Mamma låt migleva
Monica Ivesköld
Mamma låt mig leva
Copyright 2025
Ansvarig utgivare: MonicaIvesköld
Omslag: MonicaIvesköld
Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-945-0
Maammmma a l låt t mig g l leevva
Monica Ivesköld
Miasatte handen förmunnen. Nej, nej, detfickintevara sant.Inteigen. Världengungade ochmed en djup suck rusade honinpånärmastetoalett.
Hjärtatbankade,andetagen varytligaoch panikartade.Hon ryckte upplocketpåtoaletten ochsjönk ihop,flämtande.När honkikadei trosorna,kom tårarna. Blodet varenbrutalbekräftelse,enförbannelse honintelängreorkadebära. Ännu ettmissfall. En dröm somdog innanden fått en chansatt bliverklighet.
Honpressadehandflatornamot magensom föratt hålla kvar detlilla liv somrannurhenne.Hennes kroppsvek henne, gång på gång.Varförfickhon inte uppleva denmoderskänslasom honlängtadeefter mer än någotannat?
Till sist tvingade honsig upppåostadigaben.Varje rörelsesved.Med en dovsmärtai magenstapladehon fram till tvättfatet ochmötte sinspegelbild.Enblek, urgröptversion av sigsjälv stirrade tillbaka. Mascaran hade runniti svarta ränder längskinderna, ögonen var rödsprängdaoch svullna. Honsåg ut somett vrak och kändesig likaså.
Illamåendetsköljde över henne, en kväljandevåg av trötthet ochhopplöshet. Honborde gå tillbaka till jobbet, sättaupp densmärtsamtbekanta fasaden. Men tanken på attle, låtsas vara stark, varouthärdlig.
Kundehon sjukskriva sigigen? Skulle någongenomskådahenne?
Henrietta
HenriettasattpårestaurangMosaiki Malmöoch väntadeotåligt på attMia skulle dyka upp. Honvar en ungsläktingtillHenrietta ochMia stod henne nära.
Miahadedet kämpigtoch Henriettaväntade späntpå vadMia skulle berättaför henneidag. Medenrysning hoppades Henrietta attallt skulle vara bramed Mia.
På bordet framförHenrietta stod ettglasvittvin.Hon hade tagitbussenintill staden ochMosaik, en av hennesfavoritrestauranger.Deserverade småportioner mat, vansinnigt goda tapas. Älsklingsrätten bestod av spanskaräkor.Visserligen vardet inte dentyp av räkorsom honficki Spanien, koktai olja medvitlökoch chili. MenMosaiks räkorvar ljuvligaoch honlängtade efteratt få stoppa demi munnen.
Henriettatittade sigomkring irestaurangenmed den mörkainredningen.Människor konverserade omkring henne.Problemet varden dåligaakustiken;hon kunde inte höra etttydligt ord. Gladaansiktenoch leenden dominerade rummet.Henrietta fascinerades av människorskroppsspråk ochhur de samspelade medvarandra, någotsom honlärtsig kallades för”rapport utan R” på fackspråkinomNLP.Henrietta hade coachcertifikati NeuroLingvistisk Programmering, detvill säga ettsystemavbeteende- ochkommunikationsstrategier.
På restaurangen satt unga ochgamla sida vidsida. Mångaverkade ha kommit direkt från jobbet. Klädseln varvarierad, menmestjeans ochskjortorsnarare än någotextremt uppklätt.Hon noterade attdet varövervägandemajoritet av kvinnor. Kyparnasprangomkring snabbt ocheffektivt utan attverka stressade.Rätterna varkonstnärligtpresenterande somsmå skapelser, värdaenmedalj. De flesta beställdeflera olikarätter
ochdeladegeneröstmed varandra.Magiska dofter fyllde luften ochhennesmagekurrade högt.
Mosaik,fördelatpåtvå våningar,låg centraltvid Stortorget iMalmö.Sommartid fanns detutomhusservering.Som koncepterbjödrestaurangenframför allt tapasfrånMedelhavet, medidénatt kunden skulle få möjlighetatt upptäcka nyasmaker.
Henriettalog försig självoch sippadepådet krispiga Chardonnay-vinet. Sedantittade honmed rynkad panna,påarmbandsuret. Miabrukade inte vara sen. Idag varett undantag.Henriettashoppade till närmobilen ringde.
Jagärpågång, menbussenärsen,saMia stressigt iluren.
