UTGIVEN SOM LJUD-OCH E-BOK AV LIND&CO
Anna Wester &Marie-LouiseKanon
Julestrid iBonusfamiljen
Copyright© Anna Wester &Marie-LouiseKanon,2024
Omslag:EmmaGraves, designstudioe.com
Omslagsfoto: Shutterstock
Bokenärpubliceradsom ljud- oche-bok av
Bokförlaget Lind& Co AB,Stockholm,2024
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck:Libri PlureosGmbH, Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-159-1
Kapitel 1ALTEA
”Det är fredag ochvihar kommitframtill sistaprogrampunktenför vårmorgonsändning. Medjulen somkommerallt närmareärdet förståsextra viktigtmed harmoniskarelationer. Speciellt isplittrade familjer. Vi välkomnar, somvanligt, AlteaBlomoch Sara Carlén föratt svarapåveckanstittarfrågori Separationshörnan!” Närvinjetten tonade ut vändesig programledaren till Sara somsattnärmast iden svängda soffan.”Mångabarn, ochävenvuxna,mår dåligtunder högtidernanär manmåste fara fram ochtillbaka föratt hinnafiramed alla ifamiljen. Hurarbetar ni i Byrånför lyckligaskilsmässor underden härkänsliga perioden?”
Sara nickade, ochsåg ut atthaett av de inövadesvarenpåtungan, menAltea lutade sigsnabbt fram.”Ursäkta, jagmåste bara invändamot ordvalet.”Programledarenlyfte ögonbrynen ochSaralutadesig tillbaka motryggstödetmed armarnai kors.”Ja,alltså,viser inte på detsom splittradefamiljerutansom bonusfamiljer.” Altea la en hand på Saras skinnklädda knäför attinkludera hennei sitt resonemang.Devar ett team. Sara vissteprecishur Alteatänkteoch de varalltid överens. Nåja, ialla fall nästan alltid.”Vi är fullt medvetna om attintealla skilsmässor kanvaralyckligamen ettstegi attkomma till acceptansäratt alltid användapositiv kommunikation.”
Hon släppteSaras knäoch nickademot programledaren,drogmed handen över kjolen,som dagentillära varröd ochgrönför attmatcha
Saraskashmirpolo medlånga ärmarsom slutadevid handryggen.
Hennesväninna ochaffärspartner varalltid så chic numera.Efter uppsvinget medbyrån ochden återkommandetimmeni tv-soffanhade de förekommitflitigt imedia.Dehadekommitmed på listoröver Vem bar densnyggast? iveckotidningarna ochkvällspressen. Mendet var förståsbaraSarasom hamnadepåsidan för snyggast.Altea sneglade på skinnbyxornasom få kundebäraupp. Honvar stoltöverSarasom numera levdesittliv på sina egna villkor.Hon hade verkligen blommat ut efter atthon lämnadeMarcus. En knuffi sidanficktankarnaatt skingras.Programledarensåg på henne medenfrågandemin.Altea undvek en sträng blickfrånSara.
”Ursäkta,jag varheltuppei jultänket”,sahon ochpåminde sigom attsluta dagdrömma idirektsändning.
”Era egna familjer? Föregårnimed gott exempeldär också, alltså medpositiv kommunikation?”
Altea logoch sträckte ryggen.”Detärprioett föross. Alltid!Och numera harvidessutom storafamiljeratt övapå. Ellerhur?”
Hon kördearmbågeni sidanpåSara, somblinkade ochnickade, nästan osynligt. Programledaren satte en hand vidöratoch sågbort motteknikernai andrasidan av studion.
”Dåhar vi första frågan på tråden.”
Efter45minuter togprogramledarenupp ett nytt arkoch Alteaförstod attfrågestundenfråntittarnavar över.Det hade handlatomallt från hurman kanfåsin exmake attlägga likamycket pengar ochtid på sin
gamlasom sinnya familj, till varSarahadeköpt sina mockastövlar.En
kvinna hade frågat om manskulle ljuga förbarnenomvarförpappa inte varpåplats på julafton, en annanomman bordeköpa julklappar från barnen till föräldernsom svikit ochlämnat. Alteaoch Sara hade turats om attsvara ochdenna gång hade båda lyckatshålla sigtill de riktlinjerdekommitöverens om.Sarasåg avslappnaduttrots det skarpa skenet från strålkastarna.
”Det vardagensfrågestundoch vi tackar alla tittaresom ringde in.”
