Förord
Denna bokhandlar om migoch mitt liv.
Jaghar skrivitdit tankarna buritmig. Mångahändelser harjag förträngtoch
mångasaker harvarit fruktansvärda återupplevelser. Mendet harhjälptmig attbearbetalivetshändelser.Och dethar hjälpt migatt förstå vikten av mitt lividag. Jaghar velatskrivaenbok iövertjugo år
menintekunnathantera mina inre tankar ochkänslor.Men nu vardet dags ochjag lyckades skriva minbok tillslut. Hardu haft svårastunder ilivet?Har du upplevt fruktansvärdasaker?Följdåmed på min resa,med skratt ochgråt, lyckaoch förtvivlan.Kanskejustdukan kännaigen digi migoch få en bekräftelsepåatt du inte är ensam. Ochsom barn är detaldrig ditt felvad vuxenvärlden väljer attutsätta digför.Tackallanisom harstöttat mig genomdenna resa.
Jagtänkertillbakasådär 30 år.Jag var liten, smal ochdessutomhadejag glasögon.Inteundra på attjag blev mobbad.Jag kommerihågnär jaggicktill skolan,dåenpojke iklassenbredvid varjemorgonskrek:här kommer glasögonormensedan skrattadehan.Jag kommerihågden därkänslan attvarje dagvetaatt denpojkengör migilla. Men jagvågadeintesäganågot till fröken.Vad skulle händadå? Äh detvar bättreatt låta honomhålla på.Jag tänkte attnågon gång kanske någonvuxen sermig ochser vadhan görmot mig. Då kanske dom sägertillhonom.Men…ingen sågmig, inte honomhellerförresten.Det varinte bara vägentillskolansom skrämdemig.
Hemvägen varännuvärre,hur mår mamma?Mamma visade aldrig någotför migeller minbror, menjag visste. Jag kundehöramamma ifrån sängkammaren, hongrät. Nästan varje kvällsågräthon.Iblandhölljag för öronen ochlåtsadesatt detintevar så, jagville inte höra.Jag gick upptill
mamma somsatti soffan ochgrät, samtidigtsom honförsöktesenär hon virkade. Tårarnabararannoch droppade nerpåvirkgarnet. Närmamma sermig torkar honsnabbt bort tårarnaoch frågar meddarranderöst: kanduintesova? Nej svaradejag.Mamma varför gråter du?
Egentligen så behövdehon inte svara, jag vetjuvarförmamma är ledsen.Men mamma svarar:nädet är ingetjag är bara trött. Jagkramarommamma,hon kramar migtillbaka….Hårt. Jagvillsovabredvid mamma,jag lägger migemellan mamma ochpappa.Jag tänker:ompappa försöker döda mamma då vaknar ju jag förstnär papparör sig. Tänk om han skulle döda mig? Jagkände hurkänslorna komövermig,nuvilljag inte somna. Jag kundeintesluta tänkapåatt pappa kanske vill döda migeftersomjag harsett vadhan gjortmot mamma.Sen tänkte jag: menvad skamamma göra utan mig?
Janvar tvååräldre än migoch hanvar ju alltid medkompisar. Jaghadenästan inga kompisar menjag hade Lotta.Hon
ochjag varbästa vänner.Problemet var attjag ville oftast vara hemmahos mig, jagmåste ju veta attmamma inte blir skadad.Jan varjusällanhemma så jag kändemig tvingad, inte av mammautan av migsjälv.Jag måsteskydda mamma. Pappabryrsig egentligen inte om jagär hemma menjag vågade inte lämna henne självmed honom. Så komenav dessa dagar, bara en imängden.Men känslanavrädslaoch förtvivlan varalltid densamma.Jag hördefrånmittrum hur pappaskällde på mamma.Hon försöker medlugnröst, ja så lugn honkunde försökafåhonom lugn,att inte vara så arg. Menhon kundeinte, iställethörde jagmamma skrika på hjälp. Detsmällde till, jagspringeruti köket. Jagvar livrädd, därstodmamma intryckt iett hörn, pappatar stryptag på mamma.Jag ser hurhårthan trycker, Jagblevalldelesstel av skräck.Mamma sjunkerihopoch blir liggandespågolvet. Jagskriker mamma, mamma vakna!!! Pappastirradepåmig ochsäger:hållkäftendet är ingensom
hördig ändå.Jag springer ut ihallenoch försöker få uppytterdörren,det gårinte.
