Issuu

LÄKAREN SOM GICK HEM

Magnus Adern

1.

Pål tittade upp på skärmen och insåg att han var försenad, visserligen bara sju minuter, men ändå. Patienternas tid var för värdefull och han trivdes inte med att låta dem vänta. Han kände att det knöt sig lite i den övre delen av magen, samtidigt som den nedre delen knorrade betänkligt. Han borde ha låtit bli kaffet på fikarasten, men han kände sig trött idag. Så där sömnig som man blir av för många extra tidiga morgnar. 04:30 stod han ut med, men när klockan stod på 03:17 blev det svårt att tänka på den överfulla mottagningslistan på vårdcentralen.

Pål Eriksson var en distriktsläkare som blivit vid sin läst i över tjugosju år. Många patienter hade han följt sedan han började. Var det en bra eller dålig sak att han aldrig bytt arbetsplats, som de flesta av hans kollegor gjort? Han visste inte själv, det hade bara blivit så. Han hade helt enkelt blivit kvar. – Du är vår populäraste doktor, kunde hans chef Lars Monet säga vid de tillfällen då Pål hade som mest att göra och beklagade sig. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dig.

Lars Monet hade tillsammans med några läkare öppnat den privata vårdcentralen ”Må Bra”. Sedan fem år var det bara Lars kvar, medan hans tidigare kompanjoner levde livets glada dagar. Han spatserade omkring med dyra kläder och glasögonbågar, som kostade mer än vad undersköterskan hade i månadslön. Och han njöt av varje sekund, visade gärna upp en ny klocka eller

klackring, berättade om senaste golfrundan, eller föregående kvälls vinprovning.

Påls handledare på psykiatrikursen, under läkarutbildningen, menade att det var psykopater som bar klackringar, kanske det stämde på chefen, kanske inte.

Pål funderade över sin senfärdighet denna dag: visserligen hade årskontrollerna haft ovanligt långa listor med sig, och örat som han skulle suga hade tagit mycket längre tid än avsatt, för att patienten tyckte att det gjorde alldeles för ont och att Pål var hårdhänt. Ändå skavde det, hans signum var att hålla tiden, det visste också hans patienter.

Han tog ett djupt andetag och sträckte armarna mot taket.

Tröttheten fanns inom honom. Han ville sjunka ihop, kanske vila mot skrivbordet. Sova en stund? I stället reste han på sig och lämnade sitt rum, gick korridoren bort till väntrummet och ropade upp sin nästa patient, en ung man på åttiosju år som studsade upp från stolen.

– Doktorn är sen, var hälsningsfrasen.

– Jag har legat på min brits och ätit lunchpraliner, sa Pål utan att tänka sig för.

– Det var inte så jag menade, sa mannen som gick så fort genom korridoren att Pål knappt hann med.

– Inte jag heller, sa Pål och visade in mannen i sitt rum. Mannen satte sig och tog fram en papperslapp med ett stort antal nedtecknade punkter.

– Jag skrev upp för säkerhets skull, sa mannen och började läsa uppifrån och ner.

Pål försökte kväva en gäspning, men lyckades så där. Den här mannen är trots sin höga ålder piggare än vad jag är, tänkte han. Hur kommer jag att se ut som gammal? Kommer jag över huvud taget att få uppleva ålderdomen?

Rösten mitt emot hade tystnat, och Pål försökte sträcka på sig i stolen. Vad hade mannen sagt?

– Kenneth, jag vill veta vad som är viktigast för dig idag?

Den meningen brukade fungera för att leda patienterna på rätt spår. Kenneth tittade besviket upp från sin lapp och tystnade. Ingen sa något.

Jag är en duktig doktor som väntar in patienten, tänkte Pål.

Nu var han helt uppmärksam på vad Kenneth skulle berätta.

– Jag har inte några vänner kvar i livet, sa mannen till slut. Alla dör ifrån mig. Det var inte så jag tänkte mig att bli gammal. Det finns inte någon att ringa längre. Och barnen har sitt, de har inte tid med mig.

