Ulrika Goude Westby
Fler böcker av Ulrika Goude Westby utgivna på Idus förlag:
Glas-sommar (2022)
Blomstersystrarna (2023)
Stjärn-höst
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Ulrika Goude Westby Sättning och grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8092-267-8
”Nästa station, Sjöviken!”
Tågets hastiga inbromsning fick hjärtat att slå ett extra slag. Det sjöng om rälsen och fjärilarna flög runt, runt i magen. Högtalarrösten ekade ihåligt: ”Avstigning sker på vänster sida i tågets färdriktning.”
Jag knäppte jackan, drog på mig min nya mössa och stirrade upp mot taket. Överst på bagagehyllan låg resväskan. Den låg där för att en främling, som trodde att han var snäll, hade hivat upp den högst upp på toppen av ett berg av väskor, barnvagnar och annan packning. Han som trodde att han gjort en god gärning steg av vid förra stationen. Det var bara jag, två gamla tanter, en mamma med ett litet barn och en man med hörlurar och dator kvar i vagnen. Väskan var alldeles för stor och tung. Nu låg den där och hånlog mot mig. Jag stirrade ilsket tillbaka.
Tågets kraftiga inbromsning fick mig att tappa balansen. Fumligt rättade jag till mössan så att jag kunde se igen. Jag såg mig hastigt omkring, men ingen verkade ha märkt att jag höll på att ramla. Resenärerna satt antingen med näsan i skärmen eller djupt inne i ett samtal. Med stor möda lyckades jag ändå krångla ner väskan från bagagehyllan. För säkerhets skull kollade jag en extra gång att mobilen låg kvar i fickan. Allt var på plats och jag var redo att gå av.
Öppnaknappen hade jag spanat in redan när jag klev på tåget, och nu lyste den lika grön som min mössa. Så hårt jag kunde pressade jag handen mot knappen och efter en evighet gled dörren långsamt upp. Jag var framme!
Perrongen ekade tom och jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Försiktigt fipplade jag fram telefonen ur fickan för att kolla om jag fått något meddelande. Det hade jag inte. Jag andades in den fuktiga höstluften. Doften av våt asfalt och olja fick mig att må lite illa.
Varför var ingen här för att möta mig?
Diset och det täta duggregnet gjorde att alla
riktningar såg likadana ut, gråa och suddiga i kanterna. Med långsamma steg började jag gå mot det jag trodde var utgången. Bara inte Thea glömt bort mig.
De våta löven låg som fastklistrade på perrongen och bildade vackra mönster i rött och gult. Men det fanns inga fotspår att följa efter. Jag hade väl inte gått av på fel station? Thea hade sagt Sjöviken. Jo, det hade hon. Men jag måste ha kommit till historiens mest ödsliga tågstation. En sådan som vinden visslar genom och där det garanterat spökar.
”Marika!” Thea kom springande med andan i halsen. ”Förlåt att vi är sena, mamma väntar i bilen. Vi måste skynda oss!” Hon kastade sig om halsen på mig så hon nästan lyfte från marken. Jag drog in Theas doft, vaniljschampo och bubbelgumläppglans, och tillät en suck att trilla ur munnen.
Äntligen. Tänk att vi skulle få vara tillsammans hela höstlovet nu. Vi som inte hade träffats sen i somras. Thea släppte mig hastigt, tog min tunga resväska och drog i väg med den. Jag studsade efter.
”Har du tagit med dig tegelstenar, eller?” skrattade hon.
”Du får vänta och se”, svarade jag. Det som Thea trodde var tegelstenar var egentligen ett stort och tungt paket. En present som mamma hade tvingat mig att ta med som tack för att jag fick komma och hälsa på. Om de inte gillade den skulle jag helt klart skylla på mamma.
Thea suckade urskuldande samtidigt som hon förklarade att hennes mamma hade väldigt ont om tid, som vanligt. Nu hade hon extra bråttom eftersom hon måste hinna med ett flyg från Köpenhamn till Genève där hon skulle vara med på en viktig konferens, så vi skulle bo hos Theas mormor och morfar. Inte hemma hos Thea som jag hade trott.
Det gick inte att undgå att det var bråttom för samtidigt som Theas mamma pratade i telefon gestikulerade hon ivrigt till oss att lägga väskan i bagageutrymmet, hoppa in i bilen och spänna fast säkerhetsbältena. Jag hade aldrig träffat Theas mormor och morfar förut, det kändes pirrigt. Men det spelade ingen roll, bara jag var med
Thea. Jag hade längtat efter den här dagen i flera veckor nu.
