Han kände det som om alla minnen från livet i stugan hade, likt byggnaden, gått upp i rök. Tanken slog honom. Var det samma sak med hans hastiga flytt till Stockholm? Håller jag på att bränna alla mina broar, ingen reträtt. Var befinner jag mig då?
Lars Alm
Frälsaren från norr
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Lars Alm
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-823-1
”Jag ska lära dig att lyda!” skrek mannen med fradga stänkande ur sin mun och slet den intet ont anande kvinnan ur sängen. Han utdelade ett kraftigt slag mot hennes mage som fick henne hopvikt att stappla bakåt mot sovrumsväggen. Vansinnet lyste ur mannens ögon när han med ett fast grepp tog tag i hennes hår och utdelade ett slag som träffade rakt över näsan. Kvinnan föll ihop på golvet och vid sparken som därefter följde drog hon ihop sig i fosterställning. Inte ett ljud kom över hennes läppar och i sitt omtöcknade tillstånd uppfattade hon heller inte allt ovett han fortsatte att vräka ur sig. Efter en stund tystnade han och hon hörde hur han hulkande böjde sig ned över henne.
”Förlåt mig. Jag menade inte att slå dig, det blev bara så tokigt. Jag fattar inte. Visst förlåter du mig. Jag ska hjälpa dig upp i sängen … men, du blöder ju?” Spritdoften som slog emot henne var svår att värja sig emot. Hon försökte fruktlöst vrida undan ansiktet som han höll i ett stadigt grepp mellan sina händer.
Hon kände hur han klumpigt lyfte hennes överkropp så att hon med ryggen mot väggen blev sittande med benen utsträckta framför sig.
”Jag kommer strax tillbaka, ska bara hämta något att tvätta ditt ansikte med”, sa han och reste sig vingligt. När han lämnat sovrummet hade den livrädda kvinnan bara en tanke i huvudet och det var att fly. Fly så fort som möjligt. Omtöcknad reste hon sig och endast iklädd nattlinne lämnade hon barfota villan genom utgången till verandan.
Flämtande av ansträngning småsprang hon mot ett skogsparti.
Det lyste i fönstren i de fåtal hus hon passerade längs sin väg och tanken slog henne att söka hjälp, men lika fort avfärdade hon den. I en nedförsbacke avvek hon från vägen och sprang upp mot den skyddande skogen, där dold av träd stannade hon upp för att hämta andan. Fotsulorna smärtade och det gjorde ont i mage och ansikte. Med bakåtlutat huvud knep hon hårt om näsroten för att stoppa blodet från näsan. Men, trots hennes försök fortsatte blodet att droppa ned på nattlinnet som alltmer färgades rött. Till sist gav hon upp sina ansträngningar och tryckte upp en bit mossa i näsborren.
Strålkastarljuset från en bil lyste upp backkrönet och med sinnet på helspänn såg kvinnan hur den sakta körde ned längs backen för att till sist bromsa in vid vägrenen. Trots mörkret såg hon att det var mannens bil. Hon stod stilla, tordes inte röra sig och iakttog honom när han gick ur bilen och spanade runt i omgivningen. Smygande drog hon sig längre in i skogen, bort från vägen. På håll kunde hon höra sitt namn ropas: ”Margareta! Margareta!”
Medtagen av misshandeln stannade kvinnan upp vid uppfarten till ett skogskapell. Med ryggen mot en grindstolpe böjde hon sig i ett försök att döva den brännande smärtan i magtrakten. Hon andades häftigt och såg sig hjälplöst omkring för att se om någon hade uppmärksammat henne, men i den sena timmen fanns inte en själ inom synhåll. Grimaserande rätade hon på ryggen men orkade inte hålla sig stående och med ryggen mot den skrovliga grindstolpen hasade hon långsamt ned på marken. Med blodigt nattlinne, rivet av trädgrenar och fotsulor som brände blev hon sittande med böjt huvud och armarna slappt hängande utmed sidorna. Hon slöt ögonen och försökte bringa ordning i sina tankar. Hon hade flytt. Flytt från mannen som slog.
I porten till den svagt upplysta trappuppgången mötte Johan kvinnan.
Hennes ansikte var täckt av ett plexivisir, vilket han av den otympliga konstruktionen förstod var tillverkad av egen hand. Över mun och näsa bar hon ett munskydd.