Pål lyssnade, tittade på mannen, såg ensamheten i hans ögon, de sluttande axlarna, förvåningen över hur livet blivit.

– Egentligen är jag mest en belastning för samhället, fyller inte någon funktion. Jag kunde lika bra dö ifrån alltsammans.

Pål brukade ha tröstande ord att säga till de gamla som kände sig ensamma, men den här dagen infann sig inte de rätta meningarna. I stället såg han sig själv som pensionär, ensam i sin runda lägenhet, stirrande ut över den sovande staden klockan 04:03 på natten. Om han inte hade några vänner nu, hur skulle det se ut då? Och Felicia, hans dotter, som inte hade svarat på sms på över ett år. Om det hände honom något, skulle hon komma? Det enda han visste var att han var tvungen att fortsätta skicka sms, förhoppningsvis läste hon dem, och ville hon inte var de lätta att radera. Han lät Felicia försvinna bort i tanken och såg på mannen framför sig, som nu satt och grät.

– Jag uppskattar när du kommer till mig, sa Pål till slut. Det är intressant att prata med dig. Du har levt ett långt, innehållsrikt liv.

– Det är tur att jag har doktorn, sa mannen, men hur länge ska doktorn hålla på? När blir det pension?

Mannen fixerade Påls blick, ville verkligen ha ett ärligt svar, ville inte avsluta kontakten. Pål tänkte efter, kände efter, försökte bottna i sig själv. Ja, när skulle han gå i pension?

– Jag vet inte, sa han och tystnade, letade efter fortsättningen, men jag tänker jobba på några år till. Jag trivs på mitt jobb.

Pål undersökte mannen och skrev ut mediciner för det kommande året. Handslaget som avslutade mötet var kraftfullt och Pål fick lägga band på sig för att inte grimasera av smärta.

Mannens ryggtavla försvann bort, dörren lämnades öppen. Pål reste sig för att stänga dörren och sedan suckade han, släppte ner axlarna, satte sig tungt på stolen, försökte att ta tre djupa andetag. Sömnbristen grumlade synen, gav honom en lätt hjärtklappning och fick honom att svettas under armarna.

– När blir det pension, Pål? sa han till sig själv och lät blicken glida från skärmen till rummets enda fönster.

Utanför var det grått, regnet hängde i luften. En bil tutade nere på gatan. Surret från datorn och ventilationen i bakgrunden. Han gned fingrarna över tinningarna, försökte massera bort tröttheten. Pension? Han hade inte tänkt tanken trots att han var över sextio år. Sluta jobba? Vem är jag då? Tanken kom och försvann omedelbart, han ruskade kroppen och tittade upp på skärmen. Nu var han tolv minuter försenad. Dikteringen fick vänta, han reste sig och gick bort till väntrummet.

– Då har vi Anneli, välkommen, sa han och log.

När Anneli passerade honom lade han sin hand på hennes axel.

– Välkommen, det var länge sedan, sa han.

– Jag trodde nästan att du hade glömt bort mig, jag har bara parkering till kvart i.

– Vi hinner det vi ska, sa Pål och gick efter henne in i rummet.

Kvinnan satte sig snabbt, tog upp en lapp ur handväskan och började läsa med entonig röst.

Fredag morgon och Pål hade varit på jobbet redan kvart i sju. Allt var signerat och han hade ringt dagens telefonsamtal. Läkarnas veckomöte var slut och han kände sig förvirrad när han lämnade konferensrummet. Budskapet från chefen var att listningen måste öka. Patienterna skulle ha en personlig läkare, men med tanke på att läkartiderna inte räckte till skulle årskontrollerna glesas ut . Principen skulle vara att träffa patienterna så sällan det gick utan att det innebar en ökad medicinsk risk. Chefen hade visat en powerpointbild över demografin de närmaste tjugo åren och visst glappade det mellan den åldrande befolkningen och den arbetande delen.