”Och vet du, mormor och morfar bor nästan granne med stallet. Du har väl tagit med dig ridkläder?” sa Thea.
Glädjeruset vände som en bergochdalbana ner i magen och hjärtat slog hårt i bröstet.
”Mmm”, mumlade jag tyst. Jag hade slutat med hästar så några ridkläder hade jag inte packat ner.
Helst av allt ville jag bara glömma det hemska och pinsamma som hade hänt i stallet.
Det var på höstterminens tredje ridlektion. Ångesten hade fått grepp om mig redan vid entrén, när jag såg på listan att jag skulle rida Monsun. Jag hade själv sett hur han stegrade sig och sparkade bakut inne i ridhuset. Flera gånger. Det var inte för inte som Monsun kallades för
djävulshästen. Att protestera hos ridläraren var lönlöst. Det var hon som bestämde vem som skulle rida vilken häst och nu vägrade hon ändra sig.
Munnen var lika torr som om jag ätit sågspån
till frukost. Jag svalde och svalde men det hjälpte inte. En lång stund stod jag och bara stirrade in i boxen medan Monsun blängde hotfullt tillbaka och stampade med bakhoven. Om jag spelade en roll och låtsades att jag var någon annan, skulle jag kanske våga? Försiktigt öppnade jag boxdörren. Monsun högg ilsket rakt ut i luften. Inte ens mina skådespelartalanger kunde dölja vad jag kände och innan vi hunnit sadla klart hade rädslorna slagit klorna i mig. Gråtande hade jag rusat därifrån, kastat mig på cykeln och trampat hemåt. Jag skakade och hackade tänder när jag kom innanför dörren. Så pinsamt. Och det värsta var att jag såg bilder på ridskolans Instagram efteråt, där Emmy, en liten barnunge, satt på Monsun!
Thea älskade hästar, vi hade pratat om ridning hela sommaren och det bubblade i hela mig när jag berättade för henne att jag skulle få rida D-ponny till hösten. Thea hade blivit så glad då. Nu skulle hon bli besviken. Det var slut med ridning och hästprylar. Jag skulle satsa på musik och teater. Alla sa att jag var bra på det.
Att Theas mormor och morfar bodde granne med ett stall hade Thea kunnat kläcka ur sig lite tidigare. Jag hade inte sagt något om att jag slutat rida, och ville aldrig att Thea skulle få veta om att jag hade sprungit ut från stallet och gråtit. Som ett litet barn.
Theas mamma hann nästan bara starta bilen innan vi var framme. Längre än så var det inte från stationen till det stora bruna huset där Theas mormor och morfar bodde.
”Nu får ni klara er själva, jag måste åka på en gång”, sa hon och fortsatte: ”Ta hand om er, ha så roligt, och var inte till besvär, glöm inte att tacka för maten och bädda sängen. Och var för guds skull inte ute för sent på kvällarna.”
Theas mamma är visst tjatigare och oroligare än min, tänkte jag. Jag fick absolut inte glömma att ringa till mamma och säga att resan gått bra och att jag var framme, innan hon hann att efterlysa mig.
”Ja, men då går vi väl in då”, sa Thea. Hon tryckte ner handtaget till en stor och gnisslande järngrind. Det sprätte i gruset och vi körde fast flera gånger när vi försökte rulla min stora resväska på den smala trädgårdsgången. Vi flåsade och fnissade tills vi äntligen kom fram till ytterdörren.
”Vi är här nu”, ropade Thea medan hon slet upp dörren.
Theas mormor var inte alls som jag hade trott. För min inre syn hade jag sett en rund liten gumma med grått hår uppsatt i en knut högt uppe på huvudet. I min fantasi höll hon en stickning i ena handen och en sockerkaka i den andra. Men framför mig stod en elegant dam med en stormönstrad, vid klänning i himmelsblått och guld. Håret var nattsvart och uppsatt med ett diadem som mer liknade en tiara. Det var som att möta en filmstjärna från en tid som inte längre existerade.
”Välkommen hem till oss”, sa hon. Hon kramade mig hårt och de stora brösten gjorde det svårt att andas. ”Jag heter Agneta och min man heter Björn och här bor vi med vår lilla vovve.”
