VIKLUND
STJÄRNORNA MEN LYSER VIDARE
MATTIAS & TORE VIKLUND
Men stjärnorna lyser vidare
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Mattias Viklund & Tore Viklund Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-836-1
FÖRORD
Det här är en berättelse som utspelar sig under ett drygt millennium. Den handlar om människor som på ytan har föga gemensamt, men som binds samman av de tre bokstäver som sammanfattar allt levande: DNA.
Huvudpersonerna i berättelsen är Folke Viklund och Anna Sundqvist, samt Folkes far, gestalten som vi valt att kalla för den illusoriske Mr X på grund av att han så länge varit just ett mysterium för oss.
Folke föddes 1918 och växte upp i Själevad i Ångermanland, medan Anna föddes 1920 och växte upp i Teurajärvi i Tornedalen. Deras första barn var en gosse som de gav namnet Tore. Detta gossebarn färdades med sina föräldrar från Överkalix, där han föddes, till Göteborg där familjen slutligen stannade efter flera stopp på vägen söderut. Tore träffade sedan Lisbeth Svensson från Trollhättan och deras första barn fick namnet Mattias. Samme Mattias utgör bokens jag och är dess författare, tillsammans med sin far.
Boken ska till stora delar läsas som en roman, men en roman med en hel del faktamässiga inslag. Dessa mer dokumentära avsnitt återfinns främst i bokens senare delar, när vi närmar oss nutid, även om det också där finns episoder som mest är resultatet av författarnas fantasier. De delar av boken som utspelar sig innan vår livstid är också till stor del uppdiktade. Detta av den enkla anledningen att vi inte i detalj kan känna till och berätta om omständigheterna vid specifika händelser för hundratals år sedan, men med fördel kan fantisera kring dem. I slutet av boken finns en förteckning över verkliga respektive fiktiva personer, vilket är en ytterligare vägledning för den som vill nysta mer i frågan.
Ett sätt att försäkra sig om att alla detaljer skildras på ett sanningsenligt sätt är förstås att fråga de som var med när det begav sig. Tyvärr har både Folke och Anna gått bort och vi ställde inte tillräckligt många frågor om deras liv, när möjligheten ännu fanns, för att ha alla detaljer klara för oss när det gäller hur de träffades och andra saker som här tas upp. Kanske kan arbetet med denna bok ses som ett försök att äntligen ställa alla dessa frågor, hellre än att ge alla svar.
Mattias Viklund och Tore Viklund, Sommaren 2024 i Stockholm och Väjern
PROLOG
Det var en helt vanlig vardagskväll när jag, Mattias, och min pappa
Tore satt uppe och tittade på tv efter att resten av familjen hade gått och lagt sig. Kanske var det under en stunds paus från tv-tittandet, mellan ”Sportnytt” och ”Skål”, som vi kom in på ämnet.
”Ja, din farfar föddes i den lilla orten Själevad, som ligger nära Örnsköldsvik i Ångermanland”, berättade pappa. ”Men hans far, i sin tur, var en okänd förmåga.”
Det var några år efter farfar Folkes alldeles för tidiga död som konversationen ägde rum. Farfar, som i yngre år hade varit något av en kraftkarl, hade redan i femtioårsåldern dragit på sig typ 2-diabetes och därefter hade hans hälsa gradvis försämrats. I stället för att hålla igen på sötsaker och onyttigheter hade han nästan gjort tvärtom, och det var inte heller så att den som ville bjuda honom på en grogg behövde truga särskilt länge. När pappa tog del av dödsattesten fanns där ändå en notering om att dödsfallet hade varit oväntat och att den utlösande faktorn var en hjärtinfarkt. Men även orden ”lungödem” och ”bronkit” framgick av attesten, kanske ett resultat av många år som arbetare i gruvor där det florerade mängder av hälsovådliga partiklar.
Pappa berättade vidare att han hade ett minne av att Folkes okände far hade hetat Bergkvist eller Bergström, ”eller något i den stilen”, i efternamn. Denne skulle dessutom ha emigrerat till Nordamerika, men i och med att farfar hade gått bort fanns inte längre möjligheten till ett djupare vittnesmål. Också farfars mamma Kristina hade gått bort i ung ålder och det talades därför aldrig mer om saken. Det var inte heller farfar själv som hade stått för de knapphändiga uppgifterna om faderns identitet, utan det var min farmor Anna som var källan till dem.
Sedan klev Norm in på ”Cheers” och vår uppmärksamhet skiftade snabbt. Serien är kanske inte helt comme il faut när året är ett ängsligt 2024, men den hade ett galleri av älskansvärda karaktärer och kännetecknades av en okomplicerad värme som få andra tvserier. Dessutom finns den omisskänneliga tryggheten i nostalgin närvarande, något som blev påtagligt då, när varken jag eller pappa kunde säga så mycket mer om vår släkthistoria.
