CECILIA LINDV ALL
CeciliaLindvall
©2024Cecilia Lindvall
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-990-0
T
April2023
Ettmonotontljudfrånderoterande borstarnahörsfrånden lillabilen igryningen.Bilen somsopar uppdet grovagruset från trottoaren ibackenupp till sjukhuset. Gruset somären påminnelse om denvintersom alldeles nyligenförsvunniti de sistaspårenavsmältande snö.
De tidiga morgnarnaärfortfarande krispigt kyliga,men de dagarnär solenger sigtillkänna bidrar denmed skön värme mitt på dagen. Sjukhuspersonalenpassarpåatt ta sinlunchrast på någonavdesolvarmastenbänkarnaframför sjukhuset, ivriga attfålitevärme ochkanskeockså lite färg isina soltörstande ansikten.
Idag är dock inte en sådandag.Det är gråmulet.Lite småregni luften.Ensådan dagdåingen gåruti onödan, specielltintevid denhär tidenpådygnet.
Detsitterenman videnavstenbänkarna. Sittande ien rullstol. Medöverkroppenframåtlutat.Märkligttidigtpå morgonen kanman tycka. Avsläppt av en stressad färdtjänstchaufförsom motallareglerintehar tidatt väntaför
atthan skahämta uppsin nästakund? Kanske.Men ändå.
Märkligt attmannensitterutomhus idet härvädret. Ochså tidigt?
Detärfortfarande ettpar timmar kvar tillssjukhuset öppnar förbesökare. Alldeles stilla ochtystsittermanneni sinrullstol. Ifördensvart,tunnytterrock somverkarett parstorlekar för stor.Med en svart, lite tilltufsad,grovt stickadmössa,långt neddragenöveröronen.
Ihögra handen håller hanett hopviktvittpapper. Dethar hunnit blifuktigt av regnet.
Någotärannorlundamed manneni rullstolen.När denlilla sopbilen svängerinframför bänkarna syns dettydligt.Från mannens orörliga mundropparsvart tjockvätska. Nerpålåret dropparvätskan ochsakta,sakta fortsätter denvidarener på dengrå stenläggningen.
Ettårtidigare
Somvanligt närarbetsdagen är slut drar jagmig omedvetet nermot centrum. Motden äldrebebyggelsen.Med sina omsorgsfullt dekorerade hus. Därdesstvinnadespirorvars dragningskraft motskynärnågot jagaldrigslutaratt fascineras av.Den enorma fontänen medden imponerande statyn av dengrekiskafruktbarhetsgudinnanCybele, sittandes på en vagn,dragenavtvå fullvuxnaståtligalejon.Engiven turistattraktion,såävendenna dag.
Denna underbarastadskärna, mitt ihjärtat av Madrid. Bulligakullerstenarsom harfåttsin form efterflera hundra års nötande. Varjerundningkänns itrampdynornagenom sulornapåminabilliga sneakers.Känslan ifötternafortplantar siggenom kroppenför varjestegjag tar, skapar ettlyckorus. Jagkännermig levande.
Denpulserandeaktiviteten skapar en kakafoni av ljud. Slamretfråndetunga träportarnasom öppnas ochslårigen. Budkillarnai sina varubilarsom otåligthängersig på tutanför attkomma framåt.Människor somropar högt till varandra för attbli hördagenom sorlet ochslamret.I samklang fortplantar sigljudmassanmellandetätbebyggda huskropparna. Jagrör
migsakta saktaframåtgenom gränderna, vill insupa livet, mitt liv.
Bullrandehjärtliga skratt från ettpar äldregentlemän som sitter vidett av de småborden. Mannen somsittervändmot migärkorpulent ochmagen hoppar på honomnär han skrattar.Jag lerför migsjälv,genuinglädjeärsmittsam.
Männenröker knubbiga brunacigarreroch serutatt dela på en flaska rödvin,säkerligenenRioja,den inhemska stoltheten.Mannenmed denhoppandemagen stannar ansträngtupp mitt iskrattet, lyfter på sina glasögon ochtorkar medenknubbig handrygg,fortfarande skrattande,bortde rinnande glädjetårarnafrånkinden. Hanpustarav ansträngningen från skrattet ochlyftersedan cigarren från dess platspåaskfatet, tarenpuffoch lutarsig tillbaka mot stolsryggen. Rökringarnaringlar sigsakta bort längsgränden somflyende älvortilldessdeslutligen upplöses.