Den medicinskt ansvariga läkaren drog också det nya behandlingsprogrammet för hjärtsvikt, ännu mer skulle nu flyttas över från slutenvården till primärvården.

– Hur ska vi hinna göra mer när inte tiden räcker till nu? sa Påls jämnåriga kollega, Madeleine, på väg att varva upp. Jag var sjuk några dagar och när jag kom tillbaka hade jag ett berg av osignerade provsvar och ett oändligt antal anteckningar. Vi måste få mer tid till vår administration. Vårt sätt att arbeta på vårdcentralen nu är inte patientsäkert.

Ordet ”patientsäkert” brukade fungera för att få chefen att agera, men denna morgon försvann Madeleines missnöjde i en stor kollektiv suck när kollegorna reste på sig och lämnade lokalen. Alla hade ju administration att komma ifatt med innan helgen.

Pål kände en gnagande oro inom sig. Läkarmötena hade ändrat karaktär de senaste åren, mer sällan pratade de om patienten, oftare om flöden och vad i dokumentationen som gav extra pengar. Och så skrattade de inte så ofta längre.

Förvirrad efter morgonmötet. P, sms:ade han till sin frånvarande dotter. Han skickade ändå i väg sin cyberflaskpost med jämna mellanrum. Läste hon dem, raderade hon? När skulle hon börja svara? Han visste att det skulle hända. Någon gång.

Han låste upp sitt rum och loggade in på datorn, läste på mottagningslistan. Först skulle Pål ha en patient, sedan var det dags för fredagsfikat med färskt bröd, olika pålägg och en godisbit. För många veckans höjdpunkt på jobbet. Han suckade när han såg att det var en elvaåring med huvudvärk som stod på listan. Han tittade igenom journalen, ingen patient som han sett tidigare och ett vanligt son-namn.

Ett djup andetag och så gick han den långa korridoren bort mot väntrummet. På vägen tittade han in på avdelningsstationen och hejade på tjänstgörande undersköterska, en kvinna i fyrtioårsåldern som alltid gick omkring och log.

– När har ni nästa spelning? sa hon samtidigt som hon tittade in i sin skärm, knappade på tangentbordet.

– Vi spelar AW på Hagbergs hotell om några veckor.

Pål stod och trampade.

– Då kommer vi från jobbet, jag sätter upp en lapp med anmälningar.

Räcker det inte att jag umgås med mina arbetskamrater på vårdcentralen? tänkte han. Magsyran gjorde sig påmind, han fick svälja hårt.

– Det är inte något att höra, sa han. Alla pratar och tjoar, vi sitter i ett hörn och spelar våra deppiga låtar. Ingen bryr sig. Ni blir säkert besvikna.

– Vi kommer, nu är det bestämt. Det behöver hända något på vårdcentralen. Gå och ta din patient nu.

Pål tittade på undersköterskan och insåg att det inte var läge att säga emot. Han var inte nöjd med att hans arbetskamrater skulle komma och lyssna, värdera. Och sedan säga att han var jätteduktig. Pärlor för svin, tänkte han. Men som tur var brukade inte hans läkarkollegor komma, de hade alltid annat för sig.

Han vände sig om och gick bort till väntrummet. Väl där kom han inte på namnet på flickan han skulle träffa. Det satt två

tjejer med föräldrar i väntrummet så han vågade inte chansa.

Han gick tillbaka till avdelningsstationen.

– Din nästa patient heter Vera, sa undersköterskan utan att ta blicken ifrån skärmen.

Pål kände igen namnet, den elvaåriga flickan utan medicinsk historia. Undersköterskan tittade upp på honom och skrattade, han slog ut med armarna och satte pekfingret mot tinningen.

Han mimade alzheimer och gick i väg till väntrummet, som nu var fullt med folk.

– Då har vi Vera, sa han och såg en flicka och en mamma resa sig. Välkomna, sa han. Vi ska gå längst ner i korridoren.

Han visade med handen och gick i förväg bort mot sitt rum.