Under andra omständigheter skulle han ha tyckt att det var en udda utstyrsel, men i dessa pandemitider var det inte uppseendeväckande. Kanske lite i mesta laget, men samtidigt, hon kanske är extra försiktig på grund av någon kroppslig åkomma hon bär på, tänkte han och synade kvinnan noggrant. Bortsett från virusskydden såg han framför sig en kortväxt person klädd i ljusblå klänning som gick en bit över knäna, bara ben med fötterna instuckna i grå tofflor. Barhuvad och med kortklippt ljust hår granskade hennes pigga ögon honom nyfiket.
”Hej, och välkommen till Gamla stan och vindsvåningen en bit upp i huset. Det är väl du som är Johan Hansson?” sa hon och utan att invänta hans bekräftande vände hon sig om och försvann uppför trapporna. Med ryggsäck på ryggen och bärande sin tunga resväska följde Johan efter. Hon var kvick i rörelserna och han kunde inte hålla hennes tempo. Trapporna ville heller aldrig ta slut och på varje avsats var han tvungen att ställa ned resväskan och pusta ut. Att det skulle vara så många trappsteg upp till den vindsvåning han hade fått hyra tänkte han aldrig på när hyreskontraktet skrevs. Men nu i den varma aprildagen, svettig och trött efter bilresan från hemstaden förbannade Johan
sig själv för att inte ha försökt få tag på ett mer marknära boende, eller i ett hus med hiss.
”Kommer du!” hörde han hennes uppmanande rop från någon trappavsats högre upp. Han svor tyst för sig själv, inte på grund av att hon jäktade på honom, nej mer för att han inte hade tagit allt i beaktande när han bestämde sig för att hyra vindsvåningen. Kämpande med sin tunga resväska fanns nu bara en tanke i honom och det var att ta sig upp till lägenheten.
”Så här ser det ut”, sa kvinnan som hade öppnat lägenhetsdörren och uppmanande vinkade in honom i hallen. Efter de sjuttioåtta ojämna trappstegen kändes det skönt för Johan att ställa ifrån sig ryggsäck och resväska. Han tog av sig skorna men behöll jackan på och steg in i det han förstod var vardagsrummet.
”Aj som satan!” Orden föll impulsivt efter att han slagit huvudet i en takbjälke.
”Som du ser är det lågt i tak och det är lätt att slå huvudet i någon bjälke i snedtaket. Gjorde det mycket ont?” Hon såg på honom med deltagande min medan han gned sig på hjässan.
”Nej vars. Inte så farligt. Det går över.”
”Får jag bjuda på en kopp kaffe? Pulverkaffe kanske jag ska säga … eller du kanske hellre vill ha te? Tyvärr så har jag bara påste. Jag bör ha kvar något av kaffet i skafferiet, tepåsar har jag, det tror jag i alla fall”, sa hon och utan att invänta hans svar kilade hon kvickt ut ur rummet.
Det var första gången de träffades och under den halvtimme som förflutit föreföll hon Johan excentrisk, i alla fall något virrig i sitt beteende. Anna Karlsson som kvinnan hette hade erbjudit honom att ställa bilen på Skeppsbrons parkering. Även om hon inte längre hade någon bil så hade hon behållit parkeringsplatsen. Märkligt hade han tänkt, den kostade henne i alla fall sjuttiofem kronor dygnet, till ingen nytta.
Nåväl, just nu var han för trött för att ägna någon tanke åt hennes beteende eller dyra parkeringsavgift. Vid sin ankomst hade han parkerat där, men att han skulle överta kostnaden
fortsättningsvis var inte tänkbart och hans son, Erik hade lovat honom att parkera bilen vid sin villa i Neglinge i Saltsjöbaden.
Han kunde inte undgå att gäspa. Det hade varit en ansträngande dag. Den långa bilkörningen från Kiruna hade gått förhållandevis bra. Han hade startat i arla morgonstund och kört nonstop med raster endast för tankning, fika och toalettbesök. Det hade flutit på ända tills han närmade sig Stockholm där trafiken hade tätnat. Påfrestningarna att orientera sig till parkeringsgaraget i myllret av bilar, cyklar och ljussignaler hade gjort honom nervös och han hade vid ankomsten till garaget varit blöt av svett. Att sedan släpa den tunga resväskan till huset på Södra Bankogränd hade också varit en pärs.
