BLÄCKETTORKAR
-WILLIAMSZARADOWSKI -
Läsäven:
Dr.Lax ochpizzafallet
VarelserI Världen
FleraTusenÅr
Gatan
Osynliga
Brännbar
Origami
ORIGAMI
Copyright WilliamSzaradowski2025
Förlag:BoD ∙ Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm,
bod@bod.se
Omslag:WilliamSzaradowski
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273,22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-890-3
Till den somläser dennamening.
November1970
Även om BjörnPålssonhadespenderathelasittfyrtio år långa liv boende iinnerstan- så hade hanalltid avskyttdet livet. Alltid liv ochrörelse.Man kunde inte ensharoi sitt egna hem. Därförhadehan,men även hans fru Linn, länge haft drömmaromatt iframtiden flytta ut till dendrömska, lugna landsbygdenoch låta sigsjälvaoch derastioårigason Vilgot leva ettriktigtbra fortsatt liv. Ochnuhadeden framtidenkommit. Äntligen.
Densöndagenvar just dendag somderas drömmarskulle bli till verklighet. Sedantidigtmorgon hade Björnoch Linn burit ut fullpackadeflyttkartongerfrånlägenhettill denväntande flyttbilenutanför bostadshuset. Detvar sista packningsrundorna innanflytten skulle bliofficiell.
“Jag är helt slut!”,utbrast Björnpustandenär hankom in i lägenhetenmed benentillkänna somgelatin efteratt ha burit nerännu en kartong.
Hanvar genomsvettig efteratt ha gått upp ochner föralla trapporna -ännu en saksom hanföraktatmed själva bostadshuset.Huset somhadetio våningar, ochdehade oturen attbopåden högsta.Men nu varden sistakartongen packad iskåpbilensom ivilkenstund somhelst skulle åka iväg tillderas nya hem.
Närhan flåsande klev övertröskelnstodhansfru Linn väntande ihallen, leende lutadmot dennutomma vita väggen. Vägensom bara ettpar timmartidigarehadevarit täcktavenmönstrad tapettillsammans medett parmoderna
konsttavlor.Fruns leende somBjörn älskadefickdirektall hans energi attåtervända.Det varenavdetusentals anledningarna somhan hade valt just henne somsin livsfru; detnästansåmagiska värmande leendet.
“Redan trött?”, frågade hon närdörrenhadesmällts igen.
Pålssontittade upp frånatt knytalossskosnörenapåsina läderkängor.“Vadå redan? Jagtog ju nästan neralla kartonger helt själv!”Han sa inte detmed irritation -det gick inte attvaraarg på någon somhansfru -utanmed en skämtsam ton.
“Intealla,Björn.Det finns fortfarande en låda kvar.”
Hongjordeenhandgest motden igenstängda flyttlådan bakom sig, ochsåfortsom Björnsåg denförsvannleendet frånhansansikte ochhan suckadedjupt.Linnskrattade iställetåtsin mans besvikna minsamtidigtsom hon barlådan motdörrmattan.
“Ärdet verkligen densista nu?”, frågade han.
Detvar inte förrän somLinnsläpptener kartongboxenpå golvetframför sinmansföttersom hon pustade ut och svarade: “Ja, somtur så är detden sista.”
“Den sågväldigt tung ut.” Björnstuderade kartongen.
“Den är väldigttung.”,svarade Linn.
Pålssonficksig självdeorden bekräftade närhan självtog upp lådanmed båda sina muskulösahänder. Denoväntade tyngdengjordeatt hannästantappade balansen ochföll framåttillsammans medlådan,och hans redannedsatta ryggrad hördesknaka till.“Oj.Vad är detegentligeni den här, älskling?”
“Nästaningenting. Bara dingamla skrytiga skrivmaskin, tror jag.” Honfnös.
“Den är inte skrotig!”,utbrast Björni protest. Hanhadelagt nerkartongen bredvidsinafötter. “Den är gammalmen fullt funktionell.”
“Duanvänder ju denaldrig, Björn.”,klagade Linn. “Din författarkarriär dog ut tillsammansmed dinosaurierna.”
Hongav ifrånsig etttorrt skratt,mer liknande ännu en fnysning. OchBjörn kunde inte låta bliatt ocksålehan med.
“Jag vill börja med skrivandetigeni framtiden.”
