En Pappas kostym sysi dettysta
MinSanning
HIREN JANSARI
Till minne av mina älskadeföräldrar,farfaroch farmor.
Shri Govindji Jansarioch Shri Shushila Jansari
Shri Madhavji Zala och Shri Kasturba Zala
Denhär bokenärtillägnad er,varskärlek, visdom ochstyrkaalltid kommer attvaramin ledstjärna.Era livhar format mitt,och eraminnenärdjupt inristadei mitt hjärta.Nilärde migvärdetavhårtarbete, kreativitet, vänlighet ochatt aldrig ge upp, oavsettvilka hinder jagmöter.
Jaggjordemittbästa föratt utveckla ochförsvaravårtarv medhelamitthjärta.
Idet tystamörkret av detförgångna,
Helandet finner sin bana,sin sannagång, Inuets famn måstevistå,
Föratt låta framtiden blomstra,att frigöravår ro.
Jaghoppasatt ni ser,att ni förstår, Pappas kamp,hansbrustna hjärta,hanstårar.
Vemtröstadehonom inattens ensamhet?
Närhan vandrade,i sorg ochi smärta,i tystnadens bredaskepnad.
Jaghoppasatt nifrågar, attnisöker svar, Hurlevde han, vårPappa,utanvår närvaro?
Eldenframför brann aldrig förer, förervar denaldrigriktad,
Må ni finnafrid, må nifinna försoning, må ni finnavägen till hjärtats arv.
Kanske,kanskeendag,
Skaniåterförenas,era hjärtslagslåri takt, närnisammanförsmed erthjärta, er Pappa.
Förelden,den brinner fortfarande, starkoch klar,
Er älskadePappa,alltidsånära, somett hjärta,som en stjärna.
Rideyoch Krish, eranamnsåkära, ljusen imittliv, så klara.
Självbiografi
En Pappas kostym sysi dettysta av
HirenJansari
©2024Hiran Jansari
Illustration: HirenJansari
Mail:pappaskostym@gmail.com
Facebook:Hiren Jansari
Instagram: hiren.jansari
Youtubekanal:@JansariDreamWorks(av:hjans)
TikTok:hjans03
Förlag:BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8080-017-4
PR OL OG
Året 2019närmarsig sitt slut och jagfinnermig självstå vidbranten av min existens,entrasigman förtärdavalkoholismens mörker,efter år av myndigheternas ingreppoch familjensförräderi.
Jagär50åroch mitt livärenskuggaavdet jagengånghadedrömt om,en dimmaavförlorade möjligheteroch brustnaförhoppningar.Som så många gånger förr liggerjag ifosterställning isängendenna dag, omsluten av smärta ochångest. Huvudetbultari takt medmitthjärtslag ochjag känner mig apatisk, somomjag förlorat allvilja och energi.Jag fäster mintomma blickpå denvitaväggen, somomden utstrålaren slagsstillhet, en frid somjag inte vågarförstå. Allt jagvilläratt fly, attfly från dennaeviga cirkel av smärta och självdestruktivitet. Jaglängtar efterett hemsom inte bara är en platspåen karta, utan en känsla av frid och acceptanssom jaglänge förlorat.
Attåtervända till den jagengångvar,tillden platsdär mina pojkar en gång fylldemittliv medglädje, detärmin brinnande önskan.
Dethar knackats på dörren hela eftermiddagenoch jagorkar inte öppna den. Till slut gerjag uppoch öppnar dörren medenvåldsam kraftoch de två kvinnornablirlivräddanär jagskriker eftergrannen.Han är inte hemmaoch de tvåkvinnorna springersnabbtned förtrapporna till utgången.Deblev överraskadeavmittutfall. Kvinnornahadekommittillmin lägenhet några dagartidigare. Hurjag hadefåttkontakt meddem minnsjag inte,men vardå glad medsällskapoch behövde hjälpmed juldekorationi minlägenhet. En tid somjag en gång hade vårdat medalladessfestligaglädjeämnen,fungerarnu somenbisterpåminnelseomden tomhet somgenomsyrarmin tillvaro. Medenuppsjöavtelefonsamtal och frenetiska meddelandenutbryter kalabaliknär min hyresvärdinnaoch hennes följekommertillmin lägenhet ochser överraskadeut. Hon kommer medsin bror,några kompisar,tilloch medgrannen dykerupp nu. Jagförklarar attjag inte vill ha kvinnornas sällskap ochdet är oklart hurdelyckadestasig in ibyggnaden utan portkoden. Hyresvärdinnans morkommernuockså till lägenheten.Dehade någradagar tidigare bjudit in mig, hem till demför nyårsfest. Detskulle blien nystartför migatt ha vänner.Nufår de en stor chockbådeavatt se ochhöra mig. Idag är ingetundantagför minmelodramatiskaläggning.
