Annika Sundberg
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat förlag är ett imprint i Historiska Media
Citatet på s. 77 är från ”The Famine Road” av Eavan Boland (översättning: Annika Sundberg)
The Rachel Incident
First published in Great Britain in 2023 by Virago Press
Copyright © Caroline O’Donoghue 2023
Kapitlet Rachel © Karat, Historiska Media 2024
översättning Annika Sundberg
sättning Charlotta Magnusson
omslagsbild
Gideon Rubin ”Untitled”, Oil on Linen 2022 tryck Scandbook UAB, Litauen 2024
Första tryckningen
isbn 978-91-8083-050-8
Tillägnas männen i mitt liv: Ryan Farrell, som älskade mig då, Gavin Day, som älskar mig nu och min pappa, som älskar mig alltid.
Jag hade inte tänkt skriva om det här.
Jag vet att det är något som journalister jämt säger, men i mitt fall är det sant. Nästan alla sitter på någon omvälvande erfarenhet som man en vacker dag hoppas göra en bok av. Jag lovar och svär att det aldrig har varit min avsikt.
Produktionen av böcker miste sin magi för min del när jag var tjugoett, och sedan dess har jag inte velat ha med dem att göra.
Jag pratar egentligen bara om mr Byrne med James Devlin, så därför trodde jag att det var genom honom som han möjligen skulle dyka upp i mitt liv igen.
Så blev det inte. Han dök upp tack vare Toy Show.
The Late Late Toy Show är ett årligen återkommande irländskt tv-program där små barn recenserar det gångna årets bästa leksaker och ger andra barn råd om vad de ska önska sig i julklapp. Det här är en stor grej för alla irländska barn, och den är ännu större för alla vuxna irländare som är bosatta utomlands. Det är svårt att förklara det för utomstående, vilket visserligen hör till tjusningen. Antingen fattar man det eller så fattar man det inte. Antingen är man en av oss eller så är man det inte. Det är kanske för att så många påstår sig vara irländare som vi placerar våra interna skämt allt högre upp i hyllan, så att man till sist måste be någon ur personalen att plocka ner dem åt en.
Runt hela världen anordnas offentliga visningar av programmet. Vuxna irländare sitter i grupp och hejar på femåringar som testar Polly Pocket-dockor i direktsändning. Jag är redaktör på The Hiberian Post, en tidning för irländare som är bosatta i Storbritannien. Det ligger på mitt bord att skriva om
olika fenomen bland utlandsirländare, och därför ligger det på mitt bord att skriva om Toy Show.
”Är det säkert?” säger Angela. ”Jag vill ogärna tvinga dig ända till Soho i kylan, så här tre veckor före jul.”
”Det är ingen fara”, säger jag och lyckas nästan strypa mig själv när jag virar min långa halsduk ända upp till hakan.
”Jag vill inte vara jobbig”, säger hon. ”Men med tanke på ditt tillstånd …”
”Jag mår prima, jag lovar.” Jag gnider mig om min utputande mage. Alldeles nyligen gick graviditeten in i ett lugnare skede. Under de första månadernas kraftiga illamående och oro hade jag känslan av att ha gett mig ut på en lång valfångstresa. Jag har trots allt ett missfall i bagaget. Men så här i sjunde månaden har jag känt av den sortens svårmodiga vansinne som kan drabba den som varit ute på havet för länge. Jag kan inte längre föreställa mig land. Det känns som om jag kommer att vara gravid för all framtid.
Jag åker till en bar i Soho som just i kväll har blivit tillflyktsort för alla med hemlängtan. Förr i tiden gick jag ofta på tillställningar för utlandsirländare, som på den tiden mest handlade om folkomröstningarna i abortfrågan och krav på förändring. Jag brydde mig. Jag engagerade mig. Jag tjänade också mycket pengar. De engelska tidningarna publicerade flera reportage om den irländska kampen för abort, och jag hörde till de journalister som fick i uppdrag att skriva dem. Jag intervjuade aktivister, personal på Marie Stopes-klinikerna, människor som hade förlorat döttrar eller hustrur under komplicerade förlossningar och en läkare som vägrade att prioritera mödrarna. Under bråkdelen av en sekund blev irländska journalister uppmärksammade i England. Jag gick i demonstrationståg och hamnade på fester efteråt. Min kontaktlista var full av folk som jag gett löften på fyllan, ofta om något slags bevakning som jag inte kunde tillhandahålla.
