ANNA MARIN
INNAN MIN BROR FÖRSVINNER
Tidigare böcker av Anna Marin utgivna på Idus förlag:
En helt ovanlig familj (2021)
Innan min bror försvinner
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Anna Marin
Illustration: Jonna Gupe
Grafisk form: Idus Förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-201-2
646:an var sen. Det var säkert Lillemor som körde rutten idag för hon kunde aldrig hålla tidtabellen. Siri var ganska van vid att komma sent, men ibland stack Lillemor till henne en hemgjord kola när hon klev av och då kändes ingenting jobbigt.
Men just idag hjälpte inte godis. Siri var tvungen att komma i tid. Annars skulle hon inte hinna fram innan Joshua stängde djuraffären och då skulle andra sett dem först.
”Jag kan inget lova men jag ska göra mitt bästa för att stänga så sent som möjligt”, hade Joshua sagt. Siri hade längtat och väntat. På kvällarna när hon egentligen skulle sova låg hon med mobilen och googlade bilder på hur de skulle kunna se ut.
Men nu var hon sen. Egentligen kunde hon inte skylla på Lillemor. Det var hennes eget fel att hon missat den tidiga bussen. Det var svårt att komma hemifrån när Oscar var så där ledsen som han var ibland. Omöjlig att trösta. Mamma hade försökt, hon hade hållit honom
i sin mjuka famn och lovat att det skulle bli bra. Hon hade lovat, om och om igen. Vaggat Oscar som om han var en bebis. En lång 15-årig bebis.
Varje gång det hände blev Siri familjens vakthund. En våg av trofasthet sköljde över henne och hon brukade smyga runt utanför köket. Genom springan i köksdörren kunde hon oupptäckt observera sin storebror och när Oscar äntligen lugnade ner sig återgick allt till det normala.
”Är strutsen fortfarande kvar?” brukade Oscar säga när han såg Siris näsa sticka fram genom springan. Han hade kallat henne strutsen sedan hon en gång sagt att hon skulle bli en sådan när hon blev stor.
”Så du ska inte bli polis eller något annat normalt? Du ska bli struts?” hade han sagt med ett högt skratt och tittat på Siri.
”Ja, det är ju ett av världens snabbaste djur”, svarade hon förvånat utan att förstå vad som var så kul. Han hade bara skakat på huvudet och så blev hon strutsen. Hon hade varit liten då, så liten att hon inte förstod att det inte gick att bli ett djur. Och innan hon förstod det hade hon testat att äta gräs från trädgården tills pappa sagt till att nu fick det vara nog. Siri kände hur kinderna hettade bara hon tänkte på det. Så jäkla pinsamt.
Men nu hade strutsen missat den tidiga bussen och stått och stampat i busskuren i säkert tio minuter utan
att Lillemor behagat dyka upp. Men plötsligt kom den mörkblå bussnosen runt kröken. Plågsamt långsamt bromsade den in framför henne, och Siri fick hålla sig från att knacka på glasdörrarna när de med en utdragen pust öppnades.
”Nej, men Siri, är du ute och åker! Kola?” frågade Lillemor. Siri tittade på burken med kolor och tog en hel näve.
”Tack”, svarade hon och gick med bestämda steg längst bak i bussen.
Det var bara hon och Tarjo på bussen. Han nickade till henne när hon gick förbi och hon log snabbt tillbaka. Tarjo skulle hon tycka om tills hon dog. Det visste hon helt säkert. Ingen kände honom på riktigt och inte heller Siri, fast han hade jobbat som vaktmästare på Siris skola hur länge som helst.
Det gick rykten om Tarjo, att han överlevt både hemlöshet och fängelsestraff. Siri visste inte om det var sant men hon visste att han var hjälpsam, det hade han bevisat på skolavslutningen. Den dagen gick Oscar med Siri till skolan. De gick inte på samma skola men Oscar skulle ändå inte gå på sin egen avslutning, så han följde med Siri på hennes i stället.
Mamma jobbade och pappa var sjuk i pollenallergi.
Den blomstertid nu kommer, Idas sommarvisa och Sol,
vind och vatten låg som bakgrundsmusik hela dagen och alla var glada. Många hade redan blivit solbrända och Siri hade fått en ny klänning.
