”Det bultade hårt i bröstet och började klia över kroppen. Om vi höll på att bli galna, som Mika och Mio, då måste vi hitta ett botemedel – och det snabbt! Om jag bara fick svar kanske allt kunde bli bra igen? ”
Linda Ivarsson
Den trettonde kullen
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Författare: Linda Ivarsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-856-9
DEN TRETTONDE KULLEN
Linda Ivarsson
Till Peter och Simona för att ni väckte gnistan.
KAPITEL 1 x
De dova bultningarna mot dörren fick mig att rycka till och kasta mig upp ur sängen. Jag svor tyst när solen trängde sig genom persiennen och bländade mig. Jag visste att det var Maria … som vanligt. Ändå blev jag lika överrumplad varje morgon när hon väckte mig.
”Ja ja! Vänta … jag är på gång!” slängde jag ur mig samtidigt som jag skannade det vagt upplysta golvet efter något klädesplagg.
En fläckig skjorta fick duga för att skyla kroppen när jag stapplade fram och öppnade dörren till mitt rum. Marias pigga ögon såg på mig i dörröppningen. Utan vidare trängde hon sig förbi mig och slängde sig på min säng. Leendet var tillika delar retsamt som uppriktigt när hon tog upp min kudde och kastade den mot mig.
”Du borde inte sova så länge Mo! Morgonstund har guld i mun, har du inte hört det?”
”Klockan är faktiskt bara sex! Du blir ju bara värre och värre …”
Jag höll upp klockan för att visa henne detta obestridbara faktum. Hon måste ju ha vaknat för en timma sedan om hon redan hade hunnit duscha, jag kände det på hennes doft, sätta upp håret och sminka sig. Hon pekade på min mage och grimaserade mot mina felknäppta knappar.
”När gick du upp?” frågade jag medan jag försökte se obrydd ut.
”För ett tag sedan. Jag har klippt mig också.” Hon drog handen genom sitt glänsande, blonda hår. Jag kände med fingertopparna längs min egen, röda hårman. ”Så du ser ut! Sätt i gång. Gör dig i ordning. Vi vill inte bli sena till lektionerna. Eller hur?”
Jag var inte så säker på det. Vi skulle fortsätta med kemin idag. I stället försökte jag klämma in mig bredvid henne, tillbaka ner i sängens varma famn. Jag drog till mig täcket för att ta skydd under det, men Maria drog snabbt tillbaka det igen.
”Kom igen, din bleka latmask!” ropade hon och började kittla mig.
Eftersom jag ändå hade blivit uppryckt ur sömnens sköna famn på detta barbariska sätt var det väl lika bra att söka skydd för Marias morgonpigga flin i duschen. Under Marias kommando plockade jag fram kläder bestående av rena trosor, ett par vita strumpor, ett par bleka jeans och en vit T-shirt.
”Varför har du så tråkiga kläder? Du vet att man faktiskt kan få lite färg av personalen också”, sa hon och slängde T-shirten åt mitt håll.
”Äsch, det är väl inget fel på de här. Jag bryr mig inte så mycket bara.” Innan jag gick vände jag i dörren och la till: ”Dessutom har jag ju mitt hår.”
Jag svängde mitt vågiga röda hår, blinkade, putade med läpparna och slängde en kyss mot henne, som jag hade sett Marilyn Monroe göra i filmen som vi sett i skolan. Maria vek sig i ett gapskratt. Jag lämnade henne liggandes tvärs över min säng och gav mig av mot duschrummet.
Mitt rum låg i änden av en lång, grå korridor med ljusa trädörrar på var sida. Dörrarna ledde till mitt och mina, så kallade, syskons små rum. Vi var inte syskon på riktigt, hade vi fått lära oss. Vi delade inte samma föräldrar. Men vi hade vuxit upp tillsammans och var lika gamla allihop, nästan som tvillingar. Fast många, många fler.
Intill mitt rum låg Marias, hon var trots sitt hetsiga humör också min allra bästa vän. Hon var alltid lite tidig … eller mycket. Inte som Mark, som bodde mittemot mig. Han var stor som en björn och alltid lite sen. Bredvid Mark hade Milo sitt rum. Han kunde aldrig riktigt ta sig an någonting, det mesta blev liksom bara inte av. Däremot var han snäll som ett lamm och gick runt med ett ständigt leende på läpparna. Efter Maria bodde May. För henne var undervisningen det viktigaste. Hon gick ständigt med huvudet i en bok och en penna bakom örat. Ibland glömde hon till och med bort att dyka upp vid måltiderna eller att sova. Mittemot henne bodde Mio som fick åka till sjukhuset i stan varannan vecka för att kolla sina blodvärden och få nytt insulin.