“I framtidenalltsåaldrig, ochdet vetdumycketväl Björn.”
“Att köpa en herrgård på hundratalskvadratmeterpå landsbygdenvar ocksåi framtiden.”
Linn suckade. Honvissteatt detvar lönlöstatt argumentera emot hennesman.När hanvar förnågot så vardet nästintill omöjligtatt ändrapådet.Och somhansfru hade hon en mycket välerfarenhetavdet efterallaårtillsammans sedan ungaårpågymnasiet.
“Okejdå”, sa hon därförtillslut. “Hakvarden då.Men lova attomduinteanvänderden inya hemmet så fårduslänga det därskrotet.”
“Okej.”
“Lovardu?”
“Jag lovar, älskling.”
Detvar meddeorden somBjörn tillslut lyfteupp dentunga kartongenoch klev ut ur lägenheten. Hanhörde hur lägenhetsdörrenstängdesigenbakom honom närhan med försiktiga steg gick nerför trapporna,ner frånden tionde och högstavåningeni bostadshuset hela vägentillden nedersta. Händernatycktes ha tappat känselnoch hanvar rödsom en tomati ansiktet.Pålsson hoppadesinom sigpåatt flyttbilen inte hade hunnit åkaivägredan.
Samtidigtsom hangickner fördesista trappstegendrömde hansig bort medtankarnatillhans, Linns ochVilgotsnya hem. Detvar precissåsom de hade tänkt sig: en stor tvåvånings herrgård somlåg mitt utei ingenstans.Barafält ochliteskog runtomkring, ochsåklart en drömsk stor trädgård på både framoch baksidan.Och somomdet inte vorenog så fanns ocksåensjö precisutanför herrgården där
manskulle kunna bada på sommaren,något sommestVilgot hade hetsat sigöver.
Ochprisetvar likadrömskt.PåvisningenhadeBjörnsfamilj varitdeenda personernadär.MäklarenPeter Sundman hade sagt,och de sågsjälvadessutom, attdet inte varnågra som helstfel medhuset.Det vargammalt ochså, literenovering skulle krävas.Men denstörsta anledningentillatt ingenvar intresseradavherrgårdenenligtmäklarenvar just anledningen till attfamiljenPålsson köpteden:att denlåg för långt frånstan. Nu förtiden villejuallaboi innerstan, hade mäklaren sagt.Det varfåsom fortfarande ville bo ilugn och ro på landsbygden. MenBjörn ochLinnhadehan kallatför “pärlor”,och dessutomsänkt priset en rejälbit bara förde.
En vänlig gammalman hade dendär Petervart.
Redanfrånavstånd -innanhan hade kommitutgenom portdörren- kunde Björntillsin lättnad höradet rytande motorljudetfrånflyttbilen.Vilkentur,devar kvar. De sista stegen skyndade Björnpå, ochväl utepågatan mötteshan av en av de tvåflyttgubbarnasom höllpåatt stänga igen bakdörrarna.
Närhan sågBjörn slutadehan upp medsinasysslor.“Du han isista sekund, Pålsson! Vi hölljustpåatt stänga igen dörrarnaoch köraiväg.”
“Ja, verkligen”, förmådde sigBjörn attsägamed densista kvarblivande syreninnanhan medenlättnad tillslutlaner lådanpåbetongen.
“Oj, densåg tung ut den.”
“Den är det. Testasjälv.”
Denöverfemtio år gamlagubbenmed utputande mage tog ettdjupt andetaginnanhadelyfte upp lådanfrånmarken. Även hanvar nära på attramla framåtavdessoväntade tyngd.
“Fysjutton, vadtung denvar!”,sahan närhan la dentillbaka på betongytan ochtorkade sigi pannan medhandflatan. “Vad är detegentligeni den, Pålsson?”
“Jag vetintesjälv faktiskt,” svaradeBjörn ochrycktepå axlarna, medblickenriktade motden stående lådan. “Linnsa attdet varmin gamlaskrivmaskin.Men egentligen så harjag inte kollat.”
Flyttgubbendrogdåframhandenmot flärpenpålådanslock, ochtittade motBjörn medenfrågande blick. “Får jagkika bara?”
“Ja, ja,absolut.” Björnnickade till svars. Hansjälv varockså fundersam överomdet verkligen bara varden gamla skrivmaskinensom lågpackatdär inuti.