Åren gick, tv-programmen byttes ut, och barnen växte. Vår familj bodde i den lilla orten Brastad på västkusten, 15 km norr om semesterpärlan Lysekil, dit flytten hade gått från Göteborg. I mitten av 1990-talet fick min yngsta lillasyster Elin, som del av en skoluppgift, i uppdrag att sammanställa ett enklare släktträd. Pappa såg tillfälle att testa sina färdigheter i ordbehandling på den dator som införskaffats några år tidigare och han producerade en med tidens mått mätt imponerande antavla. Arbetet föregicks inte av något omfattande grävarbete, utan handlade mer om att sammanställa det som redan var allmängods inom släkten. Som far till Folke stod det följaktligen: ”Fader okänd”.
Det fanns dock ett spirande intresse för släktens historia, som säkert hade utlösts av en känsla av tomhet och famlande efter svar i efterdyningarna av farfars bortgång, och det tog sig bland annat uttryck genom några resor norrut, där pappas ursprung fanns.
Pappa och jag åkte med farmor Anna till Teurajärvi i Norrbotten under sommaren 1991, vilket var det första besöket för pappas del sedan slutet av 1960-talet. Själv hade jag aldrig varit i dessa exotiska trakter, där fridfullt betande renar längs vägkanten inte var en ovanlig syn.
Medan farmor bodde på sin barndomsgård i Hällfors, där hennes bror Erland huserade, sov vi hos hennes syster Elsa som bodde med sin Tage i den lilla centralorten.
Ständigt jagade av myggen gjorde vi utflykter till Jockfallet, som är det största vattenfallet i Kalixälven och ett välkänt smultronställe
för laxfiskare, och till Gällivare och gruvsamhället Malmberget, de trakter där pappas kusin Evert med familj bodde.
Runt sekelskiftet besökte min faster Eiwor med familj Ångermanland, där de träffade farfars förstfödde son Lars Nilsson och hans fru
Gunvor. Farfar hade i unga år arbetat som dräng i Sidensjö, utanför Örnsköldsvik, samtidigt som Frida Häggblad från grannbyn
Skorped var piga på samma gård. Det gick som det emellanåt gick när drängar och pigor fick en paus från det hårda slitet, och Lars föddes i maj 1938. Farfar hade bytt arbetsgivare när Lars föddes och hade aldrig någon kontakt med sin son, men han var enligt pappa noga med att ”göra rätt för sig” när det gällde finansiellt underhåll under pojkens uppväxt.
Pappa och hans syskon kände under uppväxten till att det fanns en halvbror, men de visste inte vem han var, och det var alltså inte förrän på 1990-talet som efterforskningar vidtogs och ett möte äntligen kunde ske.
Bortåt 20 år senare åkte jag och pappa också till Ångermanland och vi besökte under en gemytlig eftermiddag Djupsjö utanför Skorped, där Lars, Gunvor och en handfull tillbakadragna katter bodde. Det fanns påtagliga fysiska likheter mellan Lars och farfar, men temperamentsmässigt framstod Lars som en mjukare och lugnare person än sin stundtals hetsige far. Jag har i och för sig inte så stor personlig erfarenhet av farfars berömda temperament, men litar på vittnesmålen från de som var med när det begav sig. Vi lämnade Ångermanland utan svar på vem som var far till Folke, men med känslor av tacksamhet över att ha fått lära känna farfars sympatiske son. *** *** ***
På släktforskningssajterna är det slående hur många släktträd som har börjat byggas kort efter att en förälder har gått bort. Det är
sannolikt en fullt rimlig psykologisk reaktion – man vill behålla spår av det gamla även efter att det är borta. Trädet faller och vi letar desperat efter delar som förbinder det med rötterna i marken. Och bara något år efter att farmor gått bort, efter nästan 30 år som änka, började vi följdriktigt att gräva i det förflutna, med mer målmedvetna insatser än de lösa och förflugna tankar som emellanåt hade dykt upp tidigare.
En första åtgärd var att gå igenom släkthistorien med hjälp av de minnen som pappa hade. Under sommaren 2016 intervjuade jag därför pappa, för att höra honom med egna ord berätta vad han visste om sina förfäder och även höra honom berätta om sin egen uppväxt och sitt liv som ung vuxen. De här samtalen ligger till grund för några av de mer dokumentära inslagen i denna bok.