Min mobil håller fortfarande fast vid dem, fyra år och en Iphone-uppgradering senare. clara folkomröstning, siobhan folkomröstning, ashling folkomröstning, donnacha folkomröstning. Främlingar för varandra, men under en kort period förgreningar på ett släktträd för människor som hade samma mål men som nu, när vi har nått det målet, inte har mycket gemensamt längre.
Vi är glada över rätten till abort och till samkönade äktenskap, men vi saknar kvällar som den här.
Alla stolar är upptagna, och eftersom jag är tillfälligt galen glömmer jag att jag faktiskt har rätt till en sittplats. En man i ungefär min ålder, som satt sig tillrätta med några kompisar, erbjuder mig sin.
”Jag vill inte splittra er grupp.” De flesta i kompisgänget, som entusiastiskt tar del av kvällens underhållning, verkar vara gay. För att inte bryta mot de homosexuellas umgängesregler måste jag åtminstone låtsas tacka nej till rollen som den påflugna heterosexuella kvinnan. I själva verket suktar jag efter att bli en del av deras krets.
Han skakar på huvudet och leder mig vänligt till sin stol. ”Ingen fara, ingen fara alls”, säger han med en kraftig irländsk dialekt. ”Hur skulle det se ut om vi lät en gravid kvinna stå upp i juletid?”
”Vad skulle Jesusbarnet tycka?” säger någon annan, och eftersom vi nu sitter väldigt nära varandra blir jag automatiskt hedersmedlem i gruppen. Det känns härligt. De får mig att känna mig stor och viktig, som jungfru Maria när hon visade sig för de tre barnen i Fatima.
Programmet avbryts för det första reklaminslaget, och jag känner att någon knackar mig på benet. ”Ursäkta”, säger han. Det är en av männen i den andra delen av cirkeln, som jag inte har pratat med än. ”Får jag bara fråga …”
Men jag hör inte vad han säger. Kvällens arrangör stänger av ljudet på tv:n och höjer musiken. ”C’est La Vie” med B*Witched spelas på alldeles för hög volym, och alla rycker till på sina stolar. Arrangören sänker snabbt ljudet och håller upp händerna i en ber om ursäkt-gest.
Jag vänder mig mot killen igen.
”… vet du möjligen hur det går för honom?” Han avslutar den mening jag inte hörde.
Kanske beror det på att männen runt mig är gay, eller på att jag så ofta får frågor om min bäste vän. Kanske beror det på min graviditetsdimmiga hjärna. Men jag trodde verkligen att hans fråga handlade om James Devlin. Det är i just den här sortens sammanhang som jag brukar få frågor om James. Han platsar i en alldeles speciell skärningspunkt i kändisskapets
Venndiagram: känd irländare, känd homosexuell, känd på sociala medier, men inte känd på riktigt. Om han varit här i kväll hade han blivit fotograferad, men ingen hade bett honom om hans autograf. Han är tillräckligt känd för att någon irländsk tidning ska publicera nyheten Corkbo manusförfattare till Hollywoodfilm om han är en av fem författare till ett filmmanus.
”Han är i New York”, säger jag stolt. ”Det går faktiskt riktigt bra för honom, och det handlar inte bara om videoklippen på Instagram. Han skriver manus till en talkshow.”
Killen tittar oförstående på mig, så jag säger namnet på talkshowen. Ännu en tom blick.
Han rynkar pannan. ”Du gick väl på hans seminarium för sistaårsstudenter?” säger han. ”Mr Byrne? Viktoriansk litteratur?”
”Mr Byrne”, upprepar jag, och med ens kopplas min hjärna ner. Som i ett strömavbrott. Tusentals lampor i ett bostadshus släcks på en och samma gång.