Pappakommer… jagspringertillköket igen öppnar balkongdörren. Vi borpå första plan mendet är taggbuskar,pappa kommerefter mig. Jaghoppar, detgjorde ont, jätteont. Jagställer migupp och skriker: HJÄLPMIG!! HJÄLPMIG NU!!!En
granne kommer ut,tar in migsom nu är panikslagen, Mammasajag.Grannen hade redanringt polisen, domkom. Grannenföljdemed in till oss, mamma hade nu vaknat jagspringertillhenne.Vi grät närviomfamnade varandra.Polisen pratademed pappa, pappa varlugnnu, polisengjordeinget meroch åkte.Jag ochJan ficksovahos våra grannarden natten. Jagville inte menmamma tyckte attdet varbästså. Grannenbodde i dörren bredvid, mamman därvar dagmamma ochheter Petra. Pappanvet jagintevarthan jobbar menhan heteri alla fall Kjell. Hangillade popcorn, varje kvällpoppade hansinapopcorn.Det luktadesågotti trapphuset.Dom hade
tvåbarnSofiaoch Daniel.Sofiavar ettår äldreänjag,Danielvar yngremen hanvar söt. Sofia varensån därpopulär tjej i skolan somallaville vara med. Detville jagockså.Problemet varatt Sofia hade ljustlångt hår, blåögonoch lagomi kroppen. Alla killar tyckte atthon var snygg. Honvillväl inte vara medmig,en litenspinkig kortklippt tjej medfula glasögon.Hon skulle bara skämmasöver attvaramed mig. Jagstruntari attfråga om jagfår vara medhenne,jag skulle bara bliledsenomjag inte skulle få…. Egentligen spelar detintenågon roll. Jag hade ju Lotta ochdessutomsåvilljag ju helstbaravaramed mamma.Jag brukar viljafölja medmamma till jobbetpå helgerna.Hon jobbadei Rosvik medäldre människor.Jag fickalltid hjälpa till att mata domsom inte kundeäta själva.Sen brukadejag kamma en tant,jag älskade henneshår.Det vargrått, långtoch alldeles silkeslent.Jag brukadeflätadet också, hongillade närjag pysslade om henne.Enannantantsom lågi en säng
mitt emot brukadealltid viljaatt jag skulle läsa bibeln förhenne.Jag förstod
inte ettord av vadsom stod,men det speladeingen roll. Tanten varjuglad. Menmestavallt tyckte jagomatt sittapå receptionen. Därfanns detmassa papper ochjag brukadeskrivapåoch fyllai olika blanketter, jagälskade attsitta därmed alla papper,pennor, stämplar.Jag skulle jobbapåkontornär jagblirstor.
Julen1979
Papper, stämplar ochpennorfår migatt tänkapåjulen 1979.Jag vardåfyraår, mamma jobbadedenna julen, så pappa Janoch jagskulle vara hosfarmoroch farfar.Farmortyckteinteommig,bara Jan. Detvisadehon ofta,men jagtänkte: på julafton kanske honärsnäll.Men det varhon inte,inteens på julafton.Jan hade fått bilaravtomten, hansattpå
golvet ochlekte.Åhh jag, jaghadefåtten stor låda full av stämplar,riktiga stämplar,massa olikapennor, papper somsåg ut somsånapappermamma brukadeskrivapåhos banken,WOW!!
Jagsatte migi soffan hosfarmoröppnade minlådaoch jagvar så lycklig. Pappaoch farfar hade gått till bilenför atthämta
resten av paketensom vi hade fått av tomten tidigare underdagen.Farmorkom in irummetdär jagoch Jansatt, hon tittade på Janoch log, migstirradehon på medsvartaögon. Innanjag vissteordet av annathadefarmorgreppat etthårttag imin nacke, jagblevräddoch detgjorde ont. Hontryckte hårdareoch sa:Duska inte sittapåsoffan närjag hardukat så fintpåbordet!!Men,jag sitter ju stilla sa jagmed en ynklig röst.Farmorblevsåarg atthon togett stadigaregrepp,kastade bokstavligen iväg mig. Jaghamnade på Jansedan in iväggen. Honsainget bara gick.Jag ville gråtaoch säga till pappa, menjag vågade inte.Pappa görjusåmot mamma,tänkomhan blir argpåmig då?
