Syster Linnea
CARINA CLARVIND
Syster Linnea
Ävenstarkamänniskorfaller, men de resersig upp gång på gång tillslivet är slut.
Av:CarinaClarvind2025-03-25
hon tänkt.Hon minns sitt unga jag, Linnea, somstodmed en resväska ihandenalldelesensam iden storastaden.
Lika delarförskräckelse somnyfikenhet. Ihandenen hopknycklad lapp medenadress.
Lungorna värker,hjärtat slår så hårt,magen gör ontav hungeroch allt smärtaravkylan.Hon beromnåd.Låt migfåsomnanu. Jagvet inte vadmittliv harvarit värt. Vetintevad meningenvar medatt födas. Vetbaraatt jag vill slippa leva meri denna kropp. Kära Gud, visa din barmhärtigasidaoch låtmig få dö.
Verklighetenförsvinneroch drömmarnatar vid. Ljuden från gatanblandasmed drömmarnas bilder.Hon är liten flicka igen.Sitter på golveti köket. Morkastarinved i spisen.Storebror Georgger henne en bitnybakatbröd.
Detärvarmt om fingrar.Dörrenöppnas ochfar kommer in.Linneahör hurhan stamparavsnöni farstuninnan hankliverpå. Hans blickfastnar på henne ochhan kommerfram. Honsträckerhändernamot honom och tapparbrödbitenpågolvet. Farböjer signer.Plockar upp brödbiten,ger dentillbakaoch lyfter upp henne.Linnea
borrarinansikteti hans hals.Kännerlukt av svettoch rök. Så rycker hon till av något blöttpåhalsen.
Dettar en stund innanhon förståratt hon somnat till.Så kommerdet blötaigenmot kinden. En hund flåsar och buffarmed nosen.Säkerthungrig hanockså.
”Hej lillavän.Jag haringetåtdig”, viskar hon.
Dennärhetoch omtankehundenger berörhenne.Hon är inte alls vanvid dentypen av beröring. Senasteåren hardet varitslagoch spottloskorsom varitkopplingen mellanandraoch henne.
Hundenpiper iväg ochLinneablirensam medkylan ochsmärtan igen.Ser nerpåfingrarna.Deäralldelesvita itopparna. Honblåserpådem,men lungorna värker och hon haringenstyrka. Försökerdra nerluftsakta,sakta meningethänder. Detkänns somhon skasvimma. Sedan fylls hon plötsligtavvärme ochalltblirljust.Hon ser sammaoavsett om hon blundareller harögonenöppna. Allt är varmtoch ljust.
”Mamma,mamma!Titta!Ärflickandöd?”
Kapitel 2(artonårtidigare, år 1905)
Linneastårframmepåenscenavträ.Bredvidfinns alla hennessyskonutomstorebror Georgoch lillebrorValter. De harredan fått ettnytthem.Häromdagenblevde hämtadeavenman somkalladesCJ. Honhoppasavhela hjärtatatt hanärsnällareänhan sågut. Honryser närhon tänker på hans kallaögon.Nustårhon härbredvid storasystrarna Gerdaoch Ines,småsyskonenVerneroch Svea. Linneaser ut överallademänniskor somsitteri lokalen. Många av demkännerhon igen från byn.Där sitterprästen Kullbom,Johanoch Anna,Berta iBoda, menävenflera somhon aldrig sett tidigare.Kullbom har berättat fördem attdeska få nya familjer under dagen.
Kommunenkommerbetalaför attnågon skatahandom dem. Densom begärallra minstbetaltavkommunfår dem. Honkommeratt tänka på närhon varitpå boskapsauktionmed farsin.Det är exaktsådet kännsnu.
Somomhon ochsyskonen är boskap. Människorna som varitderas grannarsitternuoch bedömer deraskroppar ochfysiska styrkor.Vad kandevaravärda?
förkunnaratt Verner blir deras. Så frågar hanomdekan tänka sigflerbarn, menmannenskakarpåhuvudet.
”Det är herr ochfru Björsson. Hennesfar äger handelsbon nere ibyn. De haringa egna barn ochdebor i detstora gulahuset iallén motVäderstad”, viskar Gerda till syskonen.
Denkraftigamannenhyschar åt democh berGerda klivafram.