När jag var yngre kunde jag bli riktigt sur på honom för att han fick åka in till stan så ofta. Jag drömde om att också glida ut genom anläggningens järngrindar och över Stockholms stadsgator. Att se vanligt folk var eller varannan vecka! Mitt hjärta slog fortare av bara tanken! Men att lämna anläggningen för att åka till sjukhuset var inget avundsvärt direkt, det förstod jag nu. Hur många gånger hade jag inte, med skakiga händer och skakig röst, letat upp Mio när han hade kommit tillbaka för att få veta vad han hade sett där ute? Varje gång fick jag ungefär samma svar. ”Det är fortfarande en skog och många bilar och ibland någon människa
eller två på gatorna, men det är svårt att verkligen hinna se hur de ser ut eftersom vi aldrig stannar. Ingen på sjukhuset pratar med mig, det vet du. Där är jag ju alltid i samma rum”, brukade han säga och rycka på axlarna. Alla sjukhusbesök verkade dessutom ha gjort honom ganska bacillrädd. Det var jag verkligen inte avundsjuk på!
Då skulle jag hellre ha varit i Mollys skor. Hon fick lämna anläggningen en gång i veckan för att träna. När hon var liten upptäckte lärarna, av en slump, att hon verkade ha en läggning för kampsport. Vi hade sett något program i skolan om en pojke som skulle tränas inför en judomatch och Molly ville också testa. Det visade sig att Molly var något utav en naturbegåvning i kampsport, och det var verkligen det enda hon brydde sig om också. Så nu fick hon åka till ett kampsportcenter en gång i veckan och träna med vanliga ungdomar!
Jag minns att jag, när jag var sju, hade ägnat månader åt att försöka härma henne i hopp om att lärarna skulle tycka att jag också var värd att få följa med på något träningspass, att jag skulle få se hur andra människor såg ut, hur de rörde sig och höra hur de pratade. Men jag blev såklart aldrig tillräckligt bra och till slut gav jag upp. Tyvärr ville Molly aldrig prata med mig efter träningarna, oavsett hur mycket jag försökte få ur henne något om hennes träningskamrater. Hon visste nog inte vilken tur hon hade.
Max, som bodde mittemot Molly, fick numera också lämna anläggningen. En gång i månaden tog han privatlektioner på musikhögskolan. Max sa att musiken var det enda som var värt att leva för.
”Det, och kanske också du, Mo”, sa han och skrattade.
När Max spelade cello gled de mörka lockarna ner över
ansiktet på honom men jag såg alltid att han log. Max skulle bli något stort, det var jag säker på.
Sist men inte minst hade vi Mika. Hon bodde bredvid Max och knackade på hans dörr nästan lika ofta som Maria bultade på min. Mika retade Max för de långa lockarna, de bleka skjortorna och för att han blundade när han lyssnade på musik. Men i själva verket älskade hon honom, det var säkert. Hon följde alltid upp en retsam kommentar med en kärleksfull knuff och ett leende. Mika hade alltid haft mycket att säga, och ibland verkade det till och med som att bråk följde henne vart hon än gick. Jag tyckte i alla fall om henne, även om det inte alltid var så lätt. På senare tid hade hon börjat himla med ögonen så fort jag sa något, eller snäsa irriterat. ”Ingen fara”, brukade Max säga. ”Hon blir så ibland. Sur.” Då var det bäst att kasta en muffins åt hennes håll och långsamt backa ut ur rummet. Enligt Max i alla fall. Jag la helst bara benen på ryggen.
På många sätt var de egna, mina åtta adoptivsyskon. Men jag älskade dem oerhört som de var. De var den enda familj jag hade och de enda människorna som jag verkligen kände i världen. Vi hade växt upp tillsammans här på anläggningen. I sexton år hade vi varit varandras trygga famnar, lekkamrater, första kärlekar och bollplank. Molly hade berättat att vanliga syskon brukade likna varandra, ha likadana näsor eller hårfärger. Men inte vi. Det enda som var lika hos oss var, konstigt nog, våra namn. Som Remus och Romulus, bröderna som enligt en gammal legend hade blivit uppfostrade av en varghona. På bilden i en biblioteksbok var de exakta kopior av varandra. Men vi var olika varandra allihop. Fast vi pratade ofta likadant, och våra dagar såg
nästan likadana ut. Tänk om jag hade sett ut som Mark, om jag hade haft hans näsa – den klotrunda, breda? Jag kunde inte ens föreställa mig det.
