Lix: 16
Lättlästnivå:
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 47590
ISBN 978-91-8077-566-3
Upplaga 1:1
© Mårten Melin och Nypon förlag 2024
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Lund
Titel: Inte helt ensam
Författare: Mårten Melin
Omslag: Niklas Lindblad
Omslagsbilder: Shutterstock & Adobe Stock
Tryckt av Adverts, Lettland 2024
Jag hade inte varit i simhallen sedan Mindi dog.
Vi hade gått i samma grupp på simträningen, men att vara där utan
Mindi ... Jag orkade inte, det gjorde för ont.
Mindi började i vår klass i trean.
Vi blev bästa vänner och gjorde allt ihop.
Hon var min enda riktiga vän, men hon var också mitt skydd.
När Nils och de andra killarna i klassen sa något taskigt gick hon emellan, tjafsade tillbaka.
Nu var hon borta och jag var helt ensam.
Så blev det dags för simtest på gympan. Vår lärare John hade sagt att jag var tvungen att komma, annars kunde han inte sätta betyg.
Mamma erbjöd sig att prata med rektorn. Då skulle jag kanske få slippa simningen. Jag ryckte på axlarna.
– Det är lugnt, sa jag bara. Men när jag nu gick in i omklädningsrummet och kände den välbekanta lukten av svett och klor ... Då liksom knöt det sig i magen.
Jag svalde och svalde, annars
skulle jag nog kräkas.
– Hur är det, Lara?
Alina lade en hand på min axel, och såg oroligt på mig.
Alina var snäll, inte som vissa andra i klassen.
De första veckorna efter Mindis
död var det ingen som sa något.
Men sedan började Nils.
Andra hakade på, med små, elaka kommentarer.
Jag ville säga något till Alina, att det var fint att hon brydde sig.
Men jag fick inte fram ett ord.
Jag lyckades inte ens le.
Efter en stund kändes magen lite bättre, så jag gick till ett skåp och bytte om. Duschade snabbt och gick ut till bassängerna.
Vår lärare John stod vid stora bassängen med klassen omkring sig.
Jag ställde mig så långt bort från Nils och de andra killarna som möjligt. Alina och Siri såg glada ut när jag kom.
– Ni ska simma tvåhundra meter, sa John. Minst femtio meter ska vara ryggsim.
Tvåhundra meter var inga problem.
Jag hade simmat tretusen en gång. Mindi och jag gjorde det för att se om vi orkade.
Efteråt var vi så klart helt slut, men lyckliga.
Jag log åt minnet. Det kändes ovant, jag vet inte när jag log senast.
Då kändes det plötsligt som om någon stod bredvid mig. Jag såg åt sidan. Men det var ingen där.
Lara är i simhallen med sin klass. Då kommer allt tillbaka. Minnena av Mindi, Laras bästa vän. Mindi, som är död. Plötsligt känns det som om någon står
bredvid Lara. Men när hon tittar är det ingen där.
Så dyker hon ner under ytan. Någon simmar bredvid henne. Det ser ut som Mindi …