Mamma hade lockat hennes korta hår. Hon hade till och med klippt Oscars långa, tunna testar och Siri hade sett tårarna i ögonen när mamma klappade Oscar över huvudet. Oscar tyckte inte att sådant var jobbigt, att mamma var blödig – inte lika mycket som Siri i alla fall. Han bara log när Siri himlade med ögonen.
”Mina barn”, hade hon viskat och fått Oscar att lova att han skulle stanna hela skolavslutningen. Till och med fått honom att ta med sig en banan för att orka hela tiden. Fast Oskar åt den aldrig.
Han hade svimmat mitt i ”låt solens strålar närma och allt blir återfött”. Helt ljudlöst hade han segnat ner på marken och Siri hade inte ens märkt något, det var Tarjo som upptäckte. Tarjo som plockade upp honom och bar honom till sin bil. Som viftade med sin stora näve åt Siris håll. Ringde till mamma och pappa. Körde Oscar till sjukhuset med Siri i baksätet.
Det hade luktat rök i bilen och legat tidningar på golvet, men Tarjo verkade ändå ha stenkoll i allt kaos. Han la Oscar i baksätet.
”Innan du sätter dig, det finns vatten i handskfacket”, hade han muttrat och viftat med handen mot facket framför passagerarsätet där Siri tänkt sätta sig. Hon plockade fram en varm sportflaska och satte sig
med Oscars huvud i knät i baksätet i stället. Även om Siri aldrig skulle dricka något konstigt, instängt bilvatten så gjorde det henne varm att han sa så. Sedan den dagen hade Siri slutat bry sig om vad alla andra sa om Tarjo. Man känner aldrig någon människa helt och hållet.
Bussresan till centrum var inte lång, men väldigt tråkig. Speciellt när hörlurarna laddat ur och Siri hunnit uppdatera TikTok 500 gånger i väntan på bussen. Skogen såg likadan ut överallt och varje träd hälsade på Siri när bussen åkte förbi. “Hej, hej, hej, hej”. Hon hälsade tillbaka. Om bussen stannade och hon hamnade öga mot öga med träden frågade hon ibland dem en fråga. Tiden gick snabbare när man hade någon att prata med.
När träden inte svarade brukade Siri spana intensivt in i skogen. Oscar hade sagt att ibland kunde man se vandrande pinnar i skogen om man tittade tillräckligt noga, men hon hade aldrig sett någon.
”De är små och rangliga djur. Jag vet inte vad de äter men du kan ju testa med blad eller något om du skulle få chansen”, sa han en gång till Siri. Det var länge sedan nu, men varje gång hon såg skogen tänkte hon på pinnarna. Det kändes obehagligt att hon skulle kunna kliva på någon, bara för att de såg ut som vanliga pinnar. Knak, liksom, och hon var en mördare.
Oscar hade berättat att man kunde köpa vandrande pinnar i djuraffärer, men det stämde inte. Siri hade aldrig sett någon i Joshuas affär och svaret hon fick när hon frågade honom var att ingen ville ha dem. Joshua tyckte inte att det var någon idé att köpa in dem.
Joshuas djuraffär var liten, men Siri hade varit där så många gånger att hon kunde se den på flera 100 meters avstånd.
PET-SONS
Djur och foderhandel
När Siri var liten undrade hon mycket över det där namnet, hon förstod inte vad Pettson och Findus hade med Joshuas butik att göra. Men nu visste hon att pet betyder djur på engelska och att Joshua försökte vara rolig, eftersom han heter Pettersson i efternamn.
Affären låg på hörnet bredvid badhuset och i skyltfönstret hade Joshua planterat växter som klättrade runt fönsterkarmen. Det var för att det skulle se ut som en djungel, och det gjorde det nästan. Bredvid växterna satt bilder på djur i olika storlekar, små kaniner som blev klappade av barnhänder och katter som gick på kattlådan. Siri hade påpekat att kaniner och katter inte fanns i djungeln, men då hade Joshua bara fnyst och sagt att det var olagligt att sälja apor och giftgrodor i Sverige, så vad skulle han göra?