Helt okej,jag väntar ivrigt på dig. Jagärsuperhungrigoch detska blikul attses.
Vi sessnart!
Henriettafortsatte iaktta medgästernas kroppsspråk ochgester. Vidett bord straxintill satt ettsällskap yngretjejer. De hade redandruckit en delvin,vilket märktespåderas rödblommiga ansikten,högaljudnivå ochskrattensom avlöstevarandra.
Äntligen komMia.Hon sågtrött ochslitenut, konstaterade Henriettaoch suckadediskret.Normalt hade Miaenhållningsom en balettdansös,men idag varden hopsjunken ochhon varglåmigi ansiktet medstora svartaringarunder ögonen.Något varpåtok.Hennes blonda halvlångahår hängde livlöstner längsaxlarna.
Är allt somdet ska? viskadeHenrietta närdekramades.
Nej, jaghar fått mens -igen.
Aha, detförklarar ju en del…
Nej, Henrietta,det gördet inte.Men jagska berätta.Låt ossbeställamaten först.
De komöverens om attbeställa in fleraolikarätter ochdeladem.Henrietta föreslog Gambas Al Ajillo, räkori vitlök.Mia valdeAlcachofas, vitlöksmarinerad kronärtskockamed skinka.Nyttför restaurangen var attdehadeflera ländersrätterpåmenyn;tidigarehade de bara haft spanskarätter. Henriettaoch Miabestämde sigockså förenfranskbiffbourguignonne samt gratineradecrêpesfylldamed olikaostar som avslutning.Till dettavalde de ettglasvittvin till räkrätten ochett glas rött till köttetoch osten.
Berättanu, uppmanadeHenrietta närkyparen tagitbeställningenoch ilatvidare.
Ja,jag vetknapptvar jagska börja. Du harkanskeförståttatt vi längeförsökt blimed barn.Jag längtarsåmen detverkarhopplöst. Jagfår missfall på missfalloch är tröttoch håglös.Det tärpåvårtäktenskap,vill jaglova. Lusten haromvandlatstillmåsten, styrda av termometernoch ägglossningen.
Henriettalyssnadeoch nickade. Honsåg attMia inte hade långtfråntårarna.Att dela dettavar uppenbart smärtsamtför henne, menockså förlösande på något sätt.Henrietta insågatt detintevar varjedag mandiskuterade sådant härmed någonannan person.
― Usch,det låtersåtråkigt ochtungt förer. Vadär nästasteg? sa Henrietta.
Miatog ettdjupt andetaginnanhon svarade.
Vi hargenomgått en heldel tester angående vår fertilitet.Jag harkollatminahormonnivåeroch fått mina äggledareoch livmoderundersökta, ochnuska de testaStefans spermier.Enligtläkarna brukar en tredjedelavfallenvaraproblem hoskvinnanoch tjugo procenthos mannen. Detärbra attingen av ossröker, ialla fall.Vihar kämpat meddet häri fleraårutanresultat,ska du veta,fortsatte honoch suckadehögljutt.
Minhögstaönskanäratt få ettbarn, ochviärredoatt göra allt somkrävs föratt få vårlilla bebis. Mennu pratar vi om någotannat, avslutadeMia medytterligareentungsuckoch drog handen över ansiktet.
Okej,tackför ditt förtroende.Hur gårdet på jobbet? Du harfåttennytjänstpåbanken, förstårjag.
Ja därärdet både kuloch utmanande. Menjobbet sliter också. Detärmycketatt lära ochtain. Trotsatt jaghar en gedigenekonomisk utbildning bakommig fårjag ytterligareinternutbildning.Hur hardudet på ditt jobb? Hade ni firmafest häromkvällen?
Ja,jag varskeptiski början till festen eftersom jag inte trivsmed mina arbetskamrater.Men detblevöver förväntan. Jagska berätta meromdetta nästagång. Nu fokuserarvipådig,käraMia.
Mianickade sorgset. Honvar inte riktigtnärvarande, insågHenrietta somgjordesittbästa föratt åter väcka Mias intresse.
Jagska åkai vägpåenQigong-utbildning föratt uppdateramittcertifikatsom handledare.Det skabli himlaskönt.Jag behöverrensa både hjärna,hjärta ochkropp. Efterfyradagar kommerjag attvarasom ny.Duborde följamed mig. Jaghar hört attdet kan göra underverkför behovetatt blimed barn.
