Vårt lands dramatiska resa genom geologisk tid
Alasdair Skelton
My Schüldt
En berättelse om Sverige
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Alasdair Skelton och My Schüldt
Foto: Alasdair Skelton, Francesca Thiel Spasojevic, Marit Norin och Todd Ehlers
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-303-1
Prolog
Utö
Om vulkaner, 1000-årig gruvdrift och upptäckten av litium
Sápmi
Om miniatyrkontinenter, ofattbara tidsrymder och världens största underjordiska järnmalmsgruvor
Stockholm och Fjärdlång
Om våra forntida berg som var höga som Anderna och om bergarternas oändliga kretslopp
Rödlöga
Om skärgårdens finaste graniter och läckraste ostar
Älvdalen
Om enorma floder och en miljard spårlösa år
Vättern
Om när hela jorden var som en enda stor snöboll
Visingsö
Om ekar, kungar och livets återkomst efter snöbollsjorden
Vänern
Om livets ”big bang” och den sedimentära berggrundens gömställen
Siljan
Om meteoritnedslag och bördiga jordar
Öland
Om alvar, raukar och klimatforskaren Bert Bolin
Gotland
Om det myllrande livet i ett forntida hav
Tarfala
Om diamanter på Åreskutan och havsbotten långt upp på Kebnekaise
Helvetesgraven
Om växternas ankomst och upptäckten av ett saknat kapitel i Sveriges geologiska historia
Alnö
Om oceaner som aldrig blev oceaner
Nyvång
Om det största massutdöendet, stenkol och dinosaurier
Söderåsen
Om Skånes vulkaner, flockar av dinosaurier och Pangeas sista dagar
Ivösjön
Om lera, toalettstolar och naturens sätt att hålla klimatet i balans
Fur
Om ett meteoritnedslag, om kattsand och om när klimatet löpte amok
Eridanos
Om floden som rann där Östersjön finns idag
Öja
Om hur inlandsisen har format vårt landskap och om en färdväg till en annan värld
Stockholmsåsen
Om rullstensåsar, lervarv och Moder Jords ålder
Höga kusten
Om landhöjning, tunnbröd och världens högsta strand
Rörstrand
Om tegel, porslin och världsrekord i nya grundämnen
1649
Om enskifte, industrialisering och människans relation till naturen
Epilog
Källhänvisningar
Ordförklaringar
Bokens webbplats
”Dear My,
Can I ask you a huge favour?
I have written a book in Swedish on the geology of Sweden.”
Så började min resa med denna bok.
Om frågan hade kommit från någon annan hade jag nog tackat nej till det han bad mig om: att göra en bok om Sveriges geologi lättillgänglig och intressant även för icke-geologer. Men nu kom frågan från en människa som alltid ställer upp för andra. Så jag svarade ”självklart” och sa inte det jag tänkte: ”Om den bara inte hade handlat om geologi.”
Geologi – lika tråkigt som frimärkssamlande? Högar av stenar som består av olika mineral som jag aldrig kommer ihåg. Ett stort Jaså. Men geologi visade sig vara något annat än det jag trodde att det var.
Snabbt fångades jag av bokens innehåll och började se fram emot lördagarna, när jag kunde lägga mitt vanliga jobb åt sidan och sjunka in i min nersuttna favoritfåtölj med en kopp kaffe och Sveriges geologi.
Geologi – berättelsen om ett land som jag älskar. En hyllningssång till vår ofattbart vackra natur och vad den säger oss om vår historia. (Tydligen kan även personer från Skottland fästa sig vid Sveriges natur.) Jag kände nästan hur jag stod tillsammans med Alasdair på Utö och blickade ut över Östersjöns stora, bleka vatten, med Lettland bortom horisonten. Under fotsulorna: en klipphäll lenslipad av inlandsisen, en av Sveriges yngsta stränder. Bakom oss: Sveriges kanske äldsta strand. Med nyvaknat intresse tittar jag nu på stenhällar, rösen, branter och flyttblock och undrar: hur blev du till?