– Pål Eriksson heter jag förresten, läkare här på vårdcentralen sedan lång tid tillbaka. Jag säger inte hur lång.

2.

Hur många timmar hade han sovit? Lägenheten var helt mörk och han lät bli att tända någon lampa. När hade han släckt egentligen?

Trots att han var trött gick det inte att somna om när han väl vaknat och varit på toaletten. Tankarna drog i gång.

Innan hade det varit patienter och handläggningar som susat omkring i huvudet under vargtimmen, nu mer och mer hur livet hade blivit. Pål kunde inte komma på något speciellt som hänt som fått fart på funderingarna, snarare handlade det om att det inte hände något, att han levde i limbo sedan lång tid tillbaka: arbete, träning, mat, för lite sömn och att spela med Tommy då och då.

– Här har du ditt liv, Pål Eriksson, sa han till den tysta runda lägenheten.

Hustrun var död, borttynad i en cancersjukdom, hans enda dotter Felicia bodde i en annan stad och hade ett liv som han inte visste så mycket om. Förutom att hon inte ville ha kontakt.

Vaknade tidigt och kan inte somna om. P, skickade han till sin dotter. Börjat fundera över mitt liv, fortsatte han med. Hur blev det så här? avslutade han.

Han skrollade tillbaka och såg alla meddelanden som han skickat i väg ut i universum. Seglade de omkring ute i rymden utan någon mottagare? Hade han rätt mobilnummer till sin dotter, eller hade hon bytt för att slippa läsa? Tidigt på morgonen blev frågetecknen kring hans dotter många och några svar ville inte infinna sig.

Han försökte att tänka på Monika, den levande Monika som fick honom att skratta, som han älskade att ha sex med, som köpte kläder och visade honom, som lyssnade på hans ältande och som lagade en ljuvlig osso buco. Just då, tidigt på morgonen utan tillräckligt med sömn, var det svårt att se hennes svarta långa hår, de lätt sneda ögonen, för övrigt ett arv till Felicia. Han blundade och letade efter bilder från förr: från semestrar med sol och bad, fredagsmys med vin, lördagar på stan med shopping, matlagning där hon styrde och ställde. Han kunde fortfarande känna smaken av hennes perfekta kanelbullar. Men det som tidigare varit glasklart och evigt var nu suddigt.

Monika, vart tar du vägen? tänkte han. Om du inte finns kvar inom mig, vad händer då? Den diffusa bilden av hans tidigare hustru försvann och han tittade upp, såg staden där han levde sitt liv, såg den tysta mobilen. Felicia sover säkert, tänkte han. Själv? Tillsammans med någon? Drömmer hon? Han kunde tänka en stund på henne, men inte för länge för då brast det.

Tankarna vandrade vidare till arbetet, till den äldre mannen som suttit mitt emot honom för några dagar sedan och pratat om ensamheten i åldrandet.

– Till slut är man ensam kvar och bara väntar på döden, hade mannen sagt.

Patientens känsla av ensamhet hade på något sätt träffat Pål, hade etsat sig fast som en irriterade mygga som surrade vid örat. – Jag är ofta själv, men känner mig inte ensam, sa han i olika sammanhang.

Men nu kände han sig verkligen ensam, som den där öde ön, med förrädiska rev runt om, så att inte någon vågade sig in mot land. Det var olustigt och ovant.

Är jag i en livskris? tänkte han och tog upp sin gitarr, den som stod i sitt ställ bredvid soffan. Sedan satte han sig och bände på strängarna, försökte hitta de blåaste toner som fanns inom honom.

3.

– Jag är besviken. Mycket besviken.

Kvinnan satt med handväskan i knät, vinterkappan på trots värmen i Påls arbetsrum. För en gångs skull sken solen in genom fönstren och lyste upp det kala rummet. Han hade varit på väg att rulla ner persiennen, men bestämde sig för att låta bli. Nu flyttade kvinnan stolen in mot väggen för att inte få solen i ögonen. Hon viftade med ena handen för att mota bort den.

