DEN STORA KYRKSTÖTEN Jenny Grand
Tidigare böcker av Jenny Grand utgivna på Visto förlag:
Kallbadhusets gömda skatter (2023)
Övergivna öns hemlighet (2021)
Vattenfyllda gruvans hemlighet (2020)
Den stora kyrkstöten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Jenny Grand
Omslag och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-853-8
Jenny Grand
DEN STORA KYRKSTÖTEN
Tillägnas
Mina barndomsvänner i mitt bostadsområde i Brålanda i slutet av 1980-talet. Ingen nämnd och ingen glömd.
Och min mormor.
Prolog
Sommaren jag fyllde elva år minns jag alldeles särskilt väl. Det var en sådan där sommar som var varm och solig. Och oändlig. Glass, bad och en alltid lika blå himmel. Det är åtminstone vad jag minns så här i efterhand. Antagligen regnade det lika mycket som vilken annan sommar som helst.
Jag hade fått en ny cykel den våren, jag hade växt ur min gamla ljusrosa. Den nya var cerise, en variant av rosa visserligen, men inte lika barnslig. En liten men mycket viktig skillnad. Vi cyklade mycket, alla vi ungar i området. Killarna kunde delas in i två grupper, de som cyklade BMX och de som hade vanliga cyklar med stång. De med BMX framstod som lite mer orädda. De kunde ta sig fram överallt och inget kunde hindra dem, så kände de åtminstone själva.
Vi gjorde annat också, vi spelade brännboll och lekte andra högljudda lekar. Min mamma muttrade ibland
över att hon alltid hade springande, skrikande ungar i trädgården. Du förstår, vår trädgård var full av knotiga gamla äppleträd. Perfekta att gömma sig bakom och klättra upp i.
Åh, vad vi klättrade i träd, jag och min bästa kompis Stina. Vi hade var sitt favoritträd och vi gav dem namn: Kit och Äpple. Namnet Kit plockade vi direkt från en populär tv-serie där Kit var namnet på en bil som kunde prata med sin förare, och tillsammans löste de brott. Som AI, fast långt före sin tid. Namnet Äpple tror jag inte kräver någon ytterligare förklaring.
När vi låtsades bli jagade över gräsmattan skrek vi: ”Kit, öppna dig!” Först då kunde vi klättra upp. Vi blev aldrig jagade på riktigt och Kit var så att säga alltid öppen, men det var roligt ändå. Kit hade några fler år på nacken och var kraftigare än Äpple, men Äpple hade i sin tur fler ”våningar” att klättra i. På Kits enda våning kunde man däremot få plats några stycken.
Jag tyckte mycket om djur, och av alla flickor i min klass var det bara jag som var hästtjej. De andra spelade fotboll eller började intressera sig för killar. Stina fick välja mellan en kanin eller att börja på ridskola. Hon valde kaninen, vilket var ett klokt val för kaninen levde väldigt länge, snudd på rekord, och troligtvis längre än hennes hästintresse skulle hållit i sig.
Men det som skulle komma att göra den här sommaren speciell, var varken träd eller cyklar eller kaniner.
Inte ens hästar. Det var något helt annat. När jag tänker tillbaka på just den här sommaren så är det händelserna den där sista veckan på sommarlovet som jag minns allra mest, och de kommer jag aldrig att glömma.
Kapitel 1
”Ser du någon, Johanna?” ropade Stina uppifrån äppelträdet Kit och spejade ut över trädgården med handen ovanför ögonen som skärmen på en keps.
”Nej!” gastade jag tillbaka från trädet Äpple. ”Förutom Erik då. Hej Erik!” Jag vinkade och Stina vände sig om när Erik kom cyklande på andra sidan häcken på sin BMX. Han tvärnitade och satte ner ena foten i marken.
”Vad gör ni?” undrade han och strök undan den tjocka, mörkbruna luggen som pressades ned av cykelhjälmen och alltid hamnade framför hans bruna ögon. Som vanligt vittnade hans blick om att han alltid hade något bus på gång.
”Öh, vi bara sitter här”, svarade jag och Stina samtidigt.
Ingen av oss ville erkänna att vi låtsats ha blivit jagade av osynliga skurkar. Det var vi egentligen alldeles för
gamla för. Jag skulle ju börja femman i höst, och Stina i sexan. Som sagt, alldeles för gamla för det.
”Ok”, svarade Erik och såg fundersam ut. Sedan sken han upp. ”Ska ni med till ödehuset? Vi är ett gäng som ska dit och hänga nu.”
”Nej tack”, svarade Stina, och jag skakade på huvudet.
”Inte idag”, sa jag men tänkte: Aldrig i livet!
”Ok då.” Erik knyckte på axlarna. ”Tja!”
Vi hasade ner längs var sin knotig trädstam och möttes fnissande på gräsmattan. Vi hade inte blivit jagade på riktigt. Inte idag heller.
”Jag trodde inte att Erik brukade hänga vid ödehuset”, sa jag.
”Han kanske bara tittar på”, svarade Stina.