Äntligen släppte hon greppet om mig. Hon gav mig en klapp på kinden. Med en granskande blick stirrade hon på mig uppifrån och ner innan hon fortsatte: ”Jag tror bestämt att du behöver lite miljöombyte. En vecka hos oss kommer att göra dig gott. Och Marika, du behöver inte vara orolig, det kommer gå bra det här.”
Det isade till i magen. Jag svalde och knöt händerna i fickorna. Varför tittade hon på mig så där?
”Har resan gått bra? Jag tycker att du ser lite trött ut Marika.” Utan att invänta svar fortsatte hon: ”Ni får bo nere i källaren, jag har redan bäddat åt er.”
”Var är morfar?” undrade Thea.
”Han kommer strax, jag skickade i väg honom till affären. Men gör er hemmastadda nu så ska vi strax äta middag. Jag hoppas att du inte har något emot vegetariskt?” Hon log stramt och försvann in i köket. Jag öppnade och stängde munnen,
insåg att jag inte ens hunnit säga hej, än mindre hunnit ge henne mammas present.
I hallen fanns en dörr med en smal, brant trappa som ledde ner till källaren. Återigen fick Thea och jag hjälpas åt med min stora, tunga resväska.
Att krångla ner den för trappan var inte lätt. Dessutom hade hjulen slutat fungera eftersom det fastnat små stenar och grus i dem.
Rummet som vi skulle bo i var litet och mörkt.
Jag noterade på en gång att nästan inget dagsljus kunde tränga in. Det fanns bara ett pyttelitet fönster som inte gick att öppna. Jag motade bort en kvävande känsla av instängdhet och började leta efter nödutgångar. I skolan var det ett evigt tjat om hur vi skulle ta oss ut om det började brinna. Och vad jag kunde se fanns bara den smala trappan upp till hallen. Hemma i vår källare hade vi stora fönster och en dörr ut mot altanen och en grovingång till tvättstugan som vi alltid använde när vi kom hem med leriga stövlar och smutsiga skor.
Källaren var allt annat än mysig. Unken, fuktig
och skrämmande. Men om jag sa något kanske Thea skulle bli ledsen, så jag bet ihop. Jag var ju trots allt hennes gäst. Och nu visade hon mig runt som om det här var den härligaste och bästa platsen i hela huset. Hur såg det egentligen ut hemma hos Thea? Kanske bodde hon i en unken källarskrubb där också. Stackars Thea.
När vi hade packat upp våra saker kändes allt ändå helt okej. Det var fortfarande inte särskilt hemtrevligt men jag hade börjat vänja mig vid den unkna källardoften. Och det fanns både toa och dusch.
”Nu ska jag visa dig runt”, sa Thea ivrigt och jag var glad över att få komma ovan jord. Med två steg i taget skyndade jag efter Thea uppför trappan.
Överallt var väggarna tapetserade i kraftfulla färger, inte alls som hemma, där nästan alla rum var vitmålade.
”Det här är mormor och morfars sovrum, och det ser väl ut som sovrum gör mest”, sa Thea.
Jag sa inget men jag höll verkligen inte med, för ingen vuxen som jag visste hade himmelsäng och
medaljongtapeter i guld och mörkgrön sammet. Det kunde lika gärna ha varit en kunglig salong. Det var bara sängen som avslöjade att det faktiskt var ett sovrum.
Thea log och fortsatte rundvandringen till ett mindre rum vägg i vägg.
”Det här är en walk-in-closet.”
Jag häpnade av bara anblicken. Den här garderoben var större än mina föräldrars sovrum. Och den var coolare än den coolaste teatergarderob jag någonsin sett i hela mitt tolvåriga liv, med hur många klänningar, skor, sjalar och hattar som helst. Theas morfar hade minst lika många kostymer och skjortor. De var blommiga, randiga, prickiga i alla möjliga färger. Jag hade ju inte träffat honom ännu, men nu förstod jag att han inte heller var det minsta lik min fantasimorfar: en flintskallig gubbe med rutig skjorta och snickarbyxor i full färd med att bygga fågelholkar.
När Thea äntligen lyckades slita mig ur garderoben stannade hon vid ännu ett rum.
”Här får vi egentligen inte gå in. Det här
rummet är mormors privata. Det är här hon tar emot sina klienter.”
”Klienter, vad är det?” sa jag förvånat.