För vänner och bekanta har jag börjat berätta att här i Sverige har vi haft berg höga som Himalaya, som först har veckats och sedan slipats ner av vind, vatten och is. Inte bara en gång, utan flera gånger. Dessutom är berg funtade som isberg: det mesta finns under ytan. Så när de slipas av höjs de upp, en bit i taget. Hur lång tid tar det för väder och vind att dag efter dag nöta bort så mycket berg? Mot den bakgrunden har jag börjat förstå vad geologisk tid innebär.
Geologi – en dramatisk historia som utspelar sig under miljarder år.
Med viss stolthet tänker jag nu på, att vårt allra äldsta urberg är nästan tre miljarder år gammalt. Det finns uppe i Sápmi, i hemtrakterna för den äldsta kulturen i Sverige. Det är något med urberg som känns stabilt, som Sverige. I berggrunden finns också malmen (= mer geologi) som är en del av det som byggde vårt svenska välstånd.
Fortfarande kan jag inte fullt ut begripa hur starka geologiska krafter är – att vår högsta bergskedja ligger där den ligger för att den har skjutits upp ovanpå det som var kvar av en tidigare bergskedja. Hela fjällkedjan, med toppar som i sin ungdom var 8000 meter höga, har pressats sidledes så att den lagt sig ovanpå den gamla berggrunden. Tidigare i livet har jag förundrats över hur stora stenblock till pyramiderna (troligen) sköts upp längs sluttande plan. Men en bergskedja?
Lite snopen blev jag när jag förstod att vi har haft vulkaner, inte bara en gång utan flera. Senaste gången var visserligen för ett par hundra miljoner år sedan, men ändå. När dinosaurierna (dinosaurier? I Sverige?) klafsade omkring i Skånes träskmarker poppade det upp den ena vulkanen efter den andra och spåren efter dem finns kvar. Geologi det också.
Geologi – berättelsen om de senaste cirka tusen åren, när vi i större skala har börjat använda oss av material som vår geologiska historia har givit oss till skänks. Ta gruvorna på Utö, där människor under vidriga förhållanden bröt malm redan för
nästan 1000 år sedan. Vi vet det, för det finns spår från 1100-talet av malmbrytningen på Utö – fast spåren finns på Gotland, av alla ställen.
Eller Ivö klack: den berättelse ur vår industriella historia som grep mig mest. Det tog naturen miljontals år att skapa ett 30 meter tjockt lager av den allra finaste, renaste lera. Nu har vi nästan gjort slut på alltihop. Det mesta ligger på soptippar i form av kasserade toalettstolar, handfat och tegel.
Geologi i nutid – när mänskliga aktiviteter påverkar förutsättningarna för livet på jorden. Att begrunda att om jordens historia skulle motsvaras av ett dygn, så inträffar år 1950 en tusendels sekund före midnatt. Drygt hela mitt liv motsvarar en tusendels sekund i jordens historia.
Jag kunde inte begripa varför Alasdair blev så till sig av några (i mina ögon högst ordinära) stenbumlingar i Vättern. Nu vet jag att de byggdes av de äldsta formerna av liv på jorden.
Hur kan det finnas diamanter gömda högst upp på Åreskutan, när diamanterna bildades 150 kilometer under jordskorpan? Hur kan den pågående klimatförändringen vara ett hot mot raukarna på Gotland och Öland och mot den skärgård jag älskar? Dessa och många andra frågor har jag nu svar på och svaren har bakats in i texten. I texten finns också angivelser för att ta sig till de beskrivna platserna och exakta positioner som kan kopieras in i en karta.
Jag hoppas att du blir lika fängslad som jag över hur vårt land blev till, hur det har utvecklats och vad som sker med det nu, när människan har blivit en spelare med så mycket makt att vi påverkar förutsättningarna för livet på jorden.
Nu överlämnar jag dig i Alasdairs händer så att han får berätta
Sveriges historia med utgångspunkt från vår geologi.
My Schüldt
Rödlöga, Stockholms skärgård
4,6 miljarder år – Bilden visar ungefärlig tidpunkt för kapitlens centrala geologiska händelser. Nuna, Rodinia och Pangea är superkontinenter som Sverige en gång har tillhört.