När jag släpade mig förbi dörrarna omgavs jag av tysta snarkningar och morgonens sköna lugn. Badrummet och duschrummet låg i andra änden av korridoren, mitt emot Mikas rum.
Badrumsdörren klagade med ett tyst gnisslande ljud när den gick upp. Kakelgolvet var fortfarande fuktigt. Städpersonalen hade städat under natten. Under dagen, medan vi hade lektioner, skulle de snabbt och smidigt gå igenom våra rum. Vi hade fått lära oss att lämna plats åt dem, att det var viktigt att de fick gå igenom våra saker i lugn och ro för att hjälpa oss att hålla ordning och för vår trygghet.
På vänster sida radade de vita toalettbåsen upp sig. På höger sida hade vi duschbåsen. Därifrån jag nu stod såg de likadana ut i alla bemärkelser, men jag hade gått igenom denna morgonrutin så många gånger att stegen tog till höger utan att vänta på någon signal från den sömniga hjärnan.
Jag lät det varma vattnet skölja över mig. Långsamt vaknade kroppen till liv. Knoppen brukade ta lite längre tid på sig. Vattnet smattrade mot det vita kaklet som omgav mig på ett sätt som nästan försatte mig i dvala. När jag klev ur duschen fick jag torka bort den dimmiga ångan från speglarna innan jag torkade kroppen. Annars skulle jag få höra klagomål från mina syskon.
Samtidigt som jag krängde ner mina breda höfter i de tajta jeansen gled badrumsdörren upp. Mikas nätta lilla figur uppenbarade sig i dörröppningen. Jag var verkligen glad att jag hade torkat av speglarna.
”God morgon!” utbrast hon leende även om hennes morgonrufs och matta blick vittnade om att hon i själva verket var minst lika sliten som jag.
”Morgon Mika.”
”Är du laddad för kemi? Idag ska Jonas gå igenom valensskal och valensbindningar.”
Hon log mot mig i spegeln samtidigt som hon började klä av sig. Ett sarkastiskt litet leende. Jag fnittrade tillbaka. Två timmars genomgång av valensbindningar var knappast hur någon av oss ville starta dagen. Jag gäspade.
”Sådär”, svarade jag och inspekterade mina fräknar.
”Du hänger i alla fall med. Jag slutade förstå vad han babblade om för flera veckor sedan.”
”Äsch. Du fixar det när det väl gäller”, sa jag och vände mig mot henne. ”Du behöver bara fokusera lite så …”
Jag log mot henne och hon flinade tillbaka. Hon klev in i samma duschbås som jag hade lämnat och stängde om sig.
Jag kunde höra hur hon skruvade på vattnet och det började sippra. Sedan dränktes ljudet av ett illvrål.
”Helvete! Så jävla varmt! Fan också!”
Jag ryckte till och blev med ens iskall i hela kroppen. Jag ville snabbt fly därifrån men kroppen längtade efter att krypa ihop i en liten boll. Det slutade med att jag i stället stod förstenad kvar framför handfatet.
”Försöker du ta livet av mig? Vafan Mo! Är det så jävla svårt att sänka värmen efter sig!” Hon röt till, slängde upp båsdörren och slet ner duschslangen i en enda lång rörelse.
Hon riktade den varma strålen mot mig så att vattnet stänkte i snabba, små droppar över hela golvet. Ångan steg mot taket och samlades omkring henne som en het aura. Hon var liten och vacker men vreden förvrängde henne.
”Mika, ta det lugnt. Det var inte meningen”, sa jag i ett halvhjärtat försök att lugna henne.
Jag backade snabbt undan och reste handflatorna för att visa att jag bara var ett offer i detta missförstånd. Byxorna klibbade fast mot mina ben där de hade blivit blöta, men jag vågade inte säga något om att vattnet faktiskt inte hade varit så himla varmt.
”Skitsamma då! Här blir man skållad det första på morgonen och så vill de att man ska bry sig om jävla valenselektroner.”
Hon sparkade till den kaklade väggen intill sig så att det började smälla i rören. Sedan tryckte hon hårt tillbaka duschslangen i hållaren och stängde av vattnet med ett ryck. Där såg jag min chans att fly fältet och slank barfota ut genom badrumsdörren mot min, betydligt bättre lynnade, syster som väntade i min säng.
”Hon är ju lite knäpp”, sa Maria samtidigt som hon ivrigt borstade igenom mitt hår. Mina gröna ögon mötte hennes små mörka.
”Hon är inte knäppare än någon annan här”, sa jag. ”Ta May till exempel. Det går knappt att prata med henne nuförtiden. Enda skillnaden är att Mika hörs mer.”
