Pappa spaghetti
Utgiven av Idus förlag, Lerum 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Joke Guns | © Illustrationer: Vilma Andersson
Sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga 2024
ISBN: 978-91-8092-348-4
Ny i klassen. Ny i fyran.
Inte i augusti som alla andra. Nej nej. I augusti visste inte pappa att vi skulle flytta till en annan stad. Han visste inte att han skulle sparkas. Pappor vet inte sånt, i alla fall inte min, men jag visste.
För två veckor sedan sa jag hejdå till mina kompisar. Nåja, kompisar. Vi hade varit i samma klass i tre hela månader i alla fall.
– Saknar dig redan nu, sa de.
– Jag med, nickade jag, fast jag knappt menade det.
Vi kramades och det var det.
Jag och pappa packade våra saker och åkte hit.
Han är snäll, min pappa. Han är ung och stilig (tycker jag) och väldigt smart. En tankspridd professor. Det sa min mamma strax innan hon åkte i väg. Hon kom aldrig tillbaka, så jag tror nog att det inte var en komplimang.
Så min pappa fick sparken i oktober. Han sa upp lägenheten i november och vi flyttade hit, till ett hus på landet.
– Det är mycket trevligare här, säger pappa.
Billigare menar han, men det är okej, jag fattar. Det är inte första gången. Det kommer inte att bli sista gången heller.
En ny skola är inte okej. Det är obehagligt och läskigt och jag blir pinsamt röd om kinderna när jag träffar nya människor.
Första december, och här står jag bredvid Anna, slöjdläraren. Medan hon pratar letar hon efter sina glasögon. De sitter på näsan. Jag antar att hon är lite tankspridd hon med.
– Var snälla mot Marie Helena, ler hon.
– Malla, säger jag snabbt. Jag kallas Malla.
Alla ler och nickar. Men jag ser hur pojkarna på sista raden viskar och pekar och flinar.
Flickan som sitter vid fönstret tittar bort. Hon vill inte ha mig bredvid sig. Jag känner igen signalerna. Som sagt. Inte min första nya skola.
– Du får sitta där Marie Helena, bredvid Alice, säger Anna.
Hon pekar mot flickan vid fönstret som kryper ihop till en boll utan att säga någonting. Suck. Hon heter Alice, och hon hatar mig redan nu. Bra början!
– Malla heter jag, säger jag igen.
– Jag vet, väser Alice tillbaka.
Dagen går långsamt och snabbt samtidigt. Lite konstigt är det väl. Jag äter lunch. Helt ensam.
Folk stirrar på mig. Jag stirrar på maten. Jag räknar minuterna. Som sagt går dagen väldigt långsamt.
Men den går snabbt som vinden också. Det finns så mycket att upptäcka, så mycket att se.
Anna letar fortfarande efter sina glasögon. Hur korkad kan man vara!
Vaktmästaren heter Emil. Han verkar snäll.
Rektorn har mustasch, typ. Hon heter Lena och hon pratar så tyst att det är svårt att höra.
– Trivs du i klassen?
Hon lutar sig mot mig.
– Det går bra, viskar jag tillbaka. Alice susar förbi. Hon ignorerar mig totalt. Hon mobbar inte, snäser inte, bryr sig inte. Det hade kunnat vara mycket värre. Det hade kunnat vara mycket bättre också. Jag sitter bara och äter.
Tut-tut-tut, plingar min mobil.
– Hej pappa, svarar jag.
– Hej gumman, går det bra? Jag funderar lite. Om jag säger att det inte är bra då vill pappa prata i minst tio minuter. Jag har inte tio minuter. Lunchpausen är snart slut och jag har ingen tid att snacka.
– Det går bra, säger jag snabbt.
Pappa pustar ut. Jag är helt säker på att han ler nu. En sådan pappapust följs alltid av ett stort leende.
– Där ser du. Jag visste att du skulle trivas här. Och vet du vad? Jag har en bra idé.
– Igen? säger jag strängt.
– En riktigt bra idé den här gången, säger pappa. Jag ska öppna min egen restaurang.
– Restaurang?!
Det blir alldeles kallt i kroppen.
– Malla, är du kvar? Malla, Malla!
– Det enda du är bra på är spaghetti, stönar jag uppgivet.
– Det enda jag tänker servera är spaghetti, skrattar pappa.
Malla och hennes tankspridda pappa har flyttat, igen, och livet är rätt så jobbigt tycker Malla.
Ett nytt hus, en ny skola, inga kompisar.
Men en dag träffar Malla Max på skolbussen. Han är snäll och lagom annorlunda. Med hans hjälp blir allt lite lättare.
Mallas pappa har alldeles för många idéer i huvudet på en gång. När han bestämmer sig för att öppna en restaurang i deras hus blir Malla rädd. Pappas idéer brukar sluta med katastrof.
Tänk om allt går snett. Då måste de flytta igen och det vill Malla inte! För nu har hon Max och Mo och även Alice.
Vad ska hon göra?
Pappa Spaghetti är en bok om att våga tänka annorlunda, och om att våga säga ifrån. Men det är också en bok om att leva med en förälder som inte är som alla andra.
www.idusforlag.se