Enfamilj
CARINACLARVIND
Kapitel1 (År1905)
”Georg,kom in ochstäng dörren. Jaghar tyvärr dåliga nyheter.”
Georggör somhan blir tillsagd. Stängerdörrenoch sätter sigmittemot far. Hanvågar inte se fari ögonen.Anar redanvad hanska säga.Iställetserhan in ieldstaden ochbiter sighårti kinden. Farblinkar bestämtborttårarna somenvetetträngerutur ögonvrån.
”Jag harfåttett telegram från sanatoriet.Mor klaradesig inte.Hostantog henne ochhon avled igår.”
Utan ettord resersig Georgoch gåruturverkstan ochini boningshuset.Han serpåsmåsyskonensom lekerovetandes. Hurska de berättaför dem?
Kommerdeens förstå innebörden? Nogintelille Valter.Han är bara fyra år ochnumoderlös.
Dörren öppnas ochfar kommerin. Hanskakar nästan osynligtpåhuvudetåtGeorg.Georg förstår atthan intevill attdeberättarförsyskonenriktigtän.
Närallaätitkvällsmaten ochkommiti sängs tarfar medGeorg ut iverkstanigen.
”Begravningenskerredan imorgon. Honska ligga på kyrkbackenvid sanatoriet.Jag åker ensam. Du behövs härhemma.”
Georgvillprotestera, gråtaoch skrika.Men hanvet attdet inte är någon idé. Hanäräldst medsinatolv år ochhar ettansvar. Nu ännu större närintemor finns kvar.
”När skafar berättaför dematt morintekommer hemmer?” Hansväljer gråtklumpenoch serpåfar.
”Efter begravningen”, svarar hankort.
Tidigt morgonendärpå står fari farstunnär Georg kommerupp.Han serfar ta på sigytterrocken
”Tahandomsyskonennu, Georg.”
Georgser honom blinka borttårar innanhan vänder sigomoch gåruttilldroskan.
FörsthämtarGeorg in merved föratt tända ispisen så hankan koka gröten.När gröten puttrar gårhan in ikammarenoch väcker sina småsyskon. Efter mycket om ochmen sitter de till slut allesammans runt köksbordetmed varsin grötskål ochslevari sig.
Närsyskonenleker iköket efterfrukostengår Georg ut på dass. Himlen är grådisig ochregnethängeri luften.Som attsjälvaste naturensörjerför mor, tänkerhan.Det är svårtatt ta in känslanpåriktigt att
morverkligen är död. Atthon aldrig merkommer tillbaka.
”Snällamor,fortsättvakaöver oss”, sägerGeorg ochser upp motdasstaket.
Dagensläparsig saktafram. Detärinteskoldagså alla barnen är hemma. Georgfår hjälpavsin äldsta syster Gerdaatt ordnamaten.Hon bakarhålkakor ochGeorg kokar råggröt.Linnéa, Verner,Svea, Valter ochInezleker kullute på gården.
NärGeorg lagt sina småsyskon attsova,senarepå kvällen,slårhan signer vidköksbordet. Detär mörktutanför.Han stopparin ettparvedträni spisen föratt hållakylan utanför. Mendet är svårt. Hanär genomfrusen.Kylan kommer sominifrån.Han har inte gråtit än.Det harvarit fullt upp medatt sköta vardagsbestyrenoch tahandom småsyskonen.Snart borde farvaratillbaka, tänkerhan.
Georgmåste ha slumrattillvid köksbordeti väntan på far. Närhan vaknarigenhar detredan börjat ljusna utanför. Hankännerenklump av oroi magen. Varför harintefar kommithem?Elden harslocknat ikökspannanoch Georgsätternyfyr föratt få upp värmen igen.När hansitterpåpinnstolenoch serut genom fönstret efterfar hör handevälbekanta fotstegenavlillebror.
”Var är far?”FrågarValteroch gnuggarsömnigt ögonen. Georgkan inte svara. Hanreser sigupp och tarframrågsäcken föratt börja medfrukostgröten.
Kapitel2
Valter ochdeandrabarnenväntarpåsinaföräldrar. Georgvet såklartatt moraldrigmer kommerhem. Mennubörjarhan tvekaävenöverfar.Vad har hänt?Har farockså blivit sjuk ochfåttstanna kvar på sanatoriet?
”Kan du berättaensaga?”FrågarInezsom liggeri sängentillsammans medallasyskonen. Georgsitter bredvid.
”Det varengångenförtrolladhäst..”,börjarGeorg.