Ungefär parallellt skaffade vi abonnemang på släktforskningsplattformen MyHeritage och började med en kombination av egen kunskap och andra källor bygga ett släktträd. Det gick fortare än vi hade trott – släktforskningen har verkligen underlättats av den moderna tekniken, då mängder av offentliga källor som tidigare bara har funnits på papper eller i bästa fall mikrofilm nu har digitaliserats. Numera är det både enkelt och förhållandevis billigt att göra ett DNA-test och få mer information om både sin genetiska härkomst och om man har en förhöjd risk för vissa sjukdomar, om man nu vill veta det. Här ska dock understrykas att dylika test säger långt ifrån allt om huruvida man kommer att drabbas av en viss sjukdom, såsom Parkinsons; vad vetenskapen har funnit är att förekomsten av vissa gener ökar risken för att få sjukdomen i fråga.
Via DNA-analyserna fick vi information om att vår genetiska bakgrund domineras av europeiska rötter, framför allt skandinaviska men också en del finska. Ännu mera så i pappas fall, vilket var naturligt eftersom han rent kronologiskt ligger närmare de finska anfäder som framför allt lär komma från farmors släkt. Hon var Tornedaling sedan århundraden tillbaka, på bägge föräldrarnas sida.
Det här med uppskattad etnicitet var i och för sig spännande information, men vi visste fortfarande inget mer om vem Folkes pappa kunde ha varit. Vi gav denne man, som skulle komma att gäcka oss under många år, namnet Mr X. Vad vi kunde konstatera var att han uppenbarligen också hade en europeisk bakgrund – hade han haft en större del av mera exotiska inslag så skulle han möjligen vara lättare att särskilja och identifiera.
Vi fick också tillgång till en lång lista med ”DNA-släktingar”. Eftersom testerna var så kallade autosomala tester var släktingarna fördelade på alla tänkbara släktgrenar – farfars-, farmors-, morfarsoch mormorsgrenen. Tyvärr var dessa släktingar på långt avstånd – det handlade inte om personer vars gemensamma anfader var på farförälders- eller morföräldersnivå, eller ens generationen dessförinnan, utan snarare var majoriteten av träffar sådana där anfadern sannolikt föddes på 1600- eller 1700-talet.
DNA-branschen är en växande industri i takt med att allt fler människor låter testa sig – detta är också en självförstärkande process. Ju fler människor som gör ett DNA-test, desto högre är sannolikheten att man stöter på DNA-släktingar som faktiskt är nära släktingar. Jag testade med åren flera nya plattformar och verktyg. Utöver de autosomala testerna gjorde jag ett test som var helt inriktat på Y-kromosomen. Ett sådant test kan enbart män göra, eftersom enbart män har en Y-kromosom som ärvs på fädernet, och genom Y-testet får de dels reda på vilken haplogrupp de tillhör, dels får de en lista med träffar. På listan återfinns män som alla delar en anfader på fädernet. Vem den anfadern är varierar med träffen – jag skulle därför rent hypotetiskt kunna dela en anfader från 1600-talet med Nisse Nilsson, dela en annan anfader som var den förstnämndes farfars farfar och levde på 1500-talet med Olle Olsson, och med Kalle Karlsson dela en tredje anfader som föddes 400–500 år innan de övriga två anfäderna. Som ett redskap för att hitta en okänd farfars far är det fenomenalt – om jag bara kan identifiera en kritisk massa av träffar som delar en gemensam anfader för inte alltför
länge sedan kan jag sedan följa deras släktträd på fädernet framåt i tiden, för att till slut landa i några rimliga kandidater som föddes i slutet av 1800-talet.
En utmaning var dock att de här gemensamma anfäderna kunde ligga väldigt långt bak i tiden. Jag upptäckte till exempel att jag delar en gemensam anfader med uppemot ett 50-tal män från England och USA som alla heter Walker i efternamn. Uppenbarligen finns det en gemensam nämnare mellan mig och dem. Men när jag gick igenom dessa mäns släktträd, som ibland gick så långt tillbaka som 1100–1200-talet, fanns inte ett spår av naturliga kopplingar till Skandinavien och Sverige som kunde förklara vårt släktskap.
