GULDHALSBANDET Anna Rodell Dahlberg
Guldhalsbandet
Fler böcker av Anna Rodell Dahlberg:
Fasaden som rämnade (Idus förlag, 2012)
Att söka slut (Idus förlag, 2017)
Guldhalsbandet
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Anna Rodell Dahlberg
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Tartu, 2024
ISBN: 978-91-8073-864-4
Edsbergsdal är en fiktiv ort i Sverige.
ROMAN
GULDHALSBANDET Anna Rodell Dahlberg
Till Peter
Prolog
Oktober 1975
Rosys föräldrar bråkade på nedervåningen. Hennes mamma var full, hon hade druckit för mycket starkt hade hennes pappa sagt. Rosy hörde att han skrek att hon behövde söka hjälp. Tänk åtminstone på Rosy, fortsatte han.
Hon hörde mammans steg som lät på ett speciellt sätt när hon var berusad. Rosy lade en kudde över huvudet och tryckte den över öronen. Hon ville inte höra mer. Sedan somnade hon. Senare under natten vaknade hon av ljuden från ytterdörren som stängdes och en bil som startade, men hon somnade om.
När hon vaknade var det ljust i rummet och hon förstod att det var morgon. Hon sprang till föräldrarnas sovrum men ingen var där. Var hon ensam? Hade pappa skjutsat mamma till sjukhuset? Rosy sprang från rum till rum och ropade men det var ingen som svarade. Var han i källaren? Hon sprang dit och ropade. Pappa svarade. Hon öppnade dörren till gästrummet. Varför hade han sovit där?
Han förklarade att han blivit trött efter bråket kvällen innan och var tvungen att få sova ordentligt. Sedan pekade han på ett par öronproppar på nattduksbordet, tack vare dem hade han kunnat sova gott förklarade han. Tankarna for runt i Rosys huvud.
”Pappa, jag tror inte att mamma är hemma.”
”Vad menar du? Det är klart att hon är hemma.”
”Jag hörde ytterdörren stängas i natt och en bil som åkte i väg, men jag somnade.”
”Du måste ha drömt.”
Tillsammans gick de runt i huset och ropade, men de fick inget svar. Bilen stod inte på garageinfarten.
”Rosy, vi måste ringa polisen!”
De orden skulle Rosy aldrig glömma.
Maj 1982
Kvällen Rosy stal Amelies mammas guldhalsband föregicks av en ordinär skoldag. Efter skolan följde Rosy och Bettan med Amelie hem. De lyssnade på musik, Amelie hade Depeche Modes nya LP, Speak and Spell, som alla tre älskade. Rosy tänkte ändå att hon tyckte mer om Depeche Mode än vad vännerna gjorde, att hon förstod sig på musiken och texterna bättre, tanken kändes bra på något vis. Hon ville köpa skivan, men hade ännu inte vågat fråga pappa om pengar, trots att LP:n varit tillgänglig i skivaffären i ett halvår.
Samma kväll förhörde de varandra på engelska glosor. Sommarlovet närmade sig, till hösten väntade högstadiet. Rosy hade lätt för sig i skolan, hon var duktigare än vännerna, vilket hon njöt av. Hon uppskattade däremot inte Amelies mamma Boel som alltid ställde en massa frågor. Hade de många läxor? Behövde de hjälp? Hände det något särskilt i skolan inför terminsslutet? Boel var perfekt; en engagerad och omtänksam mamma. Rosys mamma hade omkommit i en trafikolycka eftersom hon kört bil berusad. Hennes mamma skulle inte erbjudit läxhjälp, och Rosy hade alltid önskat en mamma som Boel.
Hon borde tyckt om Boel, låtit henne ta plats, ansett henne vara en person som troligen ville henne väl. Hon hade försökt, men det fungerade inte. Hon kände avundsjuka på och ett hat emot Amelie och hennes familj, mot allt de hade tillsammans.
