LUNA
Luna – Månneens s d dotter
I I..LL. Nyybberg
Böcker utgivnaavdenna författare:
Luna –MånensDotter, 2025
Förord
Jagvilldediceradenna boktillden amerikanska författarenPaulDuffé,frånJacksonville,Florida
Utan honomhadeboken aldrig blivit skriven, så jagvill tackahonom förden inspirationhan gett migsamtäven goda rådoch peppning närskrivandetgicki ståunder en lång period
Lunna – Mååneenns s doottter
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15boch 15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden.
©2025 I.L. Nyberg/upphovsrättsinnehavaren
Illustration:I.L.Nyberg Korrekturläsning:I.L.Nyberg
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-955-9
Prolog
En gråkontorsråtta!Ja, detärnog vadalla skulle beskriva migsom!Det är aldrig någonsom tarnågon notisommig.Jag kommer till jobbet klockansju på morgonen,föreallaandra,och gårhem klockanfyra på eftermiddagen, däremellan så görjag mitt jobb, varken mereller mindre.Det gårpårutin numera,jag behöverknappastanvända hjärnanalls.Nåja, detären sanningmed mångaundantageftersomjag ofta får göra även de andratjejernas jobb närdeintehar orkat göra detsjälva. De kommer ofta försentoch verkar ha ettmycketrymligt samvetenär detgäller arbetstiderna.
Mitt jobb består av kontorsstädning! Från morgon till kväll! Dagefter dag, månadefter månadoch år efterårhar detvarit så,under de senastetio åren. Eftersom jagintelyckats skaffa mignågon utbildning så är detdeendajobbenjag kanfå. Närdeandra tjejerna gårpålunch är detingen somfrågaromjag vill följamed,och på fikarasterna så sätter jagmig ien städskrubb nere ivårtomklädnadsrum medenkopp kaffe.Desöker inte mitt sällskap ochjag sökerinte deras. Annars så verkar jagvaraheltoch hållet osynlig
förrestenavvärlden.Iblandkänns detsom om jag leveri någonsortparallellvärlddär jaggår omkring helt obemärkt föromvärlden.
Om en kille skulle vändapåhuvudetefter migpå gatansåärdet inte föratt busvisslauppskattandeutan mest föratt skrika glåpordellergörasig lustig över mitt utseende,men inte ensdet händer specielltofta eftersom andramänniskor,heltenkelt, inte sermig. Dethändertill ochmed,ofta, attfolkgår rakt på mig utepågatan,sågrå ochosynlig harjag blivit.
Hurblevjag så här? Ibland så tror jagatt jagföddes till dethär ödet,men omständigheterna runt omkring miggjordedet inte bättre.Min mamma, denmamma somfödde migoch sedandog,döpte migtillLuna eftersom jagföddesennattnär detvar fullmåne ute. Honfödde migensam iengränd,en knarkmissbrukandekvinnasom jagaldriglärde känna. Jaghar,senare, fått veta atthon hetteSofia,det är allt jagvet om henne. Detfinns inga fotonavhenne,såjag vetinteens hurhon sågut. Vemmin pappaärkommer jagkanskealdrigatt få veta.Troligennågon av alla dessa torskarsom betalade hennedyrapengarför ett snabbt ligg inågon skum lägenhet ellertill ochmed i någonmörkgränd utepåstan. Honvisstesäkertinte enssjälv vemdet var. Pengarna gick,givetvis, bara till en sak, attfåtag iknark närabstinensen slog till.
Hondog däri grändennär honhadeföttmig,av blodförlust, meninnan hondog så hann honskrivaner mitt namn på en lapp somhon hade lagt bredvidmig. En smutsiglappsom hittatsi gränden, bredvidmig där jaglåg ochskrek.Mittnamnvar skrivetmed hennes läppstifti en hackig ochnästanoläslig handstil. ”HennesnamnärLuna!”stoddet på lappen,ingenting annat. Jagbär medmig dennalilla solkigalapphopvikt ienberlock somhängerruntmin hals ochsom jag aldrig taravmig.Det är detendajag harkvarav henne! Jagkommeraldrigatt få veta hurhon sågut, vemhon var, hurhon växteupp,vilka mina morföräldrar var. Aldrig någonsin!
Efternågra timmar så vardet någonsom hördemig skrika,där igränden,och hade barmhärtighetatt ringa efterenambulans. De konstaterade attmin mamma vardöd ochsocialenblevnaturligtvisinkopplad och placerademig ientillfälligfosterfamilj tillsdehittade någonsläktingsom kunde ta hand om migalternativt om de inte hittade någonsåskulledeletaredapåen adoptivfamiljtill mig. Fosterföräldrarnakommerjag inte ihåg mycket av eftersom jagbaravar därenkort tid. Försocialarbetaren varjag,troligen, mest ytterligareett fall somskulleavslutassåfortsom möjligtför attgåvidaretillnästa.Hon verkadealdrig ha kollat uppfamiljenjag hamnadehos,det sågjuså brautpåpappret.Jag fick helleraldrigvetahur adoptionen hade gått till.Jag lärdemig dock attälska minadoptivmamma, somomhon varitmin egen
mamma.Min snälla ochunderbaramamma som betydde allt förmig undermin uppväxt. Denenda person somnågonsinbrytt sigommig.Min adoptivpappa däremotvar en grym ochfarligman.