”Här harvienklokoch försigkommen flicka på elva år. Finns detnågon somvilltahandomhenne ochfåhjälp i hushållet?”
Knappt en halvtimmesenareärallabarnen utauktionerade till olikahem.Linneaoch Svea hade tur ochkom till sammahem.Enman ochkvinna,dealdrig sett tidigare,kunde tänka sigtadem båda föråttakronori månaden. De trodde detvar ettgiftpar,men detvisade sigvarasyskon sombodde tillsammans på en mindre gård de ärvt eftersinaföräldrar.
Gerdahamnade hos en änka ochIneshos ettyngre par medtvå egna söner. Syskonentar etttårfyllt farväl av varandrainnan de separeras.
Linneatar sinsysterSveai handenoch de hoppar upp på kärran somdrasavderas nya förmyndaresvitaoxe, Rupert.Påhemvägenpresenterar sigkvinnansom Annalisa Karlssonoch henneslillebror somPer Karlsson. Linneauppfattardem somvanligavuxna.Strikta, stränga,men rekorderligaoch rättvisa.Deverkarmåna om attflickorna skakänna sigvälkomna utan attklema bortdem.Det är likabra attdetidigtförstår attdeska hjälpa till ihemmetoch på gården,men utan attderas skolgång blir lidandes. Svea är bara femåroch harännu inte börjatskolan.Linneasom är sjugår iförstaklass och skabörja andraklass till hösten. Hontyckermycketom skolan ochgläds åt attderas nya förmyndare prioriterar utbildningen.
Första dageni derasnya hemfår systrarnagörasig hemmastadda.Annalisa visardem runt på gården. Boningshuset hartvå våningar. Därnerefinns köket, finrum ochförstugan. En trappa upp finns tvåsovrum.
Tidigare hade syskonenhaftvarsitt rum, mennuskulle
Linneaoch Svea dela detena ochAnnalisa ochPer det andra. Mellan sovrummenliggerett litetallrumsom är omöblerat.Pågårdenutanför finns ettdassmed två sittplatserutanskiljeväggemellansig.Parallelltmed boningshuset ligger en mindreladugård därtre kor bor ihop medoxenRupert.I vinkelmed denliggerett mycket litetsvinoch hönshus.Fem bruna hönor leveri enahalvanoch en sugga iden andra. På baksidan av boningshuset finns ocksåenhundgård ochenliten hundkojadär jakthundenLill-Per huserar.Han harfått namnet eftersom flerapåpekat likhetenmed husse.
Linneakan inte se denriktigt,menAnnalisa sägeratt det inte är utseendetdemenat utan personligheten.
Närdegåttrunt på gården ochhälsatpåalladjurenfår flickorna gå upp på sitt rumoch görasig hemmastadda, somAnnalisa uttrycktedet.Linneagissaratt de förväntas plocka upp sina få tillhörigheteroch hållasig undande vuxna etttag.Med sigfrånbarndomshemmethar Linnea tvåklänningar, fyra parunderkläder, tvåpar strumpor,två parskor,enkappa samt sovkläder.Ingetannat.Hon
Kapitel 3
Linneaoch Svea står iladugården ochser på medan
Annalisa mjölkarkorna.
”Har ni mjölkatförr?”
”Jag hardet”, svarar Linnea.
Svea skakar på huvudet.
”Bra,dåkan du ta spannendär ochmjölkaBella”, säger
Annalisa ochpekar på konnärmast.”KomSveasåskall jagvisadig.Sättdig på pallen här.”
Fast pallen är lågnår Svea bara precisner medfötterna till golvet. Honsträckersig föratt nå fram till spenarna medsinaknubbiga barnarmar. Spenarna är varmaoch luktar surt.Annalisa taromSveas händeroch visarhur hon försiktigt,men bestämtdrarför attmjölken ska lämnaspenenoch strila ut ispannen under. Närkon tramparrunt rycker Svea till ochsläpper spenarna.
”Dubehöverintevararädd. Stjärnaärensnäll ko.”
Svea lutarsig fram ochgrepparpånyttspenarna. När hon självlyckasfåurenstråleavmjölk lerhon stort.
”Bra Svea”, sägerAnnalisa. ”Duärennaturbegåvning.
Hurgår detför digLinnea?”
”Det gårbra.Jag är färdig.”
Annalisa gårövertillLinneaoch kikari spannen.
