Thomas Virro
ATTFÖDAS SOM STATSLÖS
En son till en invandrare söker sina rötter
Jagförde iallafallmittarv vidare
Jagår1955
Attfödas somstatslös
En sontilleninvandraresöker sina rötter
Thomas Virro
©2025 Thomas Virro
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-026-6
BAKGRUND
Att födasoch växa uppsom statslös ellerofrivillig sovjetrysk medborgare, helt utan att veta om detta, blev lite av en ögonöppnareför mig. Vilket varjag egentligen,vem varjag?Jag ochmin syster samt vårfar blev visserligensvenska medborgare 1958 närjag var7 år,men allt detta blev jagmedvetenomlångt senare.Ingen berättadedettaför ossutanvi fickvetskap om dettai sambandmed minsläktforskning. Att detkändes liteannorlundaatt växa upptrodde jagberodde på minuppfostranenbart.Estland hade upphörtatt existera somsjälvständigrepublik1944 närSovjetunionen annekteradelandet. Harjag idag ett rysktmedborgarskapsom jaginteärmedvetenom? Närviblevsvenska medborgare 1958, hurhanteradesett eventuellt sovjetrysktmedborgarskap då?Annulleradesdet då automatiskt?
Mitt sökandehär fårbli en ingång till att betrakta historienutifrån ett subjektivt perspektiv,hur jagförsökerfylla dettomrumsom funnits inom migi alla år.
Bokenskall inte sesenbartsom ett släktforskningsalsterutanmer som vilkatankarsom dökupp isamband medsökandet. Hurvar mottagandetavflyktingar förr jämförtmed idag?
Minfar komtill Sverige1947 somensamkommande flykting, 19 år gammal. Hanhadedåredan varitute ikrigsedan 1941 eller1942, lite oklart när, menatt hanvar mycket ungråder detingen tvekan om.
Minmor ochhennesfamiljs ankomstregistrerades iSverige den19 juli 1944. Morvar då 15 år gammal.
Att mina funderingarommitt ursprung börjadegro berodde ocksåpå att vi aldrig ficknågra svar av våra föräldrarnär vi varbarn. Isynnerhet minsystersom oftaställde frågor somnyfiknabarngör mensvaretmin
syster fickfrånfar blev ofta att ”detfår du veta närhönsen pissar”och när är detfrågade mandå. ”Aldrig!” blev detkorta svar manfick,ett svar somoftaupprepades. Mystiken tätnar medsådanasvar. Skulle vi kanske skonas?Vad skulle döljas föross?Far måstehahaftmycket starka skäl till att döljasitt tidigare liv,bådeomsin barndomoch sin medverkani WWII, någotsom hantog medsig igraven.
Mina minnen från närjag frågadenågot varmer en besvärad minfrån minfarssida, en väldigteffektivmetod att inte ställa flerfrågor. Vad hade jaggjort förfel närjag fickdet svaret,vad vardet förfel på mig?
Kanske vardet idelägenajag fickeninbjudanatt följamed farini garderoben föratt få lite smiskpåstjärtenmed hans bälte? Ellerjag kanske bara hade gjortnågot hyss,rentallmänt.
Från att ha varitenväldigt glad,litefnittrigpojke börjadejag nu stelna inifrånoch ut.Det brukadetidigareräcka medatt minsysterkittlade migpåhållför att jagskullebörja skruva på migoch fnittra.Snart började skrattet fastna ihalsenpåmig istället.
Om manser till dettasammantaget så kanske detinteblirsåkonstigt att manbörjarfundera över sinbakgrundoch vill försökasyihopsitt ursprung.När dettill ochmed uttalas ordsom Aldrig!såinser manatt detfinnsenhel delatt blottläggaomman gersig självden tiddet kan ta ochhar tagit.
Jagvill ocksåpoängtera att jagaldrighar varitintresserad av politik elleratt vara uteefter att provoceranågon ellernågot.Jag bara sammanställervad somframkommiti minväg ochupplevt.
