Sara Anna Alemo
del 6
westerbergs
Del 1 - Charlotte
Del 2 - Elsa
Del 3 - Karolina
Del 4 - Birgitta
Del 5 - Marianne
Del 6 - Sara
Karat Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media
© Karat och Anna Alemo 2024
omslag Rebecka Porse Schalin/Lönegård & Co
omslagsbilder Shutterstock
tryck Latgales Druka, Lettland 2024
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8083-044-7
Ystad 1955
Kapitel 1
Sara ställer ner brickan på trädgårdsbordet och fäller ihop parasollet. Majsolen skiner från en klarblå himmel och innergårdens rabatter är fyllda av färgglada blommor. Sara är inte kunnig på växter, men syrenbuskarna vid bersån kan hon i alla fall namnet på.
”Familjen Westerberg måste vara bortrest”, säger mor som kommer med kaffetermosen prydd med flätad plast.
”Ja, de är kanske i Strandhuset.” Sara dukar fram koppar och fat. ”Men bra för oss som då kan sitta i bersån.”
Som hyresgäster i Westerbergs fastighet har Sara och hennes mor Sonja full tillgång till innergården, men givetvis har ägarfamiljen företräde till de finare trädgårdsmöblerna. Det finns ett enklare möblemang vid västra huskroppen och vanligtvis brukar mor och Sara sitta där.
”Ja, tur för oss.” Mor ler brett. ”Särskilt en sådan här dag när det är så fint väder.”
”Och vi är lediga båda två”, lägger Sara till.
7
Att det är söndag och pingstdagen innebär inte att man som hotellanställd per automatik är ledig.
”En riktig turdag, således.”
De skrattar båda två och slår sig ner vid bordet. Westerbergs svarta katt kommer spatserande över innergården och lägger sig i skuggan av syrenerna.
”Var familjen Westerberg än är, så har de inte tagit med sig katten”, säger Sara. ”Hej, Karlsson. Hur är det med dig?”
Katten vinklar öronen mot henne, men ligger kvar i busken.
”De brukar ta med den i augusti när de åker till Strandhuset, men då är de borta ett par veckor. Nu är de nog bara iväg över dagen.”
”Ja, så är det säkert.”
”Får det lov att vara lite sockerkaka?” frågar mor med spelad artighet.
”Ja tack, kära du.” Sara fnissar.
”Jag hoppas att kakan blev bra.” Mor lägger upp en bit på Saras tallrik.
”Den ser perfekt ut och doftar underbart.”
”När du var liten slickade du alltid skålen när jag bakade.”
”Det hade jag gärna gjort idag med om jag varit hemma.” Sara drar på munnen.
”Om du är på promenad när jag bakar, så får jag ju slicka skålen själv.” Mor blinkar med ena ögat.
8
”Du väntade säkert med att baka tills jag var ute för att kunna göra det själv”, fnissar Sara.
”Man vet aldrig”, säger mor och lägger upp en bit till sig själv. Därefter häller hon upp kaffe till dem båda.
Sara tar en tugga av sockerkakan och sluter ögonen. Den är precis så ljuvlig som hon trodde, om inte ljuvligare.
”Den smakar perfekt”, säger hon. ”Sockerkaka är verkligen ett underskattat bakverk.”
”Jag håller med.”
”I fredags bläddrade jag i en veckotidning som låg i personalrummet och fastnade för ett reportage om cykelsemester.”
”Jaså?” Mor tar en klunk kaffe och sparkar av sig trätofflorna. Den randiga klänningen med skärp i midjan är ett älskat plagg som mor har haft i många år.
”Skulle inte vi kunna göra det?”
”Göra vad då, menar du?”
”Åka på cykelsemester.”
”Du och jag?” Mor skrattar till.
”Ja, det skulle vara så roligt. Vi tar dagen som den kommer och cyklar dit vi vill. Cyklar har vi båda, men ett tält måste vi ordna.” Sara gestikulerar ivrigt. Hon skulle verkligen vilja ge sig iväg på cykelsemester med mor. Komma bort från Ystad en stund och vakna upp på olika platser varje dag. ”Vi har ju båda semester i augusti och jag tror att det är en perfekt tältmånad.”
9
”Jag vet inte”, säger mor och rättar till det mörka håret som numera har grå slingor. ”Cykla och tälta på semestern – skulle det vara roligt?”
”Ja, det tror jag. Du kan väl tänka på det?” ber Sara.
”Självklart, det ska jag göra.”
”Vad säger du, ska vi ta varsin bit till?” Mor nickar mot fatet med sockerkakan.