”Tillkalla poliseno slänguthonom!”,ropar hyresvärdinnan.
Grannenvändersig till migoch säger, ”Dumåste sticka.”
Närjag hardrivitallatillvansinnetar reptilhjärnanöver. Jagkännerigen känslansom om kroppen gått in ienskärptvakenhet. Iden känslanär alkoholenborta ur kroppen. Snabbt plockarjag fram minbärbara datoroch bokarenresa. Jagbefinnermig iArmenienoch huvudstadenJerevan.
Mina väninnorfrånstrippklubben skriverupprört,”Harhyresvärdinnan helt tappat fattningen?”
Grannensäger,”Du kanbokaett hotell ellerdra till Georgien.”
Hyresvärdinnan görensista ansats ochsäger,”Komaldrigtillbakatill Armenien!Det är ettmaffialand.”
”Jag vill hemtillSverige!”,svararjag bestämt.
Detvar det, jaginnerst inne längtade till efternågra månaderi Jerevan. Till mitt husoch hem, komforteni minsäng. Snabbt plockarjag ihop mina saker.
Hyresvärdinnan harredan försvunnitmen de övriga skjutsar migtill flygplatsen. Jaglämnarsällskapetvid avgångshallensom fortfarandeintevet vaddet handlarom. ”Jag gjorde ingetfel”, svarar jagoch lämnar dem förbryllade bakommig när jagfortsättermot säkerhetskontrollen.
Senare mellanlandarjag iKiev, Ukraina. Flygplatsenärlugnoch harmonisk. Vemtroddeatt staden skulle blicentrum ochattackeradavRyssland, likväl somarmenieri NagornoKarabach tvingadestillflykt av Azerbajdzjan. Iefterhand tycktesminafotspår lämnaavtryck förkaosoch konflikter.Jag dykersnabbt in itaxfreebutikenoch finner migsjälv insnärjd iett nätav delirium,brottandesmed demonersom lurarinom mig. Hallucinationerna kanslå till närsom helstoch skapaett mycket otäckt tillstånd.Enmycketfin dekorativukrainskvodkaflaska och någraminiflaskor whiskeyplockas upp ochläggs på kassadisken. Kassörskan börjar försegla påsen, medanen desperat ochvädjande blickriktasmot henne, medenhandpekande motde
småflaskorna.”Ineedthebottles now, please.”,säger jagviskande. Honser minledsammablick och tarsnabbtutflaskorna ochläggerdem vidsidan.
IArlanda,Stockholmletar jagupp en taxi.Resan gårbra tillschauffören stannari Norrköping föratt laddabilen medel. Hanhar redanlästavmitt tillstånd ochsäger,”Jagvillhamer pengar.” Jagsvarartillbaka, ”Omduinte fullföljerresan ringer jagpolisen!” Närviärframmevillhan ha dricks föratt ha hjälpt migmed bagagetini huset.Jag gerhonom tvåfemhundralappar för attbli av medhonom snabbt.