”Jättebra. Då kandutasista kon också. DetärRosa.
Honärmor till Stjärnaoch Bella.”
Linneaflyttarmed spannoch pall till Rosa ochtar tag om spenarna.Rosastårvantstillaoch låterhenne mjölkas.
Till kvällenkommerPer in till middagensom flickorna ochAnnalisa ordnat. Då detäraugusti,engod skördemånad, finns detgottomgrönsaker.Påbordetstår karotteroch skålar medtomater,gurka,potatis,ärtor och morötter.Tilldet en bitfisk, fångadi Vätternoch köpt på torget inne iVadstena. De tarsig in medoxkärran de flesta lördagarna så härårs.Säljerden mjölk, smör, grädde ochägg de inte själva behöveroch köperfiskoch ibland köttnär plånbokentillåter.
Hela dagenhar Pergåttpåfältetoch hässjat hö inför vintern. Fleragrannar harhjälpttill. Hanhjälpte dem veckan innanmed derashö. Linneatyckerhan är svår att läsa av.Han sägersällannågot till dem. Kommer bara in efterarbetsdagen slut ochätermiddagen. Närsystrarna gått till sängs kanhon ibland höraPer ochAnnalisa talas vid, menmed mumlande röster därorden inte gåratt urskilja. Linneahållerandan,för attkunna höra vadde talarom, mensällangår detatt fånga merännågot enstakaord häroch där. Svea somnar nästan alltid direkt.
Detärskönt atthörahennesjämna andetag. Linnea funderarmycketpåsinasyskon ochpåfar.Vartdeär någonstans ochvad de gör. Ibland kommersorgenöver henne.Hon saknar demallaoch allramestmor.Till hennesegenförvåning tänker hon ibland på morsom befriadfrånhostanhon haft.Med farärdet svårare. Han hade medvetetoch efteregetval lämnat dem. Visste han attdeskulle säljas somboskap? Varför gjorde handet?
En delkvällarförsökerhon förstå honom.Tänkeratt han varsåfylld av sorg eftermor atthan inte förmådde ta hand om barnen också, mensåfinns detkvällarnär sorgen ochilskangickhandi hand. Närhon tänker att
Vemvar inne ideras rummitti natten ochvarför?
Kanske detbaravarAnnalisa somskulle gå ochlägga sig ochtittade till dem. Detlåter konstigt,men inte helt orimligtändå. Linneaförsökerintalasig attdet vardet somnysshadehäntoch till slut somnar hon om.
Morgonendärpå väcksLinneaavSveasom puttar henne iryggen.
”Jag behövergåpådass. Kandufölja med?”
Linneavillinteallsfölja med. Helstville hon bara somnaom, menhon resersig ochkisar motljusetfrån fönstret.Tillsammans gårdener förtrappan,kliveri stövlarna,fortfarande klädda inattkläderna, ochutpå gården.Linneadrarupp dassdörren, menstänger den direkt.Påena sitsen satt Permed nerhasade pyjamasbyxor ochbar överkropp. Honhannsehans förvånadeuttryck innandörrenslogigen.
”Förlåt”,säger hon ochdrarmed lillasyster därifrån.
MenSveastretar emot.
”Jag måstekissa”, sägerhon bestämt.
”Jag vet, mendufår göradet bakom ladugården.”
Linneatar ettfastare greppomSveas handled ochsläpar
medhenne.Destannarbakom ladugården ochbåda flickorna sättersig på huk. Närdegår tillbaka till huset kommerPer ut från dass.
”God morgon flickor”,säger hanoch lerför första gångensedan de kom dit.
Somsjuåringblir Linnea föräldralös. Hon och hennes syskon auktioneras ut till olika torp och gårdar iÖstergötland år 1905. Linnea har tur och hamnar tillsammans med sin
lillasyster Svea, men det tar inte många år innan de skiljs åt.
Ödets vägar för Linnea till huvudstaden. Linnea är en hoppfull och nyfiken fjortonåring som kliver av tåget i storstan. Hon möter ett vackert, men trångbott Stockholm med många arbetslösa och snart kommer första världskriget.
Linnea får,som så många andra, kämpa för sin överlevnad.
Syster Linnea är den fjärde boken iserien Skilda vägar. Böckerna går att läsa fristående från varandra, men vill man
ha hela berättelsen börjar man med En familj.