Maria spände åt en tofs i mitt hår, gav mig en vänlig klapp på sidan och hoppade ur min säng. Hon sparkade till röran på golvet medan hon gick mot dörren.
”Gud Mo … du behöver verkligen städa … hur ska de kunna gå igenom det här!”
”Jag vet. Jag ska”, mumlade jag något skamset.
”Mm. Men nu behöver vi i alla fall gå. Vi vill inte bli sena”, sa Maria och drog med mig i en fast armkrok.
Jag kan nog anses vara ganska lång. I alla fall är jag längre än vad jag anser vara lämpligt. Inte en flaggstång. Inte så att man hade kunnat bestämma mötesplats under mig. Jag är kortare än Max. Men nästan ett huvud längre än Maria.
Och det kan kännas lite bakvänt när hon ständigt håller mig stadigt i armbågen och med stora kliv leder mig igenom de freonupplysta korridorerna. Maria är den stadigaste jag vet. Hon skulle säkert kunna vinna en brottningsmatch mot Molly bara genom att hon är omöjlig att rubba. Hennes stora fötter är förankrade i marken och hon är kompakt som en säck tegelsten. Ändå är hon kvinnlig på sitt sätt. Hon har ljust fint hår och små, djupa ögon som tränger igenom väggar.
Hennes fylliga röda läppar glänser på ett sätt som mina bleka, rosa aldrig skulle göra. Och när hon rör sig gör hon det på ett innerligt naturligt sätt. Jag har många gånger beundrat Marias bestämda skönhet. När hon denna morgon förde mig förbi matsalen nerför trapporna och ut på den grusade gården slog det mig igen.
Hon kisade upp mot himlen.
”Solen skiner”, konstaterade hon kort.
”Det är en fin morgon”, höll jag med.
Morgonsolen sken ner över gruset på gården och fick det att skimra. Daggen som fortfarande klamrade sig fast vid grässtråna på gräsmattan utanför lektionshuset glittrade som små kristaller. En fluga surrade förbi mitt öra. Jag ryste till. Äckligt. Men jag ville inte låta det störa mig. Det var verkligen en fin morgon.
”Det blir nog en fin dag.”
KAPITEL 2 x
Jag fick syn på de höga murarna som omringade vårt hem, de som inte fick korsas utom med särskilt tillstånd och i sällskap av någon personal, och kom plötsligt att tänka på en gammal fängelseborg som vi hade läst om i skolan. Den beskrevs exakt så här, som vårt hem såg ut. Men i skolboken stod det att det var något hemskt, ett straff, och så var det verkligen inte för oss.
Våra dagar ramades in av bestämda rutiner som vi omöjligt kunde påverka. Klockan tolv måste vi befinna oss i matsalen för att äta lunch och klockan sex var det middag. På dagen hade vi lektioner. Var vi sjuka måste vi infinna oss i sjukrummet där vi blev emottagna av någon sjukpersonal. Eftermiddagarna var friare. Då valde jag ofta biblioteket medan Maria pysslade med sitt, Max spelade och Molly tränade. Där hade jag ofta sällskap av May dessutom, ett lugnt sällskap som jag uppskattade. Halv elva började nattiden och då måste vi alla vara på våra rum, där vi blev inlåsta fram till morgonen.
Det var ingen dålig tillvaro. Vi fick umgås fritt med varandra som vi ville, och vår fritid fick vi bestämma över som vi ville så länge vi höll oss inom ramarna. Personalen var schyssta mot oss, så länge vi gjorde det vi skulle. För det mesta märktes de inte särskilt mycket. De var bakgrundsfigurer i vår vardag. Städ- och matpersonalen rörde sig som skuggor
utan att göra något väsen av sig. Sjukpersonalen bestod av ständigt anonyma ansikten som byttes ut tillräckligt ofta för att de inte skulle lämna några bestående avtryck. Jag var glad över att inte ha särskilt mycket med dem att göra.
Den enda personalen som jag kände till namnen på var lärarna. Där var Jonas, Dennis, Hassan och Elin. Det var tydligt att de kom utifrån, bortom muren, för de hade annorlunda namn än vi. Det var de enda vuxna vi träffade, och de dök upp till lektionerna samma tider varje dag. När jag var liten hade jag frågat dem saker, som om de också hade vuxit upp här, men nu visste jag att så inte var fallet. Men de berättade ingenting om utsidan, aldrig någonsin, så med tiden hade vi alla slutat fråga. Lärarna hade kommit och gått genom åren och vi hade vid det här laget avverkat ett tiotal lärare. När jag som åttaåring hade fått veta att Sara hade lämnat oss hade jag vägrat äta på två dagar. Vid det här laget hade jag lärt mig att det inte gör någon större skillnad vilken personal som rör sig här på anläggningen. De var likadana allihop. De höll sina lektioner, och när de inte gjorde det var de i personalrummet. Nästan som robotar.