Jagpasserarmännenoch slår migner på en av de därsmå genuinatapasbarernasom detfinns så mångaavi denna stadsdel.Justdenna lillabar harblivitmin favoritsedan allra första början närjag flyttade till Madrid ochstrosadener i dessakvarter,i flockmed övriga turister.Otroligt, tänk attdet redanhar gått treår. Jagbrukarintestannasålänge på samma ställe menMadridhar en fascinerande dragningskraft på mig somjag inte harkänttidigare.
Jagärigenkändpåbaren somenavstamgästerna. Detär härjag alltid hamnar.Mateo brukar vinkaåtmig från hans platsbakom barendär hanståroch tillagar maten. Mateoären fantastisktkreativ matinspiratör. Hanhar stoltberättatatt han inte är utbildad kock utan självlärdoch atthan harlärtsig genomårenpåatt experimenteramed familj ochvänner. Hans olikadelikatavarianter av pintxoströttnarjag aldrig på.Min middag består därför,kanskealltför ofta,avdessa små läckerbitar.
Isabel,Mateosfru,har en imponerandehastighet närhon tarupp beställningarvid borden.Hon är lika snabbnär det kommer till huvudräkning.Finurligt system detdär ochenkelt attkomma ihåg.Varje pintxoshar en tandpetare föratt hålla fast pålägget ochsedan räknar manheltenkeltihop tandpetarnaför attsehur mycket notangår på.
Är detnågon gång lite lugnarei barensåstannar ofta Isabel till vidmittbordoch frågar migsaker.Hon frågar av nyfikenhet, menockså av omtänksamhet.Hon seratt jagalltid sitter själv. Förmig är en annanmänniskas omtänksamhet så svår attomfamna ochacceptera.Jag undrar alltid vaddet kommer attkosta.Det finns ingengratisgodhet.
Isabel frågar hurdagen harvarit ochomdet harhäntnågot speciellt, om jaghar träffatnågon vänoch om jaghar lärt mig någranya ordpåspanska.Hon pratar medmig på engelska, ganska knackigt gårdet.Hon haringen aningomatt jagkan spanskaganskabra viddet härlaget.Jag harändåvarit i Madrid itre år.Och ännu längre iSpanien.
Mendet är ingensom vet. Ochinget jaghar lust attberätta förnågon heller.Jag bordär jagbor ochflyttar närjag flyttar. Detärsåmittliv serut.
Jaghar ansträngtmig till detytterstaför attläramig språket fort så nu förstårjag iprincip allt honsäger närhon pratar med andrakunder, ellermed Mateo. Lite skämsjag föratt jaginte vill avslöjaför hennehur mycket jagkan.Hon är ju så vänlig motmig.Men detskulle bliför intimt,för nära.
Ibland kommer honförbi,går nära mitt bord,ger migen vänlig klapppåkindenoch tittar allvarligt medsinamörka ögon på mig.
“¿Quémeestás ocultando?”
Honundrarvad detärjag döljer.Ett mörker.Men detkan jagintedela, inte medhenne,intemed någon.
Jaghar ändå lärt migatt uppskattadem,ägarparet som sliter ochkämpardygnet runt föratt få ekonomin attgåihop ochatt kunna behållasin älskadebar.
De harenimponerande fingertoppskänsla förnär jagvill vara ifredmed minanteckningsbokoch närjag är mottaglig förett samtal.Trots attdemåste vara enormt trötta av alla timmar på barenhar de alltid ettglatt leende ochenunderbar livsglädje somhar blivit derassignum. Stamgästerna känner sigalltidvälkomna, alltid seddaoch alltid lite varmarei hjärtat närdegår därifrån.
“Ustedes,mis maravillosos invitados, sonvidaparaMateo yparamí”,svararalltidIsabelnär jagfrågarhur honorkar slita så hårt.Det är ni,minaunderbara gäster somärlivet förmig ochMateo.
Isabel ochMateo är isextioårsåldern ochhar inga barn.Det harbarainteblivitså, berättar Mateoensen kvällnär detbara är hanoch jagkvari baren. Isabel haråkt på en rejälförkylning ochärtvungen attstannahemma.Statens kontrollanterär ständigt närvarande även häroch därför vågarinteIsabelsig dit, inte ensnär barenstängt. Mateotar därför hela lasset den kvällenmed städning ochstängning.Devillintebetalaen vikarieflertimmarännödvändigt.