Om vulkaner, 1000-årig gruvdrift och upptäckten av litium
Jag står i vågskvalpet på en stenhäll en idyllisk sommardag, omgiven av ljuvliga dofter från skärgårdsblommor och skog. När jag blickar ut över Östersjön kan jag knappt urskilja de mjuka vågornas rörelser när havet sakta stiger och faller. Mellan stenhällen där jag står och de avlägsna stränderna i Lettland finns ingenting annat än hav.
Ingenting växer på stenhällen, för varken mossor eller lavar har hunnit etablera sig på den korta tid som gått sedan klipporna reste sig ur havet runt förra sekelskiftet. I jämförelse med ett människoliv är drygt 100 år en lång tid, men i ett geologiskt perspektiv är det försvinnande kort. På hällens polerade och skulpterade ytor ser jag smala räfflor som vittnar om inlandsisens rörelse över den för många tusen år sedan.
Eftersom klipphällen nyss har rest sig ur havet efter den senaste nedisningen är den en av Sveriges yngsta stränder. Det är lätt att tro att det som ligger i närheten är lika nytt, men så är det inte alls. I berget bakom denna unga, fräscha strand finns spår av en strand som är nästan obegripligt mycket äldre – 1,9 miljarder år gammal – nästan hälften så gammal som planeten jorden.
Vid första anblicken är det inte självklart att det är en strand du tittar på, för den står snett – inte horisontellt – och det brukar stränder inte göra. När den en gång i tiden bildades var den vågrät precis som andra stränder. Gigantiska krafter har sedan
omformat berggrunden som ön består av och pressat stranden att ställa sig på högkant.
Den gamla stranden var av en helt annan sort än den släta stenhällen jag står på: inte en slät berghäll, utan en sandstrand.
Jag vet det, för i berget bakom mig kan jag se sandsten med böljeslagsmärken – vågstrukturer i berget.
Böljeslagsmärkena består av fin vit sand och är bara några centimeter höga. De är jämnt fördelade och lite snedvridna, vilket tyder på att de bildades av mjukt strömmande vatten, kanske där en forntida flod mötte havet.
Sveriges äldsta (?) strand, Utö – För 1,9 miljarder år sedan strömmade vatten över sanden på denna strand. De förstenade spåren av vågor i sand ser du i grått och vitt till höger i bilden (markerade med en pil).
Över böljeslagsmärkena finns brutna svartvita lager dekorerade med små kristaller som ser ut som roströda prickar. En gång i tiden kan lagren ha varit mikrobiella mattor: kolonier av encelliga fotosyntetiserande organismer som skapade liv genom att fånga energi från solen.
Platsen jag beskriver kan verka idyllisk, som ett forntida paradis. Berggrunden berättar om en sandig oas, med strömmande vatten, och full av liv. Men idyllisk var den verkligen inte alls. ”Oasen” var omgiven av gigantiska vulkaner. Vulkaner är knappast något som vi förknippar med nutidens Sverige, men vår historia är lång och vulkaner är också en del av vår historia. Vulkanerna hade ständiga och explosiva utbrott och begravde sandstranden under ett lager aska som var så tjockt, att om du lyckats med bedriften att stapla sju Kaknästorn ovanpå varandra så hade bara ett halvt torn stuckit upp ur askan – 6,5 torn hade legat begravda i askmassorna. Askan finns kvar på Utö än idag, i form av ett sammanlagt en kilometer tjockt lager vulkanaska som förstenats till berg. Där vågorna har tvättat dem rena är asklagren randiga i olika jordtoner, från ljust beige till mörkare brunt och svart, med små inslag av dovt grönt, blåaktiga toner och nästan alla andra färger du kan tänka dig. De är slående vackra. Asklagren ligger så väl ”under” som ”ovanpå” stranden och är snedställda, precis som de andra lagren i Utös berggrund.
Förstenad vulkanaska, Utö – Rester av vulkanutbrott för nästan två miljarder år sedan.
Förstenat pyroklastiskt flöde, Utö – Ett förstenat pyroklastiskt flöde på Utö med en stor (20 centimeter) fiamme (i mitten av bilden) och en liten (längst upp i bilden). De gulaktiga kristallerna stelnade i magmakammaren före utbrottet, följde med flödet och bäddades in i berget.