I ett av fönstrets hörn satt den bild som Siri tyckte bäst om, bilden på den lilla golden retrievern. Den påminde henne om ett foto som pappa hade hemma på nattduksbordet. Fotot visade Oscar och Pontus, familjens hund som fanns innan Siri föddes. Oscar var bara tre eller fyra år när det togs och på bilden sitter han och Pontus och trängs i det stora badkaret i ett av lägenhetens badrum. Pappa håller duschmunstycket över Oscars huvud och lyckan lyser i hans ansikte när det varma vattnet klistrar det ljusbruna håret kring huvudet. Pontus sitter bredvid med tassarna på badkarskanten, lika blöt som Oscar.
Pontus var också en golden retriever, precis som hunden på bilden i Joshuas butik. Oscar hävdade att han knappt mindes Pontus, men ändå tändes något i hans ögon varje gång mamma eller pappa berättade om hunden. Eller när de tittade på bilder från när Oscar var liten, och det fanns massor av bilder på Oscar och Pontus i gamla fotoalbum.
Mamma Pia på promenad med Pontus och en nyfödd
Oscar stod det under en bild där mamma glatt tittade in i kameran. Den ena handen höll hon på handtaget av en vagn, och i den andra hade hon ett koppel.
Oscar, Pappa Magnus och Pontus på upptäcktsfärd stod det under en annan bild där Oscar på knubbiga ben stod bredvid Pontus, med ett hårt grepp i hans ena öra. Bakom dem stod pappa med öppna armar
och gjorde någon typ av segergest. Som om han hade vunnit högsta vinsten.
Mamma hade berättat att i början hade Pontus inte verkat särskilt förtjust i Oscar. När mamma och pappa tog med honom hem från sjukhuset hade han nosat misstänksamt på den lilla människovalpen och sedan gått och lagt sig i sin korg. Det tog flera dagar innan Pontus hälsade på Oscar igen, men ju längre tiden gick desto mer fästa blev de vid varandra. Till slut gjorde de allt tillsammans och Pontus klagade aldrig. Oscar kunde dra honom i öronen, ta mat ur munnen från honom och till och med försöka rida på honom, Pontus ställde alltid upp.
När Oscar skulle fylla fem år, strax efter fotot i badet togs, dog Pontus. Det var en tung förlust för hela familjen, och de skaffade aldrig en ny hund.
Siri kände sig alltid utanför när Pontus kom på tal, det var konstigt att det hade funnits ett djur i familjen innan hon själv var med. Något som mamma, pappa och Oscar hade gemensamt. Kanske var det därför hon bönade och bad mamma och pappa om ett husdjur. Trots att Siri aldrig haft ett eget djur älskade hon alla djur, till och med de djur som ingen annan tyckte om eller var rädda för. Kackerlackor, giftgrodor, silverfiskar och hammarhajar. Pappa sa en gång att Siri inte alls tyckte om silverfiskar, att man inte kunde tycka om skadedjur och att så fort hon såg en i deras badrum
skulle hon säga till honom så att han kunde döda den. Men när den dagen kom, när Siri såg sin första silverfisk, höll hon tyst om det. I stället byggde hon ett hem till den i en gammal glasslåda och där fick den stanna tills mamma upptäckte det och tvingade henne att göra sig av med hela det fina hem hon hade byggt till silverfisken.
Oscar gillade bara hundar och katter. ”Som normala människor”, brukade han säga och blinka med ena ögat åt henne. Hon och Oscar var egentligen inte särskilt lika. Han var längre än både mamma och pappa, hade långt hår och började mer och mer likna en giraff. Han gillade att rita och spela datorspel. Ofta satt han vid sitt skrivbord med den långa giraffhalsen böjd över ett ritblock eller med ögonen stirrandes in i dators skärm.
Siri hatade att spela datorspel, men gillade att klättra och springa. Hon hade korta ben och kort hår. Trots korta ben kunde hon röra dem så snabbt att hon ibland tänkte att hon var snabbast i världen, eller i alla fall i hela skolan. Därför var det också smidigare att ha håret kort, inte lika kort som mamma men ändå så att det inte hamnade i ögonen jämt.
När Joshua stängde brukade affärens lampor vara släckta och den lilla skylt som annars stod utanför inplockad. När bussen stannade stod skylten kvar, det innebar att Siris hopp också var det.
Siri sprang ut ur bussen och ned längs kullerstenarna. Hon snubblade nästan på sina egna fötter och med andan i halsen tog hon tag i dörrhandtaget och öppnade dörren. Det välbekanta ljudet när dörren gick upp hälsade henne välkommen och genast började hon söka med blicken.