Rosys pappa hade varit en snäll och bra pappa, men efter olyckan började han dricka starkt. Varje dag. Farmor kom hem
till dem flera gånger i veckan, vilket kändes meningslöst när hon ändå inte förstod situationens allvar.
Denna kväll kände Rosy stark avund. Hon kände sig ivrig att så fort som möjligt genomföra den plan hon tänkt på länge; att stjäla Boels guldhalsband, smycket Amelie skulle få ärva. Halsbandet låg i ett smyckeskrin i sovrummet. Boel hade visat skrinet och guldhalsbandet vid ett par tillfällen. Släkthalsbandet var något att vara stolt över; ett värdefullt arvegods, hade hon sagt.
Den här kvällen blev de bjudna på middag hos Amelie. Rosy ville inte stanna på middag, ville inte se allt hon själv saknade. Men kanske kunde ett tillfälle att stjäla halsbandet uppstå om hon stannade på middag?
När Amelies mamma ropade varsågoda gick Rosy in på toaletten, och när de andra hade satt sig vid köksbordet gick hon försiktigt till sovrummet och vidare fram till skrivbordet, öppnade smyckeskrinet, tog guldhalsbandet och lade det i jeansfickan.
Stölden lade en grund för hur hon skulle behandla Amelie genom livet, även om Rosy inte var medveten om det vid denna tidpunkt.
Kapitel 1
Maj 2019
Rosy, som nyligen firat sin femtioårsdag, var inte en empatisk person. Hon kände inte ånger eller dåligt samvete i situationer där hon sårade andra människor. Hon var medveten om avsaknaden av empati men såg snarare bristen som en styrka. Hon valde ord och utförde handlingar som kamouflerade hennes sanna personlighet och blev därför uppskattad av gamla och nya bekantskaper. Hon var döpt till Rose-Marie, men hade kallats Rosy sedan hon var barn. Hon tyckte om smeknamnet; det signalerade godhet och djärvhet på samma gång, brukade hon tänka. Hon var omtyckt, människor drogs till henne och anförtrodde henne angelägenheter, en roll hon trivdes med. Det blev sällan en tråkig stund i Rosys sällskap, och varken Amelie eller Bettan var förvånade över att det var hon som kom med förslaget om en gemensam semesterresa. De var barndomskamrater och hade hållit kontakten trots olika liv. Resan var bokad; två veckor på den grekiska ön Rhodos i juni. Kommande helg skulle de träffas för planering av resan.
Amelie kände sig glad, äntligen var den efterlängtade semesterresan med vännerna bokad. De hade pratat om att resa tillsammans vid ett flertal tillfällen under åren. Visst hade de gjort saker tillsammans; ett par dagar på hotell och spa, endagsutflykter, teaterbesök, Ålandskryssningar och liknande. De hade alla varit upptagna av livet på respektive håll. För hennes del var det först
nu det passade att göra en längre, gemensam resa. Sönerna Alwin och Malte hade flyttat hemifrån för fem respektive tre år sedan, yngsta barnet, dottern Lea, hade flyttat för drygt ett år sedan.
Amelie hade menat på att en vecka hade varit tillräckligt, vilket inte hade förvånat vare sig Rosy eller Bettan, men de hade övertygat henne. Tänk om de hade gjort slag i saken alla år de diskuterat en resa? Det hade blivit ett antal veckor, hade Rosy sagt, de hade skrattat alla tre. Amelie var också nöjd med beslutet, hennes man hade inte semester vid tidpunkten för resan. Tre semesterveckor tillsammans väntade dem när de båda var hemma igen.
