9789180738354

”Mörka

krafter kommer till liv, krafter som slumrat i fyrtio års tid. Därnere väntar något fasansfullt.”

KOLGRUVAN

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Text: Tobias Frantzich Grafisk form och sättning: Mattias Norén

Första upplagan Tryckt i Riga, 2024

ISBN: 978-91-8073-835-4

Prolog

Billesholm, januari 1979

Den mörka januarikvällen var vindstilla och snön vräkte ner.

Enstaka bilar körde genom Billesholm och snön föll så ymnigt att det bara tog några minuter för bilspåren att täckas över och försvinna igen, som om de aldrig varit där.

Billesholm är ett litet oansenligt samhälle i nordvästra Skåne. För några decennier sedan var det kolet som gav liv åt orten. Ivarsschaktet, Sexan och Kapten Berg var välbekanta namn på gruvor som tillhörde en svunnen tid. Bara en del av namnen på Billesholms gator vittnade om de gamla gruvorna och knappt någon kunde längre placera dem i sina korrekta sammanhang.

Gatljusens sken lyste upp de stora blöta snöflingorna och samhället låg stilla.

Det enda som hördes var avlägsna ljud från mopeder, dämpat av det tjocka snötäcket. De kom från Andra sidan järnvägen, förbi Gunnar Nilssons Möbler och var på väg mot Västervång.

Närmare nu och man kunde tydligt höra hur de rusade motorerna, sladdade fram på den snövita och hala vägen. Det var flera mopeder, säkert tre eller fyra och ungdomarna skrattade ljudligt och glatt i den mörka, kalla natten.

Järnvägen delade av samhället i två delar och ”Andra sidan järnvägen” var en klar och tydlig gräns för gängbildningen bland traktens barn. Allteftersom barnen kom upp i tonåren suddades gränsernas betydelse ut och gänget som slirade fram med sina mopeder brydde sig inte längre om barndomens oskrivna lagar. Billesholms äldre delar låg vid det gamla torget precis bakom

Konsumaffären. Därifrån sträckte de sig bort mot järnvägsstationen, ner mot BP­macken men också över järnvägens södra överfart och upp mot Kyrkbacken och Askehusen.

Förbi Kyrkbacken och ut mot Fäladen och Södra Vram låg tät och snårig skog full med gamla bortglömda stigar. Stigar där barn lekte med sina cyklar och ungdomar körde race med sina mopeder. Här kunde man köra offroad, hoppa med sin cykel eller moppe, slira och sladda fram.

Stigarna löpte djupt in i skogen, en del var gamla järnvägsspår som naturen tagit tillbaka. Man behövde inte gräva djupt för att hitta gamla slipers, rälsspikar och annat som vittnade om äldre tider och ett annat liv. Andra stigar löpte runt och påminde nästan om motionsspår med sin karakteristiska mörka skifferjord. Sedan fanns det stigar som ringlade sig in i risig och ogenomtränglig vegetation. Nyfikna själar gick ibland i väg för att ta reda på vart de ledde och ofta kom man tillbaka till samma punkt som man hade startat. Ibland gick man vilse och rev sönder kläder och hud efter man hamnat längre och längre in, längre bort.

Andra gånger försvann man och kom aldrig tillbaka.

Skogarna runt Billesholm var inte speciellt stora men de var täta, vilda och ogästvänliga – som om skogen inte ville ha besök.

Här försvann människor, oftast barn och ungdomar men ibland även vuxna och gamla. Skogen gjorde ingen skillnad på folk och behöll vad den tog.

Under krigsåren grävde man efter stenkol här. Det fanns fullt av glömda gruvschakt och gruvhål i princip överallt. Billesholms äldre invånare kom ihåg tiden som Klondyketiden eller Smågrueepoken. Man bröt kolet där man hittade det, ibland kunde det ligga ytligt och andra gånger fick man gräva djupare. Många vann rikedom, andra fann sin undergång. Inte alla gruvor var lagliga och det såldes ofta kol på svarta marknaden.