Meddeorden togden femtioårigemannentag iden utstickande kartongflärpen föratt senförsiktigtdra iden. Kartongytorna gled längs varandra ochtillslutkunde man lyftadetvå sidornaavlocket. Isamma stund somflyttgubben lyfteupp de kunde mansekartonglådansinnehåll.
Somväntat: detvar dengamla antika skrivmaskinen.
Ingentingannat, bara dengamla apparaten. Inom sig förbannade sigBjörn på atthansfru inte hade lagt något som helstskydd runt denömtåliga maskinen.Men hon brydde sig knappast om den, ellersom hon kallade “skrotet”. Fast Björn ville sparaskrivmaskinen av tvåstörre anledningar; en av de varsentimentetsom hankände förmaskineneftersomatt han hade ärvt denavsin skrivande far, ochsåpersonliga ambitionernatillatt börja medskrivandetsjälv igen.
Björnville verkligengåtillbakatillförfattarlivet.Han hade släppt ettpar romanerför ettflertal år sedan, somsåltoväntat bra, mensen gett upp detoch fokuserat på sitt jobb som lärare på en gymnasieskola. Fast nu skulle hansatsa på författaryrket på heltid, ochdet vardåhansliv störst mål.
Hanvissteintenär.Men hanvissteatt detskulle hända snart.
“Enfin antik”, sa flyttgubbensom länge hade beundrat maskinen frånalla vinklar.
Ochfin varden.Gammalmed funktionell ochmed stil.
“Tack”,saslutligen Björn. “Jag fick deni arvavmin far. Han varförfattare,och så blev jagdet också.”
“Nämen är detsant?”, utbrastmannenoch tittadeäntligen upp frånmaskinenoch började fascinerat skanna sinkund medblicken. “Det vardärförsom jagkände igen namnet!
BjörnPålsson..”
“Det är jag”,bekräftadeBjörn ochgav mannen från flyttfirmanett leende,saingentingomatt hansåsnabbt som möjligt ville få iväg flyttkartongernatillherrgården.
“Men på riktigt! Jaghar läst dina böcker, hela serien om den därkriminalkommissarien faktiskt.Heltfantastiskserie faktiskt,Pålsson”.
“Stort tack”, tackadeBjörn så artigt hanbaraförmådde sig.
“Planerardununågot nytt ellerhar du slutat med skrivandet?”
Pålssontittade kortupp motsittlägenhetsfönsteroch sågdå
Linn somstodi fönstret ochtittade på hela scenen.Sen vända hansig tillbakamot denfascinerade flyttgubbenoch svarade snabbt:“Jagkanskesläpper något nyttsnart”.
“Vad kul!Dåväntarjag på denboken!”, skrattadegubben kortinnanhan äntligen fokuserade på attöppna upp skåpbilens bakdörraroch stoppa in densista lådan. Detvar knappt attden fick plats, mensom turvar lyckades dörrarna slutligenstängasigen.
“Dåså, herr Pålsson”,utbrast hanoch klappade på ena ståldörren. “Var detallt?”
Till svarsnickade författaren bekräftande.“Ja.Det varnog allt.”
“Men då möts vi på platsdå. Jagoch minkollega åker ditoch börjarlägga in kartongernai huset direkt,ellervad tror du om det?”
“Låter perfekt”, logBjörn ochrotadeframden tidigare förberedda nyckelknippantillsitt nya hemför atträcka över dentill flyttgubben.
Hanhadeförtroendeför både hela firman ochmannensom person, ochvissteinom sigatt de skulle göra allting rätt. De skulle bara köradit kartongerna, lägga de ihuset,och så när Björn, Linn ochVilgot anlände tillherrgårdensåskulle sakernaredan vara där.
Flyttgubbentog emot nycklarna medett tacksamt leende på ansiktet.Sedan sträckte hanuthanden, ochPålsson togemot den.
“Tack förallt,herrn”, tackadeförfattaren.
“Till er tjänst, Pålsson.” Meddeorden släpptemannentag om handenoch vände sigomför attgåi riktning mot förarsätet på skåpbilen. “Lycka till medallt!”
Sedansåg Björnhur skåpbilenkörde iväg längs stadsgatan, ochhan stod kvardär iett molnavbränsle.I denstunden kände hanverkligen attett nyttkapitel ihansliv just började.