Äntligen är jaghemma,jag är i Jönköping. Enshus är alltid sitt hem. Ettslott tillhör alltid kungen, en tomteverkstadtillhör alltid tomten.I husethägrar spöken från mitt förflutnastort och kastar en blek nyansöverresternaavmitt krossade liv. Närjag står mitt blandruinernaavmittengångsåälskade hem, konfronteras jagmed den hårdaverkligheteni mintillvaro, en stark påminnelseomden förödelsesom lågi mitt spår.Mittsuterränghussom alltid varbelystunder julen,var redanträffadavflera missiler beordrad av domstolarnaoch snartskulle den jämnas medmarken, bokstavligen.Jag är helt slut eftertolvtimmars dramatik och efterflera årskamp. Taxichauffören, en bekant kommer hemför snabbvisit ochjag visarhonom detsom är stulet. Hansäger sen, ”Vad skadugöranu? inga pengar ochinget jobb.” och försvinner från huset
Detärjuldagen.Jag seringen födelseutanbaraförstörelse.I huset upptäckerjag mångaföremål somärborta.När jagöppnar dörren till mitt arbetsrummötsjag av en scen somriver imitthjärta. Förödelsebrederutsig runt mig, somspåravett hat somjag inte kanförstå. Minsvartafåtölj, min trogna följeslagare därjag harsuttitoch skapat mina konstverk, är nu vänd uppoch nedsom ettteckenpåförakt. På mitt arbetsbord ligger brädor slängdahit och dit, en oredasom speglardet kaos somtycks ha invaderat mitt sinne. Men detärintebaraden fysiskaröran somplågarmig.Enlapp fladdrar löst på en av brädorna,med ordenskrivna medenhandstilfylld av hämndoch oförsonlighet,”Hoppas attdumår dåligt av attvitagit dinTvoch dina saker.”Orden skär genommig somenkniv, påminnelseromgirigheten ochegoismensom tyckshärja fritt. Jag står där, omgivenavförstörelsenoch känner en blandningavilska,sorgoch förtvivlan.Hur kundenågon vara så hjärtlös attdeintebarastalminaägodelar, utan ocksåmittlugnoch min trygghet?Var detbarasaker de togfrånmig,eller försökte de ocksåtaifrån
migmin förmågaatt kännamig hemmai mitt utrymme? Jagsväratt inte låta hatetoch girigheten segra, men detvarar bara en kort stund. På denkyliga dagentar jagutposten ur brevlådanutanför mitt hus. Närjag öppnar ettav breven läserjag atthon harbegärtett utökat underhållsbidrag.Hadevårt äktenskapefter tvådecennier reducerats till enbart en transaktionav pengar?Hon varbaraute efterpengar.
Jaggör en sistaansatsatt ta livetavmig ochproppar imig starka armeniska sömnmedeloch sköljeravdem medden ukrainskavodkan, skickarensista hälsning till de få Facebook vänner jaghar medSalmanKhans video Ilove You från filmen Bodyguard.Det plingartilli mobilen, ettsista meddelande från väninnanpåstrippklubben,”Youare agoodperson.”, innanjag tuppar av.Trots detöppnarjag mina ögon nästadag,osäkerpåtid ochrum och finner migsjälv fast ienvirvelavdimma ochförvirring. Närjag ligger omgiven av skuggoroch en susandetystnad,försökerjag samlaminatankaroch minnashur jagkom hit.Försiktigtreser jagmig upp, mina fötter smyger över detkalla golvet meden känsla av oförklarligtyngd.Minastegtar migtill hallen,där jagfår syn på en plastpåsemed tidningspapper ochenbytta med kastruller. Jagsäger till migsjälv attomdeverkligen varhemma hos mig skulle de kunnahaslängtpåsen.Det finnsteckenatt dentilloch medvar inburenfrånsopvagnen utanför. En vågavilska strömmar genommig närjag inseratt dessa föremålhadelämnatskvaravdem somhadeinvaderat min helgedom.Hur längeskulle jagtillåta henneatt fortsätta sitt skräckvälde. Jagvet snartintevad somärkvaravmig.I detögonblicket fattas ettbeslut, ettbeslutsom föds av desperation ochförtvivlan. Hämnd, om än dämpad medförsiktighet, blir minenda utväg. En gest somskriker,”Harjag inte straffats nog.”Och så iskydd av mörkret, gerjag migutpåenresadrivenav ilskaoch bitterhet.
Klockanärefter tiopåkvällen.Jag kastar in soppåsen, kastrullbyttanoch golfbageni minmercedes. En flyktigtanke på attfinna trösti en omgång golf slår mignär jagrattarmot de välbekanta gatornamed utsikt över denmörka Vättern. Jagupptäckeren tändarei mittkonsolen närjag åker mothennes lägenhet.I bileninser jagatt detärfel,men dethar gått förmånga år och jag harageratsom en slagpåse.När jagnärmarmig,kommerjag underfundmed attdet enda öppnastället till bostadsområdet är långtifrån henneslägenhet. Jagöverger planen,det blir förlångt bort attsläpa medallasaker.