Det var pappa som lanserade den rimligaste teorin. Vår gemensamme anfader var sannolikt en viking. En man som lämnade Skandinavien för drygt 1000 år sedan, seglade mot de brittiska öarna och där gjorde en brittisk kvinna med barn. Denna kvinnas son hade sedan fått en eller flera söner, som i sin tur hade fått söner, och dessa hade fått efternamnet Walker (om de inte hade fått det tidigare), och deras manliga ättlingar hade genom generationerna stannat på öarna (många av dem i den del av England som heter Yorkshire). Så småningom hade flera av dessa Walkers emigrerat till USA och där förgrenat sig ytterligare, även om de flesta Walkers var koncentrerade till östkusten och delstaterna Virginia och North Carolina. Vikingen som hade gjort den brittiska kvinnan gravid hade å sin sida seglat tillbaks till Skandinavien efter förrättat värv, gissningsvis helt obekymrad om den betydelse hans förehavanden med kvinnan hade haft för mängder av efterkommande. Väl hemma hade han antingen etablerat en familj, eller återförenats med en, som bestått av åtminstone en son. Denne son hade i sin tur fått en eller flera söner, som i sin tur förgrenats genom historien till dess att en av dessa manliga ättlingar fick en son som tills vidare alltså går under arbetsnamnet Mr X. *** *** ***
En dag dök det upp en DNA-släkting som fångade vår uppmärksamhet – en kvinna vid namn Marika visade sig vara en ganska nära släkting. Andelen gemensamt DNA indikerade att Marika och pappa kunde vara sysslingar. Kruxet var bara att det även i Marikas släktträd fanns en okänd far (Marikas farmors far) – och allt talade för att denne okände far var identisk med vår Mr X. Pappa och Marika etablerade kontakt för att utbyta information om det gemensamma mysteriet. Det visade sig att Marikas farmor Margit föddes i Stockholm i september 1915, där hennes mamma Katarina Stenberg arbetade som hembiträde sedan flera år tillbaka. Enligt familjelegenden hade fadern varit en löjtnant vid Svea Livgarde, men härstammande från Härjedalen, och av fin familj. Han skulle ha tvingat sig på Katarina, och betalat henne en för tiden ansenlig summa pengar för att hålla tyst om saken. Katarina hade blivit gravid och fött sitt barn, som dock lämnades till släktingar i hemtrakten i Bollnäs som spädbarn. Sedan hade det inte talats om saken under många år. Marika hade dock ett bestämt minne av att en gång för många år sedan ha sett ett foto på en man klädd i uniform, och att en av hennes äldre släktingar vid det tillfället upplyst henne om att det var hennes farmors biologiske far. Men var fotot finns idag verkar ingen veta.
En vacker sommardag 2019 styrde jag kosan mot Krigsarkivet. Bilen ställdes på alléparkeringen på Valhallavägen, varefter jag tog en rask promenad till arkivets lokaler på Banérgatan. Här var det lugnt och tyst, med den distinkta doften av gamla böcker tydligt impregnerad i väggarna. Jag blev vänligt mottagen av en bibliotekarie som pekade ut var den litteratur jag var intresserad av fanns placerad. När jag blickade ut i läsesalen såg jag en handfull män djupt försjunkna i den militära litteraturen, bland annat den från tv välkände Christopher O’Regan; författare och populärhistoriker, med en faiblesse för 1700-talets Stockholm.
Det gick fort att hitta rätt litteratur och jag fotograferade allt material, åkte sedan hemåt och sammanställde informationen i en lista. Här fanns nu samtliga officerare som tjänstgjort vid Svea Livgarde under åren 1913–1916. Av efternamnen att döma var det en mycket privilegierad skara män som tjänstgjorde vid regementet på den här tiden. Adelns tre sista bastioner i Sverige var UD, Svea livgarde och det kungliga hovet. Ännu 1917 var 47 procent av alla UD-tjänstemän adliga och inom Svea Livgarde behöll adeln sin makt över tillsättningarna ända till andra världskriget.
När jag sedan gick igenom listan med officerare på jakt efter någon vars bakgrund stämde överens med det jag visste om Mr X sannolika geografiska ursprung kunde jag tyvärr inte hitta någon sannolik kandidat. Visserligen fanns det på listan en Gustaf Stiernspetz, vars mor delvis härstammade från de trakter Mr X torde ha sitt ursprung i, men detta spår kändes aldrig särskilt hett.
Jag nämnde ovan de speciella DNA-test som tar sikte på den manliga Y-kromosomen. Först gjorde jag bara enklare versioner av testet, väl medveten om att dessa bara ger en översiktlig bild av vilken huvudgren av mänskligheten min släktlinje tillhör. Jag får via ett sådant test veta ungefär hur min släkt på fädernet har vandrat genom den äldre förhistorien (stenålder-bronsålder).
Men för att få en mer fördjupad bild av släktlinjen på fädernet behövde jag göra ett mer avancerat Y-DNA-test; ett så kallat Big-Ytest. Detta test analyserar många miljoner delar av Y-kromosomen och jag blir inplacerad i det stora världsomspännande släktträdet för alla män. Med lite tur skulle jag kunna få en bild av släktlinjen från äldre stenålder fram till järnåldern och med ännu mer tur till medeltiden eller ännu senare.