Programledaren sågväxelvispåSaraoch Alteainnan honfortsatte: ”Ni harbådagenomgått skilsmässorrelativtnyligen ochdu, Altea, är iett nytt förhållande. Hardet ändrat dynamikeneremellanoch hurni hanterar klienter på er byrå?” Programledaren pekade på Alteaoch Sara.
Altea noteradeatt Sara stelnade till. Trotsatt Sara alltid varden som varmestproffsigundvekhon helstprivata frågor.
”Nej,inteett dugg.” Altea sågJohanframför sigoch kändeden välbekanta värmen sprida sigi bröstkorgen. ”Att vi harutökat familjernagör bara attvihelatiden läross mer. Jaghar precisblivit samboigenefter atthavarit gift iövertjugo år.Sarahar valt attleva ensammed barnen varannanvecka eftersin skilsmässa.Men vi måste båda hela tidenarbeta tillsammans medsamtligafamiljemedlemmar, nyasom gamla, ochviapplicerar självklart detvilär ossävenpåbyrån.”
”Sådet är alltså enbart fördelar?” Nu riktadesig programledaren motSarasom togenklunk vatteninnanhon svarade.
”Det är självklartbra attanvända egna erfarenheter.Men detgör ju inte attalla erfarenheter är bra, elleratt mansjälv,ellerandra man agerar med, alltid görrätt.”
Programledaren lutade sigframi fåtöljen. ”Kan du utveckla det?”
Altea harklade sigoch blinkade närkameramannenzoomade in på henne iställetför Sara.
”Hon …Ja, alltså, vi menaratt vi läravmisstagen,precissom alla andra. Ochatt vi tillämpar våra egna lösningar närviarbetar med klienterna.”
Programledaren sågnöjdutoch placeradedet översta programkortet ibotten.”Då så,ensista frågainnanviavslutar. Hur kommereregenjul attseutoch hurska ni föregå medgottexempel förera klienter ochvåratittare?”
Altea sågrättini kameranoch svaradeutanatt tveka. ”Viplanerar atthaengemensamjul därallt grollläggs åt sidan. En juldär alla,som på någotsättärendel av våra familjer, är välkomna på likavillkor.”
Hon logoch undvek Sarasblicksom brände isidan.
Kapitel 2SARA
Sara skakadeavsig mockastövlarna ochlaupp fötterna på skrivbordet.
Hon lutade sigbakåt ikontorsstolen,som fortfarandehadedelar av förpackningsplasten kvar, togenklunk av detkalla kaffet ochslöt ögonen.Det luktadenymålat ochSaralog åt minnetfrånnär hon besöktederas första kontor på Kvarnholmen. Alteahadevisat runt i hundkliniken ochföreslagitatt de skulle öppna sinbyråi sammalokal.
MedanAltea hade pratat exalterat om derasframtidsplaner, kundeSara inte tänkapåannatänatt detluktade hund.När Alteafrågatomdet hade Sara skakat på huvudetoch intygatatt doftgranarna fungeradeoch atthon inte stördesavhundhåret isoffan. Dettog inte lång tidinnan hon vandesig ochävenomhon älskadedet nyakontoret,saknade hon brasan ochdenedsuttnafåtöljernaibland. Somikväll.
Dethadevarit en lång dagmed Separationshörnan itv4,enkrönika i Amelia ochtvå introduktionssamtal mednya parpåeftermiddagen.
Altea hade avvikitdirektefter inspelningen.Hon behövdeåka hemtill
Johan– elleromdet varnågot medbarnen– så Sara hade tagitmötena själv. Imorgonskulle de träffa potentiella sponsorer ochomderodde avtaleti hamn handlade detommycketpengarunder lång tid.
Sara vickadepåtårna ochrynkade på näsannär detkom en puff medsur lukt farandefråndesvullnafötterna. Detskulle blirakavägen hemoch in iduschenoch sedanmåste hon ätanågot.Hon visualiseradekylskåpet hemmaoch insågatt detantagligenvar tomt.
Hon skickade iväg ettsms till Veronika ochfrågade om honville ses
ochäta något, menfickenledsenemoji till svar: Sorry, barnvecka ochjag
är ensammed lilltjejen.När de lärdekänna Veronika ikyrkans stödgrupp förseparerade, hade nogvarkenSaraellerAltea trottatt de en dag skulle jobba tillsammans.Veronika varenstenhård jurist,men ocksåen lojalvän.