Alla syskonensov innansagan togslut. Georgreser sigoch gåruti köket. Hanstannartilli dörröppningenoch serpådem.Orongnageri magen. Detärtre dagarsen faråktetill begravningen.Hoppetomattallt ärbraochhansnart kommerhem minskarför vardag.Med händernai diskbaljan tillåter Georgtårarna äntligen komma ut. Hangråtersåtysthan kan.
”Georg,jag kanintesova”. Det är Inez somvaknat ochnuståri nattlinnetbakom honom.Kvickttorkar hantårarna ochvändersig motlillasyster.
”Vet du Inez?” Säger hanoch ler.”Imorgon är det söndagoch då skaviklä ossfintoch gå till kyrkan.
Vi behövergåupp tidigt innansolen gårupp, så det är bäst du försöker sova nu.”
Georggår tillsammansmed småsyskonentillRöks kyrka.Detvå yngsta,Sveaoch Valter,turas om att rida på Georgs axlar.
”Titta!”RoparValter. ”Nuser jagkyrkan”.
På långt håll syns denvitakyrkantorna upp sig majestätiskt överdeannarsplatta åkrarna. Prästen Kullbom är ganska till åren kommen, menhan är populär blandbyfolket. Vidkyrktrappanstårhan ochtar alla ihand.
”Välkommenfru Nilsson. Jagser attfoten är bättre nu.”
Precis närGeorg passerarKullbom ochtar ettklivin ikyrkan, tarprästen tagi hans axel.
”Georg,skulle du kunnavänta kvarenliten stund efterpredikan? Dina småsyskon kangåintillFrida så länge så fårderabarbersaft.”
Fridaärprästfrun. En snälloch gladlynt äldredam medstorkärlektillsinaälskade hundar.Två västgötaspetsar somlystrar till namnen Sallyoch Bella.
”Javisst”, svarar Georg. ”Dekommerbli jätteglada.”
Hanhör knappt ettord av detsom Kullbergpredikar utan tankarnavandrar iställettillfar ochmor.Georg lyfter blickenoch sneglarmot Jesussom hängerpå korset. Hankan se ansiktet förvridetavsmärtan från korsfästningen. Georgkännerenannan smärta gnaga.Sorgenöveratt förlorat mor. Måttehan nu inte även förlorasin far.
Efterpredikans slut gårGeorg ochsyskonenden korta bitenmellankyrkanoch prästbostaden. Där möts de av svansviftandeSally ochBella.I dörren står Fridaoch lermed öppenfamn.
”Kom alla Bergstrand-barn. Kominsåska ni få smakamin nykokade rabarbersaft.”
Medansmåsyskonenspringermot Fridasånickar hon, menande till Georg, motkyrkan. Hanförstår att hon tycker hanska passa på attsmita iväg en stund nu närdemindrebarnenärfullt upptagna medsaft ochhundar.
Georgstannartillenliten bitifrån kyrkanoch serpå medanprästen tari hand ochsmåpratar medsina församlingsbor. Någraavdem dröjer sigkvarett tag ochståroch samtalar medvarandra. Detärhär på söndagarnasom mandelar medsig av nyheteroch skvaller.I vanligafallbrukarGeorg vara medoch
lyssna.Men idag är hela kroppen iuppror, magen rumlaroch hanhar huvudvärk.Han vill bara attalla snabbt gersig av så hanfår höravad Kullbom vill berätta.
Till slut harallaförsamlingsborgettsig av och Georggår fram till prästen.
”Kom Georg. Vi gårinoch sätter ossenstund. Jag hartyvärr tråkiganyheter till dig.”
Georgs händerskakaroch hanärtvungenatt sätta sigpådem föratt de skallvarastill.
”Jag måstetyvärrmeddela atterfar verkar ha lämnat er.Han dök aldrig upp på er mors begravning. Jagvar där. Menhan kom aldrig.”
Georgser förvånat på honom.Det hade haninte väntat sig. Kullbom fortsätter berätta.
”För tvådagar sedananlände ettbrevfrånerfar till vårförsamlings fattigvårdsstyrelse.Han erkände i brevet attsituationenvar honom övermäktigoch att hanrestsin vägoch inte hade föravsiktatt återvända. Ni kommerinomnågra dagaratt hämtas av fattigvårdsstyrelsen.Nu behöverduförberedadig ochdinasyskon på detta.”
Georghörnästanintevadprästensaefter”farverkar ha lämnat er”. Hurkunde manlämna sinfamilj?