”Är du trött?” frågade Anna som åter kommit in i rummet och räckte en mugg till honom.
”Det får bli nescafé. Jag hade inga tepåsar, tyvärr.” Johan tog emot den till hälften fyllda muggen och smuttade försiktigt på det heta kaffet. Magen kurrade vilket påminde honom om att den senaste bit mat han hade fått i sig var för snart åtta timmar sedan, vilket i och för sig inte varit mycket till måltid. En grillad korv med mos och bostongurka på en bensinmack längs vägen.
”Du är väl nyfiken på lägenheten? Följ med mig så ska jag visa dig runt.” Hon tog av sig visir och munskydd och slängde dem i rumssoffan. Johan ställde ifrån sig den halvt urdruckna muggen och följde efter henne in i köket.
”Köket är finast och jag är säker på att du kommer att gilla det bäst. Det är lägenhetens hjärta. Här ryms gott och väl tio personer att sitta och äta.” Hennes röst hade fått en klarare klang när skyddsutrustningen avlägsnats.
”Golvet är från sjuttonhundratalet”, sa Anna och öppnade därefter en dörr från köket mot ett intilliggande rum. Hon vinkade honom till sig.
”Kom! Det här är sovrummet. Det ligger som du ser strax intill. Golvet är detsamma som i köket och det sluttar något ned mot väggen.” Johan lät blicken svepa över rummet som skulle bli
hans sovplats, för hur länge visste han inte det fick omständigheterna utvisa. Ett tvåluftsfönster var placerat på kortsidan och av vad han kunde se var det utåtgående med ett par säkerhetskedjor monterade på insidan. En hyfsat stor säng var placerad med huvudänden mot fönstret. Möbleringen i övrigt bestod av ett nattygsbord med bordslampa och på en av de vitmålade väggarna såg han fyra akvareller med stadsbildsmotiv.
”Vad fint”, sa han och var inte säker på att hon förstod att han syftade på sovrummet och inte på det sluttande golvet.
”Sängen kan bara placeras med huvudändan mot fönstret. På alla andra ställen glider man ur den eller in mot väggen på grund av golvets lutning, men jag tror du kommer att gilla att ligga med huvudändan mot fönstret, finns heller inga andra alternativ om du vill sova bekvämt.” Hon såg med forskande blick på honom. Johan rynkade pannan, vilket han hade för vana att göra när han inte riktigt hängde med i ett resonemang. Han skrattade till och sa: ”Det är okej! Det är bra som det är. Hursomhelst, stor säng, minst etthundrafyrtio. Den ser bekväm ut så här kommer jag att sova gott.”
”Bra. Du har heller ingen insyn för närmaste granne är Sveriges äldsta riksbank – Bankohuset – och där är det bara kontor idag. Vi går tillbaka in i vardagsrummet.” Åter på plats i rummet med de förrädiska takbjälkarna ville han bara få sätta sig en stund för att vila. Han kände hur svetten kröp ned längs ryggraden. Han krängde av sig jackan och hoppades att inga svettfläckar skulle synas på skjortan. I motsats till honom såg Anna fräsch ut och hur pigg som helst, trots att hon halvsprungit upp för de sjuttioåtta trappstegen. Johan torkade sig med handflatan i pannan och gned bort svett från ögonen, stapplade till och tog stöd mot en stolkarm.
”Sätt dig i fåtöljen den är bekvämare. Jag ska hämta något som du kan torka dig med”, sa hon och försvann åter ut i hallen.
Johan sjönk djupt ned i en av de två plyschklädda fåtöljerna som var placerade på varsin sida om rumsbordet. Vardagsrummet
var stort med ett litet vindskupefönster. Trots det lilla fönstret var rummet förvånansvärt ljust. Fint var det. Smakfullt inrett där snedtaket och de synliga mörka takbjälkarna gav ett rustikt intryck. Jag får se upp med taket, insåg han och med handen kände han på hjässan för att försäkra sig om att det inte blivit någon bula.
”Här har du papper att torka dig med.”
Johan ryckte till. Hon rör sig som en katt, tänkte han.