Detfinns en närmareingång medengallerportsom är stängdi normalafallet. Jagkör runt och seratt denfaktisk är öppenoch parkerar bilen. Nu är det dags attverkställaplanen, en kraftfullmarkering.Hon skulle få se mitt brinnandehjärtaellerden indiskahögtiden Diwalis ljus.Jag öppnar bagageluckan medsakernaoch serenflaskagrillolja somskulle visa sigvara tändvätska.Jag gårmed osäkra steg och närmar mighennesdörr. Mennär jagnärmarmig henneströskel sköljerenplötsliginsiktövermig somen kalldusch, jagklararinteavdet.Osäkerheten griper tagi migmen jagbrottas inte medkonsekvensernaavminahandlingar. Jaghar en starktro attdet trots allt inte skulle blisåallvarligt.Jag vetinte ensomhon är hemma,änmindre om mina pojkar.Med darrande händer skraparjag dörren med fingertopparna, ettsvagt försök atthävda minnärvaro ienvärld somlänge övergivitmig.Jag sätter nedbyttanmed kastruller ochgår sedanenbra bit bort från dörren föratt ställa nedsoppåsen,hällerlitetändvätskaoch tänder på.Jag avlägsnardäreftersnabbtfrånplatsen ochser miginteom. Jagåker sedantillmin storebrorför attberätta.Påvägen ditser jagomgående brandbilar åkai motsatta riktningen. Jagsäger,”fan”,det måstehabörjat brinna.Lågorna harsäkertbörjatdansa imörkret somhämndlystna andar somsökte vedergällning. Närjag är framme hos minstorebror serjag attdet inte lyseri hans lägenhetoch kommer inte in genomdörrenvia portkod. Jag övergerkontaktenoch åker hem.
Menstundenslugnkrossasavåsynenavblinkande polisljussom lyserupp mörkret. Jagkrypkör föratt parkerabilen medenkänslaavförsiktighet, en känsla av förestående undergånghängdetungt iluften. Närjag stannarinser jagatt detkommeratt blibrutalt.Deöppnar dörren,slitermig loss ochställer migmot bilenförst.Jag känner en knytnäve sommissaransiktetoch nuddar hakan. Nästasekundslänger demned migpåmarkenoch en av demsätter nedfoten ochtrycker hårtmot mitt huvud. Jaghör hurena sidanav glasögonbågen gårsönder. Detvar en karmamot migför attjag hade petat sönder bågenpåmin äldste son. De tarupp migoch sätter migi polisbussen. Jaghör en av polisernasäga, ”Ska vi sättahonom uppe?”,”Nej!”, svarar en annanpolisman, ”Lägghonom på golvet.” Närjag ligger däri polisbussen upplever jagenöverraskande känsla av lugn.Det är somomjag harlandati etttillfälligt tillhåll, en platsdär jagintelängreärensam imörkret.För en stundbehöver jaginte längre bära världens vikt på mina axlarensam.
Jagkan slappnaavoch låta migsjälv vila,ävenomdet bara är förenkort stund. Detärenmärklig känsla,att finnafridmitti stormen. Menför nu är jag tacksam, ochjag omfamnar situationenmed låstaarmar medanpolisbussen snabbt rullarframåt, bort från detkaosjag just lämnat bakommig.
Närvianländertillpolisstationen uppfattarjag sjudande aggressionen i luften.Polismannen drar migvårdslöst ur bilen ochintillankomstrummet. Därstårett tiotal poliseroch görsedan en fotografering. Jagblirsagdatt titta fram,höger ochvänster medanlinsen fångar skalet på en mansom jaghade blivit.Det varögonblicket de hade väntat på eftersåmånga år.Såfort fotograferingenblirklaravlägsnas de flesta poliserna. De fårseenlugn person framförsig,som alltid.Efter ombyte placeras jagi en cell.Ganska omgående kommer en kvinnlig polisoch 'topsar' migi hjässan mednågot medel. Jaghar ettsår ipannan efteratt ha legatpåmarkentidigare.