”Jag är rätt säker på att vi pluggade på universitetet samtidigt?” säger han långsamt. ”Vi var kursare. Fred Byrnes kurs.”
”Ja”, svarar jag, och trots chocken över att höra hans namn är jag redan medveten om budskapet som mitt ansikte utstrålar. Jag samlar anletsdragen, men för sent. Jag måste förklara mig för den här främlingen, men var ska jag börja? Hur ska man kunna begripa det där året på Shandon Street om man inte upplevde det där och då, tillsammans med oss?
”Du, det var inte meningen att …”, säger han när han inser att han har trampat i klaveret, men inte vet hur han ska lyfta på foten igen. ”Jag hade bara för mig att du hörde till hans favoriter, det var i alla fall så det verkade, och kanske visste du något.”
”Kanske visste jag vad då?” säger jag. Hur ska jag på ett diskret sätt kunna förklara för den här främlingen att jag aldrig hade sex med mr Byrne, trots den allmänna ryktesspridningen i Cork när det begav sig?
”Han ligger i koma”, säger han. Det är som om han lämnar ifrån sig informationen snabbt för att genast kunna fly från den. ”Han har fått någon bisarr hjärnsjukdom och nu ligger han i koma.”
Som höggravid upplever jag min kropp i olika lager – skorpa, mantel, kärna – och alltihop vibrerar samtidigt när jag tänker på mr Byrne. Den storvuxne, märklige mr Byrne, som älskade franska viner och små, raffinerade bakverk. De portugisiska pajerna han köpte med sig från English Market och som fortfarande var varma när vi fick dem. Den fylliga, gula smaken, fräknarna av svartnat socker på ytan.
Musiken som strömmar ut från högtalaren markerar att reklamavbrottet är slut, och Toy Show fortsätter. En liten pojke från Wicklow börjar cykla runt i en ring.
Jag måste ringa James.
Det är lustigt att James och jag skulle bli så goda vänner, med tanke på att han trodde att jag var någon helt annan under de två första veckorna av vår bekantskap.
Jag minns första gången vi träffades som om det var en scen ur en film. Det var en torsdag i november och jag stod bakom disken på O’Connor Books. Det här var 2009. Det var mitt sista år på universitetet och det var tjugonio dagar till julafton. Vår butikschef Ben oroade sig redan för att julförsäljningen skulle gå dåligt, och han gick jämt omkring och påstod en massa saker om ”branschen”. Det lät på honom som om bokbranschen var en drake som var fastkedjad i källaren och i vilken sekund som helst skulle slita oss i småbitar. Han pratade om årets alla julklappsböcker – jag har för mig att Dawn French och Julie Walters just hade gett ut konkurrerande självbiografier – som om de var förkolnade lik som vi kastade in i munnen på draken för att den skulle vara mätt och belåten.
”På det här sättet håller branschen sig i rullning”, sa Ben med ett närapå rörande allvar. Förmodligen satte han större tilltro till skådespelerskors minnen än Julie Walters och Dawn French själva hade gjort när de skrev ner dem. Jag bar ut ännu
en trave från lagret, ett torn av böcker som började vid midjan och gick ända upp till hakan.
James Devlin hade påbörjat sitt julvikariat torsdagen innan, då jag hade tagit ledigt för att skriva klart mina uppsatser till universitetet. James hade jobbat sitt första pass tillsammans med Sabrina. Senare sa han att han blivit så överväldigad av alla nya ansikten och namn att han hade blandat ihop dem, och när jag sa att det var struntprat slängde han upp händerna i luften och sa att alla heterokvinnor såg likadana ut i hans ögon.
Det första passet med Sabrina måste ha haft sina ljuspunkter – vilket är underligt eftersom Sabrina i allmänhet inte uppfattades som särskilt rolig – för när James lyfte på träklaffen till disken var han full av hemligheter.
”Någon här har skabb”, sa han, ”och denne någon har glömt sin salva inne på dass.”