Anna satte sig i soffan och tog upp ett litet anteckningsblock ur klänningsfickan. Hon bläddrade fram några sidor tills hon hittade det hon sökt och sa: ”Sänglinne ligger i byrålådan i sovrummet. Allt som du behöver för matlagning ligger i köksskåpen. Kylen har jag tömt, men i skafferiet har jag lämnat lite nescafé, ungefär halva burken.” Hon rev loss en sida och överräckte den till honom. ”Här är mitt mobilnummer och den adress jag ska bo på och plusgirokontot du ska använda för att betala månadshyran.”
Johan synade informationen hon givit honom och såg att hyresbeloppet stämde överens med det som var överenskommet mellan dem.
”Du betalar i förskott, första vardagen i varje ny månad”, fortsatte Anna och stoppade tillbaka anteckningsblocket i klänningsfickan.
”De här dagarna då? Det är ju två dagar kvar av april?” frågade Johan.
”De bjuder jag på. Vi börjar med hyran från och med första maj”, svarade hon och tog samtidigt ur sin andra klänningsficka upp en liten nyckelring med nycklar.
”Det här är lägenhetsnyckel som även går till porten där nere och den här nyckeln går till tvättstugan.” Hon räckte över nyckelringen till Johan och reste sig ur soffan. ”Kom!” uppmanade hon och gick mot köket. Trött reste han sig ur den mjuka fåtöljen och följde henne. Anna hade ställt sig vid köksfönstret och vinkade honom till sig.
”Du måste gå över Järntorget till tvättstugan. Den ligger i
det där huset, i ett källarvalv”, hon pekade på ett av husen på motsatta sidan av torget.
”Men om du inte är räddhågsen av dig så kan du gå genom hemliga gamla gångar under husen för att ta dig dit. Men irra inte bort dig. Det finns många hemliga gångar under Gamla stan och man vet aldrig var man hamnar om man tar fel gång, kanske hos Carl Gustaf i Kungliga slottet. Själv använder jag aldrig gången till tvättstugan. Det känns kusligt att gå där och i tvättstugan låter det alltid, fast ingen tvättmaskin är i gång. Du är aldrig ensam … i alla fall känns det så, även om man är den enda personen där.”
”Det där gula stenhuset?” frågade Johan och pekade mot huset på andra sidan torget.
”Javisst. Dörren är till höger på hörnet”, svarade hon. De stod tysta ett tag och kikade ut mot Järntorget genom köksfönstret. Det hon hade berättat om tvättstugan kändes märkligt. Spökar det, tänkte han och satte sig vid det stora köksbordet.
”Det är en sak till som jag bör nämna. Om du hör någon som tassar runt i mjuka filttofflor på nätterna är det bara farbror
Rosberg. Han dog för flera år sedan. Han föddes här, dog här, levde alla sina åttiofyra år här. Jag har själv vid några tillfällen blivit varse honom, i alla fall har det känts som om hans ande funnits i vardagsrummet … men det kan ju ha varit ren inbillning för jag tror inte på andar och varelser från den osynliga världen”, sa hon och såg åter forskande på honom.
Johan skrattade nervöst till. Visste inte riktigt vad han skulle tro. Skojar hon med mig eller försöker hon på allvar få mig att tro att det spökar i huset? tänkte han.
Det började skymma, denna hans första kväll i Gamla stan. Köket föll alltmer i dunkel och konturerna av Anna blev alltmer diffusa. Tröttheten hade nu tagit ett fast grepp om honom. Han ville inte lyssna till fler spökhistorier, han ville krypa ned i en säng och sova och utan att kunna hjälpa det slöts hans ögonlock alltmer.
”Din närmaste granne är en äldre kvinna, Maj Holmberg. Hon bor i lägenheten mitt emot. En kattälskare av stora mått, hon har haft ett tjugotal katter. Nu har hon ingen och jag tror att hon saknar det. Hon kan vara ganska nyfiken och påträngande, men snäll. Hon har bott länge i huset, betydligt längre än vad jag har gjort. Behöver du hjälp med något, vad det än månne vara, kan du alltid fråga henne. Hon vet vart man ska vända sig.” Anna tystnade och verkade fundera på om det var något hon glömt. I sin halvslummer hade Johan knappt uppfattat något av vad hon berättat om grannen.
