Automatiserad teknik somanvänds föratt analysera text och data idigital form isyfte attgenererainformation enligt 15a, 15boch 15 c§§upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning)är förbjuden.
©2025 Anette &DanielSimson
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN :978-91-8080-758-6
Anette Simson &DanielSimson
Alla människorbär på eneller kanske flera historieroch ibland är de värdaatt berättahelt elleri delar.
Iboken kandet finnas karaktärer ellersituationer somför vissahar en igenkänningsfaktor om platser, händelserellerpersoner, meni ärlighetens namn så är allt ettendastort hittepå– eller?....
Gamlamormoroch hennes historia finnsjuatt fördjupa sigigenomett besöktill Falu gruvaeller genomatt googla.Endel är återberättat,omän inte helt historiskt korrekt,i denhär boken. Att
Bergsmännenoch gillethar funnitsoch deras historia finnsberättadpåmuseetvid gruvan.
Gamlamormorärjuockså en magisk platsså ibland blir detsvårt atthålla isär faktafrånfiction.
Så meddet sagt så vidhållerviatt läsarenfår utgå ifrånatt allt somfinns beskriveti bokenärvårt hittepå (ävenomknoparmojen förståsärheltsann ��).
Vi hoppas attläsningen gerdig liteavkopplingoch ettleendeeller tvåmen framförallt en trevlig stund.
Tack föratt just du läservår bok– detkänns stort!
Kopparberget. GamlaMormor. Falu gruva. Namnen varierade, menbergetförblev detsamma.
En av världens äldsta gruvor,formadavseklerav svett, järn ochmakt. Mänkom ochgick, generationer föll iglömska,men gruvan bestod.
Denförstabrytningensägshaskett på 800-talet. Inga dokument bekräftade det, mendet spelade ingenroll. Detviktiga varvad somföljde: hundratals år av arbete,krig, intriger –och guld. Kopparmalmenfrånbergetbyggdekungariken. På 1600-taletstodgruvan förtvå tredjedelarav Europaskopparproduktion. Detsägsatt utan silver från gruvan hade detaldrigblivit något Stockholms slott. Skepp ivärldensstörsta flottor harvarit kläddi gruvanskoppar.
Meningen bröt malm ensam. Rätten till berget styrdesavbergsmännen.De varmaktens tredje pelare vidsidan av kungen ochkyrkan. Föratt få brytabehövde manenandel ienhytta.Den som ägde en andelvar en bergsman.Den somledde dembar titeln Bergmästare.
SanktÖrjansgille vargruvans beskyddare,en sammanslutning av mänsom höll traditionerna vidliv ochsåg till attingen utomstående lade sigi. De hade sina egna lagar, sina egna straff.På1400taletvar derasmaktstörre än någonsin.Vissa sa attdevar merkrigare än gruvarbetare,fruktade från Dalarnatill Lübeck.Till ochmeddjävulen självrädsdalasockensades det. Andrasaatt de hade ettsärskilt beskydd, någotbortomdet mänskliga. Historienförändrades.KungGustav Vasa togkontrollövergruvan,brötbergsmännens makt ochöverförde dentill staten.Seklersenare
skulle gruvan utnämnas till världsarv. Gruvdriftenupphörde1992, menberget fanns kvar.Det gjorde ocksådesshemligheter. Femton guld hade brutitsurgruvanmellanslutet av 1800-talet ochbörjanav1900-talet.Ett namn på en lista.Ett fynd idjupet. En kropp, bevaradav berget själv. Fet-Mats, en gruvdräng, försvunnen 1677 ochåterfunnen42årsenare, likahel som dendag hanföll.
Gruvan vartystnu. Vägarnas mullrande hade försvunnit,malmens skriktystnat.Men fördesom lyssnade fannsden kvar.Underjorden. Iskuggorna.
Vissasaatt gruvanshistoriavar avslutad. Andravisstebättre.
Dåtid- år 1533
Facklornakastade fladdrande skuggoröver stenväggarna, ochdensvala luften igruvans djupa salarbar medsig ekot av röster somviskade, mumlade, svor eder idunklet.Männenstodi en halvcirkel runt detgamla bordetavek, svartnat av tidens gång,märkt av tusentalshändersom lagt sina löften där. På bordet lågenbok,inbundeni skinn, medsigillavsmält kopparoch en fjäderpennasom väntade på attnästa edsvurna skulle skriva sitt namn.
Bergsmännenvar inga kungensfogdar, inga bönder.Devar någotannat.Enuråldrigstyrka, fast förankradi marken,sammanflätadmed berget ochdessskatter.De hade svurit trohet till varandra,till gilletoch till densom styrde.
Mennuvar allt annorlunda.
Hanstodvid bordets huvud, en manavrang, en krönthärskaresom inte nöjdesig medtomma ord.
Gustav Eriksson,nukalladGustavVasa, lätsin blicksvepa över församlingen. Hanvar inte en man av halvmesyrer. Hansåg bergsmännenför vadde var– en kraftatt räknamed,men också etthot om de inte hölls ischack.