”Hallådär!”
Jag rycktes ur mina tankar av Max röst.
”Hej Maria!” han vände sina blå ögon mot mig. ”Hej Mo”, la han till med lugn mörk röst.
”Max! Har du inte borstat håret idag heller! Du kommer att få raka bort de där tovorna en dag”, skrattade Maria medan mina knän mjuknade.
Max sa inget. Han drog bara handen genom håret i ett handfallet försök att räta ut det och såg urskuldande ut.
”Jag tycker ditt hår är fint”, sa jag som tröst.
”Tack”, svarade han tyst och log mot mig.
Vi klev igenom lektionshusets tunga träport tillsammans för att infinna oss i salen i mycket god tid. Huset bestod av en lektionssal och biblioteket, som vi hade tillgång till under hela dagen, samt lärarnas rum, som jag aldrig hade sett eftersom de bredde ut sig på andra sidan om en vit, låst dörr som var skyltad med FÖRBJUDET TILLTRÄDE.
Lektionssalen var ett stort, ljust rum med breda fönster som vette mot gården. Tre rader med bord och stolar stod vända mot en massiv whiteboardtavla och ett litet skrivbord som gömde sig bakom berg av böcker och papper. Den bakre väggen var täckt av bokhyllor med böcker och allt annat man någonsin skulle behöva under en lektion.
Med tanke på att vi var nio, tio med läraren, som befolkade salen var den minst sagt överflödig för oss. Men lärarna bedyrade jämt att det var lättare att tänka i en luftig miljö. Jag vet inte, det kanske stämde. Med tanke på att våra sovrum mest liknade garderober i storlek var det i vilket fall skönt med omväxling.
Jag och Maria satte oss i den tredje raden och Max satte sig framför oss i den andra. Han vände sig mot oss så att han satt rakt mittemot mig. Maria började genast pilla sig själv under naglarna.
”Jag hörde att Mika tappade humöret idag igen”, sa Max och såg på mig.
Jag svalde hårt.
”Sa hon det?”
”Njae. Jag hörde det mer. Liksom genom väggen.”
”Hon har ju blivit omöjlig”, sa Maria och ställde sig upp.
Hon gick bort till sin hylla längst bak i klassrummet och började rota bland sina papper. ”Hon blir så galet arg. Jag förstår inte!” Några blad föll ner och hon böjde sig hastigt ner för att ta upp dem.
”Jag vet inte. Hon har ju alltid haft ett häftigt humör. Mig blir hon inte särskilt arg på”, sa Max och log urskuldande.
Han vred sig på stolen och såg ut genom fönstret.
Morgonstrålarna glänste i hans mörka lockar. Jag tyckte att de var vackra även om han inte borstade håret. Han sög på sin underläpp.
”Hon blir inte arg på dig eftersom hon tycker så mycket om dig”, sa jag och försökte locka tillbaka hans blick.
”Fast mest därför att du aldrig säger emot henne. Du backar ju undan varje gång hon någonsin gör något”, sa Maria och dunsade ner på sin stol igen, försedd med en hög med papper och pennor i olika färger.
”Jag tycker inte om att bråka.”
”Lägg av nu”, sa jag och knuffade Maria litegrann.
Det här samtalet gjorde mig illa till mods. Visst hade Mika blivit alltmer hetsig på senare tid. Men det hade faktiskt Maria också blivit.
”Du ränner ju själv runt som en tornado överallt.”
Hon pillade och slet i allt hon kom åt och jag var osäker på om hon över huvud taget sov på nätterna. Och Max hade blivit alltmer uppslukad av sin musik och fick den där glasartade blicken så fort något påminde honom om hans passion. Väldigt ofta alltså.
”Det gör jag väl inte! Jag är bara mån om att allt ska bli bra. Inget fel på det!” försvarade sig Maria ivrigt. ”Det är han som är knäpp. Med den där musiken.”
För Mo och hennes adoptivsyskon har varje dag alltid varit den andra lik. Mos liv kretsar kring regler, böcker och Max underbara leende. Men när folk börjar försvinna förstår Mo att något är väldigt fel. Snart inser hon att saker inte är som de verkar och att de alla svävar i fara. Varför börjar alla bete sig så märkligt? Vad ska Mo göra för att få veta vad som händer?
I Den trettonde kullen möter spänning mystik när mörker och kärlek vävs ihop på en anläggning utanför Stockholm, där ungdomar växer upp avskärmade från resten av världen.
www.vistoforlag.se