VARGFLICKAN 6
DJUR TÅG ET
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Användning av detta verk för text- och datautvinningsändamål medges ej.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 47754
ISBN 978-91-8077-632-5
Upplaga 1:1
© För den svenska utgåvan Nypon förlag 2025
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Lund
Titel: Vargflickan – Djurtåget
Originalets titel: Animal Train: Wolf Girl 6
Utgiven av Allen & Unwin 2021
Författare: Anh Do
Illustratör: Lachlan Creagh
Text copyright © Anh Do, 2021
By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden. Översättning: Carina Gabrielsson Edling 2025
Tryckt av Adverts, Lettland 2025
DJURTÅGET
Illustrationer av Lachlan Creagh Översättning: Carina Gabrielsson Edling
1
VÄLKOMMEN TILL HARRINGTON
Jag var den enda människan i flocken nu när Robert hade lämnat oss. Det kändes konstigt.
Jag visste inte vad jag saknade mest. Kanske någon att prata med på riktigt?
Voff, sa Piraten. Jag kan berätta en sjömanshistoria. Vill du höra?
Hundarna och jag hade hållit ihop länge innan vi träffade Robert. Vi litade på och förstod varandra. Men det hade varit kul att prata med en annan människa och ha någon att bolla idéer med. Jag saknade Robert.
Fast jag var säker på att det skulle gå över.
En bra sak var att vi kunde röra oss mycket snabbare utan Robert. Vi kunde jaga tyst och reagera snabbt. Och vi visste vad alla i flocken tänkte utan att säga det högt. Ibland kändes det som om vi var en enda person.
Det kanske var det som det innebar att vara en flock.
Efter vi hade sagt hejdå till Robert färdades vi på nätterna. Det var säkrast. Våra ögon var skarpa och det räckte med ljuset från månen och stjärnorna.
Vi undvek vägarna. När vi såg bilar gömde vi oss.
Jag gjorde bara upp eld på dagen, då syntes inte lågorna och röken lika tydligt. Och jag gjorde det bara för att laga mat. Vi måste inte ha en eld för att hålla oss varma. Vi kurade ihop oss och värmde varandra.
Tack och lov var det inte lika iskallt här som det hade varit längs kusten.
Vi rörde oss inåt landet mot Munny, där
Roberts föräldrar sagt att de hade träffat mamma.
Jag visste inte om hon var kvar där och om pappa var med henne. Men det var mitt enda spår.
En kväll klättrade jag upp i ett träd för att spana. Solen höll på att gå ner. Jag fick syn på en liten stad. Den låg inte så långt bort.
Jag gled nerför stammen och gick bort till hundarna.
Ska du ha den där ödlesvansen? sa Mini till Nosen.
Nosen tänkte ett tag.
Ja, sa han.
Typiskt, sa Mini.
– Det ligger en stad en bit bort, sa jag. Vi borde gå dit och titta.
Varför då? sa Morgonsol. Det blir alltid problem där det bor tvåbenta.
Och vi har allt vi behöver här i skogen, sa Brutus.
Det var ovanligt att han höll med vargen.
Jag tittade åt det håll staden låg.
VÄLKOMMEN
– Jag letar efter min familj, sa jag. Jag kommer inte hitta några spår här ute i vildmarken.
Är du säker på att de fortfarande lever? sa Morgonsol och gned nosen mot min hand.
Jag rynkade pannan. Jag måste tro det.
– Det är jag.
Morgonsol följde min blick.
Om du vill gå dit, så går vi dit, sa hon.
Kaptenen bestämmer kursen! sa Piraten.
Och glöm inte att tvåbenta lagar god mat!
Det verkade få hundarna att piggna till.
Mopsen har en poäng, sa Brutus.
Snart smög vi in i staden. En skylt välkomnade oss till Harrington. Gatorna var kusligt tysta. Hela staden såg övergiven ut. Färgen på husen flagnade och fönster var krossade. Inga lampor var tända.
Så här såg det ut i alla städer vi besökte nuförtiden.
På vägen fanns märken efter bildäck. Jag böjde mig ner och kände på dem. De var nya.
– Det har varit soldater här, sa jag. Hundarna spetsade öronen.
Jag tittade längs vägen. Däckspåren fortsatte, men det syntes inga bilar. Jag hoppades att soldaterna bara hade kört igenom staden.
Ska vi leta efter mat? sa Mini.
Vi åt nyss! sa Nosen. Ärligt talat, Mini, hur kan du vara så hungrig jämt?
Jag har en snabb mage, sa Mini.
Det räcker så, tack, sa Brutus.
Det var ingen bra idé att leta igenom förfallna hus i mörkret. Där inne fanns det ju inga stjärnor som lyste.
– Det är säkrare att vänta till i morgon. Vi letar reda på ett ställe där vi kan vila.
Vi hittade ett hus där ytterdörren var öppen. Vi gick in och lade oss i vardagsrummet. Hundarna gillade sofforna, även om de var dammiga.
Vi hade sovit på marken många nätter, så det var skönt att ligga på mjuka kuddar.
Vi somnade snabbt. Det kändes som om det bara gått en minut då jag vaknade, skrämd av ett märkligt ljud.
Huuu uuu UUUuuu UUUuuu ...
Hundarna hoppade oroligt upp.
Vad är det där? sa Mini och vred på öronen.
Det var ett ljud som jag inte hade hört på länge. Det var en bebis som grät.
Soldaterna lastade av något från lastbilarna. Först kunde jag inte se vad det var. Sedan hörde jag konstiga ljud. Kvittrande, väsande, grymtande och skränande. Djurläten!
Kim reser norrut för att leta efter sin familj. Hon och hennes flock tar sig ombord på ett tåg. De upptäcker att tåget har en väldigt konstig last. Det är fullt av djur!
Djuren är inlåsta i burar och vaktas av soldater och en drönare. Hur ska Kim kunna befria alla djur och samtidigt skydda sin flock?
Det här är sjätte delen i serien om Vargflickan och hennes flock.