”Ja, det tycker jag verkligen att vi förtjänar.” Sara rätar på ryggen och skär upp till dem. Katten Karlsson reser sig och kommer fram till henne. Hon stryker sig mot Saras bara ben och jamar uppfordrande.
”Vill du också ha sockerkaka?”
Katten jamar igen.
”Visst, men då får du låta småfåglarna vara ifred.” Sara bryter av en liten bit sockerkaka och håller fram till katten. Karlsson sniffar och spinner samtidigt ljudligt. Sedan tar hon biten och äter upp den.
”Du skämmer bort henne.”
”Det tycker jag hon förtjänar. När jag flyttar hemifrån vill jag ha en katt.”
”Du brukar säga det.” Mor borstar bort en smula från klänningen.
Sara vet att mor inte är helt förtjust i tanken på att Sara ska hitta ett eget boende, men hon vet också att mor inte skulle hindra henne. Sara är trots allt tjugofyra år fyllda och när mor var lika gammal hade hon ett barn på fyra år.
”Vad säger du? Ska vi inte sitta här resten av dagen?”
10
frågar mor. ”Vi kan ta upp kakan och hämta något att läsa.”
”Ja, det var en bra idé”, tycker Sara. ”Vi får passa på när varken familjen Westerberg eller någon av de andra hyresgästerna är här.”
Ytterligare några hyreslägenheter finns i fastigheten, som förutom familjen Westerbergs stora våning och Gustaf Westerbergs grosshandlarfirma, även rymmer frisörsalong, skräddare och handelsbod.
”Om du passar våra platser, kan jag gå upp med brickan.”
”Nej mor, sitt du så går jag upp”, säger Sara. ”Jag är strax tillbaka.”
Med brickan i händerna passerar hon över innergården.
Syrendoften letar sig in i hennes näsa och det spritter till inom henne. Om bara några dagar övergår maj i juni och den här tiden, när hela den ljuva sommaren ligger framför dem, tycker hon verkligen om. Allt det bästa är liksom kvar.
11
Kapitel 2
Sara går med bestämda steg genom korridoren på hotell Continental, stannar utanför rum nummer fem och låser upp dörren. Hon kliver in och ser sig omkring. Rummet är vackert, men tapeterna slitna. Hon böjer på nacken och förstår genast varför gästen som just checkade ut klagade.
Innertaket är sprucket och lite puts singlar ner och lägger sig på golvet. De kan inte ta fullpris för rummet, det står då alldeles klart. Hon får ta upp det med hotelldirektör Almström å det snaraste.
Ett motorljud får henne att titta bort mot fönstret som står på glänt och hon går dit. Måndagen bjuder på lika fint väder som hennes och mors lediga söndag. Hon ler vid minnet av gårdagen. De satt ute ända tills det var dags för kvällsmat och trots att hon mestadels befann sig under parasollet är hennes kinder solkyssta.
Vinden som letar sig in är ljummen och hon blundar en stund. Ystad är en fantastisk stad året runt, men det är något visst med sommaren. Sara ler för sig själv och
12
tänker på förra sommaren och hur Sven klev in i hennes liv. Tänk att det i augusti är ett år sedan de träffades första gången. Varför han, en charmig och snygg man, valde att bjuda upp just henne förstår hon inte, men hon är mer än glad att han gjorde det. Och alltsedan den där sensommarkvällen är de ett par.
Det ilar till i magen när hon tänker på vad de pratade om när de sågs i fredags. Eller det var väl mest Sven som pratade, själv satt hon och lyssnade med ett fånigt flin på läpparna. Hon fnissar till.
”Vad fnissar du åt?” Majken, som är receptionist precis som Sara, kommer in i rummet. Det blonda, lockiga håret guppar runt hennes ansikte.
”Åh, ingenting”, säger Sara.
”Det tror jag nog.” Majken betraktar taket. ”Ja, man förstår att herr Sund var missnöjd.”
”Verkligen.”
”Så berätta nu. Visst träffade du Sven i fredags?”
”Mm.” Sara nickar.
”Hur var det med den blivande stinsen?”
Sven arbetar som stationskarl och har siktet inställt på att bli stins.
”Han ska till Malmö för att arbeta på stationen där ett tag och det är tydligen ett steg i rätt riktning”, säger Sara stolt. ”Han var på väldigt gott humör och så plötsligt sa han det bara.”
”Vad sa han?” Majken tittar storögt på henne.
13
”Att han vill gifta sig med mig och bilda familj.” Det pirrar i magen när Sara yttrar orden högt. Hon har inte sagt det till någon annan. Hon var på vippen att berätta det för mor igår, men ville inte förstöra stämningen. Mor är nämligen inte helt förtjust i Sven. ”Visserligen vill han vänta tills han är stins, men det är ansvarsfullt av honom.
