HANSGRAVSTEN STÅRKVAR
F. Innocenti HANS GRAVSTEN STÅR KVAR
©2024 F. Innocenti
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-864-4
Hans gravstenstårpåkyrkogården. Hans gravsten är nogauthuggeti kalksten medrikligainskriptioner ochbasunblasandekerub irelief.Hans gravstenärståtlig,bastant ochevig.
”Älska erafiender ochbeför demsom förföljerer; då blir ni er himmelske faders söner.”
Visst,men jagäringensson,såmåtte djävulen ta han.
VISINGSÖ
EKSKOG
SÄBY
VRIXLÖSA TINGSHUS KUMLABY-SKOLAN PRÄSTGÅRDEN KUMLABY
RÖKINGE
BRAHEKYRKAN
BJÖRKSKOG
TRÄDGÅRDAR
VISINGSBORGSLOTT HAMNEN
KUNGABORGSRUINEN NÄS ASBY
Jagrättartillhögen av psalmböckerjag harstaplat på detmassiva stenbordet isakristianefter söndagens mässa. Smaken av detunkna, röda vinetsitterkvari munnen, kyrkoherden är ingenvidare vinsmakare.Solen strilaringenom de höga fönsternaoch dammet dansar på ljusstrålarnafrånden låga sommarkvällssolen. Minoch Elins förmåga attdamma är ungefärlikaundermåligsom kyrkoherdens vinkunskap.Bakom migkommerElininbärandespådetunga silverljusstakarna från kyrksalen.Det är bara vi kvari kyrkan. Jaghar ingetemotatt hjälpa kyrkoherden eftergudstjänsterna.Det stora, ekande kyrkorummetärheltotroligtvackert utsmyckatoch stilla.När människorstigerini rummet sänksderas huvudenintebarai vördnad förGuds hus, utan föratt mannästanbliryri alldenna överdådiga prakt. Kyrkan är översållad av glimmandeutsmyckningar ochdetretton korsbågarna är rikt dekorerade medblåaspråkband ochtakmålningar Närmörkret faller slingrar de sigsom skuggoruppe itaket iflammorna från hundratals ljusi takkronoroch längsmed bänkraderna.
Ochdet är någotjag älskarmed doften av vaxljus, gammaltpapper ochden fridfullatystnadensom kvarstårnär församlingen lämnat
mässorna. Elin blir uttråkad bara någonnämnerordet psalmbok.Men honhar ingetannatval än atthjälpasin far. Jagdrardrömmande med fingertopparnalängs medbindningenpåden överstapsalmboken. Genommin alabasterbleka hudsynsdeblåaoch grönaådrorna tydligt. Jaghadekunnatbadai magman på solens ytautanatt få denminsta färg på huden. Jaghar välintepigmentet fördet antarjag.
”Han är så stark.”Minafingrar stannarvid ettställe därbindningen harbörjatlossna. Elin placerar silverljusstaken på bordet isakristian.
”Vem då?” Frågarhon medett snettleende. Honvet precis vemjag talarom, honmåste njutaavatt retas. Jagtänkeri alla fall inte ge henne tillfredställelsen attlåtamig retas.
”Min fiskarpojke.”Rodnadenvärmerminakinder. Jagäralldeles för kärför attdet skavaravarkenrimligt…eller hälsosamt.
”Duskulle se honomnär handrarupp näten, Elin.Musklerna ihans armar, ochsvettenglänser.Han är så vacker.” Jagsuckarlängtande Honskrattaroch gnider sinlilla,välformadenäsrygg.
”Ja, jagkan tänkamig attdet är etthårtarbete. Menärdet allt du ser hoshonom?Hansmuskler ochsvett?” Hongör en äcklad minoch himlar medögonen. Jagsträckermig över bordet ochknuffartillhenne på armen. Honkanskeärtrött på attprata om Gabriells svettiga ryggtavla,men detär inte jag. Detfinns mycket jagkan säga om det mästerverket av välskapt gudagåva. Menjag förstårhennespoäng.