”Mormor jobbar med astrologi och gör horoskop. Det är jättemånga som bokar tid hos henne. Du kommer nog att märka det. Hon är superpopulär. Hon kan till och med se in i framtiden.”
Det här hade Thea inte berättat tidigare. Jag svalde hårt i ett försök att trolla bort pirret i magen. Agnetas ord ringde fortfarande i öronen, du behöver inte vara orolig, det kommer gå bra det här. Hon hade sagt det som om det fanns en fara som hotade. Som om något hemskt var på väg att hända. Men att det skulle bli ett lyckligt slut. För visst hade hon väl sagt att det skulle gå bra? Jag svalde igen.
Försiktigt smög vi in i det förbjudna rummet. Stilen därinne passade inte alls ihop med det övriga huset. Här var väggarna målade i en ljus blågrå nyans. Mitt i rummet fanns en soffgrupp. Den såg varm och inbjudande ut med ulliga dynor, kuddar och plädar. Hela rummet andades
vanlig familj och vardag och avslöjade inte minsta spår av hemligheter. Det enda som påminde om horoskop var en stor tavla med stjärnbilder och himlakroppar.
Thea var vattuman. Hon fullkomligt strålade av stolthet när hon förklarade hur kreativ, romantisk, trevlig och hjälpsam hon var bara för att hon var född den sjunde februari.
Jag visste inte mycket om horoskop, bara att de gick att läsa i tidningen och att jag var född i tvillingarnas tecken, på samma dag som min bästa kompis Martina. Vi hade döpt våra cyklar till Pollux och Castor som var stjärnor i vårt stjärntecken. Vi brukade säga att vår vänskap berodde på stjärnorna, men annars var vi ganska olika. Så hur ett horoskop kunde passa in på så många personer bara för att de var födda samma datum, det var en gåta.
I varje fönster hängde en kristall och glimmade. Thea förklarade att kristallerna hade helande krafter och energier som Agneta sa var livsviktiga. Det glimmade till i Theas ögon varje
gång hon nämnde sin mormors namn. Nästan som om hon avgudade henne.
I det stora badrummet fanns ett gammaldags badkar med lejontassar och en imponerande guldspegel. I taket hängde en gigantisk kristallkrona.
Jag hade aldrig sett så många parfymflaskor i hela mitt liv och som om det inte var nog hade Agneta fyrtiosju olika läppstift. Hur hade hon ens tid att använda alla? Thea tog ett och målade sina läppar mörkt lila. Jag fastnade för ett ljust rosa som jag provade.
Nerifrån köket ropade Agneta att middagen var serverad. För att inte avslöja oss torkade vi av läppstiftet på toapapper som vi noggrant spolade ner. Sen skyndade vi oss nerför trappan.
Innan vi slank in i köket visade Thea vardagsrummet och dörren till ett kontor som var Björns. Där var det så förbjudet att vistas att Thea inte ens vågade glänta på dörren och jag hade fått nog av hemligheter.
Huset var verkligen speciellt. De färgsprakande
väggarna och gardinerna i kombination med de tunga möblerna liknade inget annat hem jag någonsin varit inne i. Utsidan däremot var som ett oansenligt skal som klistrats på för att dölja den hemliga, dolda skatt som gömdes på insidan.
Det är höstlov och Marika har rest för att hälsa på Thea som hon lärt känna på sommarens ridläger.
Äntligen ska de ses igen och få vara tillsammans hela veckan.
Men inget blir som Marika har tänkt sig. Det visar sig att Theas mormor och morfar bor nästan granne med ett stall. Och Marika har inte berättat för Thea att hon slutat rida efter en pinsam händelse i stallet. Hon vill aldrig rida igen, men hur ska hon våga säga det?
Till Marikas stora förvåning är både lärarna och hästarna bekanta. Ett hopp tänds när hon återser sin älskade Prinsen, hästen som hon hade på ridlägret. Kanske ska hon våga rida ändå!
Men dagarna i stallet blir inte alls som Marika har förställt sig och kanske är hennes rädslor inte helt obefogade. För är det sant som ryktet säger, att det vilar en förbannelse över Lyckans ridklubb? Och vad händer om hon råkar möta Tanja, den elaka tjejen från i somras?
Innan veckan är slut kommer Marika att möta sina värsta rädslor. Det blir en stjärn-höst hon sent kommer att glömma …
www.idusforlag.se