Tyvärr gav inte heller resultaten från Big-Y-testet några sensationella insikter, även om jag nu fick mera specificerade resultat kring vilken haplogrupp jag (och min farfar, far och son) tillhör.
Enkelt uttryckt är en haplogrupp en grupp individer som hänger samman genetiskt, i detta fall är den gemensamma länken kopplad till Y-kromosomen. Namnet på min haplogrupp är I-BY34667 och det säger vid en första anblick inte särskilt mycket. Haplogruppen är emellertid en förgrening av den bredare och i Norden mycket vanliga haplogruppen I1. I den läsvärda boken ”Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren”, av Karin Bojs och Peter Sjölund, får vi veta att fyra av tio nu levande svenska män har mutationen I1, eller I-M253, efter den speciella mutation som dessa män bär på. Enligt boken är det sannolikt att den förste mannen i Sverige med denna mutation kom från norra Tyskland under bronsåldern, och att han och hans ättlingar hamnade här till följd av den utvecklade handeln med guld, koppar, tenn, bärnsten och färdig brons, men säkert också handel med pälsar, ull, hästar, salt och slavar.
Med utgångspunkt från I-gruppen finns ett stort antal förgreningar till haplogrupper med färre (men fortfarande väldigt många) manliga ättlingar som alla har en gemensam anfader. Problemet är att ursprunget till dessa haplogrupper föddes långt före folkbokföringens tid. När jag via Facebook ställde en fråga till en av de frivilliga eldsjälar som specialiserar sig på olika haplogrupper, om ungefär när i tiden den gemensamme anfadern, för de män som hittills har testat sig och hamnar i samma förgrenade haplogrupp som jag, kunde tänkas ha levt så fick jag ett svar som gjorde mig ännu mindre hoppfull om att i närtid kunna hitta Mr X via Y-DNA-test.
Eldsjälen skrev att en approximativ formel innebär att man multiplicerar 83 med antalet ”privata varianter” (alltså varianter som jag inte i nuläget delar med andra personer i min haplogrupp). Skulle jag bara ha två sådana privata varianter skulle den gemensamme anfadern därmed vara född på 1850-talet, enligt denna formel. Om de andra personerna i min haplogrupp i sin tur skulle ha koll på sitt släktträd så nära i tiden så skulle saken vara biff. Problemet var bara att jag hade fler än tio privata varianter, vilket talar för att vår gemensamme anfader föddes någon gång under vikingatiden eller strax därefter.
Med fler och fler män som testar sig får vi successivt alltmer information, genom att förgreningarna då närmar sig vår tid, och våra hypoteser kan därmed bli alltmer välgrundade. *** *** ***
Ibland kändes sökandet efter Mr X tröstlöst. Nya träffar, nya uppslag, nya teorier – men de stupade alltid på något.
Mot slutet av 2019 prövade jag en ny strategi – i stället för att helt fokusera på DNA-träffarna och utifrån dem bygga nya teorier bestämde jag mig för att söka i min farfars mors närområde. Jag hade sökt lite planlöst i husförhörslängderna tidigare, utan att hitta något riktigt intressant. Men nu, vid en ny och mera fokuserad granskning, upptäckte jag något mycket intressant – en tydlig koppling mellan Svea Livgarde i Stockholm 1914 och Happsta i Själevad 1917 – med andra ord en koppling mellan Katarina Stenberg och Kristina Viklund.
Kopplingen bestod i Erik Ragnar Sjöström, född och uppvuxen i trakterna kring Själevad, men som 1913 flyttade till Stockholm för att göra militärtjänsten på Svea Livgarde. I början av 1915 flyttade han hem igen och bosatte sig i den lilla byn Happsta, där han bodde granne med min farfars mor. Som ogift hette hans mamma Bergström. Det sistnämnda fick pappas ord att ringa i mina öron: ”Han ska ha hetat Bergkvist eller Bergström eller något i den stilen.” Sammantaget var det här onekligen starka indicier.
Visserligen flyttade Erik Ragnar från Happsta redan i augusti 1917 – och med tanke på att Folke föddes exakt ett år senare så måste han ha ”producerats” tidigast i november 1917. Avståndet mellan Umeå och Själevad är dock inte oöverstigligt – med tanke på att Sjöströms familj bodde i Själevad är det inte alls otänkbart att han i samband med ett besök hos dem i november 1917 passade på att även besöka Happsta och Kristina. Dessutom ska angivna flyttdatum i folkbokföringen tas med en liten nypa salt, de var inte alltid så exakta.