Han är klok och förnuftig.”
”Oj! Vad roligt”, säger Majken.
”Jag blev så förvånad.” Sara skrattar till.
”Då kanske du inte ska leta efter en liten lägenhet, utan efter en större? Kanske rent av efter ett hus!”
”Kanske det. Synd bara att det är så vansinnigt svårt att hitta ett boende.”
”Usch ja”, säger Majken. ”Jag är trött på att bo inneboende hos fru Kvist, men jag ser inget annat alternativ.
”Det förstår jag. Jag bor hellre hos mor än hos en främmande människa. Mor och jag står varandra nära.” Sara biter sig i läppen. Hon brukar inte dela med sig av sitt privatliv med arbetskollegorna, men hon var bara tvungen att berätta för någon om Sven.
”Jag ska titta in i de två andra rummen också”, säger
Sara och drar igen fönstret. Träet i fönsterkarmen gnäller när det tar stopp, men när hon tar i med båda händerna går det igen.
”Rum nummer tre och fyra är nog i samma skick”, fortsätter hon.
”Jag hade en gäst som klagade på fyran förra veckan.”
14
Majken rycker på axlarna.
”Rummen behövs under sommaren, men om vi sänker priserna blir det nog bra. På sikt måste de förstås renoveras.”
”Jag håller med”, säger Majken. ”Nu måste jag gå ner till receptionen igen. Viola står där eftersom jag behövde gå på damernas.” Hon fnissar.
Sara drar på munnen. Hon kan precis tänka sig chefsstäderskan Violas sura min när Majken nu dröjer.
”Vi ses om en stund.” Sara låser dörren efter dem och tar sedan en titt i de två andra rummen innan hon styr stegen mot trappan. Nu ska hon prata med direktören.
”Kom in!”
Sara öppnar dörren och kliver in på kontoret. Marmorgolvet glänser i ljuset som faller in från de stora fönstren.
”Fröken Sara, ser man på.” Hotelldirektör Almström skiner upp. ”Vad kan jag hjälpa till med?”
”Det gäller några av rummen en trappa upp, mer bestämt nummer tre, fyra och fem”, säger Sara.
”Vad är det med dem?” Direktören tvinnar sin mustasch.
”De håller inte samma standard som övriga rum. Trasiga tapeter, sprickor i taket och färg som flagnar. Vi behöver sänka priset på dem under sommaren och sedan behöver de renoveras snarast.”
”Vad säger fröken?” Han tycks vara på väg att ställa
15
sig upp, men sjunker ner på stolen igen när magen tar i skrivbordet.
”Jag har påtalat det innan”, säger Sara. ”Till direktörskan.”
”Minsann.” Direktören nickar flera gånger. ”Ja, men då får vi göra så. Bra att fröken Sara sa till mig. Det behövs en man för att saker och ting ska hända.”
Han skrockar glatt.
”Då kan Sara fortsätta sitt arbete.” Han viftar med handen och drar ut en skrivbordslåda.
”Adjö då.” Just som Sara slinker ut genom dörren ser hon att direktören tar fram telefonkatalogen och lägger den på bordet.
16
Kapitel 3
”Då är ni välkomna på fredag”, säger Sara till kvinnan i telefonen. ”Adjö då.”
Med ett leende lägger hon på luren och antecknar i den stora liggaren med skinnpärmar. Hon rättar till den svarta dressen med vit krage och ler på nytt när en gäst kliver in genom de stora dörrarna.
”Välkommen”, hälsar hon och mannen tar av sig hatten.
Hotell Continental är välbesökt. Författare, regissörer, musiker och skådespelare har en förkärlek för hotellet och
Sara har numera vant sig vid att celebriteter kliver in i lobbyn. Just idag är det dock inga kända personer som checkat in, åtminstone inga som hon känner till. Även om
Sara brukar läsa både dagstidning och veckotidningar kan hon omöjligen hålla reda på alla människor som florerar i dem.
Efter att ha checkat in den nya gästen, lämnar hon receptionen. Pumpsen med spänne klapprar mot det hårda marmorgolvet när hon går genom foajén. Hon kilar
17
uppför halvtrappan och tar en sväng bort mot restaurangen där palmer skapar en kontinental stil. Därefter går hon till salongen på andra sidan. Det händer att gäster förirrar sig, så Sara har för vana att ta en runda innan hon går av sitt pass. Med lite alkohol innanför västen kan den bäste komma vilse.
Tidigare arbetade hon som servitris i restaurangen. På den tiden var mor anställd som städerska på hotellet. Numera är hon chefsstäderska på Saltsjöbaden, det populära hotellet som ligger vid havet.