Efterenstund kallas jagintillförhör. Jagminns bara deninledande frågan, ”Vet du vadsom händer om mantänderpåenträdörr?” Frågan varväldigt intelligent ställd.Förstafrågani ettpolisförhör är ofta avgörandeeftersom denkan sättatonen och riktningen förrestenavförhöret. Denbedömer om personen förstårallvareti handlingen ochdesskonsekvenser. Den tillfrågadesreaktionoch nivånavmisstänksamhet. En öppningför polisenatt diskuterasinamisstankaroch få dentillfrågade attfrivilligterkänna eller avslöjamer information.Med etttungt hjärta ochett brutet psykeberättarjag om mina handlingar,tyngden av skuldoch ångersom vartungt på minsjäl. Närförhöretnärmarsig sitt slut börjar jagvevaminaarmar framför förhörsledaren föratt fånganågot.Deliriets spökesänkersig över mig, en sistaakt av trotsinnan jagger efterför mörkret. Jag kollapsar. Efterföljande sjukhusbesök avslöjadeden skarpa verkligheten imitttillstånd.Baraen skugga av mitt fornajag,som bara vägde45kilo, efteratt hautstått sex veckorssjälvpåtagensvält.
FÖ RO RD
Detärmed både ödmjukhetoch en känsla av ansvar somjag delarmin berättelse meder, mitt 'content'.Denna berättelse är en hyllning till kärleken ochhängivenheten hosenpappa gentemotsinapojkar, till sitt arvoch till det nostalgiska70-,80- och90-talet. Samtidigtutforskar bokenockså den tekniska uppväxtensom formar våra lividag. Imin självbiografiutforskar jag de centrala temansom harpräglat mitt liv, plikt, lojalitet, struktur och överlevnad.
Iboken harjag använt versalainitialer föratt referera till personer somär inblandade imin livsresa,men detfinns undantag från dennaregel.
Jaghar gjortmittytterstaför attberätta min historia på etttrovärdigtoch ärligt sätt,med respektför sanningen såsomjag upplevde den. Trotsalltmåste jag reserveramig föratt ordningsföljdenavhändelser kanvarafelaktigi vissa delar. Iandra fall är den berättad föratt passaini sammanhanget.
Alla åsikteroch observationer somuttryckshär är mina egna ochbaseras på mina subjektiva upplevelser. Någraundantagkan finnas.Det finnsintenågon avsikt attsåranågon individeller instans, menjag erkänner attmin tolkning kanskiljasig från andras.Omdet finns missförstånd elleroenigheterärjag öppenför diskussion ochvillgärna föra en konstruktivdialog. Jagser att denna berättelse ocksåkan blien lärdom förandra relationer ochkonflikter.
Detärensjälvbiografi, därjag harlåtit jaget ta en centralplats föratt ge er en så nära ochpersonliginblick imin resa sommöjligt.Det harvarit ögonblick av djup sorg och smärta,särskiltnär jaghar återkallat minnen av mina föräldrarsamtnär jaghar bevittnateller inte bevittnatminapojkarväxaupp. Dessa känslorkan färgamin berättelse och påverkadesston.
Jaghoppasatt ni kantaemotden medöppna hjärtanoch förståelse fördet komplexa mänskligalandskapsom denutforskar.
Innehållsförteckning
Iekandepresskonferensertalas detomansvaroch medborgarskap. Mitt idetta politiskalandskapfinns mintysta berättelse.Sedan 1973 harjag kallatSverige mitt hem. Jaghar genomgåttutbildning, fullgjort militärtjänst ocharbetat outtröttligt iarbetslivet.Jag harbidragittillsamhället, betalatskatt ochlevtefter svenskavärderingar.
En dagförändras allt närmyndigheterna tarminaälskade pojkar ifrånmig. Minfru,efter 20 årsäktenskap,förkastar vårt heliga förbundsom gårdagens nyheter. Denhjärtskärande smärtanavatt inte kunna se mina pojkar växa uppvar fullständigtnedbrytande.Denna förödandeverklighetblevmin hårda sanning. Genomsorgoch motståndskraft,förlorade jagmin identitet, mitt arv ochkonfronterade mina innersta demoner. Undermin depression började tjuvar plundraminatillgångarsom hungriga vargar medanmyndigheternas drev fortsatte. Dödenvar nära fleragångeroch togmittmått. Idet tystabörjade en pappas kostym sys.
Härfinnerduenberättelseomkärlek, framgång,förlust ochöverlevnad ochomatt kämpaför sinrättatt vara förälder iett land somförändrats.
Följ även medpåmin nostalgiskaresa genom70-,80- och90-talets Sverige, därdrömmar vävs samman med film,musik ochIT- uppväxten.