Kalendernpåväggenpåminde om attdet varenhel veckakvartills
Sara skulle få träffa barnen.OmnuMarcusinteändrade planerna isista stundsom hanbrukade.ElleromMax ochKristianföredrogatt stanna kvar ivillannärakompisarna. Tanken på Marcus fick detatt krypai kroppenoch bilderna på honom ochPetradök upppånäthinnan. Det hade samlatsett helt arkivi huvudetoch Sara kundeintestyra närdet vardagsför bildvisning. Scenerna varalltid desamma:Marcusoch Petraåtmiddagvid derasköksbord, Petrasatti Sarashörna isoffan med hennes filt över benen. Detvärstavar bilderna från sovrummet: PetrasovandespåSaras sida av sängen,passionerade sexscener som
Sara desperat försökte undvikaatt föreställa sig. InnanPetraflyttadein hos Marcus hade Sara ialla fall tömt husetpåväxter.Altea hade väntat utanföri Volvon medanhon lastadeinvarenda blomma,utom kaktusarnai Maxrum.Nustoddepåbänkenframför dethögafönstret medutsiktmot Stureplan. Sara togbortnågra vissnabladfrånenazalea somsåg ledsen ut.Orkidén somhon fick av Pernilla ifyrtioårspresent vardesto gladare. Denblommadeför första gången någonsin ochSara tänkte attden nog varlikagladsom honöveratt ha kommitbortfrån Bromma.Palettbladenhadeblivit sombuskar ochSaratänkteatt Veronika hade haft rätt ändå.Inteatt detvar förmycket medsju
palettblad, menatt de passade bättre ipersonalrummet, somvar kontorets mysigasterum.Sarabar in demdit.Kanskekunde hon sova häri natt? Detfanns deodorantoch tandkräm på toaletten. Strumpor kundehon kila ut ochköpai morgon innannågon kom. Sara la signer på soffan,som varenavfåmöbler somfåttfölja medfrån Kvarnholmen, knäppteupp de överstaknapparna iskinnbyxornaoch satte på tv:n somdeskruvat uppmot Alteas vilja.PåNetflix hade julfilmernaredan börjattoppa listorna, trotsatt detbaravar ibörjanav november. Sara ville inte tänkapåjulen,inteän. Alteahadefåttdet att låta så självklart närdefickfrågani tv ”Viplaneraratt ha en gemensam jul där allt grollläggs åt sidan.Enjul där alla,som på någotsättärendel av våra familjer,ärvälkomnapålikavillkor.” Lätt förhenne attsägasom varupp över öronen förälskadi Johanoch hade en brarelationmed sitt ex. Menhur kundehon säga detutanatt ensfråga hurSarakände?Efteråt hade detinteblivit läge atttaupp det, menhon skulle göra detvid tillfälle.Altea skulle förstå attSaraintevar redo attsitta vidsamma julbordsom Marcus och… Petra, denjävla ormen, somhadelåtsats vara hennesväninna närhon hela tidenvarit uteefter attsno Marcus. Petrasom förvisat Sara från Norra Ängbyoch dömt henne till attvara föremålför livslångtskvallerhos grannkvinnorna –ellerännuvärre: derasömkande blickar.
Sara öppnadeTinderi mobilen. It´s aMatch! Trenya matchningar i inkorgen.Enavdem varJames,30, bara trekilometerbort. Hon bläddradebland hans profilbilder ochbetraktadeenvältränad kropp ochtvå brunaögonsom kisade motkameran.Hon skrev: Hej, vill du ses
på ettglasvid Stureplan? Tinder varverkligen inte Sarasgrejegentligen, menhon behövde sällskapikväll.
Kapitel 3ALTEA
Detsmattrade från kakelugnen ochendoftavingefäraoch soja spred sigfrånköket. Altea betraktade husetmittemotgenom fönstret, utsikten från närhon bodde iportenbredvid hade inte förändrats. Tänk attdehadehaftturen atthitta denhär lägenheten. Hon älskade Hantverkargatanoch Kungsholmen. Både hon ochJohan hade blivit störtförälskadei dengenerösalägenhetenredan på första visningen. Nu slapphon dessutomboi en bäddsoffa ivardagsrummet.Barnenhade varsittrum ochdet fanns till ochmed ettgästrum.Hon ochJohan var överensomnästanallting. Ja,det hade gått fort från förälskelsetill samboliv.Hon varmedveten om det, mennuhadedebotttillsammans iett halvår.Trots atthon försökte ignorera detsåringdeexmaken
Niklas ordfortfarande ihuvudet ibland: ”Hur kanduvarasådum attdu säljer lägenheten!Det härärjuintedirektbästa tidenför räntor.Och attköpa någottillsammans så snabbt?Jag trodde du hade merkollAltea.” Hon fnös och togenklunk vin. Ochdet komfrånenman somgjort en annankvinna gravid innanens signaturerna på skilsmässohandlingarna hade torkat, tänkte hon.