Ytterligare ett skäl att inte köpa teorin om Sjöström, i vart fall att inte svälja den med hull och hår, var de historier som förekommit om Katarina Stenbergs hemlige partner från en fin familj med goda finansiella resurser. Detta stämde inte in på Erik Ragnar Sjöström, vars styvfar Erik Gabrielsson Sjöström var inhyst hos en annan familj och inte hade många ören på fickan.
Skulle det vara så att Erik Ragnar Sjöström trots allt inte var Mr X så uppenbarade sig ett fåtal potentiella nya kandidater, varav en var mer intressant än de andra.
Denne kandidat var riksdagsledamoten Per Emil Molin från Grundsunda, tilltalsnamnet var Emil för denne bondson som gjorde karriär och representerade Liberalerna i riksdagen. Emil Molin, som alltså kom från en bondesläkt, var lantbrukare i Dombäcksmark i Grundsunda socken norr om Örnsköldsvik, där han också hade kommunala uppdrag. Han var riksdagsledamot i andra kammaren för Ångermanlands norra valkrets 1912–1920 och tillhörde Frisinnade landsföreningens riksdagsgrupp Liberala samlingspartiet, förutom riksdagen 1920 då han betecknade sig som vilde. I riksdagen var han bland annat ledamot i andra kammarens fjärde tillfälliga utskott 1914–1915. Han var flitigt engagerad för bland annat utbyggnad av väg- och telegrafnätet, och förespråkade också skärpta straff för djurplågeri.
Det som gjorde Emil Molin till en intressant kandidat, utöver att DNA-analyserna gav stöd till teorin, var att han med jämna mellanrum befann sig i Stockholm under den tid Katarina Stenberg träffade en man från en fin familj – vilket Molin får sägas vara, speciellt för ett hembiträde från Bollnäs, även om han inte var löjtnant vid Svea Livgarde. Och – kanske allra mest intressant – han bodde under ett år granne med Kristina Viklunds syster och dennes man; sannolikt hyrde de ett hus av Molin på dennes mark, eftersom de var skrivna på samma fastighet.
Dessutom var han också med jämna mellanrum hemma i sin valkrets – inte bara i Grundsunda, utan även i andra delar av
Ångermanland där det var viktigt att han syntes bland sina väljare.
Det finns exempelvis tidningsartiklar som berättar om att han var på besök i traktens kyrkor och spelade orgel för deltagarna på gudstjänsten. Vid ett tillfälle hade församlingen införskaffat en ny orgel som tog skada av att förflyttas från den kalla utsidan till värmen i kyrkan, vilket gjorde att Molin inte kunde spela. Alltmer frustrerad hade Molin till slut skickat bud som hämtade hans egen orgel och transporterade den till kyrkan, så att han ett par timmar senare än planerat kunde spela för en uttröttad församling.
I den här boken skriver vi både om det vi vet och det vi inte vet. Vi berättar om hur min farfar och farmor träffades och hur de levde under ett svenskt sekel, från ungdomsåren på 1920- och 30-talen i ett fortfarande fattigt inland i Norrland, via krigsåren i beredskap, till efterkrigstidens rikare land med en allt högre levnadsstandard. Vi besöker både landsbygd och storstad under det tidiga 1900-talet, i en jakt på lösningen till gåtan Mr X.
Men hur började allt, hur levde just våra förfäder för 300, 500 eller till och med 1000 år sedan? Det vet vi inte så mycket om, men vi tror att det gick till ungefär som följer.
KAPITEL 1
”Nu ser vi land!”
Det var Ivar Benlös själv som ropade till manskapet på det främsta fartyget. Hans bror Ubbe började som på en bestämd signal att sjunga, men inte ens hans kraftfulla stämma lyckades helt överrösta det arga havets brus. Vågorna stod höga, stormen ljöd i männens öron, och hade man bara havets salta smak i munnen kunde man skatta sig lycklig. Hälften av besättningen låg utslagen i svåra plågor, resultatet av deras illamående skvalpade över däck i takt med vågorna.
Thor hade sluppit bli sjuk och fick förnyade krafter av att se land. Han följde Ubbes exempel och vrålade glatt den visa som allt fler män omkring honom nu stämde in i. Kroppen fylldes av glädje och spänning, samtidigt som hans bror Varg var en av de män som låg orkeslösa i plågor. Thor märkte med ett styng av skuld att broderns tillstånd inte gjorde honom särskilt bekymrad, snarare låg hans fokus på vad de nu mötte i horisonten.
Efter ett tag höjde Ivar armarna, tystade manskapet och tog till orda igen. ”Se er omkring”, ropade han. ”Se nordmännens styrka!” Han gjorde ett dramatiskt uppehåll, och i pausen hördes flera instämmande rop och vrål. ”Ni vet varför vi är här. Ni vet att Ragnars ande är med oss.”