Jagerbjudermig atthjälpatillatt städa, jagärganskaduktig på det, harmånga årsträning.Mateo protesterarförst menjag står på migoch snartärjag ifullgångmed atttorka bord och bära ut densista disken till köket. Näralltärklart frågar Mateo om jaghar lust attstannakvaroch ta ettglasmed honom. Han gårtillbaren ochtar fram en flaska Brandy ochtvå småglas somhan fyller upp.
Ochsen börjar hanprata.
Detärsom om ingetkan stoppa honomnär hanväl börjar, somenflodvarsfördämningbrister.Han harett oändligt behovavatt pratamed någon. Någonsom råkarbli jag.
Hanpratarvarmt ochinnerligt om Isabel,hanslivskärlek. Om barendeköptför alldeles förmycketpengaroch därde fått renovera detmesta själva föratt pengarna tagitslut. Mångatimmaravslipande, spacklande ochmålande.Men det är derasgemensamma projektoch de arbetarmot sitt gemensamma mål.
De varungaoch starka på dentiden,det varenlycklig tid.
Mateoberättarhur de jobbadeoch slet föratt betala av lånen ochatt dettog mycket längre tidändetroddeatt få ekonomii baren, en ekonomisom tillät dematt starta sina försök attbli familj.
Hanberättaromderas oändliga försök attbli gravidaoch sorgen somväxer sigstörreför varjemånad ochför varjeår somgår utan attIsabelblirgravid.
Närdeäntligenerkännersituationen försig själva sökerde läkare föratt få en förklaring till varför detintekommernågot barn.Läkaren undersöker dembådaoch kommer medden förödandeinformationen attMateosspermierinteär tillräckligt livskraftiga.Han kommer aldrig kunnafånågra egna barn.Det finns ingengenetiskanledning.Läkaren förklararatt detkan ha attgöramed denstressiga livssituationen. Ellerkanskeför mycket alkohol? Ellernågot helt annat. Meniblandfinns detheltenkeltingen tydlig förklaring,säger läkaren. En sanning somärsvåratt hantera förMateo.
“Det skaintekunna hända. Jagärjuman,jag är frisk, jagär stark.”Mateo höjerupprört rösten.
“Och iallaårhar Isabel varitmig trogen,fasthon kanfå vilken manhon än vill.Min vackra Isabel.Jag sa dettillhenne, atthon skulle lämnamig.Men honvägrade.” Mateohämtar andan.
Jagmärkerpåhonom attdet fortfarande, så mångaår senare,fortfarande sitter kvar en stor sorg ihjärtat.Sorgenöver
uteblivnabarn, Skuldöveratt hanintekunnatgeIsabeldet honmestönskarsig ilivet.Den oändliga tacksamhetsskulden över atthansälskade Isabel stannarkvarhos honom. Skuld ochsorgomvartannat.Isabelbär säkert på samma sorg.
Tankar honhållerför sigsjälv,avkärlektillsin älskadeMateo.
“tuy yo Mateo, no haynadie masparami”,det är vadhon sägertillmig berättar Mateo. Du ochjag Mateo, detfinns ingen annanför mig.
Samma liv, olikasorg.
Alltid ensamsitterjag på caféet.Det är viktigtatt vara ensam. Ensammed mina tankar,minaplaneroch min anteckningsbok.
Jagärtacksam attMateo ochIsabellåter mighabordeti fleratimmarvarje kvällfastjag omöjligenkan vara en ekonomiskt brakundför dem. Detärbaravid speciella tillfällen jagdricker alkohol. Jaggillarintesmakenoch tycker inte om känslanavatt kunnatappa kontrollen.Men jagvet att detärdet somhållerbaren vidliv,människor somdricker alkohol, inte maten. Jagnöjer migoftastmed någrapintxos och en flaska mineralvatten. Ochvid enstakatillfällenendubbel espresso på det. Somsagt, kanske inte denmestlönsamma kunden,men åtminstone en trogen sådan. Kanske tycker de synd om migoch mitt ensammaliv.Deförstår inte attjag lever mitt liv. Jagplanerardet,och jagnjuteravdet.
