Kajsa Rosenblad
ORAKLETS SKATT
Syskonen
Dellgrens äventyrliga tidsresor
ORAKLETS SKATT
Syskonen
Dellgrens äventyrliga tidsresor
Kajsa Rosenblad
Fler böcker av Kajsa Rosenblad utgivna på Visto förlag: Blodrosen (2024)
Oraklets skatt
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Kajsa Rosenblad Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-858-3
Carl
Detta hände i Blodrosen
Syskonen Dellgrens morfar är uppfinnare men han har också en hemlig lucka där han kan resa i tiden. I somras hamnade syskonen i 1940-talet där de bekämpade en ondskefull demon. Ondskan frodas när människan är rädd, och tillsammans med Sordolb – en tidshoppande ondskebekämpare – lyckades de tvinga tillbaka demonen i mörkret.
Nu är det höst och morfar har lovat att stänga luckan för gott. Men har han verkligen gjort det?
PROLOG
Apollontemplet i Delfi år 880 e.v.t.
Två herdar vallade får uppe på berget Parnassos. Plötsligt skar ett skrik genom luften. En av herdarna pekade ner mot det gamla templet som låg vid bergets fot och sa: ”Det är tydligen dags igen.”
”Usch!” svarade hans vän. ”Vad kommer att hända den här gången?”
Herden kisade upp mot himlen och suckade: ”Det verkar som att vår gamle solgud vägrar släppa greppet trots att hans tempel ligger i ruiner sedan flera hundra år tillbaka.”
”Tyst med dig!”
Med darrande hand tecknade herden ett kors i luften och såg oroligt över axeln ner mot det stora templet.
”Du vet ju att det är förbjudet att nämna de gamla gudarna vid namn. Risken är att vi väcker de döda till liv, eller ännu värre, att vi straffas för att vi bryter mot det där budordet att man bara får tro på en gud.”
”Men hur förklarar du de där skriken inifrån templet? Jag, för min del, tror nog ändå att de har att göra med de gamla gudarna och att alla nuförtiden pratar om deras gömda skatter.”
Svetten glänste i pannorna och rann längs ryggarna. Enda platsen som erbjöd svalka var templet, men dit vågade herdarna inte gå.
”Titta!” utbrast den ene med uppspärrade ögon.
Han hade fått syn på några personer i långa svarta rockar som ryckt upp templets port och försvunnit in i byggnaden.
”Hur vågar de?” viskade den andre. ”Alla vet ju att det är förbjudet att gå in där.”
Herdarna såg på varandra med oro i blickarna. De som vågade trotsa prästernas vilja var antingen människor med onda avsikter, eller varelser som var orädda inför döden.
De svartklädda männen skyndade längst in i templet där de ställde sig i ring runt flickan som låg bunden till händer och fötter på det kalla marmorgolvet. När en av männen drog i en spak så att en ventil öppnades i golvet, tryckte de andra snabbt näsan i armvecket eller höll tygtrasor framför ansiktet. Gul ånga pyste ut ur ventilen och snart var golvet täckt av den otäcka gasen.
”Orakel, vakna!” ropade männen i kör.
Flickan harklade sig och hostade på golvet. Hon kastade huvudet bakåt och vred kroppen som i kramp.
”Berätta! Vad ser du?”
Flickans ögon snurrade i ögonhålorna. Ur hennes mun bubblade saliv och hon stötte ur sig lösryckta ord på grekiska: ”Akoúo … gnoríste … ton eaftó sas … prépei …”
Männen lyssnade noga och skrev ner allt de hörde på stora löv som de plockat på träden utanför. Efter en stund försvann röken och flickan tystnade. De skyndade mot utgången.
I solen utanför templet väntade soldater i tunga rustningar. Så fort soldaterna fick syn på de svartklädda männen, rusade de mot dem med utsträckta armar för att ta emot löven med oraklets spådomar på. Och när de läste vad oraklet sagt om just deras framtid höjde några sina svärd mot himlen. Andra föll gråtande ner på knä med händerna knäppta som i bön.