”Nihar styrteregenvärld länge nog,”sahan till slut,röstenjämn, menmed en skärpa somingen kundemissa.”Sverigeärett rike,och riketärjag.”
Någraavmännenskruvade på sig. Andrahöllsig helt stilla.
Gustav lättystnaden sjunka in innanhan fortsatte.”Jagäringen dåre.Jag vetvad ni har byggthär.Utanera händer, eramalmeroch era smältugnar skulle Stockholmligga imörker. Men låtmig vara tydlig –era eders makt sträcker sig inte längre än jagtillåter.”
En av de äldremännen, bergmästareOlofStigsson, mötte kungensblick utan attblinka.”Gillethar alltid styrtsinaegnaaffärer.Vibehöver inte kungensingripande.”
Gustav lutade sigfram, lade en hand på bordet, fingrarnalättvilande vidbokenskant. ”Niförstår inte.Jag är inte härför attförhandla.Jag är här föratt befalla.”
Stigsson drog ettdjupt andetag. Hanvar gammal nogatt minnas tidigare kungar och derasförsök attkuvagruvan, meningen av demhadehaft Vasasbeslutsamhet.
”Vad vill ni?” frågade hantill slut.
Gustav log, mendet fannsingen värme ileendet.
”Jag vill ha lojalitet.Jag vill ha skattenfrånberget.
Jagvill ha gillet– menjag vill attniska troatt det fortfarandeärert.”
Bergsmännensåg på varandra.Devissteatt tidernahöllpåatt förändras.
”Vad fårvii gengäld?”frågade en yngreman vid bordet.
Gustav höjdehanden, ochenavhansmän rullade ut ettpergament.
”Ett privilegiebrev,”sahan.”Förnyat, menmed minvilja inristad ivarje bokstav. Ni fårfortsätta bryta, fortsättahandla, mennigör deti mitt namn.
SanktÖrjansgillekommeratt leva vidare –men
inte somförr. Dentid då ni styrde över er egen rätt är förbi.”Tystnaden somföljdevar tung. Till slut togOlofStigssonfjäderpennan. Hans hand darradeknapptnär hansatte sitt namn på linjen. Ochså, medett enda drag,hadegilletförloratsin oberoendemakt. Mennågot annatföddesi dess ställe.Enallians iskuggorna.Enedsom sträckte siglångt bortom detskrivna ordet.
SanktÖrjansgille dogaldrig. Detanpassade sig. Ochi bergetsdjup, däreld aldrig helt slocknar och skuggoraldrigriktigt försvinner,fortsatte gillets hemligheteratt vandra genomtiden.
Dåtid- år 1953
Igruvani Falunliggermörkret kompaktsom ett tungttäcke över gruvgångarna,fuktensipprar ur bergväggarna ochskaparenkylig dimma som slingrar sigruntstenformationerna.Luftenär tjock, mättad av ålderdom och historia,avde tusentalsandetag somengångekatgenom dessa salar. Honrör sigljudlöst, osynlig fördeflesta, men alltid närvarande.Det härärhennesvärld,hennes rike.Hon vakar, skyddar, kontrollerar. Ingenting sker härnereutanhennesvetskap. Tålamod, sedanårtusenden, tålamodoch vakande. Vaka över de små, vaka över de trogna och de otrogna. Atthjälpatill vidarmod ochundvika katastrofer. Iårtusendenhar honvakat,betraktat, vårdat,ömmatoch bannat.Det finnsingen trötthet,ingen uppgivenhet, ingenglädjeeller ilska.Hon bara finns, ioändligatider somflytt och ioändligatider somkommer. Honminns detstora raset. Hurmarkenvibrerade, hursprickornai berget växtesom svarta ådroroch plötsligtgav vika.Hur stenblockföllsom dominerandepjäseroch slukadeallt isin väg. Hon minnsskriken,dedesperata försöken attfly undan de rämnande väggarna.Men honhadestyrt det, format förloppetsom en dirigent kontrolleraren symfoni. Ingendog.Ingen fick dö.Straffvar en sak, mendöden –det varensista,oåterkallelig åtgärd.
Mennukännerhon förändringen.Det är något somintelängreärsom detvarit.Människorna glömmer, bryter mönster, pratar om sakerdeinte förstår. De rörsig på platserdär de inte bordevara, gräver därdeinte hartillåtelse. De försöker röra viddet honskyddar.Någon måste påminnadem om derasplats.Hon väntar.Och honhar alltid i världen.
Dåtid– år 1953
”Det är du sominteförstår.” Augustsröstskär genomdet tungadunklet irummet, liktenkniv somdraslångsamtgenom segt skinn. Inget naturligtljusnår in ibergrummetvid Faluån.
Mörkretgör August utseende än merskrämmande. Hans blickärsom berg,orubblig ochhård, hans ordtunga somstenblock.
Honstirrar tillbaka,hennes händer hårt knutna i knät,såatt knogarna vitnar."Jagföder ingetbarn till er order. SanktÖrjansgille fårhänga uppsin framtidpånågon annan."Hennesröstärskarp menkontrollerad, en darrning gömd idjupetav hennes strupe.