”Han är godhjärtad också. Ochrolig!Han fårmig alltid attskratta. Ochhans ögon,Elin, de är så blå… Inte sådärlöjligt somhimlen. De är djupa som… Vättern!”
Sa jagprecisdet därhögt?
”Anna,snart står du ådreglar på Guds ord,”hon suckar högt.”Jag avundasdig dock.Tänkatt få älska någonsåmycket.”Hon tittar med en längtandeblick ut genomfönstretbakom minaxel.
Honhadenog rätt om dreglandet,vinsmaken är äntligen borta.Om jagkoncentrerarmig noga så tror jagnog attjag iställetkan känna smaken av Gabriell. Detärett minnesom inte ensElinfår höra om. Ännu ialla fall.
Fan,rodnadenärtillbaka. Om Elin märker någothar honi alla fall vett atthålla käft denhär gången. Mendet rycker ihennesmungipa.
”Jag harlovat honommin hand.” Ordenramlarurmunnenpåmig innanjag hinnerslå ihop käkarnaoch hindra dem. Detvar inte så jag tänktberätta nyheten, menmen,nuärdet sagt.
Tystnad. Tyst somi graven.Varförärhon tyst?
Hontittaroroligt bort,eller… medlidsamt?Jag pillarotåligt med nagelbandetpåtummenoch detsprider sigenluddigkänslai magen.
”Vad?” Frågar jagirriterat efterflera spända minuter.
”Inget.Jag är glad fördin skullAnna.” Honger migett ansträngt leende,men detser merutsom attnågonsparkat henne på smalbenet.
Visst.Uppenbartofattbart, svindlande,överlycklig.
Honfortsättermed attställainljusstakarna ienavgarderobernasom sträcker siglängs medena väggenoch låserdörrenomdem
En generadtystnad läggersig irummet. Jagtittarner på mina händer. Närbörjade jagblöda på fingret? Jagstoppar tummeni munnen och smaken av järn breder ut sigpåtungan. Sentorkarjag av fingretpåmitt förkläde,skakarbortirritationenfrånhändernautanframgång, och vänder migiställetomför attstapladesista av psalmböckerna.
Därvar denkonversationentydligenavslutad.
Närallt är undanplockat går vi ut från sakristian ochElinger migden kalla järnnyckelntillkyrkporten. Fortfarandeokarakteristiskttystlåten.
Honhar inte varittysti meräntio minuterunder de sexårvikänt varandra.Vårastegstudsar motvapenhusets belagdakalkstensplattor ochgravhällarnasom är uppställdamot väggarna. Vi måstehaplockat undanoerhört långsamt idag förmagen kurrargirigt. Vi hjälps åt attdra igen denenormaekdörren, vars utsida arkladd medhundratals dekorativa,inslagnajarnspikar.
Jagräknade demengång. Inte föratt jagkommerihåghur många detvar,men dettog hela dagen.
Dörrenstängsmed en tung duns.
Vi taralltid vägenförbi hamnen hem, även idag. Solennuddarnästan vattnet nu,och målarbådesjönoch himlen iorangeaoch lila toner.
Luften är fortfarandevarm, menensvalkande bris sveper in från Vättern ochtar tagi de småblondahårstråna somhar slitit sigfrånmin flätade krona. Jagtittarner på dendammiga vägenframför mignär vi går. I ögonvrån serjag detvitaslottetsom tronar på kullen ovanförhamnen.
GrevePer Brahes slott, arrogantfyllt av makt ochrikedom.Det är fyra höga flyglarsom omsluter en inre fyrkantigborggård. Utanförliggeren yttreborggårdsom isin turomsluts av ettbastionssystem medkanoner ochdjupa vallgravar. Runtomkringslingrarsig mörkakarpdammarsom svarta,oroliga ormar. Gårdar ochherresätenstårtättmed grevePer Brahes egna egendomaroch underlydande.Degröna ochfrodiga trädgårdarnaärenorma, detmåste finnasminst tvåtusen fruktträd
uppradadei prydliga,oändligtlånga raderavsötapäron,syrliga äpplen ochmörkrödakörsbär.