Såklartvar fari sorg ochförtvivlan, menvisst skulle hanväl komma tillbaka igen?Han är ju derasfar.De behöverhonom nu. Merännågonsin.
Undrahur mycket de kommer minnasfar ochmor, tänkerGeorg.Han sitter ochser på närsmåsyskonen ätermatensom Fridasåsnälltskickat meddem hem. Hurberättarman försåsmå barn attdeblivit föräldralösa?Värst varatt behöva tala om attfar har valt attlämna dem. Ilskan bubblar ihonom närhan tänkerpåsveket.
Georghadeberättatvad somhäntbådefar ochmor undergårdagens middagoch dethadeuppstått olika reaktionerhos syskonen. Valter ochSveahadegråtit en stund mensedan börjatbygga på en kojaunder köksbordet. De lite äldresyskonenhademer dragit sigundani tysthet. Till slut hadede allaändåsomnat ochnugryddeennydag.Grötenskall kokas. Huset värmas upp. Vedenärsnart slut inne så hanbehöver gå ut till vedbodenigenoch hämtamera. Någraav syskonenska till skolan.Ellerska hanlåtadem vara hemmasåhär dagenefter detsvåra beskedet?Han
önskarsåatt morkunde finnasdär ochgesinagoda råd.
InnanGeorg hinner bestämma ifallsyskonenska få stanna hemmaeller inte så knackar detpå ytterdörren. Detvar inte direkt vanligt förekommande vidden tidenpådagen attnågon kom på besök. Någraavbarnenärfortfarande kvari nattsärken.Georg öppnardörrenoch står öga mot öga medtvå förhonom okända män. De presenterar sigsom Carl Fred från fattigvårdsstyrelsenoch Carl Blomstrand från sockenförsamlingen. Carl Fred harklarsig ochler liteursäktande motGeorg.
”Ursäktaattvikommersåhärtidigt ochien sådan svår stund förerBergstrandsbarn.Men vi harfått uppdraget atttaöverförsörjningsansvar förerdåera föräldrarintelängreärnärvarande.Vikommer inleda medatt auktionera ut er faders tillgångar så idag är vi härför attgöraeninventering. Ni kan fortsätta med eramorgonbestyroch vi kommerse överi huset ochi verkstaden vilkatillgångarsom finns.Allt kommerantecknas ochfinnas dokumenteratför er atttadel av närdet är klart. Har ni några frågor?”
Georgshjärnagårpåhögvarvsamtidigtsom haninte kanurskiljaentydlig tanke.Allt snurrar.
”Hur längefår vi vara kvarhär?” Fårhan till sist ur sig.
”Kommervisyskon få bo tillsammanssen också?”
Detärlillasyster Gerdasom finnermod attställa den viktigaste frågan.Frågansom Georgknappt vågat tänka.HerrFredharklar sigpånytt.
”Fru Kullbom kommertahandomertills detär klartmed allaformalitetervarnisedan skabo. Ni får gå ditimorgon.Dåkommerdet en ny familj somska flytta in här. Så ni behöverpacka ihop eraprivata tillhörigheteridagoch gå till prästgårdendirektefter frukostimorgon.”
”Men sendå? Fårvibotillsammans sen?”Både Georgoch Gerdastårnui dörröppningenoch tittar på de båda männen. Ingenavmännenbesvarar barnensblickar.
”Vifår se.Ingetärklart ännu. Detär kommunalnämndensom fattar detbeslutet.”
Sengår de rasktmot fadernsverkstadför atträkna ochbokförainventarierna.
Georgfår se listan medskulderoch tillgångarinnan männenfar iväg någratimmarsenare. SomGeorg förstårdet hela så finns detinga tillgångaratt betala vård ochunderhållför demmed,eftersomfar tydligen ocksåhar skuldertillhalva socknen. Detär
säkerligen därför de så snabbt tvingadesflytta till prästgården. Georgäroerhört tacksamöverparet Kullbomsgästfrihet. Samtidigtoroar hansig över vadsom skakomma sen. Hanförstår attdeinte kommerfåbodär någon längretid.HerrFredhade antytt attderas ödenulåg iKommunalnämndens händer. Måttesyskonenintesplittras.Han gåruttill dasset. Vänderblickenmot taketoch snyftar;
”Mor,hör du migmor? Vadska jaggöraomdevill delapå osssyskon? Detblirjuingenfamiljkvardå.”
Georgtorkartårarna innanhan gårtillbakatillsina småsyskon.