”Betalningen lägger ni där borta”, sa en av männen och pekade på en korg full av guldmynt och ädelstenar.
Flickan som låg kvar inne på det kalla marmorgolvet förstod ingenting när hon vaknade. Kroppen värkte, men hon fick hjälp av andra flickor som var i samma situation. Bondflickor från trakten, utvalda av Apollons präster och inspärrade i ett litet hus bakom templet. På sista tiden hade de allt oftare tvingats andas in den äckliga, gula gasen och utföra uppdrag åt de svartklädda.
”Ni ska vara stolta”, fick de höra. ”Ni står i Apollons tjänst. Och för det ska ni ersättas rikligt.”
Flickorna fick guld och smycken, och prästerna sa: ”Så länge ert guld inte hamnar i fel händer, ska ni ha det bra.”
Allt som skedde vid Apollontemplet i Delfi på 800talet fick göras i största hemlighet. För vid den här tiden var det endast den kristne guden som fick dyrkas. Men när ryktet hade börjat gå om att oraklet i Delfi åter var aktivt trotsade många kyrkans order i smyg. Det fanns pengar att tjäna för dem som vågade.
En som drömde om rikedomar var den norske vikingen Hagbard. Han hade snappat upp ryktet om oraklet och blivit nyfiken. Men framför allt ville han åt skatterna nere vid Greklandshavet som alla talade om. Och som arvinge till ett stort rike i norr, tvingades Hagbard bevisa att han var värdig tronen. Så en plundringsresa var precis vad han behövde.
Hagbard samlade snabbt ihop ett gäng vikingar och gav sig av från Norge. De färdades med hjälp av stjärnorna längs Europas floder.
Ett år senare nådde de den grekiska hamnen Korinth.
Hagbard svor högt när han insåg att han måste gå till fots sista biten upp till templet. En viking lämnade ogärna sitt skepp och i Hagbards värld var det bara herdar och fattiga personer som vandrade runt så där.
Redan efter någon dag började vikingarna tröttna.
Terrängen var svår. Solen gassade. Och den gula gasen som pyste upp ur marken luktade värre än ruttet kött.
En morgon mötte de en gammal man som inte kunde slita blicken från Hagbards röda hår.
”Vad glor du på?” röt Hagbard och morrade med
uppdragna läppar så att mönstret han låtit hugga in på tänderna syntes.
Gamlingen förstod genast att krigarna var vikingar och han försökte få dem att vända om, tillbaka till havet.
”Ni har hamnat fel. Ni går ovanpå Hades”, sa han och stötte med käppen i marken. ”Vänd om, vänd om. Till platsen där ni hör hemma. Det här är ingången till dödsriket.”
Men i stället för att följa gamlingens uppmaning högg vikingarna huvudet av honom.
”Hades? Ha! Som om det här skulle vara platsen för dödsriket”, fnyste en av de äldre krigarna. ”Dödsriket heter ’Nifelhel’, det vet väl alla!”
Efter ett antal spottloskor och svordomar lämnade de gamlingens kropp åt fåglarna och skyndade vidare. Hagbard roade sig med att stampa på hålen där gul rök trängde upp och utropade: ”Du har rätt! Det här är definitivt inte dödsriket. För i Nifelhel råder evig vinter. Här brinner ju marken, för bövelen!”
Vikingarna brast ut i en skrattsalva som mullrade lång väg. Humöret hade återvänt. Sista biten stämde de upp i en sång för att hylla sina egna gudar, Oden och Tor.
Några timmar senare stod Hagbard och hans män framför en sliten, men ändå mäktig och väldigt färggrann, byggnad. Med gapande munnar och stora ögon stirrade de på det gamla Apollontemplet. Ingen av dem hade sett så stora pelare av sten förut. De hade svårt att förstå hur grekerna hade fått upp de tunga bjälkarna som
låg ovanpå raden av pelare, som tydligen kallades för kolonner. För att inte tala om byggnadens stora triangelformade gavlar som var fyllda med skulpturer och vackra ornament. Att det ens fanns så skickliga stenhuggare?