Ubbe nickade ivrigt bredvid honom, men Thor tyckte att den tredje brodern, Halvdan, såg mer bekymrad ut. Även Ivar verkade ha noterat detta, för han nickade mot Halvdan och vände sig sedan mot manskapet igen.
”Ta skeppet närmare land, sedan lyssnar ni noga på oss.”
Thor visste att resan handlade om att hämnas de tre brödernas far,
den store Ragnar, som hade tillfångatagits och skändligen bragts om livet av krigare längre norrut på den stora ö som Thor nu för första gången kunde se med egna ögon. Han förstod inte hur det skulle gå till, men litade på att Ivar och Halvdan skulle lyckas i sitt uppsåt. Så länge den vilde Ubbe inte var den som bestämde skulle nog allt gå bra.
Medan skeppet kom allt närmare fastlandet började vågorna att mildras, och de var nu så nära att de kunde se människor på stränderna. Många av dem sprang från stranden, in mot land. De visste nog vad nordmännen kunde göra, tänkte Thor. Även om han själv inte hade deltagit vid strider i fjärran länder hade han med stort intresse lyssnat på berättelser från de som hade varit med, ärrade och trötta män vars ögon fick nytt liv när de i brasans sken mindes sina hjältedåd.
Han kände plötsligt en dunk mot axeln och vände sig om. Det var Varg som grinade mot honom, ögonen var trötta och han stank värre än en död hund, men verkade ändå vara på glatt humör. ”Nu ska vi slåss, broder”, sade han. ”Du ska få se vad jag kan göra.”
Thor tänkte att han många gånger hade sett vad Varg kunde göra hemma i byn. Hade sett honom plåga grisar, hundar och till och med hästar. Hade sett honom ge sina yngre syskon tjuvnyp när mor och far inte var i närheten. Och hade själv fått känna på de starka nyporna innan han hade växt i kapp och förbi sin äldre bror. De bägge bröderna var båda blonda, med vildvuxna röda skägg, men Thor var både mer högrest och bred om axlarna än Varg.
Ivar och Halvdan hade konfererat färdigt nu. De skakade högtidligt hand och vände sig mot männen. ”Innan vi strider ska vi tala med hövdingen”, ropade Ivar. De flesta emottog beskedet med tystnad, väntade på mer. Några verkade besvikna, däribland Varg, som slog näven mot benet ett par gånger och grymtade irriterat.
”Vi ska hämnas Ragnar Lodbrok”, lade Halvdan till, ”men vi ska göra det när tillfället är rätt.”
Några av männen ropade uppskattande ord till de båda, även Ubbe som syntes kluven mellan lojaliteten till bröderna och viljan till strid.
När de stigit i land möttes de av den lokala hövdingen, som precis hade nått stranden med sina närmaste män. Han gjorde en ödmjuk bugning mot sina besökare, sträckte ut armarna i en gest som skulle betyda att de var hans gäster och att han ville göra vad han kunde för att de skulle känna sig som hemma.
Thor hade stått en bit därifrån och därför inte kunnat höra vad männen hade sagt. Men han såg hur hövdingens rådgivare tittade på varandra med förfäran i blicken när de såg fartyg efter fartyg närma sig. Vid något tillfälle verkade Ubbe tappa humöret, kanske var det i frustration över att inte kunna göra sig förstådd på det enda språk han behärskade, så han gjorde ett ilsket utfall mot en av hövdingens rådgivare. Denne ryggade förskräckt tillbaka, samtidigt som Halvdan irriterat högg tag i sin bror och gav honom en reprimand. Thor hörde att Varg fnös till bakom honom.
Snart gick den lilla skaran bort från stranden och in mot den lilla byn. Halvdan vände sig mot sitt manskap och vinkade åt dem att följa med. ”Inga svärd dragna”, förmanade han. Ett långt led av män rörde sig nu framåt.
Vid det första huset gjorde man halt och hövdingen tecknade åt Ivar och Halvdan att följa med honom in. Några minuter av spänd väntan följde utanför huset, där de mest stridslystna av nordmännen hade svårt att lägga band på sig.
Till slut öppnades dörren och Ivar kom ut med ett stort grin, bärandes på två säckar med något som Thor omedelbart förstod var mynt. Ivar lyfte säckarna i luften och tjoade glatt, varpå hans män stämde in i ropen. Därefter fortsatte vandringen genom byn. Vid varje hus pekade Ivar på ett par av sina mannar och förklarade att detta var deras sovplats.