Den egentliga storhetstiden för Billesholms kolgruvor var från sent artonhundratal till tidigt nittonhundratrettiotal. Då var det stora och djupa schakt med flera gruvgångar som drevs i

Bolagets regi, allt i laglig och någorlunda ordnad form. Det stora flertalet som bodde i Billesholm på den tiden fick sin inkomst från kolgruvorna. Gruvdriften var så omfattande att i stort sett hela samhället var genomborrat av ett underjordiskt nätverk av schakt och gruvgångar.

Nu var inga av gruvorna längre i drift men schakten, gruvhålen och groparna fanns kvar. Tysta, svarta, vattenfyllda hål som bar på sin historia. Ett gammalt bortglömt nätverk av gruvgångar under stora delar av Billesholm.

Marken därute var blåsvart av gammalt slagg, rester från kolbrytningen som blivit kvar och nu var en del av jordmånen. Den mörka skifferaktiga jorden var vass, flisig och fientlig, som om den protesterade mot att ligga exponerad. Det fanns kullar som egentligen var gamla slagghögar från kolbrytningen, där gamla schakt legat men nu var övervuxna av träd, buskar och undervegetation.

Här lekte barn, ungdomar ordnade cykel­ och mopedtävlingar, smygrökte, hånglade och drack sprit de stulit från sina föräldrar. Platser som en gång tillhört Bolaget och gruvorna levde fortfarande även om de nu tagits i besittning av andra människor i en annan tid.

Mopederna körde under järnvägsviadukten och in på gångstigen som löpte parallellt med järnvägen mot Västervångskolan. Den nya skolan stod färdigbyggd för två år sedan och elever mellan årskurs 7 och 9 från Billesholm och det närbelägna Ekeby gick där, men denna kväll var skolan tom.

Det var ett omdebatterat bygge och många protesterade och gjorde vad man kunde för att stoppa det, men kommunen menade att det behövdes en ny skola och nu stod den där den stod. Hembygdsföreningen tyckte att den låg för nära det gamla Albertsschaktet och att gamla minnen och elände skulle rivas upp igen om man byggde för nära den gamla gruvan. Gruvschaktet hade en våldsam historia och hos många Billesholmare av den äldre generationen låg minnet av händelsen fortfarande nära i

tiden. Vad som egentligen hände visste ingen säkert, det sägs att Hembygdsföreningens ordförande John Persson kände till det hela men att ingen kunde få honom att berätta.

Vad man visste säkert var att schaktet exploderat 1930 och byggnaderna brunnit ner. Ingen av de anställda som varit på plats när olyckan inträffade hade överlevt. Man försökte bygga upp gruvan på nytt men försöken att få i gång driften igen drabbades av så många olyckor och dödsfall att man lade ner gruvan för gott 1932. Det sades att platsen var hemsökt – kanske dröjde sig starka händelser kvar och lämnade spår efter sig. En del av Billesholms äldre sade att det gick längre tillbaka i tiden än så, att det fanns något ondskefullt vid Albertsschaktet och inte bara där utan vid flera av de gamla schakten. Något som länge vilat ostört tills gruvdriften rubbat balansen.

De parkerade sina mopeder och gick runt skolan, förbi de mörka klassrummen och fram till glasväggen. Bassängen lyste upp simhallen med ett blåaktigt sken som kastade spöklika skuggor ut i snövädret. Simhallen var sammanbyggd med skolan och hade en gigantisk glasvägg som löpte längs långsidan med poolen, vilket gjorde att man kunde se hela simhallen utifrån. Det såg fridfullt och behagligt ut därinne.

Med ett ryck fick en av killarna upp nödutgången som var placerad vid slutet på glasväggen, vid poolens djupaste del.

Plötsligt stod de vid den djupa kortändan. Vattnet låg nästan helt stilla och stördes bara av knappt märkbara krusningar. Det var högt till taket, säkert sju–åtta meter. Där tornade hopptornet upp sig mot det höga taket. Det verkade stort och hotfullt i mörkret. Inte alls så inbjudande och spännande som det annars var när simhallen höll öppet.

Det doftade tydligt av klor och vattnet kluckade rogivande.

Längre bort ljusnade poolen där det grundade upp vid mitten mot andra kortändan på bassängen.