Hennes dopnamn var Elisabeth, men hon hade sällan kallats för det. Föräldrarna hade haft en rad smeknamn på henne, Bettan hade vunnit, och om någon ropade Elisabeth till henne fanns en risk att hon inte svarade. På post och formella handlingar stod det Elisabeth. Det mest påtagliga i övrigt vad gällde den formella delen, att hon var döpt till Elisabeth, hade framkommit under skilsmässan från Georg eftersom han under skilsmässoprocessen av någon anledning hade kallat henne för Elisabeth, vilket var obegripligt. Men skilsmässan hade inte varit enkel. När hon hade frågat honom varför han kallade henne Elisabeth svarade han att hon gjorde skäl för namnet eftersom det lät stelt, komplicerat och tråkigt i jämförelse med Bettan. Och det var också den förvandling hon genomgått de senaste åren, menade han på. Hon hade utvecklats i negativ riktning; från snäll och ödmjuk till stel, komplicerad och tråkig. Hon hade blivit arg och skällt ut honom, sagt att det inte var någon mening med att använda symbolik, det var för avancerat för honom. I den tonen hade konversationerna gått, de hade blivit elaka mot varandra.
Efter skilsmässan var hon dränerad på livsglädje. Det hände att hon funderade på om deras relation och liv hade blivit
annorlunda om de fått barn. De hade inte undersökt vem av dem barnlösheten berodde på. Deras gemensamma åsikt hade varit att relationen inte stod och föll med om de fick barn eller inte. De var lyckliga ändå, såg fördelar med situationen; de blev friare, kunde resa när de hade lust, vilket var ett gemensamt intresse. Tid att utveckla sina respektive intressen fick de också. Georg spelade golf och hon själv hade ett litteraturintresse; hon hade tillbringat åtskilliga timmar i läsfåtöljen. Hon hade också gått en del kurser och utbildningar genom åren; allt från nybörjarkurs i italienska, litteraturvetenskap, korgmålning, drejkurs till en skrivarkurs. Hon hade till och med ett påbörjat bokmanus som hon planerat att jobba vidare med.
De hade gemensamt accepterat barnlösheten och det var inte något de diskuterade när relationen krackelerade. Men kanske borde de tagit tag i problemen och äktenskapet mer seriöst? De kunde gått i parterapi? Ingen av dem hade föreslagit det. De hade glidit isär, retade sig på varandra, till slut såg de enbart varandras brister.
När Bettan en kväll hade gått på afterwork och kommit hem klockan tre på natten, och det ett par dagar senare hade kommit till Georgs kännedom att hon hade tillbringat de sista timmarna på en bar med enbart en manlig kollega, hade det varit droppen som fått bägaren att rinna över för Georg. Vilket Bettan inte kunde förstå. Vad hon däremot förstod i efterhand var att äktenskapet hade varit över redan innan hon gick på afterwork den kvällen.
Ett halvår efter det att skilsmässan var klar hade hon träffat Trond på en Ålandskryssning, två månader senare hade de flyttat ihop. Hon var förälskad, hennes livsglädje kom tillbaka; Trond gjorde henne lycklig.
Kapitel 2
Rosy
Kuvertet Rosy fann i brevlådan på fredagskvällen var skrivet med spretig handstil; Brev nummer ett. Hon blev nyfiken men var hungrig och värmde en färdigrätt i mikrovågsugnen. Efter att ha tagit ett par tuggor sprättade hon upp kuvertet. Brevet hade ett kortfattat budskap; brevskrivaren kände till något om henne, något hon kommer att få betala för. Hon uppmanades till försiktighet under kommande semesterresa, och hon kunde räkna med fler brev på resmålet. Ett råd var att kontinuerligt fråga i hotellreceptionen efter brev adresserat till henne. Slutligen önskade brevskrivaren henne, trots allt, en fin resa.
Om Rosy hade fungerat som de flesta människor hade hon påverkats av brevets innehåll i större omfattning, men hon förträngde obehagliga känslor och misstankar. Brevet måste vara ett misstag, någon som ville skoja eller kanske skrämma henne, men med största sannolikhet tomma ord.
Senare under kvällen återkom samma fundering vid ett par tillfällen; hade Amelie eller Bettan skickat brevet? Någon annan? Men vem? Var det någon i hennes personalgrupp som kände sig orättvist behandlad? Hon var avdelningschef över tjugo anställda på ett privat vårdföretag. Hon hade varit öppen med resan, och kanske kunde det reta någon? En möjlig kandidat fanns, som hon varit snål mot i senaste löneförhandlingen. Men hon krävde mer än närvaro för en större löneökning. Hon ville inte tänka mer på brevet, inget och ingen fick förstöra glädjen med resan.