”Ja, ja. Då säger vi väl det. Så får det bli”, sa hon och gick ut i hallen. Efter en stund återkom hon iklädd en halvlång kappa som var knäppt ända upp i halsen och med en lång tjock halsduk löst virat ett par varv runt kappkragen gick hon fram till honom och sträckte fram sin hand. Johan rycktes upp ur sin halvslummer och reste sig ur fåtöljen.
”Nu lämnar jag dig och lägenheten. Jag är övertygad om att du kommer att trivas. Och Johan. Om du stöter på problem med lägenheten så tveka inte att ringa mig. I vilket fall så slår jag dig en signal mot slutet av nästa vecka. Jag är ju nyfiken på att höra hur du har kommit i gång med boendet.” De skakade hand alltmedan Johan nickande tackade för hennes visning och bekräftade att han visst skulle höra av sig.
Johan hörde ytterdörren slå igen och åter blev det tyst sånär som på enstaka rop och skratt från några förbipasserande på Österlånggatan. Han ställde sig i köksfönstret igen och trots det tilltagande mörkret såg han Anna snedda över Järntorget och ta av längs Västerlånggatan.
Köksklockan på väggen närmade sig nio. Tillbaka i vardagsrummet tog han fram mobilen ur jackfickan. Han hade ställt den på tyst läge och såg att sonen Erik hade försökt ringa honom, vilket han inte hade uppmärksammat och slog på ljudet igen. Ingen annan. Inte Eva?
Johan gick runt i lägenheten och tände alla taklampor. Han kände på ytterdörren att den var låst och kikade för säkerhets skull ut genom titthålet i dörren. Kanske han skulle skymta gubben i filttofflorna. Svammel, sa han halvhögt till sig själv och återvände till vardagsrummet. Efter en snabb överläggning huruvida han skulle handla matvaror till lägenheten eller söka upp ett matställe eller packa upp ryggsäck och resväska. Det var inte långt till Coops lilla matbutik vid Järntorget och inte heller till matställen, det myllrade praktiskt taget av dem längs Västerlånggatan. Men, Johan var för trött, han iddes inte helt enkelt.
Det tog sin dryga timme innan allt var uppackat och undanstoppat i garderob och byrålådor. I badrummet såg Johan att badkaret var av den mindre typen. Det blir att sitta med knäna något uppdragna för att få plats, sa han tyst till sig själv och öppnade varmvattenkranen. Kände efter allteftersom vattnet rann, men varmt blev det inte, på sin höjd halvljummet. Nåväl, det är härdande, tänkte han och hörde i detsamma ringsignalen från mobilen som han hade lämnat på bordet i vardagsrummet.
Han skyndade sig dit och såg att det var ett 070-nummer, okänt för honom. Han tvekade, men svarade till sist.
”Johan. Ursäkta att jag stör dig”, sa personen i andra änden.
Rösten lät inte helt obekant och Johan försökte febrilt placera den.
”Känner du inte igen mig? Peter Holm … klarnar det?” sa hans arbetskollega från gångna tider. Hur har jag kunnat glömma den rösten, tänkte Johan. Måste bero på förträngning.
”Hej Peter, det var länge sedan sist”, svarade han varefter Peter i vardagliga ordalag pratade på om väder och vind och frågade honom om hans nya boende och om han hade funnit sig väl till rätta i Gamla stan.
Pladder, pladder, tyckte Johan som hade siktet inställt på att snabbt avsluta samtalet och få krypa till kojs.
”Jodå. Lägenheten är fin och ligger centralt, jag kunde inte hitta något bättre.”
”Vad bra. Jag ville bara kolla om allt är okej och är det något du behöver hjälp med så tveka inte att hojta till … och du! Vi ska jobba ihop, det blir väl kul”, sa Peter överdrivet glättigt. Så värst kul tyckte nu Johan inte att det skulle bli, men av artighet höll han med.
