NÄR DIMMAN LÄTTAR
Claudio Frid
DIMMANLÄTTAR
Claudio
Fornazar Frid
Innehåll sida
Kapitel: Sida
Inledning3
Familjen Amandusson4 Klas träffarRut
Inledning
Detta är en fortsatt berättelse om familjen AmandussonJohn ochBritta, ochenavderas döttrar Rut. Tidenäri början på 1950-talet,fiskethadefåttett uppsving ochnya båtar byggdes förleveranstillyngre fiskare.
Berättelsen byggerpåverkligahändelser till störstadelen, ochhandlar om Rutsom hittadesin mani grannskapetsom ocksåvar fiskaretillyrket.Mycketavdet somberättasär muntliga iakttagelser från personer sombeskrivsi boken.
Huvudpersoner är Rutoch Klas.Han varenstoroch kraftig karl ochalltid mednär detfanns någotatt göra.Som de flesta ungakarlarpåorten längtade hanutpåfiske.
Detvar goda tiderdå, mentiderna förändras inom en snar period,och då fårfiskarnasökaenannan försörjning.
Hurgickdet sedan? Vadhände medfamiljen?
Detta beskriverboken iföljandekapitel.
Familjen Amandusson
John hade fått fembarntrots sinAmerikaresa itre omgångar.
Bengtsom varäldst ochsom blev fiskareockså.Sally den äldsta flickanefter Bengt, därefter tvillingarna Rutoch Anton somockså hanblevfiskare.
Till sist en dotter till,Ingridsom giftesig så småningommed en fiskarehon också.
Ön mättecatvå kilometerfrånsöder motnorroch ca en kilometerfrånöster till väster.Husen stod ganska tätt intill varandra ochvar enklai sitt bygge.Entredjedel av ön var ganska lummig därhusen varuppförda, medanrestenvar berg av grågranitmed kortabuskaravvarierandesort.
En typisk by på ön medsinaca100–150 invånare ibörjanpå 1900-talet,men somunder tidensom gick avfolkades meroch meroch blev en platsdär sommargäster köptehus som avkopplingsställe.Antal bofastahar minskatbetydligt ochkan vara numera runt 50–60personer.
Rutvar en livlig flicka ochvar ständigt igångmed något. Gärna på språng blandklippor på ön ellernågra turertill badviken för attsvalkaavsig närdet vartillräckligtvarmt.
Honoch tvillingbrodern Antonvar tillsammans mycket isina ungaår, menallteftersomtiden gick ochdessa blev äldre säradesderas uppgifter.
Rutfickhjälpatillhushållet medanAnton lärdesig fiskeyrket ochmönstrade så småningompåenliten båt. Fördet mesta vardet mindre träbåtar,som byggdesavvarveti närheten.
Vissa kunde utrustas medmindresegel,och på så sätt ta sig längre ut föratt om möjligtkunna få större fångster.
PappaJohnsom gjortsin sistaAmerikaresa hade ingen egen båtmer än en ekasom familjen rodde till andrasidan. Hanhadeanställningpåflera fiskebåtar ochfamiljenkunde försörja sigpåsåsätt.
Familjen kundefåliteavkastningavdet somdekunde odla isin lilla trädgård.Vintern däremotvar en svår tidför familjen på fembarn. Medstormar ochkylan medriskför nedisningavbåtar vardet inte lätt attbedriva fiskeoch då uteblevinkomsterna fördeflestapåön.
Bengtoch Stinavar redangifta,och Bengthaderedan flyttat hemifrån ochbosattsig på denstora önsfastlandnära kusten.Stina hade en mansom vardelaktigi en liten konservfabrikmed skapliga inkomster.
Sämreblevdet förAnton ochRut somalltjämt bodde hemmahos föräldrarna. Ocksådessa hade sällskap och planer på attgifta sigsnart.För demvar försörjningenlite sämre. Antonfickgåutpåfiske redansom mycket ung.
Detfanns inte mycket annatatt göra på ön frånsett några snickare somvar sysselsattamed attbygga nytt och renovera gamlahus.
Hans flickvän varintefrånorten,utanfrånenö litelängre bort.
John självtänktepåsin Amerikaresaoch sinbrorEriksom hanintehadesettpålänge.Det komliteångestladdatöver honom, litetvådelat, helstville hanvaramed en foti Sverige ochden andrai Boston/USA.Det gick förståsinte, hans tre resoröverAtlantenvar merännog,dessutombörjade han
kommaupp iårensådet varintemycketatt hoppaspå, tänkte John.