”Vill du ha påfyllning?”
Johanstodi dörröppningenmed en flaska ihanden. Hanvar rufsig ihåret ochden vita t-shirtenunder förklädetsmetåtprecisdär den skulle.Det fladdradetill imagen,som alltid närhon sågpåhonom och insågatt hanvar hennes. På riktigt. Hon logoch höjdeglaset.
”Dufår gärnafylla på.”
Johangledframövergolvetmed en utstuderat långsamgångstil.
Hon skrattade till närhan böjdesig ochliksomdoftade på hennefrån naveln ochupp.Han stannade vidhenneshalsgropoch viskade: ”Det kanbli efterrätt fördesom sköter sig.”
Altea älskadenär hanvar på dethär humöret. Ögonen som glittrade, flirtandet ochhur hanhelatiden såghenne ochrörde vid henne.Hon sneglade på mobilenoch önskade atthon kundestannai stunden, mendet varlikabra attrivaavplåstret.
”Niklasringdeförut.Han sitter fast iLondonsåAxeloch Klara kommerhit istället. Mendestannarbaratill imorgon. Ochdehar redanätitmiddag.”
Johanreste sigoch log, mennunådde detinteögonen. ”Självklart inga problem.Det är dina barn ochdet är derashem också.”Han drog av sigförklädet ochfylldeupp hennesglasmed denandra handen.”Jag …tar ut hundarna nu en kortis innanmiddagen. Röromi grytan så att detintefastnar ibotten.Jag blir bara bortai tiominuter.”
Altea lyftehandenför atthejda honom.
”Jag kangåmed!”
MenJohan gick redanmot hallenoch vissladeåtHildaoch Helge somkom rusandemed viftande svansaröverparkettgolvet.
”Nej,någon måstepassa vidspisen”,hördesdet innandörrenslog igen.
Altea svepte halvaglasetoch suckade. Hon tänkte på dagens tvsändning ochgaskade uppsig.Det skulle ordnasig.Johanbehövde bara mertid medAxeloch Klara. De vardessutomstora nu,sjutton
ochtjugo år.Omdet nu gick så braatt umgåsmed derasbonusmamma
Danielle så skulle detfixasig medJohanockså.”Vi hittar lösningarna ochtillämpar dem”,hadedesagtidagframför säkert en miljontittare.
Ja,precissåärdet, tänkte hon ochbetraktadeJohansgestalt som hukade iblåsten på gatanutanför.
Kapitel 4SARA
Sara hade svårtatt få in nyckelni låsetoch svor över attvaktmästaren inte fixatden trasigabelysningen itrapphusettrots atthon mejlatflera gånger.Hon knep ihop benenoch visualiseradevägen till toaletten samtidigtsom hon fiskadeupp mobilenoch lystemed ficklampan på låset. Närdörrenfor uppsparkadehon av sigstövlarna ifartenoch andadesutnär honsatte sigpåtoastolen.Omfyratimmaroch tjugofem minuterbehövde hon lämnaSödermalm föratt hinnaintill stan ochförstamötet på kontoret.Skulle hon dygna? SomKristian brukadegöranär hanoch hans kompisar speladedataspelhelanatten. Struntai sömnen ochprioriteraenduschoch attläsaigenom dokumenten införmötet imorgon?