Jaglängtar efterGabriells föräldrars lilla,rödastuga, efterdoftenav tjäraoch denöppnaspisensom konstant sprakari hjärtat av detlilla hemmet. Jagandas in djuptoch fyller lungorna,men rynkar genast näsan. Ihamnenfinns bara en unkenluktavfiskfråndagens fångst och flugor somsurrarirriteratruntbåtbodarna, därfiskarnaredan börjat rensaoch salta. Vi sitteralltid ochväntarlängstutpåpiren efteratt Gabriell ska komma inseglandes. Tidenbrukargåfort, menidagkänns väntan längre än någonsin.
Efterännu en evighethar jagåterigennervöst rivitupp nagelbandet ochElingår rastlöst fram ochtillbakabakom minryggoch spanar ut över de tomma båtplatserna vidpiren.Min längtanoch förhoppning har förbytts till en besviken rynkamellanögonbrynen.
”Han kanske är sjuk,” sägerElinsåplötsligt attjag hoppartill. Jag vänder migmot henne.Hon står ochvägerotåligt på hälarnamed händerna ifickornapåförklädet.”Ellersåhar hanfåttenstorfångstoch är utesent.”Försökerhon optimistiskt,men hennes röst bärfortfarande dendär tonenavorolighet…eller medlidande.
Vi står tystaenstund till, insvepta ivad somnublivitenråkvällskyla.
Jagdrararmarna tätare om migi en hård omfamning. Till ochmed surrandet från de frenetiska flugorna haravtagit ochdet enda somhörs är de skvalpande vågornasom slår dovt motstenpiren.Hoppetbleknar medvarje minutsom går.
Till slut suckar jagdjupt,reser på migoch borstaravsmutsen från kjolen.
”Han kommernog inte idag. Vi går hem.”Vivänderoch går,tillmin besvikelse, lika tystasom innan, längsden långastigensom lederuppåt norr.Elinläggerenhandpåmin axel ienstumgestavtröst.
Det vardefinitivtmedlidande.
Vidvägskäleti Kumlabyskiljsviåt, Elin fortsättermot prästgården medanjag styr stegenmot mina föräldrars stugauppe iEd.
Vägenupp motnorrkänns oändlig.
Efterenfyrtioårs lång vandring upp motnorra delenavön, serjag äntligen vårgråastuga,obekvämt intryckt blanddeandra fyra,vid slutet av densteniga vägen. Eller, fyrtio år är iallafallvad mina föttertycker attdet hargått. Egentligen är detnog ungefärnio kilometer. Ett gammalt skavsårpåhögerfotenhar gjortsig påmint ochjag grimaserar redannunär jagtänkerpåden lika långavägenner tillbaka mot slottskyrkanimorgon
Timret istugan skulle byttsutför fleraårsedan,det är gråttoch murket,och hotarmed attsmula sönder om mansåskulle andasför nära fasaden. De tvåandra småträbyggnaderna somkantarvår torra gårdsplan serlikaillaut. Denminimalaladan till vänsterärfylld till breddenavblöta vedklampar staplade iprydligamönster förtorkning. Farhar blivit tvungenatt ställa sinälskade,välslipadelie,högaffeloch vårendayxa lutade motfasaden iställetför inne iladan,såalla trehotas av meroch merrostför varjesommarregn.Påladansvindliggerkopiösa mängderavillaluktande, gamla koffertarmed innehåll jagaldrighaft intresse nogatt utforska,trasiga baljor ochdammiga kärvar sominteens fåglarna verkadevaraintresserade av förravintern.Påmotsatt sida av
gårdsplanen,tillhöger om huvudstugan, kantas denlilla,nutomma, dräng- ochpigstugan av vildvuxetgräsfullt av nässloroch vild vallmo. Vallmonsrödafärgerståri starkkontrasttilldet gråa trät.Gruset knastrar underminaplatta sulornär jaggenar över gårdsplanen.Precis innanman nårfarstun kanman skymta dennästaninnehållslösa jordkällarenbakom dräng- ochpigstugan.Stugan lämnades ekande tom förtvå år sedannär våruråldriga drängoch alldeles förungapiga lämnadeoss iden svettiga brennesjukan.Nustården somett skelettutan vare sigkött, nerver ellerceller. Detsista manser innanvår stugatar upp hela synfältet är Vättern sombrederutsig nedanför råg- och humlefältenbakom huset.
