ORIGAMI -I-
William Szaradowski
Origami
Läs även:
Dr.Lax ochpizzafallet
Varelser IVärlden
Flera TusenÅr
Gatan
Osynliga
Brännbar
ORIGAMI
Copyright WilliamSzaradowski2025
Omslag:WilliamSzaradowski
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-785-2
Origami
”Thesky is thelimit”
Origami
Origami
Kapitel 1
Augusti 1970
Vinden ylade och blåste starkt. Kylan bet som aldrig tidigare. När Herbert Dahlgick längst skogsstigen på väg hem frös han nästan ihjäl. På sig hade han bara en rutig skjorta och ihanden sin jobbväska fylld med pappersark från jobbet. Det var mycket sent på kvällen, Herbert hade behövt jobba extra på kontoret den dagen.
När han tidigt på morgonen hade tagit bussen till stan och kontorsbyggnaden hade det varit varmtoch skönt, precis somdet skavara den femtonde augusti. Då hade Herbert varit sugen på att riva av sigden svettiga skjortan.Fast på kvällen på väghem var det raka motsatsen.
Tänderna hackade och Herbert hade gåshud. Skinnskorna var dyngsura på grund av det djupa snötäcket som hade fallit under dagen. Ovanligt med snö i augusti, tänkte han. Väldigt ovanligt.
Som konsekvens av snön hade även bussar och tågslutat åka. Därför hade Herbert behövt gå hela vägen hem, genom den stora och mörka skogen. På dagen var den vacker att promenera i,
Origami
fast där och då tyckte han att detvar som en labyrint utan slut.
Herbert slängde en blick mot sitt armbandsur som han hadefått i födelsedagspresent av Henrietta. Den visade några minuter efter tio. Alltså hade han vandrat iöver tretimmar,utan att se slutet av vägen. Detgick knappt att ens se stigen. Tänk om han gick åt helt fel håll? Henrietta och barnen måste säkert vara rädda och oroliga. Sanningen varatt Herbert också var det.
Energinförsvann långsamturhans kropp i takt med hoppet. Han var utsvulten och törstig. Hans läppar var torra som sandpapper.Tröttheten började ta över. Därför bestämde sig Herbert för att tillslut sätta sig ner på en sten som han lyckades spåra en bit in iträdens täthet. Han gick med tunga steg och satte sig med en djup suck.
Andningen var tung och ojämn.
Ögonlocken började bli tunga och med tiden blev det svårareatt hålla ögonen öppna. Jagfår inte somna, tänkte Herbert. Han fick verkligen inte. Inte där och då. När det började bli tungt att sitta
Origami
upp rakt lutade han axlarna mot knäna. Flera gånger var han nära på attsomna. Herbert visste att han behövde ställa sig upp och gå vidare, fast det gick inte.
Tillslut somnade han. Mitt iden mörka skogen, den bitande kylan och den piskande vinden så somnade han halvsittande på stenen. Hansov sådär länge helt kallblek och medvetslös.
När Herbert väl vaknadenågra timmar senaresåtog det en stund innan han kom på vart han var och ivilken situation han befannsig i. Efter att ha sträckt på sig och gäspat tittade han mot armbandsuret,fast blev snart medveten om att den hade stannat prick på klockan tolv.Alla visarna pekadeuppåt. Det var ett konstigt sammanträffande, tyckte han. Efter att han tittat uppmot trädtopparna och fått en syn av himlen gissade han på någon tid mitt inatten.
Motvilligt bestämdesig Herbert för att tillslut ställa sig långsamt upp och gå tillbaka mot stigen. Stegen var tunga och långsamma, till och med haltande. Han kände sigsvag som en zombie. Vatten, mat och hem var allt han tänkte på.
Origami
Med tiden övergick snön till intensivt hagel som piskade hårt iansiktet på
Herbert medanhan gick framåt. Efter bara några minuters vandring började synfältet bli suddigt, och tillslut bara föll hanihop på marken. Han kämpade för att komma upp men helt utan framgång. Där och då var han säker på att slutet var kommen.
Fast sekunden innan Herbert stängde sina ögon lyckades han se ettljus mitt bland det mörka. Ljuset var långt borta, men det fanns där som en liten prick. Med sina sista krafter ställde sig han uppoch började röra sig framåt mot ljuset, som blev störreför varje steg.
Till sist kom han fram och skogen runtomkring försvann. Stigenhade ersatts med en grusväg som lystes upp av gatlyktornas sken. Herbert hade kommit ut ur skogen, men han var långt från hemma. Istället för att mötas av flera familjehus och den välkände gatan han boddepåsåg han istället bara en platt snötäckt yta. Inga fotspårsyntes isnön, alltså hade ingen gått därunder dagen.
Den endabyggnaden som syntes i närheten var inte trävillan som Herbert
Origami
bodde iutan något som liknade en idrottshall.