Lika mycket somjag älskademin mammasåavskydde jaghonom redanfrånbörjan. Hanvar lyckligtvis borta mycket,men de gånger hanvar hemmasåvar det alltid bråk ochdåmenar jagverkligen alltid.När jag blev äldresåkommerjag ihåg attmin mamma alltid råkade förenmassa konstiga ”olyckshändelser”och gick ofta medsolglasögon på sigäveninomhus.Jag visstebättreänatt fråga, dethadejag lärt mig, förhon ljög alltid förmig ochsaatt honhadegåttpåendörr ellerhalkatpåbadrumsgolvet medkommentaren ”Du vethur klumpigjag är!” Minpappa gavsig aldrig på mig, utan hannöjde sigmed minmamma.Såhär i efterhandsåförstår jagatt honalltid gick emellannär hanhadetänkt ge sigpåmig ochtog slagen istället. Allt föratt skydda sitt barn.Efter en tidsåtrorjag inte atthan enssåg miglängre.
Husetvibodde ivar stortoch pråligt, mest liknande detett herrgårdsliknande slott, medtinnaroch torn. Minstyvpappa varrik ochhadeintesnålatvid bygget av huset. Ettskrytobjekt ideflestas ögon,med alltför mångarum atthålla reda på.Min mamma som tvingadestahandomalltdetta varnästanjämtslut efteratt städat igenom hela husetoch minpappa var försnålför attanställa någonsom gjorde det. Hanvar snål närdet komtill migoch minmamma,medan han
självkostade på sigdyra, skräddarsyddakostymer, guldklockor, ständigt densenaste bilmodellenosv. Mensåhär iefterhand,såtrorjag inte attdet enbart berodde på snålhetatt haninteanställdenågon utan merpåatt haninteville attnågon utomstående skulle få insyni vadsom händebakom de stängda ekdörrarna.
Allt varnågot så när, frid ochfröjd,för mindel,tills detåretjag fyllde elva år ochmin mamma, gick bort. Honvar detendastödetjag hade imittungaliv och mintillvarorasadeihoptotalt. Hurdet hände? Det kommer jagtroligenaldrigatt få någotsvarpå. Min pappaberättade,heltkänslokallt,när jagkom hem från skolan en dag, atthon hade trillatner förtrappan ochbrutitnacken. Men, såhäri efterhand, närjag tänker efter, så är jagövertygad om attdehadehaft ettavsinamånga gräl ochatt hantillsluthadetappat tålamodet, slagit till hennesåatt honhaderamlatner förtrappan elleromhan rent av,heltmedvetet, hade knuffathenne.Det varju, somsagt, inte första gången. Men, jagtroraldrigatt hontrodde atthan skulle kunnagåsålångt somatt döda henne. Hanhadeså mycket skumtför sigatt hansäkertinteville få polisen på halsen.När de välvar däroch undersökte olyckan så hittadedehonom sittandespåenstoli köket gråtandes, helt förtvivlad över atthamistsin älskade hustru. Jagmådde illa närjag sågdet,men vågade, naturligtvis,ingenting säga.Falletblevavskrivet som en olycka givetvis.
Minadoptivpappa, varenvälkänd ochaktad affärsmanpåorten,medlemi ortens Rotaryklubb, speladegolfmed sina affärsbekantaoch tillbringade mycket tidpåsegelklubben. Hanälskade attvaramitti smeten,att folk varliterädda förhonom ochatt det aldrig varnågon somvågadesägaemothonom.Om någonmisstänkteatt hanmisshandladesin egen hustrusåvar detaldrignågon somvågadenämna det. Alla tegsom murenför ingenvågadegörasig ovän medhonom.Omdegjordedet så visste de attde genast skulle bliuteslutna ur den”innersta kretsen” av högdjursom minpappa beblandade sigmed.Hans makt varoinskränktoch inte ensstadens politiker gjorde annatänatt fogade sigefter hans vilja. Han verkadehahållhakar på alla,kansketill ochmed inom polisen.
Minkropp hade,vid detlaget,börjatförändras och jag, bokstavligen,kände hurhan,dagligen, klädde av migmed sina blickar, närhan,sent, komhem efteren arbetsdag. Detkändessåolustigtatt jagbörjade klä migi bylsigaoch alldeles förstora kläder iflera olika lagerför attdölja de få former jaghade.