Iköket hälldehon uppett stortglasvattenoch stoppade in en lakritssnus underläppen. Detsnurrade till ihuvudet ochhon fick ta emot medhandenmot diskbänken.Hur mycket hade hon druckit egentligen?Bilder på vinglas, shotsoch färggladadrinkar flimrade förbi ochhon tappaderäkningen.Det sögtill imagen ochSaraångrade att hon inte hade ätit av pommesen, somJames beställt in.Hon skakadepå huvudetåthur nära detvarit atthon följt medhonom hem. Jameshade varitlikasnygg sompåprofilbilderna, mennär honfrågade om hans åldervisadedet sigatt hani själva verket varyngre än vadhan angett i appen. ”Ålder är bara en siffra”, hade hansagtnär honpåpekat detoch gett Sara fler komplimangeränvad honfåttunder hela äktenskapet medMarcus. ”Ergenerations mänkan inte uppskatta en riktig kvinna”,
hade hansagtflera gånger.KanskehadePernilla rätt,att dejtandetvar ett sätt attkompenseraför alla ensammakvällari villan?Sarahade gärnapratatmed Pernilla nu,analyseratkvällensom de alltid gjortnär de gick på journalisthögskolan.Men de pratadeintelikamycketlängre nu närbådavar upptagna medsinakarriärer,och Alteaoch Veronika skulle aldrig få veta om James. Sara togmed sigdatornini sovrummet, menvar förtrött föratt öppna den. Iställetsträcktehon ut sigi sängen ochtackade än en gång föratt hon varensam.När Jameshadeförstått attkvälleninteskulle slutamed sex, hade hanrespekterat detoch … Sara blinkade bort en bild ochsatte sigraklång isängen. Honböjde sig neroch grävde fram mobileni en klädhög.James måsteraderas från Tinderchatten.Och från minnet. Tack förikväll, närses vi igen?Hemma hos migi morgon? hade hanhunnitskriva. En vågavskamgickinteatt stoppa ochSarabestämdesig föratt gå uppigenoch skölja bort den medenvarmdusch, låtsas attkvällenaldrighadeexisterat.Kyssarnapå en bakgatavid Stureplanhadealdrighänt. Så.Delete. Borta. Menkvar fanns matchningarna Oscar, Sven ochLoui.
”Nej tack”, sa hon högt. ”Jag harintetid meder!” Kapitel 5ALTEA
”Men vadmenar du medhelafamiljen? Jaghar litesvårt attseSaraoch Marcus vidsamma julbordomjag skavaraärlig.”
Johans rynkamellanögonbrynenhadefördjupatsoch koppenmed morgonkaffet stannade halvvägs till munnen. Alteasuckade ochbredde smör på brödskivan.Hon petade på mobilenoch sågatt klockan
närmadesig åtta.Mötet medsponsorerna varklockan niooch detvar superviktigtatt de visade sigfrånsin bästasida. DethadeSarasagt säkert tiogånger.
”Sarahar såklartingaproblem meddet.Hon tänker somjag.Att vi måsteföregåmed gott exempel. Ochdebråkarknapptlängre. Marcus harsteppatupp ochSaraärpåenbra platsi livet nu.”
Johantog en klunkavkaffetoch grimaserade. Hon vissteinteom detvar av smaken elleromhan inte höllmed.Klara la stridslystet ner sina bestickpåtallriken.
”Vihar redanbestämt attvifirar medpappa ochDanielle fram till klockantre ochsen byter vi.Farmoroch farfar skakomma ditockså ochjag vill hinnaträffadem!” Honsåg på Johan. ”Har du inga föräldrarsom vill fira meddig,eller?”
Hanöppnade munnenför attsvara menAltea hann före.
”Vad harvisagtomden tonenKlara?Johansföräldrar kommer såklartatt vara medbjudnaockså,precissom farmor ochfarfar. Och alla andra.”
Johangjordeenavvärjande gest medhanden. ”Det är ingenfara, hon harrättatt frågaom…”
”Hon harrättatt fråga, ja,absolut,men idet härhusetpratarvi respektfullt medvarandra.”
”Som du görnumenar du?” komdet från Axel somsåg ut att halvsova ifrukostflingorna.
JohanlaenhandpåAxels arm. ”Men du,kom igen,din mammavill ju bara …”
SARA ÄR NU EN SJÄLVSTÄNDIG KARRIÄRKVINNA, fastbesluten om attintebli såradigen, ochAltea är denouttröttliga fredsmäklaren someftersträvarharmoni tillvarje pris. De gläds åt byråns framgångar, och klienter strömmar till för attfåhjälp attskapa en julutankonflikter trots separationer ochnya familjekonstellationer. MenSaras och Alteas alltmer inveckladeprivatliv sätter lojalitetentill varandraoch byråns framtid på prov.Sara tar överrodret medan Alteafokuserarpå nyasambolivet och planeringen av den gemensammajulen.Att barnen alltid har högsta prioritet ienseparation är en av byråns grundprinciper.Dock är det en sak attgeråd till andra, och en annan attsjälva leva upp till det. Närallt ställspå sin spets under en kaotisk julmiddag ifrågasätter Sara och Altea sina prioriteringar för attomfamna detsom betyder mest –familjen och vänskapen.
Medhumor,hjärta och en påminnelse om julens budskap tar denna historia med oss på en resa där karaktärerna på olika sättnavigerar ibonusfamiljens snårigadjungel.
Omslag:EmmaGraves,