Snart var det Thor och Varg som skulle tilldelas ett rum för natten. Ubbe hade nu tagit över ansvaret som reseledare och pekade med hela handen mot stugan. ”Ta vad ni vill ha”, sa han och log mot dem som om de hade något gemensamt. Thor kvävde en fnysning och nickade kort.
Varg öppnade dörren och steg in. Thor följde efter och såg att
huset bestod av två rum. I det rum de just hade stigit in i fanns ett par grytor och några brödbitar placerade framför en eldstad. I rummet fanns också två stolar och ett bord. I dörröppningen till det andra rummet tittade ett förskrämt ansikte fram. Det tillhörde en man i Vargs ålder, iklädd en lång kappa med ett kors runt halsen. Bakom honom skymtade Thor en kvinna med långt brunt hår som böljade över en ljus skrud. Kvinnan satt på en säng och höll en liten darrande pojke i famnen. Pojken hade långt ljust hår och påminde om Thors egen gosse därhemma.
Varg stegade fram mot mannen och knuffade undan honom, tog ytterligare ett par steg mot sängen och satte sig sedan på huk så att han kom i jämnhöjd med kvinnan och pojken. Han klappade pojken på kinden och skrattade till.
Thor tyckte inte om hur skrattet lät och sade varnande: ”Varg …” Varg vände sig om, log brett mot Thor. ”Jag tycker om det här huset, Thor.” Han nickade mot mannen som vaggade från ena sidan till den andra. ”Svag man”, skrattade Varg. Sedan pekade han på pojken: ”Liten pojke.” Han skrattade igen, satte sig sedan på sängen bredvid kvinnan. ”Stora bröst”, sade han, grabbade tag i kvinnans bröst och började skratta som en vansinnig.
Kvinnan vred på sig för att komma loss, men det fick bara Varg att skratta ännu mer och klämma ännu hårdare. Kvinnan skrek till av smärta och hennes man gjorde en ansats att komma till hennes undsättning, men Thor hann före, motade bort mannen och klev fram till Varg.
”Du låter henne vara”, sade Thor och greppade tag om Vargs käke. Varg släppte greppet om kvinnan och slog mot Thors armar, men Thor var för stark, tog ett struptag på sin äldre bror och tvingade honom på rygg. ”Ut ur det här huset”, sade Thor, släpade med sig brodern i ett järnhårt grepp, öppnade ytterdörren och kastade ut Varg. Han hörde en ilsken spark på dörren och Varg som ropade.
”Du vill ha horan själv, du! Ta henne då. Jag hittar en annan.” Sen måste han ha gått vidare, eftersom det blev tyst.
När Thor kom in i sovrummet igen satt hela familjen på den lilla
sängen, mannen försökte lugna kvinnan som ömsom grät, ömsom försökte trösta den lille gossen som borrade sitt förtvivlade ansikte mot sin mors mage. Thor betraktade dem utan att säga något. Till slut reste sig mannen, bockade djupt mot Thor och visade honom sedan till eldstaden. Mannen bröt av en bit bröd och räckte till Thor som tacksamt tog emot det, påmindes om hur hungrig han var. Han tänkte på sin bror, ensam där ute. Även om det var Varg som var den äldre brodern kände Thor ett ansvar. Varg hade betett sig svinaktigt, men hade Thor ändå gått för långt? Eller skulle brodern återkomma och sträcka ut handen, be om försoning?
När bröderna Thor och Varg år 865 kliver i land på de brittiska öarna, för att hämnas den store krigaren Ragnar Lodbrok, vet de förstås inget om hur deras val kommer att påverka historien. Men de ska lämna spår efter sig.
Medan dåtidens vikingabyar blir till moderna städer, vidskeplighet får ge vika för vetenskap och människorna omformar jordbrukssamhället till dagens högteknologiska värld, vandrar de genetiska byggstenarna som bryggor mellan generationerna. Likt stjärnor som aldrig tycks slockna, överlever de pandemier, svält och krig.
Över tusen år senare föds Folke. Han växer upp på olika fosterhem och landar till slut i militären under brinnande världskrig. Under en permission möter han Anna, och tillsammans får de sonen Tore. Men Folke har svårt att få ro, kanske på grund av den stormiga uppväxten. Hans mamma föll offer för spanska sjukan och hans pappa var okänd, det enda han lämnat efter sig var rykten och osäkra pusselbitar …
Tore och hans son Mattias är fast beslutna att lägga DNA-pusslet. Genom att spåra sina gener vandrar de i tiden för att kunna ställa frågor till sina släktingar. Den viktigaste frågan av dem alla rör Mr X – vem var den man som historien tycks besatt av att dölja?
www.vistoforlag.se