INLEDNING
Närjag somliten pojkesatt på geografilektionerna ismåskolan förundrades jagöveratt mankunde visa uppenhel världbarapåkartor.
Hurkunde manvetavar gränsernavar.Jag växteupp tillsammans med mina föräldraroch syster ochmin världvar mycket begränsad.
Jagtycktedet varväldigt spännandeatt sittadär ochfundera över vad andramänniskor idessa länder gjorde isamma stundsom jagsatt iskolanoch funderadeöverdetta. Fannsdet någonsom bodde där? Jaghade fått höra talasomnågot somkalladesför en järnridå somhadedragits uppöster om Östersjönoch gömdedebaltiskastaterna. Jagtrodde att detvar en jättestorfysiskjärngrind.
Då mina föräldrars ursprung varendel av detsom fannsbakom ridån ochjag inte trodde att jagnågonsinskullekunna få reda på vaddetta mystiska område var, fickjag läggaundan mina funderingaroch försöka smälta in idet dagligalivet.
Menmystikenväxte ochjag kundealdrigheltsläppatankenoch kanske vardet därför somjag börjadesläktforska på 1980-talet.När sedanBaltikumåterigenblevsjälvständigt 1991 så tänkte jagatt detärbäst att försökafåinformation så fort detbaragick, manvet ju inte närridån faller igen.
Att försökaforcera fram informationlåter sigintegöras så lätt,speciellt närjag intebehärskar detestniskaspråket.
Menjag varbereddatt göra ett försök.Min första historiska utflykt vari 10-årsåldern närjag ochenkamrattill fots begavoss till andrasidanstadenoch försökte ta ossini en övergivengammalslottsruin1.Vi
1 Merinfooch bilder finns tillgängligtpå: https://www.slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=151
försökte ta ossinunder porten närvihörde en barskröstbakom oss somfrågade om vi letade efterpolisen,vitog ossdärifrånillakvicktoch fickaldrigvetavad somfanns på andrasidan.Rädslan ochrespekten förpolisen varstornär vi varsmå ochatt eventuellt blisattai finkanför
att försökatittaini detgamla slottet,det varviinteberedda att riskera, speciellt intedåmin kamratsfar varpolis.
MinkamratBengt-Arnebodde ett partrappuppgångarfrånmig och vi lekteoftatillsammans.Oftavar vi iskogenoch lektedär hanlärde mighur jagskullesmyga ljudlöst genomatt sättaner hälenförst och sedansänka nerrestenavfoten medutsidan först. Detvar jättehäftigt tyckte jag, jagkände migsom en indian utepåjakt. Vi hade inga vapen att jaga med, bara nyfikenheten. På vinterntog vi våra skidor ochskidade långtini skogen därvisedan gjorde uppeld ochfixade en granbädd att sittapånär vi grillade våra medhavda äpplen.Det varhärliga tider. Närvivar på jakt sombarnvar detför att få se någraskygga djur mendet ledde migsenaretill jakt på information. Jagvet inte om jag smygerpåsamma sätt idag efterinformation menspänningenfinnsdär likväl. Kanske är detnyfikenheten att veta vilkahemligheter somkan finnasgömda bakomden typenavportsom vi inte lyckades forcera sombarnsom driver migatt forska.Men imitt fall harjag gått över ån eftervatten ochi ställetför att idag medbilen bara åkatill dennaslottsruin på andrasidan staden ochförsöka ta reda på vadsom kanfinnas bakomportenhar jagsökti hela Europa.Snackaomomväg.
Mina föräldrarhadekommittill Sverigei sambandmed andravärldskriget från Estland.
NärSovjetunionen ockuperade de baltiska staterna 1944 sågdedess medborgare automatisktsom medborgare iSovjetunionen,varesig medborgarnavilledet ellerinte.
