker att inte visa det.

– Jaså?

– Ja. Det kunde vara djur som hade dödats av rovdjur. Det var faktiskt farligt, men också spännande. Vi skrek och väsnades och viftade med käppar och kastade stenar. Vi skrämde helt enkelt i väg rovdjuren och tog deras byten, säger homininen stolt och skrattar lite åt minnet.

– Sedan skar vi loss köttet med våra redskap av sten. Och vi slog sönder de stora benen med stenar för att få ut märgen som finns inuti, förklarar han. Här fanns massor av näring! Vi åt kött från både små och mycket stora djur.

– Det låter väldigt spännande. Men det kommer bli svårt att stjäla kött till restaurangen, speciellt om jag ska stjäla från rovdjur, säger jag och hoppas att han förstår vinken.

– Hm, ja. Kött kanske du behöver köpa i affären ändå, säger homininen och ler. Eller så får du hitta en jägare!

När William blir stor vill han öppna en restaurang med mat från alla tider. Men vad åt vi egentligen på stenåldern? Och på medeltiden?

William får hjälp av sin vän homininen, som är en urtidsmänniska. Homininen vet allt om vad vi har ätit och tar med William på en spännande tidsresa genom matens historia.

Första stoppet – fyra miljoner år sedan! Tillsammans fortsätter de från östra Afrika till odlingar i Mellanöstern, vikingatidens Sverige och ända fram till vår egen tid. Följ med och se vad vi åt innan vi visste hur man gjorde eld, under tiden vi var jägare och samlare och när vi blev odlare.

Författaren Marie Lindstedt Cronberg är docent i historia och berättelsen bygger på aktuell arkeologisk och historisk forskning.