Byggnaden var säkert gammal, med tanke på den urblekta färgen och de få skadorna på dess väggar.Den var stor och rektangulär.När Herbert gick närmare upptäckte han även en dörr imörka träplankor som dels var täckta av mossa. Fast det konstigaste var att dörren var öppen. Efter atthabalanserat mellan nyfikenhet och rädsla, så vann nyfikenheten, men även hungern, törsten och väntan efter värme.
Dörren var tungoch krävde mycket kraft för att öppna. Ett gnissel hördes från dörren och ljudet ekade ljudligt inattens tystnad. När Herbert kom in och gick fram några steg stannade han för att märka att det var beckmörkt ibyggnaden. Det enda ljuset kom in genom dörrglipan, fast hjälpte inte mycket. Iden stunden som han skulle vända sig tillbaka ut ur den mörka byggnaden så hördesdet hur dörren stängdes med en hög öronbedövande smäll, och det blev mörkareänmörk.
Origami
Först stod Herbert bara kvar utan att röra sig. Efteråt började han blint gå mot ytterdörren med långsamma steg och nådde tillslutfram till dörrhandtaget med händerna. Panikslaget började han rycka i dörrhandtagetoch banka idörrplankorna. ”Hjälp!” ropade han med en svag och trött röst. ”Hjälp mig! Någon!”. Fast snart blev han medveten om att alla försök var onödiga.
Herbert svor tyst för sig själv och satte sig ner på det kalla stengolvet lutad mot dörren. Snart började även tårarna att rinna. Iden stunden kändes allting omöjligt och hopplöst. Han var både trött, törstig och utsvulten, samt helt omedveten om vart han befann sig. Tänderna hackade intensivt utan paus. Inuti byggnaden var det inte mycket varmareänutomhus.
Plötsligt hördes ett hårt bankande som fick Herbert att hoppatill av rädsla och snabbt ställa sig upp. Han tittade sig omkring fast kom inom kort på att han ingenting kunde se imörkret. Bankandet lät som att komma uppifrån taken. Som slag ienmetallplåt. Fast bara efter några
Origami
sekunder tystnade ljudet och rummet fylldes av ljus.
Ljuset bländade Herbert iögonen innan de började vänja sig. Närhan tittade upp kunde han äntligen se någonting. Men istället för att känna glädje så kände han renskräck närhan såg det som hängde i mängderfrån taket och dinglade. Det var människor.Döda människor.Deflesta hade uttorkat blod på olika ställen av kroppen och kläderna. Några fanns det nästan bara skelett av,som om de varit där iflera hundra år.Vart är jag? Tänkte Herbert. Vadhade hänt med alla dessa människor och vem låg bakom allt? Eller vilka.
Rummet var flera meter högt. Rummet var också stort, nästan som en fotbollsplan. Det konstiga var att utsidan av byggnaden hade sett gammal och övergiven ut medan insidan kändes somnyoch fräsch. Väggarna var vita, precis som golvet som också var helt vit förutom de få blodfläckarna som hade bildats.
Rädd och panikslagen försökte Herbert en sista gångvända sig om och rycka i dörren men den höll sig låst. Under en
Origami
kort stund funderade han över vem som hade låst dörren efter att han hade kommit in,innan han vändesig tillbaka från dörren ochbörjade långsamt gå mot andra sidan av det rektangulära rummet. Det kändes som en hinderbana när han försökte attinte komma nära de hundratals hängande liken. Fast det var svårt.
En gång mötte Herbert ett tomtpar ögonhålor som fick honom att direkt må illa och knappt hindra sig från att spy. Mannen utan ögon såg ut att vara runt trettioårsåldernoch hadepåsåg en blodig kavaj. Halsen hade blivit lila av repets hårda grepp. En annan gång fick han en stinkande sko rakt iansiktet som återigen fick honom att måilla. Varje steg han tog ekade ljudligt iden stora, öppna lokalen. När Herbert väl kommit fram till andra sidan av rummet med några små fläckar på skjortan möttes han av ännu en dörr.
Denna dörr varmycket finareänden gamla ytterdörren av trä. Precis som resten av rummet var dörren vit och kamouflerade sig därför bra. Den var gjordavstål och när Herbert drog ner
Origami
handtaget och öppnade den hördes ett gnisslande ljud. Han slängde en sista blick över de hängande kropparna innan han fort slank ut genom dörren. Fast på andra sidan möttes han inte av ett annat rum. Istället befann han sig ännu en gång utomhus.
Återigen kom kylan emot honom och ett starkt hagel hade börjat. Skulle han gå tillbaka in? Under en stund funderade han över det, men valde tillslut att fortsätta framåt. Han gick framåt utan att veta vart. Helst vilse ochensam.Kall och utsvulten.