Minfar komförst 1947, så dettog honomelvaåratt blisvenskmedborgareoch förstdåkunde jagoch minsysterävenbli det. Detvar omsorgsfulla utredningarsom gjordespåden tiden. Hanhadevarit med ochstridit ityskuniform motbolsjevikerna.
Kanske vardet dennaosäkerhet om situationensom gjorde att min farvar litespänd ochgrubblade på om hanskullebli utlämnad till Sovjetunionen,det skedde nämligen en våldsamofrivillig utlämning1946 i detsom skulle kommaatt kallasBaltutlämningen,enmyckettraumatisk händelse isvenskpolitik.
Mankan läsa om dennahändelsei boken, Legionärerna av P.O. Enquist, utgiven1968.
Kanske sitter dennahändelsekvari densvenska själen efterallaår meddåligtsamvete ochdärmedden slappare hållning somsenarekommitatt hållasi frågan om invandring.
Då jagnuhar forskatpåmin familjshistoriahar mångatankaruppstått om hurdet vardåoch hurdet är nu.Den förändring somsamhällenahar genomgått är häpnadsväckande, inte bara iSverige.
Från att ha varitsamhällen därordning ochredahar varitdet självklara, även om dethar varittufftför många, så ställerjag migfråganom detintevar bättre förr ivissa avseenden, inte de materiella dock föralla.
Detfinnsinget självklart svar på dettadåförutsättningarna harvarit så olikai de olikaländersom harberörtmin familj ochävenför övriga.
Vardet bättre sammanhållning inom familjerna till skillnad motidag närindividualismen ochden enskildes framgång överskuggarallt.
De personer somjag ihuvudsaksöktsvarpåi minfamiljs historia och använt imin släktforskning harvarit på minfarssida. Därifrån hari stortsett allmin forskningutgått ifrån.
Mitt sökandehar fört migfrånSverige ut iEuropavia Estlandoch Livland(norradelen av dagens Lettland ochsödra delenavEstland).
Närmöjligheternatill DNAforskning dökupp hardettagett migendel svar menjufler svar jagfår destofler frågor dykersamtidigt upp.
Är detmålet ellerresan somblirdet viktigaärenannan frågasom dykerupp ihuvudet också. Detgår aldrig att kommai målriktigt då situationenhelatiden förändras, nyamänniskor tillkommermed fler ochfler kopplingartill nyamänniskor.
Detärockså lätt att glömma alla migrationersom förekommit historiskt.
Jaghar känt miglitesom en envis, kanske litedumdristigsökaremen nyfikenhetenhar lett migtillintressantläsning därminahistoriskakunskapsluckorhar kunnat fyllas imed ialla fall en delmaterial.
Rysslandhar sedan1721och fram till 1918 haft obrutenkontrollöver Estland, Lettland ochLitauen.Under slutet av 1800-talet börjademisstrogro idet ryskaimperietoch bönderna börjadegörauppror. Deteskalerade 1905 iett försök till revolution,enrevolutionsom dock slogs neroch 1906 varordningen återställd.Det resulteradedocki ett antal mordbränderoch nedbrändagodsför adelsmännendär manskonade djuren ochböndernas bostäder.Det hade på allvar börjat pyra isamhället.
Boken handlarommittsökande eftersvarommitt ursprungoch där jag äventittarmer på olikahändelser somhar berört minsläkt, även
Det som börjadesom en ren släktforskningsresablevmer och meren historisk betraktelse medenhel del tankar som jag inte varbereddpå den genetiskamöjlighetensom finns idag att sökainformation.
Det varenresa ihistorien somlärde migenhel del nytt. Frågor som ställdes förr ställs ävenidagoch mycket upprepas.Visäger att vi skall lära oss av historien, men gör vi verkligendet? Samtidigt skallviinte
älta något som är felutan se framåt. att de skulle dyka upp.Det blev även beskrivningar av livetoch döden.