Hanhadeändåsin sjöbod därhan kunde koppla av medsin konst, fast detgav inga förtjänster, mendet gjorde inte så mycket förhan fick tidenatt gå.Däremellankom någraäldre gubbaroch villeprata om allt möjligt, dethadeJohninget emot.Det yngsta flickan, Ingrid varnågra år yngreänsina syskon,men fick ändå hjälpa till ihemmethos mamma Britta.Klasvar en stiligung manganskalångmed kraftiga händer.Han varanställd på fiskebåten
Albatrossmen komintefrånsamma ösom övriga i besättningen.Han hade ettgottöga till Rutsom isin tur kändesig uppskattad av det.
Somarbetskarlvar Klas väldigtuppskattad blandsina kamrater,han varinteräddatt ta idär detbehövdes. Som mångaungdomardrömdeockså Klas attendag köpa en fiskebåt,gärna mednågra till föratt detskullebli ekonomiskt fördelaktigt.
Kriget iEuropavar slut för5–6 år sedanoch Sverigevar inte medi kriget.Men fiskareoch sjöfarteni övrigt ledavalla minorsom flöt ifarvattnendär båtarnanavigerade.Lite då ochdåhände sprängningar av vissa båtarsom kördepåen sådanmina, ochdåblevdet både dödoch lemlästning.
De ekonomiska följdernaför yrkeslivet blev därefter föralla parter.Pågrund av dettaföljdes båtarutpåfiskebankar i sällskap medenannan båt, somkom från sammaställeeller från närliggandeplats.Oftastvar besättningarna kändamed varandra ochpåsåsättkände de en viss trygghet med
varandrasfölje.Fiskbeståndet hade inte återhämtat sigefter kriget ochallasjöslag mellantyska ochdeallieradesbåtar. Fiskareförsökerlämna detbakom sigoch se framåt mot bättre tider.
Klas tänkte på dettaockså menville inte ha förbråttom,han villesågärna giftasig ochbilda familj.Det varsådet var, att ha någonsom väntar hemmagjordeatt manhärdarutnär detblåserkuling, ellernär detsnöar ochriskenför nedisning varstor.
Ja,besättningenficktampasmed alla möjligamotgångar för attkomma åt fisket på sjön.Oftastvar detäldre båtarsom vari driftoch sombyggdes förre kriget.Men nu började hoppetspira blandfiskare ochvissa varv fick beställningar på nyarebåtar.
Rutgickoch tänkte på attkanskebli uppvaktadavKlas, det händeintesåmycketmellandem menlitedåoch då när Klas varmed båtenpåönsåmöttesderas blickar.
Konrad,skepparen på Albatrossvar helt upptagen medsin båtsom lågvid brygganenliten bitifrån hans hus. Utepå brygganlåg en trål somskullelagas efterallaturer uppoch neri havetoch genomrullenpåbåten.Det var förbrukningsvaroroch sakergicksönderoch dettafickman fixa hemma vidbästa tillfälle.
Söndagvar helig föralla,dåvar detvilodagen ochden skulle manhedra genomatt gå till kyrkan föratt få lite Guds ord.
Detvar lördag precis efterlunchen närKonradtittade åt sidanmot norr såghan en litenbåt somkom råddande emot
Albatross. Detvar Klas somfickför sigatt göra ettbesök till ön,kanskekunde hanfåtillfälleatt träffa Rut?Hanladetill ekan vidbryggan nedanför trålen,ganskanäraKonradsom satt på en pall ochlagademaskornapåtrålen.
• Fårinteduvarahemma,frågade Konrad?
• Jagärjualltid hemma, sade Klas lite på skämt, och fortsattemed attskämta. Ja,jag fårväl hållaordning på digpåfritidenockså.
• Jaja,sadeKonrad, du serdet finnsplats fördig också, härärstora håli trålen så är detbaraatt sättaigång,skämtadehan tillbaka.Eller så hardu någotannat ikikaren undradeKonrad?
• Klas blev en aninggenerad,men fann sigganska snartmed svaret till Konrad…Jahär borvackra damerdåfår manväl visa sitt intresse,sadeKlas.
• Se där… jagförstod attdet varnågot närskon klämde.Törsenfråga vemdet är undradeKonrad?
• Klas visste inte riktigtomhan vågade tala om detför Konrad,såhan värjde sigenstund,och sedankom svaret:Det är amerikanenstös sade hanlitelågmält.