Askan föll både i form av askregn och strömmar av glödande aska och het luft – så kallade pyroklastiska flöden eller, ännu mer talande , glödande laviner. De for fram i mer än 100 kilometer i timmen (minst 30 meter i sekunden), lika rasande snabbt som en orkan. De kunde vara 1100 grader varma och de har lämnat tydliga spår efter sig, inte bara som förstenad aska utan också som hällar där de forntida pyroklastiska flödena snabbt svalnade och blev till berg. De är särskilt lätta att känna igen eftersom de innehåller svarta stråk av smält pimpsten, som kallas fiamme.
Vulkanerna skickade också ut stora mängder järn. Eftersom det inte fanns tillräckligt med syre i atmosfären kunde järnet inte göra som det brukar: reagera med syre och fällas ut som järnhaltiga mineral. I väntan på bättre tider löstes järnet upp i hav och sjöar där det bidade sin tid.
I jordens gryning fanns nästan inget syre alls i atmosfären. De första fotosyntetiserande organismerna gjorde inte saken bättre: de släppte ut svavel istället för syre. Ogästvänligt är bara förnamnet. Men för 2,4 miljarder år sedan övergick fotosyntetiserande organismer från att bilda svavel till att bilda syre. I ett slag skapades nya förutsättningar, både för liv på jorden och för bildande av malmer.
Från nära noll ökade syrehalten i atmosfären till några procent, men under de följande 500 miljoner åren sjönk den åter, för att sedan stiga igen. När syrehalten var som lägst hade stora mängder lösligt järn ansamlats i vatten, för det hade ingen annanstans att ta vägen. Men när Utös berggrund bildades fanns det – återigen – tillräckligt med syre för att det lösta järnet från vulkanerna skulle kunna fällas ut som hematit och magnetit i Utös berggrund.
Lager med utfällt järn syns tydligt på ön – den roströda färgen avslöjar dem. På vissa ställen är lagren böjda och omformade i veck. Vecken bildades flera kilometer ner i en bergskedja som var
lika hög som dagens Anderna och som låg där Utö ligger idag, för 1,85 miljarder år sedan.
Utös veckade järnrika lager har haft ekonomisk betydelse. När mineraler finns i sådana mängder att det är ekonomiskt meningsfullt att utvinna metall från dem kallas de malmer. Här på Utö har hematit och magnetit bildat stora kroppar järnmalm – så stora att de utgör öns centrala ryggrad. En av Sveriges äldsta kända boplatser finns på Utö och den främsta anledningen till att den ligger just här är malmkropparna: människor bosatte sig här för att utvinna järn.
Gruvorna och malmbrytningen på Utö går tillbaka till 1100-talet. Vi vet det, eftersom ett sällsynt litiumhaltigt mineral hittades vid en arkeologisk utgrävning av slaggrester från 1100-talet i en smälthytta på Gotland. Mineralet heter holmquistit (uppkallat efter den första geolog som karterade ön – Per Holmquist) och är mer eller mindre unikt för gruvorna på
Utö. Så om holmquistit fanns på Gotland på 1100-talet måste gruvdriften på Utö ha kommit igång redan då. Ändå finns det ingenting skrivet om den förrän år 1609. I ett dokument från detta år finns en beskrivning av en ”silverhaltig blyglans” i Silvergruvan. Det finns också dokument som vittnar om att nio järnmalmsgruvor hade etablerats på ön före 1624. Gruvorna förstördes till stor del under de ryska invasionerna år 1719, men gruvdriften återupptogs senare på 1700-talet och nådde sin kulmen vid mitten av 1800-talet.
Stenhällen där vi stod i början på detta kapitel ligger tvärsöver ön från Gruvbyn där färjan från fastlandet anländer. När vi vandrar längs stigen från stenhällen till Gruvbyn är vi omgivna av skärgårdens tystnad och långt borta från den dystra verklighet som rådde på Utö under 1800-talet. På den tiden bodde 700 människor på ön. Flera familjer trängdes tillsammans i undermåliga arbetarbostäder längs bygatan. Sin lön för att arbeta i det livsfarliga mörkret 200 meter under marken fick gruvarbetarna
ofta i form av sprit, med det outtalade syftet att hålla dem fångna i ett evigt helvete.