Det känns konstigt att sätta vårt första samtal på pränt, för det lyckas inte alls förmedla någon sann bild av James eller av hur charmad jag blev av hans inledande replik. ”Någon här har skabb.” Han lät som om han var Hercule Poirot och gjorde efterforskningar på ett lantställe som drabbats av ond, bråd död. Som om han hade uppdagat vårt välordnade samhälles dolda fördomar och var i begrepp att avslöja dem. Den andra delen av meningen var något helt annat: ”och denne någon har glömt sin salva inne på dass”. Han kom från Fermoy, som låg nästan fyra mil från Cork och i mina ögon var rena vischan. Men han hade vuxit upp i Storbritannien – och flyttat runt mycket, skulle det visa sig – och därför hade han ett underligt uttal som var svårt att platsbestämma. Jag är född i Douglas, en liten byliknande förort tre kilometer söder om centrum, och bodde på den tiden fortfarande hemma.
”Va?” sa jag. Jag blev så chockad att oåtkomligheten som
hörde till min offentliga personlighet – Tjej som arbetar i bokhandel – gick upp i rök. ”Och vad är skabb för något?”
”Det är en parasit.”
”I stil med mask?”
”Mask har man i sig. Skabb har man på sig. Har du aldrig haft springmask?”
”Nej.”
”Inte ens som barn?”
Jag tänkte efter. ”Revorm. Är det samma sak?”
”Hur fick du revorm?”
Han lät uppriktigt intresserad. Jag började gräva i minnen som jag inte hade tänkt på tidigare, och det kändes som om jag upptäckte en ny del av havsbottnen. ”Vi hade en katt, en hittekatt. Kanske fick jag det av honom?”
”Det är lustigt hur alla hade upphittade husdjur på nittiotalet”, sa han medan han knappade in sin sexsiffriga kod i kassaapparaten. ”På den tiden fick man sin hund direkt från gatan.”
När jag började jobba i bokhandeln hade jag vissa föreställningar om vilken sorts samtal som passade in där. De borde handla om böcker, tänkte jag. Men vi pratade sällan om vad vi läste. Boksmaken bland personalen skilde sig våldsamt åt, men i stället för att inspirera till livliga diskussioner om litteratur satt vi bara och läste våra böcker i personalrummet under tystnad. Ben tyckte om James Joyce. Sabrina älskade Terry Pratchett och Douglas Adams och liknande författare som man aldrig visste om de skämtade eller inte. Andra kollegor var omväxlande intresserade av populärpsykologi, freakonomics, lokalhistoria och Simon’s Cat-böckerna, men jag lyckades aldrig hitta något att prata med dem om.
Själv läste jag oftast … tja, romaner. Framför allt av äldre datum. Böcker som varit vansinnigt populära i mitten av nittonhundratalet och därför var godkända av kultureliten, men som
var tillräckligt bortglömda av samtiden för att jag skulle känna mig speciell. Jag tyckte om döda kvinnor som formulerade sig vältaligt om samhället. Jag tyckte om långa textpartier om ransoneringen eller sexuella uppvaknanden i Frankrike. Innan jag började arbeta i bokhandeln hade jag uppfattat mig själv som ganska beläst.
Jag såg till att inte prata med James om böcker eftersom jag redan hade förlorat alltför många potentiella vänskaper på det sättet. Jag ville fråga honom om något verkligt, eller i alla fall något som min tjugoåriga hjärna betraktade som verkligt. Jag behövde säga något som var lika bra som det där med skabben.
Men jag hann inte, för just då kom en mängd kunder fram till disken och vi började slå in deras inköp sida vid sida. Vid det här laget hade jag gjort det hundratals gånger: stått bredvid någon kollega i flera timmar, slagit in beloppen och småpratat. Det hade alltid känts fullkomligt odramatiskt. Och det här kommer att låta fånigt, eller som om jag i efterhand överdriver det jag kände under vårt sena arbetspass, men det var annorlunda den här gången. Det kändes varmt, som de sporadiska tystnaderna under långa bilfärder med goda vänner.