• Ja mendet är en fintös detsadeKonrad…
• Ja detärhon allt sade Klas…
• Medandessa tvåpratade medvarandradök detner ettpar äldregubbarsom villevaramed isamtalet.
• Jaså,här samlas fiskarepåsin lediga tidockså,sade Unosom komnärmare stödjandepåenkäpp.
• Ja fiskarefår ha koll på allt sade Konrad.
• Ja ja då är detsom sigbör sade Uno, vi andraärför gamlaför det, då är detpåsin platsatt ni somyngre fårhålla koll på det.
• Klas logåtUnoskommentar…
• Hurgammalärdupojk, undradeÅke denandre som komefter Uno?
• Jagskall snartfylla en kvarts sekelsadeKlas.
• Jaha ja,dåskall du välgifta digsnart,frågade Åke igen?
• Snartoch snartsvarade Klas,jag fårväl hittanågon förstsom jagkan giftamig med, sade han.
• Jo detärväl klartsadeUno,här finns någrastycken somgärna skulle tackajatilldig,sadeÅke igen,utan atthan visste om det.
• Kanske sade Klas,men detäringen bristpå konkurrens härinte.
• Tja… sade Uno, då fårnislåss om det?
• Tycker du det, undradeKlas? Vemärvinnarendå?
• Dettörsjag inte säga,sadeUno igen.
Detbörjade bliriktigt spännandesällskappåbryggan,nu villeJohnockså vara medoch höra vadsom försiggick mellangubbarna.
• Därkommerdin svärfarKlas, skojadeKonrad.
• Jaså,ärdet klartredan frågadeÅke?
• Nej, sade Klas,Konraddrivermed oss.
• Hanbrukarhaenräv bakomörat.
• Ja jagkännerhonom sade Åke.
• John komframtillsällskapetoch undradeomdet vardagsatt ge sigavpåfiske igen?
• Är du redansugen på attgedig ut John undrade Konrad?
• Nej, helstinte.
Detkom meroch merfolkutinnan detvar kaffedagsi stugorna.Damerna somvar iyngre ålderoch hade sina barn varpågräsmattanoch passadesinabarnsamtidigt somdet varensocialstund fördem också.
Ruthadeingabarnoch varintegiftheller, menhon gick upp till dessa kvinnorför attfåsig en pratstundhon också. Klas märkte attRut gick upp motgräsmattanoch passadepåatt få en pratstundmed henne.
• Passardet sigatt en karl kommer på besökbland damerna, frågadeKlas?
• Ja detgör detvisst,här finnsdet platsför många sade Elsiesom hade tvåbarndär.
• Ruttittade på Klas ochkunde inte låta bliatt fråga om hanjobbade idag också?
• Nej, detgör jaginte, jagbarabestämdemig föratt ta en svängmed ekan,ville kännalitefrihetför mig själv, sade Klas.
• Förrestenjag träffade dinpappa,sadehan till Rut, hansitterkvarpåbrygganoch pratar meddeandra.
• Hanskulletill sjöboden sade han, mendåhar han ändrat signär hanficksefolketpåbryggan,sade Rut.
• Hurtyckerduatt detgår på fisket,undradeRut?
• Jo vars,det gårskapligt, kanske skulle manhaen egen fiskebåt sade Klas liteöverraskande.
• Är detvärtatt satsasåmycketpåenfiskebåt undradeRut?Jag hördåoch då attiblandärfisket så dåligt ochhär kommer du ochsäger attduskulle viljahaenegenfiskebåt.
• Klas blev litegenerad av Ruts framfusighet menfann sigganskasnabbt.Man måstetänka framåt sade
Klas,tiderna kommer attförändras.Justnuvar det mittemellanför fisket somvar mycket beroende av kriget sompågick.
• Ja,duhar då framtidsutsikter sade Rut.
• Ja detmåste manväl ha närman är ung, detärvi yngresom är framtidensadeKlas.
• Ja jagvet inte vilket sade Rut, jaghar hört migför attfåbörja ifabriken, somtar hand om sillen,men detärsådåligtbetalt, ochnågot annatfinns inte att få ivåratrakter.
• Du fårskaffa digenman somkan försörja dig, sade Klas.
• Ja,omdet är någonsom vill ha en….
• Ojaduskall inte misströsta,det finnssäkertmånga somvillhadig?
• Jaså hurvet du det, undradeRut?
• Nu blev Klas liteställdoch förett ögonblickvisste hanintevad hanskullesvara?Sedan komdet:
• Jagskulleintehanågot emot attvaradin mansade Klas mäktagenerad.