Tröttheten och bristen på energi gjorde att han ville bara falla ihop och ge upp. Men helt plötsligt stannade till när han lade till en byggnad som han kändeigen väldigt väl. Framför sig såg han en hög gulmålad byggnad med ett tiotal våningar.Det var exakt samma byggnad som Herberts farfar hade bott i.
Fast vad gjorde han här? Herberts farfar hade dött för över tjugo år sedan, fast vad hankunde minnas så hade farfar inte bort bredvid en mörk skog och verkligen inte några meter frånensporthallsliknande byggnad. Av det som han mindes så hade farfar bott på våningen högst upp, den 13
Origami
tolfte våningen. Ienlägenhet med två sovrum och golvplankor som alltid knarrade när mangick över de.Herbert tittade uppmot byggnadens topp och såg att det bara lyste iett enda fönster. Fönstret på tolfte våningen. De övriga våningarna verkadevara nedsläckta.
Innan Herbert började gå mot porten vände han sig en sista gång tillbaka mot sporthallen,utan att få syn på den. Den ovalformade byggnaden med vita väggar och golv samtlik som hängde från taket var borta. Kanske detvar skönt, tänkte
Herbert. Fast åandra sidan så var det väldig mystiskt. Med den tanken ihuvudet började Herbert tillslut gå mot porten.
Ingångsdörren till huset var på något konstigt sätt vidöppen så det var bara att gå in. Precis som Herbert hade kommit ihåg så fanns det en stor trappa ochen hiss längrein. Iluften fanns exakt samma lukt som han hade känt förtjugo år sedan; en äcklig luktavstinkandefisk. Medan Herbert gick mot hissen lade han märke till att allting var rent och fräscht i byggnaden, förutom lukten. Väggarna var inte alls likanedklottrade och gulnade som han hade tänkt sig och golvet hade
Origami
inga blöta fotspår eller smörester på sig. När han hade varit liten så hade farfar berättat om en brand ihuset som hade lämnat efter sigflera skador,men efter skadorna som Herbert själv hade sett fanns inte ett spår.
Tillslut nådde han fram till hissen och drog upp ståldörren. Inuti tryckte han på knappen med siffran tolv iföljd av att hissen började långsamt köra uppåt.
Hissen skulle tydligen vara gammal, enligt den lilla skylten som hängde på väggen. Med handskrivna röda bokstäver stod det ”produktionsår 1859”. Det var just det som var problemet. 1859. Det var felskrivet. Det borde stå 1959.
Återigen fick han en känsla av tvekan och osäkerhet. Iallt som hadehänt fanns det för många frågetecken. Allt med sporthallen som senareförsvann, de hängande liken och farfars hus från ingenstans. Varför gick han igenom allt det där? Men den stora frågan var vem som låg bakomallt.
Plötsligt stannade hissen till på tolfte våningen och bromsade så hastigt att Herbert höll på att tappa balansen.
Origami
Hissdörren öppnades utan något gnissel, som borde ha uppstått med tanke på hissens ålder.Omden ens verkligen var så gammal. På våningen fanns endast två dörrar.Som han hade trott så fanns dörren med efternamnet ”Dahl” till vänster.Fast hur kunde det vara möjligt om Erik Dahl hade varit död iflera år? Ännu ett frågetecken som snurrade inom Herberts huvud. Dörren var av mörkt och slät trä och sågnästan ut som ny.Säkert var det att den inte var över tjugo år gammal.
Som väntat så var dörren inte låst utan öppnades utanproblem när Herbert drog ner handtaget.Enlukt av instängt kom direkt emot honom inifrån lägenheten. Han gick in ihallen som var smal men så lång att densträckte sig över hela lägenheten. Innan Herbert gick av dörrmattan tog han av sig skorna och lade de på skohyllan. Skohyllan som var helt tom.
Precis som förväntat så ledde den första dörren till vänster till sovrummet. Inne i det fanns en exakt likadan enkelsäng med ett nattduksbordpåsidan imörkt trä. Herbert gick fram och satte sig ner på
Över 200 år,och engåta
När kriminalinspektören Helén Bark anländer till brottsplatsen där enmedelålders manhar mördats på ett ovanligt drastiskt sätt, vethon redandåatt hon kommer att mötas med sitt svåraste fall hittills. Snart märker poliserna att det har skett flerastyckenlikadant mord var tionde år,det först från övertvåhundraårsedan. Alla offer hade en enda koppling, och den skyldige kanomöjligt vara
en och samma person.
Vemeller vilka ligger bakom allt? Poliserna gör allt för att komma fram till svaret som ingen har lyckats få fram under fleralånga år,speciellt närdesjälva utsättsför stor fara. Lättare blir det intenär allting och alla runtomkring
försvinner spårlöst och tillslut står man ensam kvar.
Origami är den första bokeni trilogin om kriminalinspektör HelénBark, som gör allt för att nå sitt mål. Även om det ärvärldens framtid som står på spel. En gripande hybrid av thriller och fiktion.