Bakom den djupa änden av poolen låg skolans matsal. Den

var avskild med en glasvägg och man kunde bara ana stolar och bord i mörkret därinne.

Utanför tycktes det ha blivit ännu kallare och den tilltagande vinden kastade snöbyar hit och dit.

Killarna sjönk ner i plastfåtöljerna och tog varsin öl medan tjejerna klädde av sig på överkroppen och klättrade upp för hopptornet. Förskräckta tittade de ner från femmetersavsatsen, det var långt ner och bägge kände hur modet sjönk.

Nedanför hade de nu killarnas fulla uppmärksamhet, bara bröst övertrumfade öl hur lätt som helst och de mässade deras namn för att hålla blickarna på plats.

De sprang mot avgrunden hand i hand och avsatsen tog slut i samma stund som de hoppade rakt ut med hårt ihopknipna ögon. Skriken av panik tillsammans med uppsluppen glädje ekade i den tomma simhallen. Tyngdkraften sög i magen och drog dem till sig mot vattenytan, det gick fort och långsamt på samma gång och de hann tänka att det här gick riktigt jävla fel, innan allt blev svart.

Efter det enorma plasket var allt tyst och krusningarna på vattnet lade sig.

Tjejerna sjönk.

En av killarna kastade sig i vattnet och simmade så fort han kunde. Kläderna tyngde ner honom och det tog en evighet att nå fram.

Ett djupt andetag och han dök.

Där!

Håret svajade i vattnet och hon svävade långsamt fram och tillbaka nära botten på bassängen.

Den andra tjejen gled plötsligt fram bakom henne, de höll fortfarande varandra i händerna och svävade i tyngdlöst tillstånd. Det såg overkligt ut, som en dödsdans under vattnet i det blekblå ljuset.

Han fick tag i en arm och drog den till sig men det var för tungt, lungorna bultade och brände, han var tvungen att få luft.

Instinkten var stark och det kändes oerhört lockande att dra in vattnet i lungorna men så släppte tyngden och han steg mot ytan. Hans kamrater hade kommit till undsättning och tillsammans fick de upp tjejerna på det kalla stengolvet.

Paniken kom på nytt när de insåg att tjejerna inte andades, deras ansikten var likbleka.

Desperation, tafatta försök till livräddning. De skrek och gav varandra order och fick till slut i gång konstgjord andning men det var lönlöst.

Han skulle just ge nya inblåsningar när hon öppnade ögonen.

Blicken var hård och kall men hon andades fortfarande inte. Ögonen borrade sig rakt in i honom, ett svagt leende på hennes blå läppar kontrasterade mot den bleka hyn.

Hon tog ett stenhårt grepp runt hans handled samtidigt som hon reste sig upp i sittande ställning.

Hon vred huvudet långsamt mot honom. En iskall rädsla grep tag i honom och han blev paralyserad av skräck. Håret hade klistrat sig fast i blöta tovor över hennes bleka ansikte och hon log ett förvridet onaturligt leende som förvanskade henne till oigenkännlighet.

En hinna av ljus grågrön starr täckte ögonen. Han hörde upprörda diskussioner i bakgrunden från de andra men hans uppmärksamhet var bara riktad mot den skräckinjagande gestalten framför honom.

Hon öppnade munnen, som för att säga något och en vidrig stank slog emot honom. Greppet kring handleden hårdnade.

Hon kom långsamt närmare, var bara någon decimeter från ansiktet och han var oförmögen att röra sig, stel av fasa. Blågröna ådror avtecknade sig under hyn i hennes förvridna ansikte, huden stramade och spände.

Inget kändes längre verkligt, i hennes blick anade han något annat, hårt och omänskligt. Han hörde inte sitt eget vrål av dödsångest när mörkret lade sig.

Utanför tilltog snön och vinden i styrka.

Kapitel 1

Tragedi i Billesholm

Polisen har fortfarande ingen förklaring till helgens tragedi i Västervångskolans simhall där fem ungdomar så tragiskt och oförklarligt miste livet.

Det var på söndagsmorgonen som personal fann samtliga fem döda på simbassängens botten. Bassängen hade tömts på vatten på grund av underhållsarbete, vilket skulle återupptas på söndagsmorgonen och det var då man fann de döda.