”Slutar du nu?” Majken kommer gående mot henne.
”Ja, nu ska jag hem.”
”Hälsa din mor.”
”Det ska jag göra.”
Det tar inte många minuter att gå från Continental till Saras och mors lägenhet i det Westerbergska huset. Medan kvällssolen är på väg ner bakom hustaken vandrar Saras tankar återigen till Sven, och till helgen när de ska ses igen. Hon ler för sig själv. Det blir en sommar i kärlekens tecken.
Framme vid huset där hon bor kastar Sara en blick mot hårsalongen. Eks frisörsalong drivs av Charlotte Westerberg, gift med näst äldste sonen i familjen Westerberg. Förra veckan var Sara där och klippte sig och den långa flätan är numera ett minne blott. Det är fortfarande ovant med det axellånga håret, men hon trivs. Visserligen krävs
18
det lite mer arbete med att göra vid håret och hon hoppar fortfarande till när hon ser sig i spegeln.
Så fort Sara kliver in i lägenheten på andra våningen hör hon mors snyftningar. Hon släpper handväska och jacka på golvet och rusar in. Finrummet är tomt och likaså mors sängkammare, men i köket finner Sara henne nedsjunken på en köksstol och framåtlutad över matbordet. Mors axlar skakar och snyftningarna är hjärtskärande.
”Mor, hur är det fatt? Vad har hänt?” Sara lägger armarna om henne.
Mor skakar ännu mer och gnyr högt.
”Snälla, mor. Berätta!” ber Sara. Hon kan inte för sitt liv begripa vad som hänt. ”Är det mormor eller morfar?” frågar hon.
Sara stryker mor över ryggen och tänker på morföräldrarna som slängde ut mor när de fick veta att hon var gravid. Barnafadern, det vill säga Saras far, gick bort i början av graviditeten och det spelade ingen roll att han tänkt gifta sig med mor. Sara kan inte förstå hur man kan vara så hjärtlös och slänga ut sitt eget barn.
”Det var ett tag sedan vi hälsade på mormor och morfar”, säger Sara i ett försök att inleda någon sorts konversation.
De träffar morföräldrarna, som bor en liten bit utanför Ystad, några gånger om året.
”Han är död”, säger mor med låg röst. ”Borta!”
19
”Vem? Morfar?”
”Nej, Gustaf!”
”Gustaf?” Sara förstår inte vem mor menar. Den enda
Gustaf hon känner till är Gustaf Westerberg. Men hon kan inte tänka sig att mor skulle vara så här ledsen om han vore död. Visserligen har mor bott i lägenheten ända sedan hon kom till Ystad som gravid tjugoåring och har därmed känt sin hyresvärd i över tjugofyra år.
”Han dog igår.” Mor tittar på henne med rödgråtna ögon. ”Gustaf Westerberg finns inte längre.”
”Vad tråkigt.” Sara klappar tafatt sin mor på axeln och tänker att hon måste vara orolig för vad som ska hända med lägenheten. För kanske kommer hela kvarteret att säljas när grosshandlaren är död.
Tänk att mor och hon satt på innergården i godan ro och njöt av det fina vädret samtidigt som familjen Westerberg drabbades av ett dödsfall. Så hemskt för dem. Sara får nästan dåligt samvete för att hon och mor hade det så trevligt. Men de kunde ju inte veta. Kanske Gustaf Westerbergs dödsfall får mor att tänka tillbaka på hur det var när Saras far dog?
”Vi klarar oss”, säger Sara lugnande. ”Jag lovar. Allt kommer bli bra.”
20
Kapitel 4
Dagen efter, när Sara går till arbetet, skiner solen från en klarblå himmel. Hon stannar till en stund och låter solen värma hennes kinder. Klockan närmar sig halv elva och när hon slutar ikväll är dagen så gott som över.
Mor hade redan lämnat hemmet när Sara gick upp. Hon fick egentligen inget svar på varför mor var så upprörd över herr Westerbergs död kvällen innan. Men hon lugnade ner sig och Sara serverade henne te och skorpor. Mor gick därefter och lade sig tidigt precis som vanligt.
Hennes arbetspass börjar ofta redan klockan halv sju på morgonen och hon brukar ge sig iväg vid sextiden.
Mitt i natten vaknade Sara av snyftningar inifrån mors sovrum och smög upp. Först tänkte hon knacka på, men lät bli. Kanske blev mor mest chockad. Gustaf Westerberg var inte mer än femtiosex år och hans död var oväntad. Att han lät en ensamstående och gravid kvinna hyra en lägenhet måste ha betytt mycket för mor. Vad som ska hända med fastigheten och grosshandlarfirman är förvisso
21