När passet var slut frågade han vad jag skulle göra efter jobbet.
”Jag ska träffa min pojkvän”, sa jag, genast orolig för att jag skulle missa chansen att bli James bästa vän genom att träffa Jonathan.
James tände redan en cigarett. ”Åt vilket håll ska du?”
”Sober Lane.”
”Oj!” sa han, och jag visste inte om han hade bränt sig eller om han hade fått något slags uppenbarelse. ”Jag ska till Travers Street. Jag kan följa dig.”
Vi började gå, och trots att jag ville öppna James på vid gavel och bosätta mig i honom fick jag inte chansen att ställa
några frågor. James ville egentligen inte heller ställa frågor. Han ville göra antaganden.
”Jaha, då ska vi se. Din pappa arbetar på bank.”
Jag log. ”Fel.”
”I så fall jobbade din morfar eller farfar på bank. Det vilar något bankaktigt över dig.”
”Min morfar arbetade på bank, det stämmer. Men min pappa är tandläkare.”
”Där ser du. Det visste jag väl.”
”Du visste ingenting!”
Han viftade med handen ovanför mitt huvud, som om han förtrollade mig. ”Jodå, jag uppfattade tydligt dina övre-medelklass-vibbar. Gamla pengar, gamla Cork. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för om din mamma är en urtjusig, smal fyllkaja eller en riktig surkärring. Hoppressade, tunna läppar, som murran på en kanariefågel. Bränns det?”
Jag skrattade och undrade samtidigt hur han kunde veta allt det här. ”Det bränns nästan. Det andra alternativet”, sa jag och kände mig genast elak. Min mamma arbetade också i praktiken, och eftersom pappa framför allt gjorde kosmetiska ingrepp hade båda lidit av de ändrade prioriteringarna i ett land som hade allt mindre anledning att le.
”Och pojkvännen … pojkvännen, pojkvännen, pojkvännen. Nu är jag kluven igen.”
Han hade gestikulerat så mycket medan han pratade att glöden hade fallit av cigaretten, så han stannade för att tända den igen.
”Ni har varit ihop sedan gymnasiet, blev utnämnda till Årskursens sötaste kärlekspar, alla tror att ni ska gifta er, men du vet inte riktigt. Ni planerar att resa till Thailand tillsammans.”
Han andades ut. ”Eller en äldre man, doktorand i konst eller litteratur eller något liknande, en snäppet för stor ålders-
skillnad, lite knusslig med pengarna, dina vänner hatar honom men har inte berättat det för dig.”
Jag vet inte varför han tyckte det var okej att förolämpa alla jag kände, både verkliga och påhittade personer. Men han var så övertygad om att det inte var några problem att jag inte sa något.
”Inget av det stämmer”, sa jag till Jonathans försvar. ”Han är ingetdera. Det går inte att kategorisera honom.”
”Men vilket av alternativen ligger han närmast?”
Jag tänkte efter. ”Ja alltså, det första, kanske.” Och det sa jag bara för att det var det minst dåliga alternativet.
Jag var kär, eller det var i alla fall vad jag trodde. Problemet var att ingen tog det på allvar. Jag var tjugo år och hade två stora behov i livet: att vara kär och att bli tagen på allvar.
Jonathan och jag hade vuxit upp i förorter till Cork och tyckte det var värdelöst att plugga vidare i samma stad. Enligt oss hade staden sex bra pubar och tre bra klubbar, och vi ansträngde oss för att verka uttråkade av Corks innerstad, samtidigt som vi inte sökte oss bort eller gjorde något annat än det vi gjort som sjuttonåringar.
Som par var vi seriösa på gränsen till tråkiga och vi hade ovanligt konservativa åsikter. För ett litet tag sedan öppnade jag ett gammalt mejlkonto för att ändra lösenordet till någonting. Då hittade jag en av mina sociologiuppsatser från den här tiden, Jonathantiden, mejlad till min handledare. Uppsatsen hade titeln ”Patriarkatet i dagens Irland”. Jag klickade på den, nyfiken på vad jag som ung hade haft att säga om de irländska kvinnornas underordning.
