Lix: 17
Lättlästnivå:
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken.
Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 47515
ISBN 9789180775151
Upplaga 1:1
© Torsten Bengtsson
och Nypon förlag 2024
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Lund
Titel: Jagade av soldater
Författare: Torsten Bengtsson
Omslag: Maria Sundberg
Omslagsbild: Maria Sundberg/Midjourney
Tryckt av Dimograf, Polen 2024
I den här boken finns
bland annat:
David, som boken handlar om
Anna, Davids bästa kompis
Leo, Davids lillebror
Elsa, Davids lillasyster
Maria, en äldre kvinna som hjälper
David och Anna
Davids pappa
Davids mormor och morfar
1
Flykten från lägret
Anna och jag är i ett läger för flyktingar.
Kriget har tvingat oss att lämna våra hem. Vi måste bo i tält. Ingen vet för hur länge och när kriget kan ta slut.
Anna och jag är lika gamla och har vuxit upp i en stad flera mil bort. Vi är bästa vänner, men det känns som om vi är ihop.
Nu går vi mellan rader av tält. Vi har lämnat våra familjer.
Vi vågar inte stanna kvar i lägret, för det går ett rykte om att armén är på väg. De tvingar killar och tjejer i vår ålder att bli soldater.
– Vi måste skynda oss, säger Anna.
Vid lägrets slut finns ett staket.
Anna kastar över sin ryggsäck. Sedan klättrar vi över.
– Vi går inte på stigarna, säger hon.
Hon är rädd att vi ska trampa på en mina. De finns överallt, en bit under marken. Redo att spränga sönder våra ben.
Vi ser några lastbilar som närmar sig lägret. På flaket sitter soldater.
– Nu kommer de. Vi måste härifrån, väser Anna.
Vi smyger bort från lägret i skydd av det höga gräset.
I fickan har jag en karta som mamma har ritat. Den visar vägen till mormor och morfar. De bor många mil härifrån, och vi ska försöka ta oss dit.
Det kan vara en säker plats. Och när kriget är över kan våra familjer komma efter.
Plötsligt hör vi ilskna hundar som skäller. Ljudet kommer mot oss.
– De har släppt hundarna, säger jag.
Vi vet att soldaterna använder sig av spårhundar.
– Vi springer, säger Anna och tar tag i min arm.
Jag försöker följa med henne, men mina fötter har blodiga blåsor. Jag haltar mer än jag springer.
Anna väntar in mig.
– Hundarna kommer att slita oss i stycken, flåsar jag.
När jag vänder mig om ser jag två hundar som rusar fram i terrängen. Bakom hundarna springer soldater med gevär.
Vi är förlorade. De kommer att fånga in oss.
– Kolla! ropar Anna och pekar.
Framför oss rinner en bred flod.
Vi rusar fram till stranden.
Då skjuter soldaterna. Kulorna viner över oss och slår ner i floden som ringar på vattnet.
– De tänker döda oss! ropar jag.
2
Floden
Soldaterna är nära nu. De fortsätter skjuta mot oss.
Anna kastar av sig ryggsäcken.
Sedan hoppar vi i floden.
– Simma under vattnet! ropar hon.
Jag tar ett djupt andetag, sedan dyker jag.
Vattnet är brunt och flyter sakta.
Efter några simtag måste jag andas, men jag tvingar mig att fortsätta under ytan.
När lungorna gör ont sticker jag upp huvudet. Sedan tar jag ett djupt andetag och dyker igen.
Det är tungt att simma med blöta kläder, men jag kämpar vidare.
Till slut når jag över till den andra sidan av floden. Där växer tät vass som jag kan gömma mig i.
På andra sidan ser jag soldaterna med sina hundar. Jag spanar efter Anna, men ser henne inte.
Tänk om en kula har träffat henne!
Då känner jag något som stryker sig mot mig. Det är Anna. Hon kippar efter andan.
– Vi klarade det, viskar hon.
Vattnet är kallt och luktar avlopp.
Vi fryser så att vi hackar tänder.
Efter en stund verkar soldaterna ge upp och lämnar stranden. Men vi vågar inte lita på att de är borta.
I vassen ligger en grov stock. Jag tar tag om den.
– Vi flyter på den med strömmen, säger jag.
Vi hjälps åt att knuffa ut stocken.
Den glider i väg och vi följer med.
Vi håller utkik efter soldaterna längs med flodens stränder. För varje meter växer hoppet att vi kommit undan.
– Jag fryser, klagar jag.
– Vi måste fortsätta lite, tycker Anna.
Efter vad som känns som en evighet kommer vi till en tät skog.
Här kvittrar fåglar, och en hjort med stora horn dricker av vattnet.
Det känns som ett bra ställe att gå i land.
Vi styr den tunga stocken mot stranden och sätter oss i sanden. Då ser jag att Anna har något brunt på halsen. Det ser ut som smuts eller en klick lera.
– Vad har du där? frågar jag och pekar.
Anna tar bort det bruna. Då rinner det blod från halsen.
– Du blöder, viskar jag.
Anna kollar på det som suttit på halsen. Det liknar en avlång brun mask.
– Skit! säger hon. Det är en blodigel.
Vi måste vidare
Jag ser på den bruna klumpen i Annas hand och ryser.
Blodiglarna lever i sumpiga vatten. De suger blod från människor och djur.
Jag ser att Anna har fler iglar i nacken.
– Du har några där också, säger jag.
Då kittlar det lite på min arm, och jag tittar ner. Vid handleden sitter det något slemmigt.
Jag har också fått blodiglar på mig.
– Skit också! viskar jag.
I panik drar jag av mig tröjan och ser att jag har flera iglar på magen. När jag tagit bort dem blöder det från betten.
Sedan knäpper jag upp jeansen
och ser en blodigel som är på väg ner i mina kalsonger. Jag måste ta bort den!
Jag sneglar åt sidan. Anna sliter också av sina kläder. Snart är vi nästan nakna. Det känns pinsamt, även om vi är bästa vänner, och kanske mer än det.
Jag vänder ryggen åt Anna. – Kan du kolla min rygg och se om jag har fler, säger jag.
Vi hjälps åt att plocka de slemmiga iglarna. Sedan söker vi igenom våra kläder innan vi tar på oss dem igen. De är blöta och kalla.
– Vad gör vi nu? undrar jag.
– Vi måste fortsätta, säger Anna.
Annas ryggsäck blev kvar på den andra sidan av floden, nu har vi ingen mat. Och när jag tar ner handen i fickan på byxorna känner jag att kartan är helt förstörd.
Jag vill inte oroa Anna, så jag säger inget. Det enda jag vet nu är namnet på byn där mormor och morfar bor.
Plötsligt hör vi något som plaskar i vattnet. Vi kryper ihop för att inte bli sedda.
Vi rusar fram till stranden.
Då skjuter soldaterna. Kulorna viner över oss och slår ner i floden.
– De tänker döda oss! ropar jag.
När soldaterna kommer till flyktinglägret
flyr David och hans kompis Anna. De ska ta sig till Davids mormor och morfar som bor 50 mil bort.
Men de hinner inte långt innan soldaternas hundar har nosat upp dem …
Jagade av soldater är den tredje och sista boken i serien På liv och död.