Miavaknade till ochskrattade.
Ja kanske det… Dethadevarit kanon, menjag kanintetaledigtnumed nyajobbet. Då blir detfel signaler,misstänkerjag.
Jaghållertummenför allt,bådejobbetoch det andra, sa Henrietta ochlog motMia.
Kvällenblevtrots Mias sorg,trevlig.Henriettastankarkring vaddehadediskuterat, snurrade sompropellrar ihuvudet på henne, närdeväl bröt uppoch tog bussen hem– varoch en på sitt håll.
Henrietta- Polenoch nunnorna
Henriettaägnadedagarna åt jobb,hem ochfritid. Hon älskadeatt laga mat, ochpåfredagenlagadehon en ljuvligkycklingi ugn. Närhon stod däroch grejadei köket, komenavhennestre älsklingskatter, Charlie, fram.Han hoppade upppåköksbordet, sattesig på rumpan ochslogihopsinagrova tassar ienroterande rörelseför attfåhennesuppmärksamhet. Hungrig, förmodligen.
Henriettalaifrån sigstekspaden, vändesig om och kelade medCharlie.
Du skafålitemat,sahon ochkliadehonom under hakan.
Hanvar hennes bebis. Sovvid sidanavkuddeni sängen varjenattoch hade gjortsåsedan hanvar en liten kattunge.
Ja,duärsåfin ochjag älskar digmed.
Charlie spannoch ströksin orange päls mothenne. Hanhademycketavrasen perser isig medsin trubbiga nosoch storaiakttagandeögon. Tungan varsträv ochklibbigsom dentypen av flugpapper somdeförri tidenhadehafthängandei sommarstugan. Närhon böjdesig nermot honom, drog hantunganöverhennespanna ochhårfäste. Honskrattade ochpussade på honom, även om hans tunganästansletavhåret vid rötterna.
Du är klok du,nästansom en litenmänniska. Du kantro,Charlie,att jagupplevdekonstigasaker på firmafesten somjag varpåhäromkvällen. Framförallt spänningen kringfängelset på slottet. Dentog andan ur mig.
Anders komuti köket.
Blir detnågon matsnart?Jag är hungrigsom en varg.
Hansnusade iluften, drog in de kulinariska dofterna ochtittade iugnen därHenrietta hade satt in fatetmed kycklingfiléerna somvar stekta medvitlökoch timjan.
Nej, inte kyckling,sahan ochrynkade på näsan. Jagärinteförtjusti kyckling. Detvet du.
Honsåg hans besvikelse menignoreradeden.
Du fåräta vaddukan.Jag varsugen på kyckling, ochnågon gång kanjag välfålagaden typenavmat? Öppnar du en flaska rosévin?
Medhängandeaxlar togAndersframvinet ur kylen ochöppnadedet.När hanstängde kylskåpsdörrenkom nästakattspringande. Detvar Elvissom hade hört ljudetavkylskåpsdörrenoch ville pockapåuppmärksamhet. Hans sätt varatt sätta sigvid dörrenoch banka på denmed tassen samtidigtsom hanpratade.Elvis påmindeomrasen siames eftersom hanständigttalade ochgnällde. Menhan varmörkt rödbrun, nästan bourgognefärgad, spräckligsom en ko medaristokratiska långaben ochlitevitt. På öronen hade hantofsarprecissom ettlodjur.
― Katternavill ha mat, sa Anders.
TypisktAnders, tänkte Henriettaoch märkte hurgallanstegavirritationen. Dethär skulle vara en mysig kväll, menallt verkadegåkäpprättfel.
Menutfodra demdå, fräste hon. Jagdukar ochlagarmat,ser du väl.
Mammalåt mig leva är en stark berättelse om hopp, förtvivlan och lycka, där Mias stora dröm leder henne till såvälmörker som mirakel.
Mias liv förvandlastill en lång kamp. oväntade insikter.
Henrietta stödjer Mia iförlustens mörker mot
Mamma låt mig leva är en gripande roman om mänsklig styrka och dolda krafter som formar våraliv och det ofattbara modet attaldrig ge
Kan kärlek och hopp övervinna det omöjliga? upp.
Romanidén startade med någrafotografier från Polen. Dessa bilder innehöll fönster med texten
Mamma låt mig leva.Mammorna kan lägga sina oönskade barn ibabykorgar och nunnorna tar
hand om barnen –ävenidag.