Det är en gåta varför ungdomarna verkar ha hoppat från högsta avsatsen ner i en tom bassäng, hur kunde de undgå och se att simbassängen var tömd på vatten?

Polisen i Bjuv säger: ”De har brutit sig in i simhallen genom en nödutgång och vi har hittat tomma ölburkar och spritflaskor så alkohol är en tänkbar orsak.”

På frågan om alla rykten om att kropparna skulle haft fruktansvärda skador, det ryktas om lemlästningar, vill polisen inte lämna några kommentarer.

”Vi måste vänta på obduktionen innan vi kan fastslå dödsorsak, innan dess vill jag inte ge några kommentarer”, säger polisens utredare.

Samtliga anhöriga är informerade om det inträffade.

Stefans pappa lade ifrån sig Helsingborgs Dagblad och drack lite hett kaffe från favoritmuggen som var prydd med gröna ränder.

– Fruktansvärt det i simhallen, vet du vilka de var, Stefan?

– Jo, jag vet vilka dom är, eller var menar jag.

Stefan sörplade i sig sista mjölken i tallriken och kastade en blick mot väggklockan.

– Gå upp tio minuter tidigare så behöver du inte stressa, sa hans mamma som vanligt.

– Jag ska mamma, svarade Stefan lika ofta.

Ryktet hade spridit sig som en löpeld under söndagen och Stefan, Thomas, Jens och Malin hade kastat sig i väg på sina cyklar och mötts upp efter att Thomas ringt runt till alla och berättat vad han hört.

Hela simhallen och stora delar av Västervångskolan var avspärrad av polisen och det rådde full aktivitet både inne och utanför simhallen.

Vädret hade slagit om och plusgraderna tillsammans med solen tärde på snötäcket och gräset tittade redan fram här och var, vägarna och de asfaltsbelagda cykel­ och gångbanorna hade redan torkat upp i solen.

– Dom sa att alla är döda.

– Vilka är det som är döda?

– Tina, Lisa, Niklas, Peter och Kenta, sa Thomas.

I ett litet samhälle som Billesholm vet alla vilka alla är, trots att Kenta och Peter var två år äldre än dem.

– En av dom hade fått huvudet avkapat, fortsatte han.

– Wow!

Stefan försökte föreställa sig hur kroppen såg ut med huvudet borta. Slamsor av svartnat kött på den huvudlösa kroppen, huvudet bredvid med glasartad blick som stirrade ut i tomheten. Han ryste vid tanken. Tänk om Kentas vålnad skulle visa sig sena kvällar … ett huvudlöst spöke. En iskall hand kramade runt hjärtat.

– Vi vet inte om det är sant, sa Malin. Det går redan rykten.

– Jag vill se vad som händer där borta.

Jens sträckte på sig och försökte se bort mot simhallen.

– Vi försöker komma närmare.

De lämnade sina cyklar utanför klassrummen och gick runt mot simhallen. Den var omgärdad av ett staket och det var svårt att komma nära utan att polisen fick syn på dem.

Malin såg en chans när polisen var upptagen med att både svara på journalisternas frågor och mota bort nyfikna.

– Täck mig!

Polisen hade fortfarande ryggen bortvänd. Där på botten av den tömda poolen gick det omkring människor i skyddskläder.

Malin hade svårt att se vad de gjorde så hon gick närmare och lade ansiktet tätt inpå fönsterglaset. Hon såg hur en det låg folk på knä och undersökte något, att botten på bassängen var fläckig av blod och …

– Fy fan, hon ryggade tillbaka.

– Vad, utbrast Jens. Vad såg du?

– Hallå där, ni där. Här får ni inte vara. Försvinn omedelbart!

Polisen hade sett dem och gick nu i deras riktning med bestämda steg.

– Fort, stick! Vi ses vid cyklarna, sa Stefan.

De sprang åt varsitt håll och polisen som samtidigt måste hålla koll på övriga som samlats hade inte en chans att komma ifatt.

– Stanna, kom hit.