På väg hem från arbetet hade hon inhandlat ingredienser till två pajer, bra att bjuda vännerna på, tänkte hon. Hon var upprymd och ville inte låta mörka tankar ta över. Inget tydde på att vännerna kände till hennes hemligheter. Den ena gick långt tillbaka i tiden, närmare bestämt trettiosju år, den andra alltjämt pågående. Men varför oroa sig?
Hon fyllde ett vinglas med rosévin och gick sedan ut i trädgården. Hon smuttade på vinet. Tankarna på brevet och framför allt den ena hemligheten ville inte släppa taget om henne. Hon slöt ögonen och lutade huvudet bakåt men tankarna gav ingen ro. Hon blev irriterad och trött och bestämde sig för att gå till sängs tidigt.
När hon vaknade nästa morgon tänkte hon direkt på brevet men bestämde sig för att inte lägga energi på det. Det var bättre att koncentrera sig på kvällens besök av Amelie och Bettan.
Hon gick till badrummet, tittade i spegeln; hon såg allvarlig ut vilket inte passade henne. Hon drog en hand genom sitt axellånga rödtonade hår, vilket varit en del av hennes identitet sedan tjugoårsåldern. Längden på håret var viktig; hon kände sig attraktiv och kvinnlig. Hon var nöjd med utseendet, hennes ögon var bruna, hon var 175 centimeter lång och hon hade knappt en rynka. Hon måste fått bra gener, tänkte hon.
Hon gick till köket, startade kaffebryggaren och tittade sedan ut genom köksfönstret; solen sken, en fin morgon för en joggingrunda.
Frukosten bestod av en smoothie gjord på havregryn, banan och havremjölk. Hon satte sig i bersån för att njuta av sin favoritfrukost på favoritplatsen. Hon älskade trädgården, särskilt på våren då allt vaknade till liv; den alltmer grönskande trädgårdshäcken, likaså björkarna och gullvivorna som slagit ut. Hon uppskattade övergången från vår till sommar. Samtidigt var det något sorgligt över processen; hon önskade att äppelträd, körsbärsträd och syrenträd hade längre blomningstid.
Det var nog inte många som kunde tro att hon uppskattade grönskan, blommor och naturen i den omfattning hon gjorde. Men allt detta hade haft en naturlig plats i barndomen; de hade haft en trädgård som hon och hennes pappa tyckt om att tillbringa tid i. Hon hade gillat trädgårdsarbete; att kratta, plantera blommor och så grönsaker. Det var spännande att följa hur allt växte, hon hade tyckt om att känna sig behövd när hon vattnade blommorna och grönsakslandet. Belöningen kom när de kunde plocka sallad, persilja, morötter och rädisor och äta till lunch och middag.
Efter katastrofen hade trädgården förfallit alltmer för varje år. Hon hade flyttat hemifrån vid arton års ålder, ett år senare hade hennes pappa sålt villan och flyttat till en lägenhet som saknade balkong, hon förstod inte hur han stod ut.
Hon hade besökt sin pappa vid två tillfällen i lägenheten; ena gången 1991 när han fyllde femtio, andra gången 1999, när hon fyllde trettio. Vid båda tillfällena hade hon blivit besviken; han hade inte tagit tag i sitt alkoholberoende. Hon hade därför avstått fler besök och kontakt med honom. Tre år senare dog han i lungcancer. Det blev en chock för henne. Av någon anledning hade han inte berättat om sjukdomen. Hon blev föräldralös och hon hade tänkt att det kanske var lika bra; hon hade i stort sett klarat sig själv ända sedan dagen hennes mamma kört ihjäl sig. Visst hade hennes farmor funnits där med praktisk hjälp kring städning, tvättning och matlagning, vilket bidragit till överlevnad, men en känslomässig omtanke saknades, något hon hade behövt och som kunde ha bidragit till god självkänsla, livskvalité och bättre förutsättningar i hennes fortsatta liv.