Närjag kliver in genomdörreninnanför farstunmötsjag av en tryckt stämning ochmumlanden från rummetintill. Jaghängeravmig min gråa, kliandekofta viddörrenpåenkrokoch tarett kliv in över denhöga tröskeln till köket. Minmor sitter vidmatbordet, intill fönstret ut mot gårdsplanen,och minfar står bredvid henne vidden vita spisen, ansiktenaspändaoch rösterna låga. De tystnarabrupt närdenoterar mina rörelser ochderas blickarvänds åt mitt håll.
”Anna!Vad braatt du är hemma,” sägermin mormed ettså ansträngdleende atthennessmå linjer vidögonvrårnablirdjupa fåror.
”Visattjustoch pratade. ”Hon avbryter sigsjälv ochkastaren menandeblick upp motfar sommuttrar någotohörbartoch himlar med ögonen motmin morsom förlåtande sänker blickentillbordsskivan.
Hanhar alltid varitenbarsk man, minfar.Det verkarsom atthans nävarhar vuxitihoptillhårda knyten,såoftasom de är spända vidhans sidor. Närdeinteflygergenom luften motett mjuktmål.Han harett
argt sträck ipannansom antingen kommerfrånhansständigabesvikna, irriterade uttryckeller ettärr från ettslagsmål, jagärinteheltsäker. Båda är lika sannolika.Små gråa hårslingor ramarstramtinhans fyrkantiga,väderbitnaansikte.Kindernahängerslapptoch hanhar en vana av attarrogantvädra näsani luften vart hanängår.Jag harnog bara sett hanletvå gångeri hela mitt liv. Båda gångernaavskadeglädje.
Minfar vänder sigomoch bakomden stora, öppnaspisenkliveren lång,fet,medelålders mani ståtligsvidfram. Jagtrorjag känner igen honomfrånslottet. Medtanke på denlöjliga utstyrseln medspetsar och småklackar på skorna skulle jaggissa på någotflådigt.
”Anna,min dotter,”börjarfar medett leende somnår hans öron.
Okej,såtre gånger.
”Det härärherrPeder Jacobsson, trumpetare igrevens tjänst.”
Mannensom farpresenterat somPeder bugardjupt.Bruna lockar från en stel perukfallerner iansiktetpåhonom ochhan slängermed huvudetsom närenkossa försöker bliavmed surrandetavflugorfrån öronen.
”Det är en äraatt få träffa er,jungfru Anna,rykten om er skönhethar nått ända till slottet, mendegör denintei närheten av rättvisa.”
Smörakan hantydligen. Jagniger snällt ochförsöker attintetitta för mycket på hans söta,men urfåniga,gularosettersom pryder hans skor Jagkastarenfrågande blickmot minmor utan framgång, honhar blickenfästner ibordetoch följer ängsligt träplankornastexturermed ettfinger. De djupa fårornaprydernubådehennesögonvråroch lilla, strama mun. Detärenliten kvinna, tyngdavhårtarbeteoch hjärtskäranderädslaav… låtoss säga, inte göra minfar besviken.
”HerrJacobssonhar kommitmed ettmycket viktigtärende.”
Fortsätterfar till vänsteromhenne.Han vänder sigmot Pedersom tar någrastegnärmare.Hanshårlockar gupparnär hans klackarslår klickandemot trägolvet.Ögonhålorna imannens huvudärnästan sjukligt insjunknaoch omsluter tvåblekt brunaögon. Denpråliga utstyrseln passarhonom inte riktigt. Detser ut somomnågonhar försökt trycka in en fethästi en fågelholk.
Hantar minhandoch kysser denlätt. Minarm rycker till, menjag lyckas attintedra bort handen.Hansläpparärtorra somsågflismot mina kalla knogar.
”Jungfru Anna,” mitt hjärta börjar slålitesnabbareslag. ”Jag är här föratt be om er hand iäktenskap.Jag harsetteri kyrkan, ochjag har blivit djupt förälskad. Er skönhetärenastående, ochjag kanerbjuda er ettgottliv vidmin sida.”