Janvågadehellerintesäganåt,men han kramadeommig ochsaatt jagkunde sitta hoshonom.Det gjorde jag….hela tiden. Senvar denjulaftonenförbi,men minnena leverkvaroch detgör ont.
Mina bevis..
Jagvar inioårsålder,jag mårsådåligt. Fortfarandemobbadi skolan,skräcken hemma blir allt värre. Jagminns attjag hade fått minförstabandspelare,jag var överlyckligöverden…. Till en början. Sedanblevden bandspelaren ettslags vapenför mig. Jagkommerihågatt jag tänkte:omjag gömmerden under hallmöbelnsåkanskejag kanspela in när pappaärdum.Undrarompolisen tror på migdå? Om jagspelarin… jagminns hur jaglåg på mage ihallenmed huvudet underden träfärgade hallmöbeln. Jag hördepappa börjabråka igen…. Nu ska du få tänkte jagoch trycktepåREC knappen. Mamma gårinpåtoaletten och låser, jagsättermig upp. Toalettdörrenär
ihallenbaranågon meterifrån mig. Pappakommerefter,jag hatarhonom
menjag vågade inte visa det. Jagvågade hellerintebli argpåhonom,tänkomhan skulle göra sammasak motmig sommed mamma?Pappa kommer….Han slår på toalettdörrenoch skrikeratt mamma ska öppnadörren. Jagser en saxi bakfickan, detäringen litensax,utanenstormed orange handtag. Varför harhan dendär?
Hanfortsätteratt slåpådörren. Närhan höratt mamma tari låsettar hanupp saxen. Hanhållerden inte på rätt sätt, hanhållerden ihandenpåsamma sätt somnär manska hackais. Jagfår dendär känslaninommig igen,den därkänslan somjag är så rädd för. Jagärtrött på att vara rädd.Jag kanintefåbortkänslan, detgör migockså lite arg. Nu öppnar mamma dörren honärsvullenrunt ögonen ochser ut somomhon hargråtit. Jagvillinteatt mamma skagråta, mamma är på väguti hallen.Pappa står därmed saxeni handen bakomryggen, jagvågar inte säga nåt. Pappa puttarin
mamma ibadrummet igen,såhårtatt honnästanramlarini badkaret somvar precis bakomhenne.Mamma hittar balansen,pappa tarframhandenmed saxensom hanhadegömt. Hanhöjer handen nu är deni höjd medmammas huvud. Nejskriker mamma, mammaär rädd. Jagkan se detifrån hallen därjag sitter. Jagfår panik, nu kanjag inte längre kontrollera migsjälv,jag skrekhögtNEJ. Pappastirradepåmig medsinailskna ögon ochsmällerigendörren, hanlåser också. Jaggråter, skriker, jagslårpå dörren.Han öppnadedörrenoch skrek på mig: LÄGG AV DINUNG JÄVEL, smälldeigendörrenigen. Vadska jag göra?? Jagvågar inte lämnamamma,jag måstefåhjälp.Jag smyger ut ur lägenhetenoch ringer på hosgrannen, ingenärhemma…. Panikenblirstarkare inom mig, benenskakar, allt bara snurrar, jagmår illa,ingen kanhjälpamig!! En dörr öppnades,det vartantensom bodde på våningen ovanför. Honhadevarit och handlat, honvar hemsamarit.Jag minns
atthon hade passatmig ochJan en gång närvivar sjuka. Mendet varför längesen, honäringen hemsamarit längre,hon sägeratt honärför gammal.Ja, gammal är honmen detkan jagjuintesägatill henne.Hon frågadehur jagmår,jag kundeintefåframett ord, gråten tog liksom överhand.Ärduutelåst frågade honmed en mild röst.Jag skakade, nej fickjag fram.Vad är detdålilla vän?
Mamma stammade jagfram. Är inte mamma hemma? Joonuhadejag lugnat miglite. Hongickmed migtillvår dörr, plingade på.Vår dörr låstesig självnär manstängde den, ochi panikenglömde jagmin nyckel.Pappa öppnade, togin mig, jagvågadenästanintegåin. Pappa stod ochpratade medtanten. Varär mamma?Lever mamma?Jag ropar, men fåringet svar,jag roparengångtill.