Men det var förgäves. Gänget hade redan hunnit en bra bit bort och rundat skolbyggnaden.

– Malin, vad såg du? Jens försökte hämta andan mellan orden.

Malin andades häftigt, hon lutade sig framåt och tog stöd med händerna mot knäna. När hon andades normalt igen mötte hon deras ivriga blickar.

– En arm, det var en arm som låg där. Den var helt vit och stumpen, eller vad det var, den var helt svart och köttig, liksom. Hon såg ner i marken.

De tittade storögt på henne. Det var knäpptyst förutom deras ansträngda andetag.

Jens bröt tystnaden.

– Vi håller tyst om detta, ingen säger något. Vi har sett något som polisen säkert inte vill ska komma ut och vi kanske hamnar i trubbel om någon får veta.

Han såg uppfodrande på samtliga.

De nickade och mumlade instämmande.

– Malin, är du okej?

Jens lade sin hand på hennes axel. Hon lade sin hand ovanpå hans.

– Jag är okej, men det var äckligt att se. Skitäckligt.

De andra skruvade ängsligt på sig. Stefan mötte Malins oroliga blick men hon vände sig bort.

– Nu får du skynda dig om du ska hinna i tid till skolan, Stefan.

Stefan slevade i sig det sista av mjölken och cornflaksen och skyndade ut. Hans pappa hade tagit upp tidningen igen och var djupt försjunken i sportsidorna.

– Hej då!

Stefan sprang ut och stängde dörren utan att vänta på svar.

Han hann precis sätta sig vid sin plats i klassrummet när ”Kranen” kom in. Tyskaläraren var en vänlig äldre man som fått sitt smeknamn på grund av den stora näsan som dominerade ansiktet.

– Den här lektionen får ni sitta ute i studiehallen och läsa stycket ni hade i läxa tyst för er själva. Vi vet alla vad som hände i simhallen i helgen så vi tar det lugnt i dag. Jag vet också att ni vill prata om det, men jag vill att ni respekterar reglerna i studiehallen så ni inte stör de andra som också sitter där.

Studiehallen var en stor rymlig sal placerad mitt inne i skolbyggnaden. Klassrummen låg runt om och hade en dörr som gav tillträde direkt ut till studiehallen. Därute hade lärarna mindre koll, och klasskompisarna kastade nöjda blickar över bänkarna.

Den enda regel som ingen lärare ruckade på var att man inte pratade högt eller störde andra, då åkte man snabbt ut och tillbaka till klassrummet.

Stefan, Jens och Malin – som alla gick i samma klass – satte sig tillsammans vid ett bord intill oasen, en samling växter som placerats i mitten av studiehallen. De slog upp sina tyskaböcker och började tysta läsa för sig själva. Kranen övervakade klassen men efter en stund lämnade han studiehallen och gick till lärarrummet.

– Är ni också här?

Thomas satte sig ner vid samma bord utan att vänta på svar. Han gick i parallellklassen och hade svensklektion.

– Vi får sitta i studiehallen hela dubbellektionen.

Thomas himlade med ögonen.

– Vi med. Alla lärare har samlats i lärarrummet, dom vill väl också prata om vad som hänt. Thomas slog sig ner bredvid Malin.

– Skönt, då får vi var ifred härinne.

Längre ner i studiehallen hände det något och elever hade redan samlats i en ring.

– Ge mig boken.

– Ta den då.

– Det är Micke, sa Thomas.

Sven försökte nå boken men Micke höll den högt utom räckhåll och såg roat på Svens försök att skutta och veva med armarna i luften. Ingen lärare syntes till och Sven dansade runt honom i sina försök att nå boken.

Micke som var både äldre och mycket större och starkare höll honom lätt på armlängds avstånd.

– Varför måste han alltid hacka på Sven, viskade Stefan sorgset.

Malin ställde sig upp för att kunna se vad som hände.

– Därför han är en mobbare, en jävla översittare. Han mår bra av att se honom plågas, sa Jens och tittade upp från sin bok.

Micke gick i nian och de flesta var rädda för honom, det var helt enkelt hälsosamt att hålla sig ur hans väg.