Så komden därödesdigra kvällensom jagaldrig kommer attglömmasålänge jaglever.
Kvällennär hankom in imittsovrumför första gången.Han gick,utanomsvep, fram till minsängoch sattesig på sängkanten.Jag låtsades somomjag sov
menhan brydde siginte. Hanvek undantäcket, drog upp mitt nattlinne ochbörjade smekamin kropp. Jag stelnade till ihelakroppen ochbörjade sedandarra av rädsla menhan sa attjag skulle slappnaavoch attdet varnaturligt attenman kändesom hangjordeoch nu närmin mammavar dödsåmåste jagtaöverefter henne. Hanvar så fruktansvärt starkoch jaghadeinget attsätta emot medmin fortfarandespäda kropp. I början så försökte jagstretaemotsåmycketjag kunde, mendet varlönlöst,han höll migi ettsåhårt greppatt jagintekunde röra mig. Dessutomsåhotade hanmed attgöramig illa om jagskrek så jagvågade inte protestera.Men dethadeintespelatnågon roll, förvem skulle ha hört mina skriki dettastora hus, där vi varensamma?Han togett hårt tagomminaknän, medsinahänder, ochsäradepåminaben ochbörjade smekamig där. Hela minkropp protesterade mot dettamen jagkunde inte röra migunder hans hårda händer.Sedan drog hanavsig sina egna byxoroch jag sågdet hanhademellanbenen,storoch rödoch jag hann tänkaatt,den därkommeraldrigatt få platsinuti mig, innanhan la sigovanpåmig.Han stankavsprit ochcigarröksom fick illamåendetatt stigai halsen på migoch detkändessom om jagskullekväljas.Jag kändeenextremsmärtanär hanträngde in imig och trodde attjag skulle svimma.Jag börjadegråta av skräck.Men hansatillmig attsluta sjåpamig ochatt detskullebli bättremed tiden. Allt varnog över på ett parminuter mendet kändes somtimmar. Efteråtså drog hanupp byxornaigen, somomingenting hade
Lunabliradopterad redansom bebis, efteratt en drogberoende kvinna fött henne,ensam,påenbakgata ochdärefteravlidit.
Honväxer uppi hemmed en morsom älskar henne menenfar somständigtbegår övergrepppåsin hustru.Vid 11-årsålder välts hela Luna’s världomkullnär hennesmor döri en olycka ihemmet. Detäri alla fall vadhennesfar kallardet!
Övergreppenövergår till Luna istället ochsåsmåningom förstårhon atthennesmor,under alla år,gåttemellan ochtagit slagen avsedda förhenne.
Slag ochvåldtäkterblirendel av hennesvardag, mensamma dagsom hongår ut grundskolan, vid15års ålder, så flyr honfrån hemmet. Honrensarsin fars kassaskåp ochfår migsig en ansenlig summa pengar ochalla hennesmorssmycken,som honalltid undrat över vaddetagit vägen.
HonkommertillStockholm ochlyckas, efteratt ha sovitutomhus iflera nätter, få tagpåensunkiglägenhet, däringen frågar efter hennesnamnellerålder.Hon lyckas också, så småningomfåtag iett, dåligt betalt,städjobbpåett kontor.
En dagnär honkommerhem så sitterengrå katt utanförporten. Hanser så hungrigutatt Luna tarmed honomupp till lägenheten ochger honommat.Han kommer attbli hennesbästa vän.
Närhon är på väghem,ensen kväll, genarhon genomparken. Hon hinnerknappt in iparkenförränhon blir överfallen av en man, som drar in henne ibuskarna.
Hela hennesuppväxt, medständigavåldtäkter, spelas uppi hennes huvudoch honvilltillenbörjan, bara dö.
Men, detvisar sig, attmannenhar helt andraplanerför henne.
Hanger henne en chansatt börjaomsittliv,påett helt annatsätt….
I.L. NYBERG harsedan unga år haft en fascinationför just vampyrer.Hon haroftafrågatsig varför,men aldrig hittatsvaret på denfrågan.
Idag är honi 60-årsåldern ochhar precis skrivitsin första bok, efter atti mångaåralltid känt attdet är just detsom honvelat ägna sitt livåt. Dock harenbra historia aldrig infunnitsig förrännu. Inspirationenkommerfrånalla de böcker ochfilmersom getts ut genomåren.
Så om du är en fanavfilmersom ”Envampyrs bekännelse”, ”Twilight”,”True Blood”ellerböckeravGuillermo delToro, Ann Rice,JustinCroninellerE.L.James,dåärchansen stor attduäven kommeratt älskadenna bok.
En bokomvåld, hämndoch dödmen även om denstora kärleken, passion,intensiva sexlekar ochbedövande sorg.