Mamma öppnar dörren till toaletten, hon hargråtit. Mamma vill inte attjag skase, menjag såg. Detvar blod på handfatet, jagblevrädd, varkommerblodetifrån? Jagser inte vemsom blöder,ellervar.Jag
vågarintefråga…mamma vill noginteatt jagfrågarheller. Jagförsökersmyga ut i
hallen, jaghar ju bandspelaren.Jag kryper undermed huvudetoch skata bandet,dåhör jagpappasargaröst. Vad gördudär under? Ingetsajag menhan sa till migatt komma fram.Jag villeinte, menjag vågade heller inte säga emot. Närjag komframböjde sigpappa och sågbandspelaren, nu varjag livrädd. Han togurbandet, höll deti handen ochsa: tror du attjag är dum? Jagsvarade inte.
Hangjordesönderbandetoch slängde deti soporna.
Pappa dracköl
Hantog en folköl ikylen,han drackalltid Pripps blå. Jagvar alltid rädd närpappa börjadedrickadom därölen. Hanblev alltid arg, närhan hade gjortdet.Han sa alltid så konstiga sakertillmamma.Jag minns närmamma ochjag gick till
affären en dag. Vi brukadegåtillJiffy, det varenmataffärsom lågpåett torg.Det
varintesålångt hemifrån,kansketio minuterbort. Utanföraffären träffadevi Tilda. Honvamammasbästa kompis.
Tildaärsnäll,vibrukade få vara hemma hosdom ganska ofta,intepappa förstås.
Närdom hade pratat färdigtgickjag och mamma in iaffären.Viköpte detviskulle ha sengickvirakavägen hem. Närvi öppnadeytterdörrenskrek pappa:var fan harnivarit?I affären svarademamma.
Jagfick återigen dendär känslan, Janvar hosRasmussom vanligt. Pappablev argare ochargare, hansaatt detinte kundetasålångtid atthandla. Han frågadevem mamma hade träffat och varitotrogen med. Jagvissteintevad det ordetbetyder,men jagvissteatt denenda somvihadepratatmed varTilda.Kan det vara fel? Mamma försökte lugnapappa ochsaatt vi träffadeTilda,sen gick vi raka vägenhem.Men pappalyssnade inte.Mamma togmig ihanden, vi skulle gå.Mamma gick så fort attjag fick
springa, jagville frågamamma vart vi var på väg, Mendet gjorde jaginte.
Mamma vänder sigom, pappakommer springandesi sina träskor. Mamma gårnu ännu fortareoch jagefter.Pappa är snabbare…. Hanryckertag imin arm, det gjorde ontoch jagvar jätterädd. Nu står vi utanförEriks trappuppgång, Erik gåri min klass. Jagärräddatt hanska se,jag vill inte det. Jagvillintebehövaberätta för honomvarförpappa gjorde så.Pappa skrikeroch gapar, på migockså.Han hållerfortfarande fast minarm…hårt. Jag vågarinteröramig,jag kännerhur tårarna rinnerner förminakinder. Jagvillintevisa pappa, tänk om hanblirännu argare då? Pappabörjade ryckai mina kläder,i byxornahadejag minnyckelsom jag hade satt fast medensäkerhetsnål. Pappasliterlossnyckeln ochliksom kastar iväg mig, precis somhan i sällskapsresan, hanblevjuarg närhan speladegolf. Jagkände migsom dendär golfväskan somhan bara kastadei vattnet efteratt hantog sina nycklar. Men
vadhadejag gjortför fel? Ibland tänkte jagatt pappaintetyckteommig,precis somfarmor. Jagtroratt pappablirarg på mig, inte föratt jaghar gjortnåt dumt, utan bara föratt jagfinns. Jagblirledsen närjag tänker på det, jaghatar ju pappa föratt hanärdum,men varför hatarhan mig?
Tilda.
Mamma ochjag tarvägen genom
skolgården,jag gillar inte attgåpå skolgården.Men detkan jagjuintesäga till mamma,hon vetjuintevad som händer där. Jaghållermamma hårt i handen,nugår vi förbimin dörr till klassrummet. Vi är på vägtillTilda,det vetjag förmamma känneringen annan sombor åt dettahållet. Dombor iett höghus på Bastunäset.Tilda är snäll, hon harenman somheter Måns.Jag tycker alltid attdet är roligt attvarahos dom. Tildahålleroftapåmed sina naglar,hon harjättefinanaglar. Honfilaralltid dom,