Hanlutar sigtillbaka istolen, betraktarhenne som en domare betraktarenanklagad. "Duvet vadsom krävs, vadsom alltid harkrävts. Dethär är ingen fråga, detärenbestämmelse. Gamlamormor kräver kontinuiteti annatfallriskerarhela verksamheten attfalla.Jag trorinteduförstår vilkakrafter du utmanarlilla gumman."
Honpressar läpparna hårt samman, resersig långsamt,trotsigt. "Jag är gift medGustafoch kommersåatt vara.Att du ochjag råkadesvar ett misstag somjag kommeratt ångrarestenavmitt liv.Det kanjuocksåvarasåatt detinteblirenson utan en dotter, då är välbarnetheltutanintresse antarjag?”
”Ja, blir detentös så då fårdugörahur du vill menblir detenson så är lägetett helt annat. “
Hongör ettsista försök.„Jagbryrmig inte om era gamlaregler, eraarv ochert gille. Dethär är mitt liv,mittbeslut. Jagtänkerintefödanågon arvtagareåter."
Augustler.Ett långsamt,utstuderatleende, som en somredan vunnit spelet."Tror du verkligen att du harett val?"
Kaffet på köksbordet harkallnat,menCecilia tar ändå en sipp.Smakenärbitteroch fadd,men det är inte smaken honfokuserar på.Blickenfastnar på brevet somliggerframför henne, ettenkelt, anonymtkuvertmed Borlänge kommuns logotyp tryckt ihörnet. Honstryker fingertoppenlängs kanten,tvekar, somomhon redanvet vaddet innehåller.
Dödsboanmälan.
Farmor Edna är borta.
Honlutar sigtillbaka,låter blickenvandragenom köket. Eldensprakar svagti vedspisen, ochutanför fönstret harmorgonljusetbörjatsmältabortden tunnafrosten somlagtsig över åkrarnapåhennes gård straxutanför Uppsala. Detärensådan där aprilmorgonsom brukar kännas lugn,trygg.Men inte idag.
Hontar uppkuvertet, vrider detmellanfingrarna.
Känner dendär gnagande känslanavnågot obestämbart, någotofärdigt. Hontvekar,men river sedanupp det.
Ordenpåpappret simmarförst ihennessynfält, bokstäversom saknar betydelse, somomde tillhördenågon annans liv.Sedan klarnarde. En lista över praktiskadetaljer, instruktioner, datum atthålla reda på.
Mendet är densista radensom fårhennesmage
attknyta sig.
Kontaktperson: Anna-Lena Berg. Honläser namnet igen.Berg. Honkänneringen Anna-LenaBerg. Mennågot inom hennesäger att honborde.Hon lutarsig tillbaka istolenoch låter blickenvandraöverrummet. Etthem honbyggt uppsjälv,bit förbit.Kakel honvalt, hyllor honsatt upp, ljushon tänt varjekväll. Ettliv somformats av hennes egna beslut, hennes eget driv.Hon har alltid varitden somtagit kommandot,planerat stegen framåt.Nuskaverkänslan av attnågon annanbestämt hennes nästadrag. Dethär varinteendel av planen.
Honhar arbetathårtför attlämna Borlänge bakom sig. Föratt slippa detförflutna ochdeskuggor som alltid tycktesfalla över familjen. Uppsalahar varitenfristad.Här är honCecilia–driven,rationell,framgångsrik. Ingentänkerpå hennes släkt, ingenviskaromgamla hemligheter. HontänkerpåDavid. Hennes man.
Stöttepelaren, denlugna krafteni hennes annars så rastlösa liv.
Hansom alltid funnits där, alltid förstått henne, även närhon knappt förstodsig själv.
Hansom medsittvallonska arvbär stoltheten över sitt ursprung liktett osynligtemblem. Familjens flagga,den röda tuppen,har följt hans släktgenom sekler av smeder ochhantverkare.Ensymbolför styrka,uthållighet ochtradition.Det är en historia hangärna berättar,med densortens passionsom bara någonmed djupa rötterkan ha.
Djurlivet haralltid varitentrygghet. Hästarna istallet, de stora, tungakropparnasom frustari morgondiset. Katternasom strykerkring hennes ben, förnöjsammaoch oberördaavhennes
Idjupet av Falu Gruvadöljersig meränhistoriensekon. NärCecilia återvänder till sinbarndomsstadför atttahandomsin farmorsdödsbo, dras honini ettmysterium somsträckersig över århundraden. Gamlakartor, hemliga sällskapoch en försvunnenfar vävs samman ienhistoriadär gruvansmörkerruvar på hemlighetersom aldrig bordehasettdagens ljus.
Samtidigtförsvinnerhennessysterdotter spårlöst.Finns detenkopplingmellandet somhände hennesfar trettioårtidigareoch Annasförsvinnande? NärCecilia börjar nysta idet förflutna inserhon attvissa hemligheter är farligareänandra –och attnågon är beredd attgålångt föratt bevara dem.
Iskuggorna av Sveriges äldsta gruvafinns en makt somaldrigsläppersitt grepp. Frågan är bara:Vem styr denegentligen?