Frågan huruvida patriarkatet är en faktor i dagens Irland är knappast relevant, lydde den första meningen. Det intressanta är varför patriarkatet har blivit så orättvist förlöjligat i egenskap av ordnande princip.
Uppsatsen gjorde mig chockad. Den var fullständigt uppriktigt skriven. Som nittonåring hade jag alltså ställt mig på patriarkatets sida – samma flicka som bara två år tidigare hade lagt alla sina födelsedagspengar på ett dagen efter-piller, och detta i ett land som hade försäkrat sig om att det var pinsamt och besvärligt att skaffa dem. Jag läste igenom uppsatsen och sedan slängde jag den. Efter det gick jag omkring i London och var nojig i två dagar. Min paranoia var vanlig bland människor ur min generation: en rädsla för att bli lynchad av en osynlig mobb på nätet på grund av ideologiska brott man begått som tonåring. Jag trodde att jag alltid hade varit feminist. Jag hade ju ända sedan födseln vetat att till varon var orättvis. Men nej, allt det där hände senare, när jag var i tjugofemårsåldern och bodde i London.
Men det här var den Rachel som Jonathan kände och som han och jag hade skapat tillsammans. Vi brukade sitta på puben och hitta på åsikter, oftast genom att utgå från allmänt förekommande uppfattningar och vända upp och ner på dem. I vår värld var det ett radikalt ställningstagande att hata filmen Anchorman.
När vi kom fram till Sober Lane gick James vidare. Jag frågade om han ville följa med in och träffa min pojkvän. Han sa nej.
”Jag vill inte ställa till det för dig”, sa han. ”Tänk om han får för sig att jag försöker stjäla hans flickvän.”
Jag skrattade, för det var så uppenbart att James var gay. Tanken att han skulle försöka stjäla mig var absurd. Men jag skrattade för länge och för högljutt, och rodnade sedan när jag såg James sårade min. Han hade inte kommit ut ur garderoben än och han trodde att hans garderob var övertygande. Jag slutade skratta.
”Han är inte svartsjukt lagd”, sa jag snabbt, och James sken upp lite igen.
Jag sa hej då till min nye vän och gick in på den mörka krogen där Jonathan satt och väntade, medan jag förbannade min oförskämdhet.
Men James stal mig faktiskt från Jonathan. På bara en månad skulle James kolonisera mig på cellnivå och min personlighet skulle forma sig efter hans på alla tänkbara sätt. Enligt den officiella versionen var det Jonathan som dumpade mig. Sanningen är att jag lämnade honom för en annan man.
Det här älskar James att säga till folk: Rachel och jag har bråkat en enda gång, och det var innan vi kände varandra ordentligt.
Och då säger jag: Och då trodde James att jag var en tjej som hette Sabrina.
Och han fyller i: Så i själva verket bråkade jag med Sabrina.
Vi har förstås bråkat fler gånger än så. Två gånger till. Dem pratar vi inte om.
Det hade gått några veckor sedan James följde med mig till Sober Lane, men han hade inte visat mig samma intresse igen. Jag började bli sur. Det var inte schyst att först rikta strålkastarljuset mot mig och sedan skutta vidare och lämna mig i mörkret och kylan med mina egna trista bekantskaper. De flesta av mina närmaste vänner hade börjat på universitetet: de högpresterande eleverna hade kommit in på Trinity, de blivande lärarna gick på Mary I. Kvar fanns antingen tjejer som jag varit ytligt bekant med på gymnasiet eller tjejkompisar till Jonathan.
James var den förste jag hade träffat på flera år som jag verkligen ville bli vän med, men det verkade inte ömsesidigt. Som lök på laxen hade han lyckats charma alla i ledningen och hade därför alltid första tjing på de bästa arbetspassen.
På den tiden visste jag inte hur man visar sin ilska, så jag bara härmade beteendet jag hade lärt mig där hemma: vi talade i korta och bryska meningar tills den andre tappade humöret.