Inéz,tjejensom jagför tillfället harsom kombinerad betalandeinneboendeoch,när andanfallerpå, sexpartner, börjar bliobekvämtgnällig ochundrarvar jaghållerhus om kvällarnaefter jobbet.Hon är helt övertygadomatt jaghar andra, trotsatt jagaldrighar lovathenne någotsådet borde inte vara ettproblem.Det börjar nogbli dags atthitta en ny inneboende,det härfungerarinte, detblirför nära.Klibbigt, klistrigtoch påträngande. Jagska nogberätta förhenne redan ikväll atthon fårflyttaut.
Kroppenkänns obehagligt stel efteratt ha suttit vidbordet isamma ställningett partimmar. Jaglyfterblicken från min anteckningsbok,rätar ut ryggen ochflätarhändernabakom nacken.Masserarförsiktigtmin ömmandegamnackemed tummarna.Måste hittaenbättresittställning närjag skriver, tänker jagför migsjälv medanjag tittar migomkring.
Dethar hunnitbli fullt vidborden. Detärfredagkväll och människor är gladaför attarbetsveckanärslutoch samlas nu medkollegoreller vännerför ettglaseller två.
Vidbordetbredvid migsitterdet nu en familj.Mamma, pappa ochtre barn.Två killar iförskoleåldern. Detgissarjag i alla fall baseratpåderas tandgluggar.
De serlikaut, förmodligentvillingar. En knubbigliten bebis medenovanligtrejäl svartkalufssitteri knät på mamman. Bebisenäri dendär nyfiknaåldernoch mammanförsöker hållaenjämnkampmed bebisenomatt behållabordduken på platsoch de fyllda vinglasenfortsattfyllda.
Tvillingarna seruttråkade ut ochsitterbaraoch tittar på varandra över bordet.Det är ganska uppenbartatt de vill vara någonheltannanstans. Märkligt attföräldrarna tarmed sig sina barn hit? Barn iden åldern uppskattar välhellre McDonaldsänentapasbar? Mamman sägernågot åt tvillingarna samtidigtsom hongungarbebisen uppoch nerpå sitt knä, allt föratt distrahera.Pappansittermed näsanner i menynoch verkar djuptkoncentrerad.
Jagsuckarför migsjälv ochtittarpåklockan på mobilen, dags attdra sighemåt.Tittarmig omkringigenoch fårsyn på Isabel somärpåväg genomlokalen åt mitt håll.
Närjag fårögonkontakt medIsabelger jagmin vanliga signal föratt visa attjag gärnavillbetala.
“Jag skabarataupp beställningfrånfamiljenhär så kommer jagövertilldig vännen”, sägerIsabelmed ettleende närhon passerar mitt bord.
Jagtittarmot familjen,det är pappansom görbeställningen.
Hanpekar på flerasaker imenyn,bläddrarframoch tillbaka mellan sidornainnan hanverkarhabestämt sigoch slutligen slår ihop menynigenoch lägger nerden på bordet.Han lutar sigtillbakamot stolsryggen.
Isabel vänder sigommot migoch taremotminasedlaroch hälsar migmed ettleendevälkommen tillbaka imorgon. Jag resermig uppoch tarpåmig jackan somhängeröver stolsryggen. Jagtittarmot familjen en sistagång, funderar på
Ienvärld där varje steg är en kamp ochvarje dagennymöjlighet, tar Cecilia Lindvall oss med på en gripande resa. Från de pulserande gränderna iMadridsgamla citykvarter till krispiga morgnar ivardagenpåvårdcentralen i Nacka. Härväxerenberättelsefylld av kärlek, sorg, och hopp.
Mitt idetta står Linda. Miss Lyckad,eller bara misslyckad, det är frågan hon ständigt ställer sig. En blivande läkaresom kämpar med sin strävanefter perfektion. Och attdölja denskamliga hemlighet hon bärpå.
Ett mordoffer påträffashelt synligtvid sjukhuset, det är uppenbart attmördarenvill lämna ett tydligt budskap.Eller är det så tydligt?Avsikten är åtminstone klar och syftet uppnås,att skapa en atmosfäravrädsla och fruktan, vem står på tur?
LIVärenberättelse om att hitta sin platsi världen, om att kämpa försinadrömmar ochaldrig ge upp.Enbok somkommer att få dig att reflektera över ditt eget liv och inspireradig att omfamnavarje ögonblick.