• Nu blev detombytta roller mellanRut ochKlas, hon sänkte sitt huvudoch varsvarslöspåKlasinvit.
• Jaghörde ingetsvar, sade Klas.
• Vadå,friar du,undradeRut?
• Jagmenar vadjag sade försökte Klas…
• Efterännulitetystnad sade Rut: Tja… dettål att tänkapå, detfinns mångabitar sommåste falla på platssadehon övertygandetill Klas.
• Vi kanväl träffaspåtuman hand nästavecka,sade hanövertygande.
• Kanske sade Rut.
Så blev dettaenupprinnelse till fortsattaträffarmellanKlas ochRut.Han tackadeRut församtaletoch begavsig till bryggandär ekan låg.
• Vartog du vägenundrade Konrad?Hastigt och lustigtvar du borta.
• Ja liteaffärervet du,sadeKlasför attmaskera samtalet.
• Närhar du blid affärsmanundradeUno lite nyfiket?
• Detblevjag idag sade Klas lite skämtsamt.
• Ja ja någongångskall detväl vara denförsta, sade Åke?
• Ja du vetÅke,visom är unga måsteha framtidsutsikter sade Klas.
• Så talarenriktigkarlsadeJohn, detgillarjag,man måstevetavad manvillnär manärung.Själv hade haningen aningomatt hans dotter samtalademed honomomframtiden.
• Konrad sade ingetheller, detsom Klas sade i förtroende till honomfickstannadär,tidsnog kommer detatt visa sigvad somärpågång.
• Nu är detsnart kaffesåjag germig hemåt, sade Klas.
• Adjö meddig sade Konrad,måndagmorgonfår du vara på alerten, då skallviutigen.
• Lita på migsadeKlas, jagkommeratt vara beredd.
Gubbarnareste sigfrånbänkenenefter en föratt gå hem till eftermiddagskaffet. Konrad blev ensamkvarmed både nätetoch sina egna tankar.Måndagmorgonhadekommit ochallavar bereddaatt ge sigutpåfiske.Konradkom ner från hytten medenbekymmersam min.
• Ni serväl hurdet serut, sade hantorrt?
• Jo då detgör vi allt,det är ganska tjockt,det är det.
Dimman lågsom en slöjaöverhelaområdet nästan bort motSkagen. Båtenhadekompassenombordmen detvar vanskligtatt ge sigutifall de stöter på en mina,som de inte kundese.
Sådana fanns detgottomefter kriget.Båtarna varbyggdaav trämen detfanns metaller både på propelleroch lite här ochvar ikölen på fiskebåten.Eftersomminor var magnetiska så varriskenatt fiskebåten skulle dratill sig någonavdessa minorpåväg till fiskebankarna.
Detkommeratt lättaunder dagensadeJohn, vi fårväl vänta tillsdet klarnarupp lite, ellervad sägerduKonrad? Jo då det är nogrättså, vi skallinteriskera attåka på en smäll. Kom upp pojkar vi tarenkoppkaffe förstsåfår vi se vadsom händer sedan.
Nu satt alla femfiskarnai skansenoch dracksittkaffe i väntan på attdet skallklarnaupp.
• Hade detvarit på vinternsåhadedet blivit värre sade Hans,riskenför nedisningärsåmycketstörre.
• De andrafiskarnavissteinteriktigt om de skulle ta detsom en uppmuntran ellerbaraett konstaterande? Alla visste attlivet kanskiftai det häryrket så detvar bara atttadet medjämnmod.
• Klas varlitei sina egna tankar,han tänkte på Rutoch derasframtid,trots atthan ingetbeskedfåttav henne, detvar dock inte förbjudetatt drömma.
• Konrad satt ochlyssnadepåsjöradiorapporter för attförsöka få en uppfattningomhur hanskulle besluta?
• Utsira-Nidingen… sydväst8 m/s… Skagerack… sydvästsvagtillmåttlig sikt,sydväst någotökande ochliteuppklarande motkvällen…
• Dethär serintebra ut…mumlade Konrad försig själv, detbliringen avfärd förrän te möra…bästatt skicka hemmanskapet.
• Hanvände sigtill manskapetpåbåten ochsadetill dem: Pojkar,det blir ingenavfärdtefisket, ni fårgå hemtillera familjer ochkomma hitnästa morgon.
• Ännu en dagutaninkomst mumladeHans, ja ja så är detatt vara fiskare. De andrasadeinget,alla var medvetna om situationen.