”Här inne!” ropade Joshua från kontoret och Siri tog sig in bakom kassan. Där stod Joshua och fyllde i ett papper. Hans rakade huvud och stora kropp skymde djuret som Siri helt säkert visste fanns bakom honom, hon kunde se svansen sticka fram bakom Joshuas ben.
”Visst är hon vacker? Trött men duktig”, sa Joshua till Siri och flyttade på sig så att hon kunde se ordentligt.
Där låg Tass, Joshuas hund. Det röda lockiga huvudet vilade mot filten hon låg på och tätt intill henne låg det som Siri väntat så länge på. Med de minimala kropparna, klädda med röd päls precis som sin mamma, var de svåra att upptäcka men Siri såg dem. De var de vackraste valpar Siri någonsin sett.
2.
Joshua hade haft Tass så länge Siri kunde minnas. Hon var alltid med honom i djuraffären, ofta låg hon bakom kassan och sov men ibland kom hon fram och sniffade på kunderna. Tass var en labradoodle, en blandning mellan labrador och pudel och hon var den snällaste hunden Siri någonsin hade träffat.
Hon drog efter andan och smög fram mot det rödbruna virrvarret av små kroppar.
”Du får klappa dem”, sa Joshua och log mot henne. Siri log försiktigt, men hade en märklig gråtklump i halsen utan att hon riktigt visste varför.
”Vad ska de heta?” frågade Siri medan hon drog en hand försiktigt över valparnas mjuka kroppar.
”Ja du, jag vet inte än. Alla är tingade så det är ju inte jag som bestämmer det egentligen, men något ska de väl kallas medan de väntar på sina nya hem.”
Siri kände ett hugg i magen. Tingade!
”Alla? Redan?” frågade hon och harklade sig för att Joshua inte skulle höra hur rösten darrade.
”Ja, men det kommer att dröja innan de flyttar. Du har tid att träffa dem många gånger”, svarade han och plockade upp en av valparna i famnen.
”Du får hålla”, sa han, ”var inte rädd. Tass tycker säkert att det är okej.”
Siri kunde inte ta ögonen från de små valparna och Tass följde henne med blicken medan hon satte sig på knä och plockade upp en av valparna i famnen. Den kurade in sig i hennes armveck och hon kunde känna den varma kroppen andas mot hennes bröst.
”Den där höll nästan på att stryka med. Det är ett under att den klarade sig. Du ser ju, den är mycket mindre än de andra”, sa Joshua och pekade mot de andra valparna som fortfarande åt från Tass bröst. Siri kände en klump växa i halsen när Joshua berättade. Hon tittade på valpen hon hade i sin famn. Den lilla kroppen sov tungt.
”Är det sant? Vilken tur att det inte blev så”, sa hon och la kinden mot valpens mage. Hon kände andetagen och andades ut, valpen levde trots att den var så liten. Trots att den nästan hade dött.
”Ja, men det gick ju bra. Hon behöver bara växa på sig lite”, sa Joshua.
”Är det en tjej?” frågade Siri och strök valpen över magen.
”Japp, det blev bara en hane i hela kullen.”
Siri hade velat ha en hund i flera år, men mamma och pappa sa alltid att de inte hade råd. Så fort Siri visste att Tass skulle få valpar hade hon börjat spara.
Nu hade hon lyckats få ihop 700 kronor med hjälp från födelsedagspengarna från farmor.
Siri förde handen över den lilla håriga kroppen och ville testa om valpen fick plats i hennes handflata, men vågade inte. Hon tittade på de andra som låg på filten bredvid henne. Det är ett under att den klarade sig. Klumpen i halsen gjorde sig påmind igen, tryckte sig upp och brände i ögonen. Tänk om valpen hade dött, för att den var för tunn och svag.
”Den kanske kan heta Pinnen”, sa hon och tittade upp på Joshua.
”Pinnen? Jaha, ja, varför inte. Det går väl bra så länge.
Lilla pinnen.” Joshua log och satte sig på huk bredvid Siri.
”Vad kommer hon att kosta?” frågade Siri tyst. Pappa brukade säga att det var fult att fråga om pengar men hon kunde inte låta bli. Hon hade googlat och hittat valpar från 15,000 till 50,000. Fast ingen som var lika fin som Pinnen.