Efter samtalet blev han fundersam på varför Peter ringt. Var de oroliga på kontoret? Oroliga för att han inte skulle dyka upp på torsdag? Varför inte vänta tills dess med att fråga honom? Och att just Peter, som han inte träffat på år och dag, hade ringt? Det fanns andra personer på Stockholmskontoret som Johan hade haft betydligt tätare kontakt med och som han hade större förtroende för än just Peter. Peter var förknippad med många tråkiga upplevelser i det förflutna. Tråkiga i bemärkelsen att han ofta for med skvaller och rena osanningar. När han och Peter hade börjat att umgås som arbetskollegor hade Johan levt nykter i ett par år. Peter hade själv problem med spriten och Johan drog sig till minnes hur han i sin nynykterhet försökte få honom att följa med på AA-möten. Möten som Peter avvisade som ren rappakalja. Johan lät sig inte nedslås så lätt. Han hade varit naiv och uppfylld av att hjälpa människor med alkoholproblem. Han hade berättat för Peter om sin levnadshistoria och resan som han själv hade gjort från alkoholism till nykterhet, vilket inte hade varit någon vacker resa, men nödvändig och han hade gjort det utan att försköna eller lägga till. Peter hade sugit i sig allt och först senare blev Johan medveten om hur Peter, bakom hans rygg för alla och envar återberättade det Johan i förtroende hade berättat för honom. Peter hade under den tid de umgicks som arbetskollegor aldrig slutat sitt drickande och hur han levde idag, var obekant för Johan. Men att arbeta tillsammans med honom ser jag verkligen inte fram emot, sa han tyst till sig själv.
Efter Johans första natt i vindsvåningen dök minnesfragment upp från de otaliga gånger han vaknat i sin säng och känt sig vilsen, förlorat orienteringen över var han befann sig och sedan lättat tagit in det välbekanta sovrummet i hemmet. Men här, i ett för honom obekant rum, liggande i en säng på ett golv som sluttade och i en omgivning av sovrumsmöbler som han bara flyktigt under gårdagskvällen hunnit bekanta sig med, kom känslan av vilsenhet över honom.
Allt kändes främmande och overkligt när han vandrade runt i lägenheten. De gamla möblerna, kanske från början av nittonhundratalet, kanske yngre, kanske äldre, tavlorna på väggarna med svårbegripliga motiv och som framstod som oavslutade på något sätt. Johan var ingen konstkännare och heller ingen kännare av inredning. Inom honom gnagde tanken att han var helt felplacerad i denna miljö.
En knackning på ytterdörren, försynt och knappt hörbar men Johan uppfattade den likväl. Vem i hela friden kan det vara? tänkte han och överlade med sig själv om han skulle öppna eller inte. Knackningen upprepades, nu mer bestämt och kraftfullt. Det avgjorde saken och med några hastiga steg var Johan framme vid ytterdörren. Han kikade ut genom titthålet men såg inget, där var det svart och han förstod att personen på andra sidan blockerade hans synfält. Tveksamt, och ända tills säkerhetskedjan tog emot, öppnade han dörren och hann i dörrspringan se ryggtavlan på en person som snabbt försvann nedför trappen.
Febrilt fumlade han med säkerhetskedjan innan den till sist lossnade, men något tog emot när han tryckte på dörren för att få upp den. Johan tog i hårdare och dörren gled slutligen upp med ett skrapande ljud.
En papplåda, sa han tyst för sig själv efter att han klivit över tröskeln och såg vad som fanns på den andra sidan av dörren. Ett svagt jamande och han hajade till.
Lägenhetsdörren mittemot öppnades och en kvinna i morgonrock visade sig. Handfallen och i bara kortkalsonger blev Johan stående vid papplådan.
”Det var ett himla rännande i trappen”, sa kvinnan ogillande och med en blick på hans, så när som på kortkalsongerna, nakna lekamen drog hon sig åter in i sin lägenhet. När hon stängt dörren om sig lyfte Johan upp papplådan och drog sig kvickt in i lägenheten.
Jamandet inifrån papplådan tilltog och han rev nervöst loss den silvertape som förseglade locket. Nätt och jämnt hade han öppnat flikarna innan en svart katt bokstavligen flög ut ur papplådan och i långa språng försvann in mot vardagsrummet.
Omtumlad av den overkliga situationen blev Johan stående utan att riktigt förstå vad som hade hänt. En katt? Varför hade någon placerat en katt vid hans dörr? Var den egentligen till min hyresvärd, tänkte han, för inga andra än hyresvärden, Anna och blivande kollegan, Peter lär väl veta att det är jag som bor i lägenheten? Johan insåg att han måste ringa Anna, men först skulle han bli tvungen att åter förpassa katten till papplådan.