Tallarna som omger oss och som ger ifrån sig den där härliga skogsdoften fanns där inte då. På gruvornas tid var Utö till stor del avskogat, för träden hade gått åt till att utvinna malm. Metoden kallas tillmakning och gick till så att timmer staplades upp mot gruvans sidor. Så satte man fyr på dem och eldade tills klippan var riktigt varm. Därefter hälldes kallt vatten på den så att det skulle bli sprickor i bergväggen genom att den kyldes ner så snabbt. När berget var fullt av sprickor blev det förstås lättare att hugga loss det, bit för bit, med handverktyg. Det är denna långsamma och mödosamma metod som har skapat de elegant böjda gruvväggarna. Bästa stället att se dem är där du kommer ut ur tallskogen vid Nyköpingsgruvan, nära öns mittpunkt.
Nyköpingsgruvans 213 meter djupa gruvschakt är det djupaste på ön. Det är så djupt att om tornet Turning Torso stoppades ner i schaktet skulle det försvinna helt och hållet. På gruvornas tid tömdes schaktet på vatten med hjälp av en tidig föregångare till ångmaskinen och malm fraktades från gruvan till hamnen på Sveriges första järnväg.
Om vi granskar de böjda väggarna i det vattenfyllda schaktet kommer vi att märka att de svarta väggarna genomfars av ett stråk av en vitaktig bergart med enorma kristaller och en kuslig lila nyans – pegmatit. För den som är på jakt efter järn är den värdelös, så gruvdriften lät den vara. Men den är intressant av en annan anledning: den innehåller en del extremt sällsynta och viktiga mineraler.
Det mest kända av dessa är ett vitaktigt mineral som kallas petalit och som upptäcktes och beskrevs för första gången just här på Utö. Petalit har fått sitt namn av grekiskans ord för löv (jämför engelskans ”petal” = blomblad) eftersom det består av lövtunna skikt. Upptäckten rapporterades – otippat nog – av en brasiliansk statsman. José Bonifácio de Andrada e Silva var
dessutom inte vilken statsman som helst, utan en nyckelfigur i kampen för Brasiliens självständighet och dessutom poet och mineralog. År 1800 besökte han Utö och tog med sig ett stycke petalit.
Petalit, Utö – En tio centimeter lång kristall av mineralet petalit. I detta mineral upptäcktes år 1817 litium, som är av avgörande betydelse för den gröna omställningen.
Sjutton år senare gav Jöns Jacob Berzelius – av sin samtid sedd som den svenska kemins fader – sin lärjunge Johan August Arfwedson i uppdrag att ta reda på vilka grundämnen petalit består av. Arfwedson utgick – kanske ganska självklart – ifrån att petalit var sammansatt av de grundämnen som var kända på den tiden. Till sin stora förvåning fann han att ett gram petalit verkade innehålla mer än ett gram av dessa grundämnen – och det är ju omöjligt. Det fick Arfwedson att dra den djärva slutsatsen att petalit måste innehålla ett oupptäckt grundämne och att detta grundämne måste vara lättare än något av de grundämnen han tidigare hade antagit att petalit bestod av. Berzelius gav det nyupptäckta grundämnet namnet litium. Det är ett av de ämnen som är av avgörande betydelse för den pågående gröna omställningen.
Att så många kapitel i Sveriges historia har lämnat sina spår på Utö – från en tid som präglades av explosiva vulkanutbrott, samtidigt som atmosfären syresattes för andra gången, till ett kapitel om en upptäckt som möjliggör den pågående gröna omställningen – gör ön till en lämplig plats att inleda vår berättelse. Men Utö representerar varken platsen eller tidpunkten där Sveriges geologiska historia börjar.