Hagbard stirrade med stora ögon och öppen mun. Där han kom ifrån var husen grå och byggda i trä med tak av gräs. Inte ens runstenarna var något att skryta med jämfört med det han nu stod och såg på.
Under gavelfältet på templets ena kortvägg satt en flera meter hög dörr av brons. Plötsligt öppnades porten och en grupp svartklädda män blev synliga. Alla höll tygtrasor för ansiktet. Men så fort de fick syn på vikingarna gav de upp höga rop och sprang allt de kunde nerför berget.
”Galningar!”
Hagbard svingade sitt stora svärd och klingan glittrade i solen. Med stor kraft stötte han spetsen mot bronsporten. Men innanför tröskeln blev han osäker. Någonstans bland skuggorna gömde sig ju det hemska oraklet som alla var så rädda för.
”Hoppas att den där Apollon är hemma”, sa en av vikingarna.
På nerresan hade de hört att Apollons andedräkt behövdes för att oraklet skulle få kraft. Men Hagbard visste bättre än så. Apollon var borta sedan länge. Och det var inte så konstigt. För vem behövde en gud som ägnade sig åt musik? En man utan skäggväxt som spelade lyra och sjöng. Visserligen sades det att Apollon var en duktig bågskytt, men han verkade jaga mer efter tjejer än djur.
Hagbard rev sig i skägget. Vad var det för prat om att grekerna enbart hade en gud nuförtiden? Tidigare hade de haft många gudar och gudinnor. Han hade hört talas om de mäktigaste: Athena och Zeus. Varför hade grekerna gjort sig av med dem?
”Gudarna svek nog människorna”, förklarade den äldste vikingen för de andra.
Han hade hört att de grekiska gudarna ägnade sig mer åt att festa och bråka än att kriga och förse människorna med goda skördar och många barn. Inte alls som de pålitliga asagudarna i norr. Vikingarna skakade på huvudet.
”Varför fick stollen Apollon ett så fint tempel uppkallat efter sig?”
”Håll tyst nu!” sa Hagbard. ”Vi har viktigare saker att tänka på.”
Han ville få svar på om det var värt att kriga mot svearna och kung Sigar i Asige på hemvägen? Oraklet borde kunna ge honom ledtrådar om skatterna i de halländska kungagravarna. Och med tanke på alla rykten han hört om guldet som det där oraklet vaktade, borde det även finnas en skatt att sno åt sig inne i templet.
”Ni är väl inte rädda?” väste Hagbard och pekade med svärdet in i mörkret.
Det hördes harklingar och mummel, men vikingarna följde sin ledare längre in i templet. Snart hade ögonen vant sig vid det svaga ljuset, men den sura stanken fick dem att hålla för näsan. Plötsligt kräktes en av vikingarna rakt ut i luften.
Strax innan morfar stängde luckan och precis innan den slog igen, såg Minna en man några meter bakom hans rygg. Hon tappade nästan greppet om stegen och höll på att falla baklänges ner i hålet.
Det var samma man som sprungit efter tåget i Harplinge. Mördaren!
I Halland var oron stor i oktober 1941. Kriget rasade och i Asige hade en gammal kungagrav plundrats. Dessutom var en enögd mördare på rymmen.
Exakt åttio år senare, 2021, börjar höstlovet för syskonen Dellgren. Men de hinner inte mer än lämna Historiska museet i Lund innan de dras in i ett nytt farligt äventyr hos morfar Karl i Brännarp. Plötsligt befinner sig syskonen mitt i en skattjakt som riskerar att sluta med katastrof.
Varför har morfar återvänt till Bortomlandet?
Vad är det för mystisk skatt som grävts upp ur kungagraven? Och vem är oraklet som gömmer sig i skogen?
NUMÅSTEDESTÄLLAALLT TILLRÄTTAOCHSTÄNGA
LUCKANFÖRGOTT.