Micke höll upp boken och hade Sven precis utom räckhåll, men i sin desperation tog Sven sats och hoppade framåt och

råkade samtidigt peta Micke i ögat. Reaktionen var omedelbar och Micke slog med full kraft boken rakt i Svens ansikte. Det var en tjock inbunden bok med tysk grammatik och det smackade ljudligt när den träffade kinden på Sven som föll baklänges ner på golvet med blod rinnande ur näsan.

Jens knöt nävarna utan att själv tänka på det, han hade börjat få nog av Micke. Hur många gånger hade han inte fått vika undan för att han varit rädd för att få stryk? Det fick vara nog nu, om ingen ingrep kanske det var Sven som hittades död härnäst.

Micke höll kvar knät och pressade Sven mot golvet samtidigt som han slog honom i ansiktet med öppen hand, hårda örfilar. Han slog gång på gång, upphetsad av sin egen ilska och av Svens försvarslöshet.

– Fan, han kan ju inte andas, sa Thomas tyst.

Ilskan bubblade upp inom Jens, alla gånger han fegat ur tillsammans med vreden han kände skapade en kraft som inte gick att stoppa och han rusade framåt.

Tacklingen skickade Micke rakt in i blomkrukan som sprack mot hans skalle. Blod rann ner för pannan och han hade slagit upp ett rejält jack.

– Va fan?

Micke reste sig på ostadiga ben, tog sig för pannan och noterade blodet.

Hans instinktiva tanke var att ge igen direkt men han hindrade sig när han såg Jens blick. Den var trotsig och vittnade om en beslutsamhet som fick honom att tveka.

– Vad händer här? Vaktmästarens myndiga röst bröt stämningen. Han synade Micke och Jens.

– Jens. Vad har hänt?

Jens sneglade åt Svens håll och det räckte för att vaktmästaren skulle förstå.

Vaktmästaren var en lång, senig och muskulöst byggd man i fyrtioårsåldern. Han utstrålade en naturlig pondus och var mycket omtyckt bland både elever och lärare.

– Du följer med mig Micke, du ska förklara för rektorn exakt vad som hänt. Vi kommer att dubbelkolla det du säger med alla andras uppgifter.

Micke blängde på Jens med en blick vars innebörd inte gick att misstolka, men Jens stirrade tillbaka utan att vika undan.

– Jens, du går till ditt klassrum. Jag ser till att din klassföreståndare kommer dit.

Jens nickade och gick i väg utan ett ord.

– Ni två hjälper Sven till skolsköterskan, han behöver plåstras om. Ni andra återgår till vad ni höll på med.

Därmed var ordningen återställd.

Micke slängde sin cykel på uppfarten utanför huset där han bodde. På tomten stod det gamla rostiga bilar tillsammans med gamla kylskåp, brädor och metallskrot. Det var årtionden av skrot och skräp som samlats på Larssons tomt.

Ingen brydde sig längre om tomten som i det närmsta kunde beskrivas som en sanitär olägenhet. Alla hade för länge sedan gett upp kampen med att få familjen Larsson att röja upp. Komma med klagomål hade visat sig vara dåligt för hälsan då familjen Larsson inte gjorde minsta skillnad på vem de klådde upp. Den som vågade sätta sig upp mot dem hade konsekvenser att vänta. Det var bäst att vända bort blicken, bättre att hålla sig undan och deras hus låg ändå en bit bort från annan bebyggelse.

Micke fick en klump i magen och ville helst inte gå innanför dörren. Han hade ett tydligt jack i pannan och visste att hans far, och framför allt hans bror, skulle kräva en förklaring om vad som hänt.

Helst hade han velat glömma allt men jacket i pannan gjorde det omöjligt. Han måste han komma på en bra förklaring annars väntade värre saker än ett litet sår.

Han stängde dörren bakom sig och gick in i köket som låg direkt i anslutning till farstuingången. Johnny satt och åt och kastade en ointresserad blick på honom. Micke skyndade förbi

mot trappan upp mot andra våningen där hans rum och räddningen fanns.

– Kom och sätt dig Micke, sa Johnny utan att lyfta blicken från maten han skyfflade in i munnen.