Till hans nya liv.
Till något somhan då inte visste skulle blifamiljenPålssons störstamardröm.
December1970
Dageninnanjulaftonvar fördeflestatioårigapojkarsom Vilgot en av de mest spännande dagarnaomåret- förutom själva julafton, såklart. Större delenav dendagen spenderade hanliggandespåmagepåden nyinköptastora soffan i vardagsrummet, med viftande benoch blickenfästi denglatt pyntade julgranen. De färgglattlysande lamporna varsom en hypnos förhonom.Det enda somhan kunde tänka på den dagenvar synenavhur presenternaskulle ligga i dekorationlampornassken. Hanväntade ivrigt ochotåligt, funderade på vadårets julklapp skulle bli.
Förutomatt ligga däroch stirra igranensåhadeVilgot inte hellernågot annatbättreför sig. Mammaoch pappa varhela tidenupptagna mednågot,och de hade varitdet varjedag sedanflytten till detnya hemmet.Dessutomunderjuletid;då mamma ständigt stod iköketoch lagade matinför morgondagen.
Om Vilgot gilladedet nya hemmet?Till denfrågansvarade hanvarkenjaeller nej. Mammaoch pappa sågglada ut med flytten- ochdet varnog detviktigaste. Själva huset ihelhet varfaktiskt fantastiskt,och Vilgot älskadeatt springa runt i detsålånga korridorerna.Hansnya rumtycktehan också väldigtmycketom. Detvar minstett pargångerstörre än hans gamla rumilägenheten.
Husetvar nästan somett slott, tyckte Vilgot. Mendenackdelarnasom hankände överhelaflytten varförst ochfrämstsaknade av sitt gamlaliv.Gamla lägenheten,
gamla skolan,gamla kompisarna. Pappahadesagtatt “nu börjarett nyttkapitel på våra liv”,intesåkonstigt ordvalmed tanke på atthan varengammalförfattare. Fast varken han ellermamma verkadekänna likadantsom Vilgot:saknaden av detgamla kapitlet.Pojkenhadejuspenderathelasitt tioåriga liv iden lägenhetenoch iden stan -och pappa dessutomsitt fyrtioåriga- så detvar konstigt attpappa inte verkadekänna någon saknadalls.
Tydligen så hade båda Vilgotsföräldrar länge drömtomatt flytta bortfrånstan. Menändå så sågman tydligtatt detvar pappa sommesthadebestämt överflytten, ochatt mamma inte hade varitlikasäker.
Mensom sagt;det viktigaste varatt båda varglada.Elleri alla fall sågglada ut.
December1970
Digitalklockan på nattduksbordetvisade06:55. Linn lågpå sida ochhadeblickenfästi de orangeupplysta siffrorna. Även om Linn fortfarande varutmattadefter allt lagande och förberedande igår,såhadehenneskropp bestämtsig föratt hon inte skulle få de partimmar sömn till somhon behövde.
Hennesman sovpåandra sänghalvan,ljudligtsnarkande och så nära kanten atthan skulle kunna ramlaner motgolveti vilken stund somhelst.Hennesson däremotväntade Linn för attsespringa in genom sovrummets dörrsåfortsom han vaknaroch inseratt detärjulafton.
Ännu en gång gavLinndigitalklockanensnabb blick. En minut isju.Sedan tittadehon bortmot sovrumsdörren, och detvar ijustden stundensom hon kunde hörasmå snabba steg närmasig sovrummet, iföljd av attdörrenbokstavligen smälldes upp ochi dess öppning uppenbarade sighennes brettleende pojke.
“Mamma,pappa!Det snöarute!Det är julafton!”, utropade hanglatt.
Linn skrattade lätt åt pojkens entusiasmoch logtillbaka mot sinson. Hanvar iklädd sinröda rutigapyjamas somvar speciellt köpt införjulen.
Tillslutrusadehan bortfråndörrenför attsen hoppa upp på sängenoch ivrigt börja hoppa upp ochner så attplankorna under madrassenknakade,med detlångväxtaljusblonda håretflyganderunt omkringsig.
“Vakna!Vakna!”,ropade hanfortsatt. “Vifår inte missa tomten!”