Nästadag blev detsamma rutinerinför förberedelsenpå avresan, dethadelättatendel menvar inte helt klart, kanske blir detbättrejulängrevästerutdekommer?
Vindenhadeökattill 10m/singet somstördefiskarnas resa, ja litesjögång gick ju menfiskare varvanaatt tampas med väderoch vind,dessutomgällerdet derasförsörjning ochdå fårman ståutmed en heldel.
Konrad styrde Albatrossmot väster,allteftersomdekom längre ut sågdeflera båtarsom varpåväg åt samma områden, Skagerak-Nordsjön. Områdetärstort ochbåtarna kundespridas på behörigt avståndfrånvarandra.
Konrad tänkte attdet kanske blir inte så tokigfångständå?
Denarbetsförtjänst somdetappade igår,kunde mycket väl blisåatt fångsten kundebli större,ellertvärtom.Fisketvar
så osäkertfråndag till en annan, menändågillade fiskarna detdehöllpåmed eftersom de uppskattadefriheti sitt arbete.Efter femtimmars körningkom så Albatrosstill sammafiskebank somandra båtari Skageracks område.
• Vi läggeross på behörigt avståndfråndeandra båtarna, sade Konrad till manskapet.
• Ingensvarade Konrad,det behövdes inte förhan hade kontroll på attbedömaavstånd till andra båtar.
• Jagtroratt vi liggerpårunt5 distansminuter från närmaste båtsadeKonrad(motsvarar1852mx5=9,2 km)
• Ja ja detblirsäkertbra,hördesJohns kommentar.
Både Konrad ochhelabesättningenvisstesåväl att väderförhållandetkunde vara helt annorlunda,när manväl komutpåNordsjön. Inte sällan blåste detupp från brittiska öarnamed sydvästvindar. Än så längevar detlugnt och besättningen varförväntansfulla. Detgälleratt vara beredd närKonradger klartecken atttrålen skallrullasut.
• Detser ut somomdet klarnarupp,ropadehan till manskapetsom stod på däcket.
• Detärväl inte ovanligt så härlångt västerut, hördes Hans svar.
• Nej, detärväl inte det, mumladeKonradmestför sig själv
Konrad vändestävenmot vinden somkom från sydvästför att manskapetskall kunnarulla ut trålen motnordost,annars skulle de riskeraatt få trålen ipropellern.
Alla ibesättningenvisstesin plats. Detgällerför varoch en att ha noga koll på vilkamomentsom skulle göras.
Vindenhadeökatnågot till straxunder tolv sekundmeter,och medkraftigadyningargälldedet atthålla balansen på däcket, fördeflestafiskare blev dettarutin.
Kurt,den äldste ibesättningenförutom Konrad,ställde sigvid rullen,som trålen varupprullad på,och släpptepåspärren, allt medantrålenbörjade rullauti vattnet.
Konrad drev båtenframåtmot väster medi maklig fart medan trålen försvann meroch meri havet. Till sist vardet bara lämmen kvar,som skulle se till atttrålensjönk nertill det önskvärdadjupet. Somsista åtgärd skulle flöten släppasner bundna medrejälalinor förankrade ilämmen.
• Klart, ropade Kurt
• Ok,svarade Konrad ochstoppade maskinen.Nuskall vi ätamiddag, ropade han. Medandeövrigafördrev tidenmed lite av varje, passadeHans på attlagamiddagombord. Detmesta gick på rutinför besättningen,
• Hugg ipojkar, ropade Hans till de församlade.
Besättningenlättsig välsmaka av Hans kokkonster, sedanvar det obligatoriska kaffetefter maten. Konrad stannade inte kvar i skansenutantog sinmuggoch gick upp ihyttenför attförbereda båtenför inhalningavtrålen.
Konrad stod ihyttenför attbacka medbåten närtrålendrogs in,medan Hans ochdeandra ibesättningengjordesig bereddapåvar sinsidaomtrålrullenför attrulla in trålen med fångsten.Konradhadeväntpåstävenför atttrålenskulle rullas in.I saktamak backadeKonradbåten medanrullen tuggadei siglinan.
En bok om behovetatt få ägaenfiskebåtoch känna frihet isitt yrke. Mångafarorlurar på väg dit, livet blir inte så enkeltnär manmöter naturens
Dimman kan komma smygandeoch grumla synen på havet, det finns också en mentaldimmasom Vadgör man då? Hur gårman vidare föratt
inte syns närsjukdom och prövningar kommer. försörja sig?
Dessa frågor ochden verkligalivet beskriver boken. krafter och dess nycker.