Rosy var nöjd med att hon hade lyckats behålla sin goda vana att jogga, vilket var välbehövligt för kropp och själ. Hon var inte förvånad, hon gav sällan upp. Otaliga var de gånger hon hörde människor klaga över att de inte hade tid för motion. De skyllde på allt; jobb, barn eller åldrande föräldrar. Hon fick
inte förtroende för sådana människor, de saknade disciplin och uthållighet.
Efter frukosten tog hon på sig joggingkläder. Det var ungefär en kilometer till motionsspåret, en sträcka hon joggade, sedan fortsatte hon direkt in på femkilometersslingan. Hon njöt av stillheten, tystnaden och framför allt våren som även här gjorde sig påmind med nyutslagen grönska. Ibland sprang hon endast fem kilometer, men relativt ofta tog hon två varv. Hon var vältränad och en van joggare; att springa dryga milen var inget problem. Känslan efter en joggingtur i skogen var obetalbar.
Hon hade försökt få med sig Amelie och Bettan vid flera tillfällen men det var lönlöst. Bettan hade gjort henne sällskap på två joggingturer för ett par år sedan, men hon hade inte uppskattat det. Rosy tyckte ändå bäst om att motionera ensam.
Den enda som intresserade sig för hennes joggingturer var Roy, mannen hon hade ett öppet förhållande med, och hans intresse handlade inte om jogging. Det hände att han ville träffa henne i skogen, vilket skett ett par gånger. Vid ett par tillfällen hade de löpt linan ut och haft sex i skogen, vid en avlägsen och dold plats. Hon trivdes med att ha ett öppet förhållande med en gift man. Att Amelie var hans fru var inget att göra åt. Hon älskade Roy på sitt sätt och Amelie led inte av det hon inte kände till, resonerade hon. Hade de hemlighållit relationen i två år kunde inget ändra på den saken.
Hon kände Amelie utan och innan, hon var den mest godtrogna människa hon träffat. Men Amelie var en god väninna, det ena behövde inte utesluta det andra.
Efter de fem kilometerna ville hon springa ett varv till, idag fanns goda skäl att vara mentalt förberedd. Hon ville kunna hålla tankarna på brevet borta.
Efter joggingturen slog hon sig ned på gräsmattan i trädgården och lät tankarna fara fritt; borde hon ha ringt Roy ändå? De kunde hunnit med en träff i skogen. För en kort stund ångrade hon sig,
men hon visste hur hon resonerat; hon behövde inte maximera tillvaron vid varje given situation. De hade planerat att Roy skulle komma till henne senare på natten när Amelie och Bettan åkt hem. På kvällen skulle han träffa ett gäng arbetskamrater. Till Amelie skulle han sedan delge en, för honom, väl använd lögn genom att förklara de sena timmarna efter krogens stängning med kortspel hemma hos någon av grabbarna, som han envist kallade dem fast de alla var i femtioårsåldern. Rosy längtade redan till hans besök.
Drömresan blir en mardröm. Rosy, som nyligen fyllt 50, är sedan barnsben märkt av en familjetragedi. Så länge hon kan minnas har hon avundats barndomsvännen Amelie och önskat henne motgång. Trots detta fortsätter de umgås genom livet där också deras gemensamma vän Bettan har en given plats.
I mogen ålder får vännerna möjlighet att resa på en två veckors semesterresa till Rhodos. Innan avresan får Rosy anonyma brev som till en början inte berör henne, men som med tiden får henne ur balans. Hemligheter, lögner och svek kommer upp till ytan. Det som skulle bli väninnornas efterlängtade drömresa blir något helt annat och semestern får ett omvälvande slut.
Guldhalsbandet är en roman om vänskap, svek och hämndbegär och visar vad obearbetade trauman kan göra med en människa.
www.vistoforlag.