Jagblinkar stumt. Giftamig?Med dendär långapåfågeln?
Jagdrartillbakahandenoch skakar förbluffatpåhuvudet.
”Jag är smickrad över ertanbud,” svarar jagtillslutoch försöker att hålla rösten stadig,men detgår sådärnär hjärtatsitterhögtuppe ihalsen ochtäpperigenminaluftvägar.”Menjag... jagkan inte.”
Hellredör jagfaktiskt.
De döda flugorna ifönsterkarmen verkar ha haft en bättre dagänjag Minfarsleendeärborta.Iställetpulserarentjock veni hans panna som slingrar sigframmellanrynkorna.
”Anna?” Hans ögon smalnaroch rösten sänksi en varnadeton.”Var inte dum. Dethär är en stor äraför vårfamilj. Herr Jacobssonärenfin manmed en godställning.”
”Men...”
”Ingamen!” Avbryter han. ”Duska vara tacksamför denhär möjligheten. SägnujatillherrJacobsson.”Min morsnyftar till vid bordet.Jag kvävs.Undra närvibestämdeoss föratt detdär medsyre, detäringenting vi sysslarmed iden härfamiljen.
Jagtittartillbakaupp på Peder, säkert trettiocentimeterlängreänjag, somstårmed etttriumferandeleende utan vänlighetellerempati. Han saknar minsttre tänder ikäften. Påfågel-jäveln serutatt njuta.
”Jag... jag...”Stammarjag fram,tårarna börjar bränna bakom ögonlocken.
Skärpdig,jag kanintestå härå lipa.Jag skulle ha stannatmed de döda fiskarnai hamnen…
”Ja?”Sägerfar otåligtoch stamparmed foteni golvet.”Vadärdet du vill säga?”Min blickflackar mellanminaföräldrarsstränga ansikten och Pedersförväntansfulla min. Minfar tartvå storaklivoch står plötsligt medett fast greppommin vänstraöverarm.Han böjersig fram och sänker rösten.
”Ellerska du ochjag behöva diskuteradetta på tumanhand? Förstå dinegenlycka flicka,och fatta ettbeslutjag inte kommer ångra.”Hans greppommin armhårdnar förvarje ord. Jagtar ettansträngt,snabbt andetagoch spännerkäkmusklerna. Dethär…händerinte.
”Ja,”viskarjag fram.Varförfungerarinteminalungorlängre?”Jag accepterar ertfrieri, herr Jacobsson.”Orden smakar somaskai munnen. Detkänns somatt jag krossas.
Detbörjarsusai öronen ochhjärtat är inte kvar ihalsgropen, det liggerpågolvet, underpåfågelnshårda klack.
Hansgravstenstårpåkyrkogården.Hansgravstenär nogauthuggetikalkstenmedrikligainskriptioneroch basunblåsandekerubirelief.Hansgravstenärståtlig,
bastantochevig. ”Älskaerafienderochbefördemsomförföljerer; dåblirnierhimmelskefaderssöner.”
Visst,menjagäringensson,såmåttedjävulentahan.
Allaberättelserharinteettlyckligtslut.Vissaärfylldatill bredden av envist hopp,tålmodigkärlek, maktlöshet, avgrundsdjup ångest, brinnandehat och brutalt våld. Anna SunesdotterfrånEdhar sedan fjorton års ålder tjänat hos kyrkoherdenpåVisingsö.Där finnerhon en själsfrändeikyrkoherdensdotter,Elin.Flickornadelarallt utspeladesigpåVisingsöunder1600-ta medvarandra.ItjugoårsåldernblirAnnadjuptförälskadi fiskarpojkenGabriellfrånVrixlösaoch hansbrud.MenAnnasfridfulla,trygga tillvaropåönkommersnartatttotalt dränkasiVätternssvarta,kalladjup. Dettaärinteensnyfthistoriaomkärlek par,ämnadeattgåvidvarandrassida.D enversionavdengroteskaverklighetso let.
lovarattbli skranka ettaär m