”Har du varit vid ödehuset någon gång?” Det var något med ödehuset som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Ett gammalt förfallet hus, övergivet och skrämmande, men som gjorde mig nyfiken på ett sätt som jag inte riktigt kunde förklara.
”Nja”, svarade Stina och sög på en lång, ljus hårslinga, så som hon brukade göra när hon blev lite ängslig. Luggen hängde ner framför hennes blå ögon, och var för tillfället i stort behov av en insats av frisörens sax. På sommaren blev håret och ögonfransarna extra ljusa i kontrast till hennes solbrända ansikte, och den här sommaren var inget undantag.
Jag och Stina hade varit kompisar så länge jag kunde
minnas. Det var jag som hade fått det ärofyllda uppdraget att smitta Stina med vattkoppor. Jag minns det tydligt fortfarande, hur jag låg i min säng med feber och kliande koppor över hela kroppen och Stina som stod i dörren till mitt rum. Båda helt på det klara med uppdraget vi hade fått. För att vara riktigt säkra på att det skulle lyckas, byggde vi en koja under mitt täcke. Naturligtvis löste vi uppgiften med den äran, och vi var oerhört stolta över oss själva när Stina blev sjuk tio till fjorton dagar senare.
”Jag var med brorsan där en gång”, svarade Stina och strök luggen från ögonen. ”Men jag höll mig undan och tittade bara på.”
Stinas storebror heter Tom och är några år äldre än oss. Han hänger vid ödehuset ibland, men mest spelar han fotboll eller åker till stranden och badar med sina kompisar.
”Man är indelad i olika lag och en person ur ena laget ska räkna till tjugo och då ska motståndarlaget gömma sig”, fortsatte Stina. ”När personen som letar har hittat någon, så kommer de andra i samma lag och för fången till fängelset.” Jag rös till av fasa av att bara höra ordet fängelse.
”Det finns ett fallfärdigt skjul vid sidan av huset som fungerar som fängelse, där kan man bli inlåst.”
Stina ruskade på sig av obehag och jag kände hur vartenda litet fjun på mina armar reste sig. Tankarna på ödehuset fick mig alltid att reagera på samma sätt och gav mig
en känsla av skräckblandad förtjusning. Skräck för att det såg så förfallet och skräckinjagande ut. Och förtjusning för att det på samma gång var otroligt spännande. Vem hade bott där? Vad fanns därinne? Och varför tog ingen hand om det? Bara lät det förfalla mer och mer. I hela mitt liv hade huset stått där, alltid lika ensamt och ödsligt, men med tiden mer och mer förfallet.
”Måste ni skrika så att det hörs i hela området?” sa mamma och tittade strängt på mig när Stina hade gått hem.
”Kan ni inte göra ljussignaler, eller hitta på ett eget språk i stället? Något som inte väsnas så mycket.”
”Men åh!” muttrade jag och tänkte att varför måste just min mamma vara så pinsam. Men sedan insåg jag att ett ljussignalsystem var en alldeles lysande idé som jag skulle ta upp med Stina så snart som möjligt.
Senare på kvällen gick jag ut i trädgården igen och klättrade först upp i Kit och sedan i Äpple. Avståndet mellan dem var inte särskilt långt, men visst vore det skönt att inte behöva ropa till varandra. Plus att andra runt omkring riskerade att höra vad vi sa, och det ville vi inte, särskilt inte om det var något hemligt. Kanske kunde vi göra ljussignaler med hjälp av ficklampor? Olika ljussignaler för olika bokstäver? Jag gick till mitt rum och spenderade resten kvällen med att fundera på förslag på hur de olika ljussignalerna skulle kunna se ut. En signal för varje
Tänk om kompisarna Johanna, Stina och Erik hade vetat vad som skulle hända den där sista veckan på sommarlovet.
I Brålanda finns ett gammalt ödehus. Övergivet, fallfärdigt och med en mörk historia kantad av mystiska försvinnanden och olyckor. Trots det har huset en märklig dragningskraft, som att det vill berätta sin egen historia.
Några av de äldre barnen hänger i området ibland, och en dag blir Johanna, Stina och Erik tvingade att vara med på deras lek, mot sin vilja. Och allt går fel. Inte nog med att de blir inlåsta i ett av uthusen, de blir kvarglömda också.
I sina försök att ta sig ut råkar de på stöldgods, massor av det. Stöldgodset verkar komma från den senaste tidens inbrottsvåg, och av rädsla för att själva bli misstänkta, bestämmer sig Erik och Johanna för att försöka gillra en fälla och ta tjuvarna på bar gärning. Men jakten på tjuvarna gör att de snart befinner sig i en livsfarlig situation.
Samma kväll spelas stormatchen mellan Brålanda IF och Malmö FF i svenska cupen. Varenda människa i Brålanda är där, Stina också. Kommer hon att märka att hennes kompisar är försvunna? Kommer hon att kunna hjälpa dem?
För varje minut som går ser det allt mörkare ut, och när allt hopp är ute finns det bara en som kan rädda dem.
En berättelse om vänskap och om att ställa upp för varandra. Och om att det sällan är de som låter mest och högst, som är de modigaste när det verkligen gäller.
www.vistoforlag.se