Linn sovinte- somtur -men närhon vände sigmot sinman så hade haninterörtsig ur fläcken. Vanligtvis så hade hon skrattatåtatt hennesman låtsades sova iett meningslöst försök om attfåsova lite till, om inte attman kunde hörahur Björnsnarkade. Oj vaddjupt hansov,tänkteLinn. Sent hade paretlagtsig igår,sådet kanske ändå inte varsåkonstigt.
Honlyssnadeefter föratt försäkra sigomatt hon hörde rätt, ochsnarkningarna fortsatte. Konstigt. Hurkunde hennesman inte ha väckts av sonens ropoch hopp?
“Pappa,pappa,vakna!” Även sonenhademärkt atthansfar inte vaknade.
“Kan du slutahoppa,hjärtat”, sa Linn så vänligthon bara kunde.Den duktigesonenlydde;tystnadeoch satte sigpå denledigadelen av madrassens yta.
Sedankunde Linn fokuserapåsin man. Honbörjade ryckai honom,medvetenomatt hennes manbaralåtsadesatt han sov. Menenannan delinom hennesaatt så inte varfallet.
“Björn,älskling. Vakna nu.”
Nu behövde Björnvakna,det fanns ingenannanmöjlighet. Menhan vaknade inte.Snarkningarnafortsatte -ominte högre.
LeendetfrånLinns ansiktebörjade försvinna ochhon fortsatte attkraftigtrycka isin man. “Björn!Björn,hör du mig eller?”Paniken grep sitt tagomhenne.
“Soverpappa?”
VilgotsröstfickLinnatt direkt vändasig motsin son. Han sågverkligen orolig ut.Han varintelängreenliten oförstående pojke,utanförstod attnågot inte stod rätt till.
“Dubehöver inte vara orolig,Vilgot.Pappa är bara.. väldigt trött.”Linnförsöktelåtasålugnande somhon bara kunde, dölja denpanik somfanns inom henne.
Menhon vissteatt hennesson inte varblind, ochatt hansåg sinmorsoro.
Senvände sigLinntillbakamot sigman ochfortsatte att ryckai hans kroppmed hela sinkraft.Såmycketatt till och medträsängenbörjade skakaoch knaka.Han levde medall säkerhet eftersom atthan andadesregelbundet. Menändå så förblevBjörnsögonlocknedfällda.
Vadvar detmed honom?undradeLinninom sig. Hade Björn börjatmed sömntabletternaigen? Överdrivit med melatoninenigensom hanhadegjort förett parårsedan?
Ellersov hanbaraextra djupt?För hanandadessom sagt i alla fall..och detvar väldet viktigaste.
“Björn.Björn,kan du..”
PlötsligtöppnadesBjörnsögon vidöppna ochhan sattesig rakt upp isängenpåett knappt ögonblick, medett sånt plötsligtryckatt Linn ryggade tillbakaoch varnärapåatt ge ifrånsig ettskrik av rädsla.Ville sågockså lika skräckslagen ut till en början. Mensnart övergickden till lättnad hos båda två, närdemötte Björns blick.
Hanstirrade växlande motdemed en blicksom inte alls var sömnig utan helt fullvaken, ochtillsyneslikaförvirradsom hans fru ochson framförhonom.
Mennär dethadepasseratenstund hade hanintesagtett enda ord.
“Björn”, blev Linn slutligentvungenatt säga föratt brytaden stelatystnaden medett svagtlugnande leende på ansiktet. “Godmorgon.”
Ingetsvar. Detvar då somfru Pålssoninsåg attdeögonen somhon tittade in ivar inte sammaögon somhon alltid brukade se.Devar.. udda.Tomtstirrandemot Linn, fast ändå inte.
“Älskling..”,försöktehon än en gång. Nu varhon verkligen orolig.
GEMENSAMMA SKRÄCK..
Björn och Linn Pålsson lämnarinnerstaden och flyttar ut till en drömsk herrgård utepå landsbygden.Deras drömmartycks ha gått i uppfyllelse ända tills dagen då Linn inser att hennes man inte är sig själv.Den dåtida författaren börjar spenderahela dagarna inne på sitt kontor, utan att lämna sinskrivmaskin för en enda sekund. Är detett vanligt bokprojekt eller är det familjens absolut "Bläcket torkar" är en enaståendethriller av trettonårige WilliamSzaradowski om attett
största mardrömmarsom blir sanna? enda ord kanhaenoändlig betydelse.