Sveriges geologiska historia började för nästan tre miljarder år sedan. Eftersom detta också är en berättelse om tid vill jag nämna att ”nästan tre miljarder” i själva verket är 2,8 miljarder. I detta sammanhang är det fullt acceptabelt att avrunda så, men det är värt att notera att det handlar om en differens på 200 miljoner år. När vi jämför med vad som hinner hända på 200 miljoner år i andra sammanhang framstår det som absurt att avrunda med 200 miljoner år, men geologisk tid är så lång att det är rimligt att göra det.
Geologer delar in jordens historia i delar: från större, mer övergripande delar, till kortare avsnitt. Den mest övergripande indelningen är de fyra eonerna. Sveriges geologiska historia
började mot slutet av eonen Arkeikum, som är den andra eonen i jordens 4,5 miljarder år långa historia.
Den första eonen kallas Hadeikum. Den är lämpligt nog uppkallad efter Hades och underjorden. Hela jordens yta var smält, vilket innebär att inga bergarter bildades och inget utom några korn av det mycket motståndskraftiga mineralet zirkon har överlevt från den tiden. Det lilla vi vet om Hadeikum ger oss ingen anledning att vilja återvända dit. Luften liknade förmodligen luften på Venus idag: nästan bara koldioxid, vilket skapar en extremt kraftig växthuseffekt som ger en genomsnittlig yttemperatur på 464 grader.
Den nästföljande eonen, Arkeikum, var helt annorlunda. Det fanns land och det fanns hav. Det fanns liv. Och till skillnad från Hadeikum har Arkeikum lämnat spår i berggrunden. Och nu ska vi ge oss ut på vår resa för att hitta dessa spår och för att göra det måste vi lämna Utö och resa norrut från Stockholm med nattåget till Sápmi.
Holmquistit, Utö – Det vackra och mycket sällsynta mineralet holmquistit är mer eller mindre unikt för Utö. Ett fynd på Gotland vittnar om att gruvdriften på Utö var igång redan på 1100-talet.
Positioner som kan kopieras och klistras in i en kartapp finns på sverigesgeologi.se
Du tar dig lätt från Stockholm till Utö genom att ta pendeltåget från Stockholms centralstation till Västerhaninge, bussen från Västerhaninge till Årsta brygga och färjan från Årsta brygga till Gruvbryggan. Restiden är cirka två timmar. Från Gruvbryggan följer du gångstigen till Södra
Sandvik. Ta till vänster strax innan du kommer fram till grillplatsen och följ sedan den blågulmarkerade Utöstigen så kommer du efter ett par hundra meter till stenhällen med böljeslagsmärken. Du hittar den på vikens nordvästra sida (58°58’18”N 18°21’40”E).
Från Södra Sandvik kan du också ta dig till stenhällarna med vulkanaska och fiamme. Ta till höger i Södra Sandvik och följ Utöstigen i en kilometer. Hällarna ligger nära vattnet (58°57’50”N 18°21’11”E och 58°57’49.2”N 18°21’06”E. På vägen tillbaka tar du till vänster vid Utö värdshus. Efter ett par hundra meter kommer du fram till Nyköpingsgruvan (58°57’58”N 18°19’48”E).
Välkommen till Sverige!
Visste du att berg höga som Anderna en gång stod där Stockholm nu ligger? Eller att stora delar av Stockholms skärgård består av förstenad aska från gigantiska urtida vulkaner?
Marken vi går på bär på en lång historia. Idag kan vi stå på uråldrig havsbotten bland vårt lands högsta toppar, eftersom kolossala krafter en gång i tiden har skjutit upp Sveriges fjällkedja och lagt den ovanpå en ännu äldre bergskedja.
I Vättern kan du se stenbumlingar som byggdes av jordens äldsta livsformer och rovdinosaurier i Skåne har efterlämnat fotspår.
Sverige har utsatts för både dödlig kyla och outhärdlig hetta, och berggrunden är naturens klimatstabilisator. Det vet vi tack vare geologin. Vad kan då geologi lära oss om den pågående klimatförändringen?
En berättelse om Sverige tar dig med på en resa genom tre miljarder år, där geologiska krafter gång på gång har format landskapet, skapat rikedomar av malm och mineral och lagt grunden för vårt välstånd. Det är både en historielektion i geologisk tid och en hyllning till den mäktiga svenska naturen.
sverigesgeologi.se