– Jag är så besviken, upprepade hon och tittade på Pål.

Och hon såg verkligen ledsen ut, tårarna rann nerför kinderna utan att hon försökte torka bort dem. Han funderade på om han skulle resa på sig och ta en bit papper till henne. Han visste att olika doktorer hade olika gråtstrategier: vissa kom omedelbart till patientens undsättning med en pappersnäsduk som fanns på skrivbordet, Pål brukade låta patienterna gråta. Han kunde ta lidandet, avgrunden. Efter alla år med förtvivlade patienter som han mött hade han blivit en expert i lidandets tjänst. Det medicinska skötte han lite vid sidan om, ett nödvändigt ont helt enkelt.

– Din make fick en allvarlig, dödlig sjukdom, sa han till slut.

– Och nu finns han inte mer, sa kvinnan och gömde ansiktet i händerna. Och jag är ensam kvar. Jag står inte ut.

Pål hade avsatt en halvtimme till samtalet, men insåg att den tidsramen skulle spricka. Nästa gång skulle han boka en timme.

– Det gick fort mot slutet, sa han.

– Han plågades så, det var hemskt att se, och att inte kunna göra något. Jag kände mig helt hjälplös.

Kvinnan talade med låg röst och det var svårt för Pål att höra, han fick luta sig framåt. Hon hade en frän kroppslukt, spetsad med gammal urin. Så hade det aldrig varit tidigare.

– Jag var på hembesök flera gånger, vi hade palliativa teamet inkopplat. De är experter på att lindra lidandet.

– Varför upptäcktes inte tumören tidigare? Han sökte flera gånger. Ingen lyssnade på honom. Inte du.

– Jag har naturligtvis tittat igenom din makes journal och rannsakat mig och min handläggning. Men besvären var väldigt ospecifika i början och värdena såg fina ut.

– Varför fick han inte en magnetröntgen meddetsamma? Jag bara undrar, varför?

Kvinnans röst gick upp falsett och Pål funderade på om det hördes ut i korridoren.

– Jag kan inte skicka alla på magnetröntgen, sa Pål och ångrade sig omedelbart. Så fort symptomen förvärrades skickade jag remissen.

– Men då var det ju redan för sent! Hela hans kropp hade cancer: levern, lungorna, ryggkotorna.

Pål hade gått igenom makens journal, hade till och med låtit Lars Monet bedöma handläggningen.

–

Perfekt, som alltid, sa hans chef. Jag ser inte några sprickor i fasaden, lade han till och struttade ut ur rummet utan att stänga dörren. Döden hade redan kopplat sitt grepp, sa han från dörröppningen.

– Din make hade burit på sin cancer en lång tid, kanske ville han inte berätta för dig om sina symptom. Ville inte oroa dig. När han väl sökte var det för sent. En tidigare röntgenundersökning hade inte gjort någon skillnad.

Pål höll armarna i kors över bröstkorgen, sträckte på sig.

Efter tjugosju år och sjuttiofem tusen besök tar det stopp för

Pål Eriksson, distriktsläkare på vårdcentralen Må Bra. Han orkar inte längre utan går hem mellan två patientbesök. Empatiutmattad och med känslan att hjärnan är fylld till brädden av alla berättelser han hört, inser Pål att det egna livet stått stilla: han har varit plikttrogen, skött sitt arbete, varje kväll pratat med ett stort fotografi av sin döda hustru och nöjt sig. Sedan något år har han dessutom tappat kontakten med sin dotter.

Från att ha legat i fosterställning börjar han läka och skapar en framåtrörelse. Han bejakar sitt eget liv, bearbetar sin uppväxt och allt lidande han mött. Han blir pensionär, läkargärningen får sjunka undan och han inser så småningom att han är mer än sitt arbete.

LÄKAREN SOM GICK HEM handlar om att acceptera hur det blev, läka och att mödosamt gå vidare. Om kärlekens kraft. Men den skildrar också hur man påverkas av alla människoöden man möter, och hur lätt det är att tappa bort sig själv.