”Ja du. Hundar kostar mycket pengar”, svarade Joshua och skrattade. ”Hon är förresten redan såld.”
Siri bet sig i kinden. Just det, de var tingade. Allihop. Hon svalde envist.
”Till vem?”
”Familjen Holm. Jag lovade Mikael en valp för något år sedan, den första skulle bli hans. Eller snarare Helmers.”
Det borde Siri ha förstått, vem annars skulle ha råd med en sådan hund? Inte hennes familj i alla fall.
Helmer gick i Siris klass och Mikael var hans pappa. De var rika. Det sa alla och Siri tänkte att det måste stämma eftersom de bodde i ett jättestort hus, med både pool och studsmatta. Ibland när Siri cyklade förbi på vägen hem från skolan kunde hon se Mikael stå ute vid den jättelika grillen och vifta bort rök från ansiktet.
Helmer skulle säkert skryta om valpen så fort sommarlovet var slut, men han var inte här nu. Han hade inte ens sett Pinnen än, det hade bara Siri och Joshua.
”Så Helmer ska få en egen hund?” frågade Siri fastän hon redan visste svaret. Hon drog försiktigt med ena pekfingret över Pinnens lilla huvud.
”Ja, de ska hämta henne om ungefär åtta veckor”, svarade Joshua och började släcka och plocka undan i affären.
Helmer visste väl ingenting om hundar?! Han verkade bara vara intresserad av fotboll. Han paxade planen varje rast och blev alltid lagkapten. Siri tyckte till och med att hans huvud började få samma form som en fotboll, helt klotrunt. Varje dag gick han runt i fotbollskläder, matchande byxor och tröja. Ibland med ett stort
tryck på ryggen, något känt fotbollslag, men oftast hade han träningsoverallen med loggan från Siris pappas företag över ryggen – Malms stål. Siri visste att pappa var besviken över att hon aldrig hade börjat spela i föreningen som han var tränare i, speciellt när Oscar hade slutat.
”Det är dags att gå, Siri. De behöver vila och det behöver vi med.”
”Ja, men ska de vara helt ensamma här hela helgen?” frågade Siri. Hon hörde hur dum hon lät, som en småunge, och hade det varit någon annan än Joshua här hade hon förmodligen blivit röd som en tomat i ansiktet. Dessutom visste hon att djuraffären hade öppet på helgen också.
Utan att vänta på svar lyfte hon försiktigt ner Pinnen på filten igen. Nosen vädrade vilset i luften och Siris hjärta gick i tusen bitar.
”Jag kommer vara här varje dag. Du är välkommen att titta förbi om du vill”, svarade Joshua och började leda Siri ut genom dörren.
Siri såg sig över axeln, blickade mot den lilla värmelampan som stod som en gloria runt högen av päls bakom disken.
”Hoppas hon äter mycket”, viskade Siri när Joshua låste dörren med sin klickande nyckel.
”Vad sa du?” frågade Joshua. Siri skakade hastigt på huvudet.
”Hon måste växa till sig innan hon hamnar hos Helmer, så att hon klarar sig, menar jag.” Joshua nickade inställsamt, som om hon vore en kund, och Siri sparkade bort en läppstiftskantad fimp från kullerstenen med ena foten innan hon långsamt vandrade tillbaka till bussen.
Vad ska man göra när ens storebror håller på att förvandlas till någon man inte känner igen?
Siris högsta dröm är att få en hund. Hon kan allt om djur, till och med sådana som andra ryggar tillbaka för. Siri har nästan inga kompisar, men hon har Joshuas djuraffär i stan. Där kan hon vara sig själv. Men Siris liv vänds upp och ner när hennes storebror Oscar plötsligt förändras, och långsamt blir sjukare och sjukare.
Siri spenderar sommarlovet i djuraffären, och det är här, bland mjuk valppäls och kattmat, hon bestämmer sig för vad som måste göras för att Oscar ska bli frisk igen.
Planen innefattar både lögner och svek, men hon har inget annat val. Hur långt är det egentligen okej att gå för att hjälpa någon man älskar? Och när blir problemen så stora att det inte går att lösa dem på egen hand?
www.idusforlag.se