Micke kände hur klumpen i magen blev till is.

– Jag är inte hungrig, jag …

– Sätt dig, sa jag.

Johnny lyfte blicken och stirrade rakt i Mickes ögon samtidigt som han drog ut stolen bredvid sig. Budskapet var tydligt och Micke satte sig.

– Vad är det där i pannan?

– Vadå?

Smällen kom omedelbart, det var bara ett slag med öppen hand men det ringde i Mickes öra och han kände hur det hettade i kinden.

– Pannan Micke, vad har hänt? Försök inte spela dum utan berätta nu, eller vill du kanske ha en lusing till?

– Alltså, du vet den där idioten Sven, va? Jag skulle precis ge honom en fet smäll men då kom den där jäveln Jens. Du vet han från Sonnadammsgatan.

Johnny fortsatte sleva in mat i munnen utan att se på honom.

– Han tacklade mig och jag såg det inte för jag höll på med

Sven alltså, jag flög rätt in en nån jävla blomkruka och slog upp pannan och …

– Jaja, men du stod väl på dig, va?

Johnny lade ner sin gaffel.

– Alltså …

– Eller hur? Johnny spände blicken i Micke som kände hur modet sjönk.

– Jag skulle precis dra till honom men du vet vaktmästaren, han kom och avbröt det hela så jag hann aldrig …

Johnny reste sig så hastigt att stolen flög in i väggen bakom honom och tog tag i Mickes nacke och drog honom till sig.

– Jag skiter i om självaste kungen avbryter dig, du slår tillbaks

och slår hårt. Du är för fan en Larsson, fattar du att om man är en Larsson så ger man sig aldrig, oavsett vad.

Micke kände hur matrester stänkte i ansiktet på honom.

– Nu vill jag veta vad du tänker göra åt saken, var det Jens sa du? Från Sonnadammsgatan?

Johnny släppte taget om honom.

– Ja det var han och …

– Tyst nu. Det är dom där danskjävlarna, eller hur?

Han skulle just svara när Johnny höll upp handen.

– Nu tar vi tag i detta. Den där jävla dansken måste lära sig en läxa. Om farsan frågar om ditt jack i pannan så säger du att vi två hade ett litet gräl. Inget allvarligt, farsan bryr sig inte om vi slåss med varandra men säg för fan inget om vad som hänt för då kommer du få mer skit än du någonsin fått. Fattar du?

Micke nickade medan han följde Johnnys trummande fingrar mot bordsskivan.

Johnny lade armen om Mickes hals och höll fast honom men nu på ett mer broderligt sätt och klappade honom omilt på huvudet.

– Bra, den jäveln ska inte komma undan.

Micke kände sig lättad, det gick bättre än han hade förväntat sig. Inte ens en käftsmäll, bara en lusing som inte ens var speciellt hård.

– Ja jävlar nu tar vi han. Vad ska vi göra, Johnny?

– Inte vi. Du ska märka den jäveln ordentligt. Vänta tills rätt tillfälle dyker upp och det kan ta dagar, veckor eller kanske månader. Det viktiga är att han tror att du glömt det hela och att han känner sig säker.

Johnny flinade mot Micke.

Micke nickade övertygat och log snett. Han skulle allt visa brorsan och farsan och framför allt Jens vem som bestämde. Nu har du med Larssons att göra, din lilla danskjävel.

BILLESHOLM ÅR 1979. Stefan, Thomas, Malin

och Jens är bästa kompisar och bestämmer sig en dag för att bryta sig in i byns nedlagda gruvschakt. Det börjar som en spännande lek, men längre ner väntar något fasansfullt.

Efter det blir ingenting sig likt, vare sig i samhället eller i gänget. Mörka krafter har kommit till liv, krafter som slumrat i fyrtio års tid. Hemligheter ligger dolda i gruvans mörker och platsen visar sig vara hemsökt både av vålnader och av mördrömslika historier.

I Kolgruvan kastas läsaren mellan då och nu, liv och död, in i en mörk värld bland övergivna gruvor och bortglömda människoöden. Romanen är inspirerad av riktiga platser och den mystik som omger dem.

www.vistoforlag.se