Johan förbannade sig själv för att ha släppt ut katten och gick in i rummet för att leta rätt på den. Hans erfarenhet av katter var ytterst begränsad. Någon gång i hans barndom hade familjen haft en katt som var oberäknelig när det kom till umgänget med barn. Den kunde utan anledning plötsligt göra utfall och klösa en unge. Efter att den skrämt slag på grannens tvååriga dotter så dränkte fadern den. Efter den episoden hade hans mor alltid
hävdat att katter var oberäkneliga, falska och riktiga vilddjur.
Själv hade Johan inga egentliga minnen av den, men han hade kommit att präglas av föräldrarnas inställning.
Nu gällde det att hitta katten och förpassa den till papplådan vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter ett flertal misslyckade försök där han jagat den runt i lägenheten ändrade han taktik och försökte med sin allra mildaste röst att locka den till sig, men åter utan resultat. Johan sjönk trött och uppgivet ned i rumsfåtöljen. Katten i sin tur hade satt sig på golvet och avvaktade vad som skulle hända härnäst. När den efter en stund förstod att Johan gett upp tog den ett vigt skutt upp i rumssoffan en bit ifrån honom. Där satte den sig och slickade sina tassar. Så blev de båda sittande en lång stund, alltmedan den putsade sin päls, till synes helt obekymrad om Johans existens.
Han reste sig till sist ur fåtöljen och såg i ögonvrån hur den genast blev vaksam.
”Bry dig inte om mig. Sitt du kvar, jag ska bara klä mig. Men, din tid här är snart över. Det ska du ha klart för dig … kattskrälle”, sa han och gick in i sovrummet.
Väl klädd ringde Johan till hyresvärden Anna och berättade om katten och frågade om det möjligtvis var hon som egentligen skulle ha den. Hon förnekade all kännedom om djuret. Den hade hon inget att göra med.
”Du får inte ha husdjur i lägenheten, det ingår inte i vårt avtal. Katten får du göra dig av med, hur du gör det lägger jag mig inte i, det finns ju katthem. Prova med ett sådant”, sa hon och de avslutade samtalet.
Vad gör jag? tänkte Johan. Bilen måste ut ur det dyra parkeringsgaraget och hem till Erik idag. Katten kan jag inte ta med mig, får heller inte tag i den, kan jag lämna katten ensam? River den ner hela lägenheten? Skiter och pissar den i soffan? Vad fan gör jag?
Hopplösheten i den situation han hade blivit ställd inför kändes med ens oöverkomlig. Johan fick ingen ordning på
tankarna. Under den tid Eva och han var gifta var det alltid hon som redde ut problematiska situationer. Hon hittade alltid lösningar i situationer där han famlade i blindo. Men det var då det. Efter att de hade tagit beslutet att skilja sig, ett beslut där han hade varit mest drivande, upphörde hennes stöd. Det bar honom emot att ringa henne och be om råd. För henne skulle det säkert låta som ett stort skämt, något hon säkert skulle skratta åt.
Försjunken i tankar som inte mynnade ut i något vettigt hörde han ett jamande från rummet. Tyst smög Johan sig ut från sovrummet genom köket och skulle just till att kika fram genom vardagsrumsöppningen när han kände något som vidrörde hans ben. Ett kurrande läte från katten medan den med svansen i vädret fortsatte att sno runt och gnida sin kropp mot hans ben.
Nu, om någon gång, borde jag ta den, tänkte han, men tvekade. Katten som i sin tur verkade ovetande om Johans lömska planer lämnade honom och sprang in i köket där den med ett skutt hoppade upp på fönsterbrädan. Sittande mellan två pelargoner blickade den ut mot människorna nere på Järntorget. Svansen som hängde ned över fönsterbrädan gick som en pendel från den ena till den andra sidan, den var helt koncentrerad på vad som pågick där nere i folkmyllret.
Johan blev stående en stund och iakttog katten alltmedan en ny tanke började ta form i honom.
Varför inte behålla den? Som sällskap? Många är de som sagt att umgänget med en katt berikar tillvaron, det har jag hört, men viftat bort som trams. Den här katten är vacker. Svart med endast en vit strimma över huvudet och längs bröstet. Den är smidig i sina rörelser, det såg jag när den utan att välta någon av blomkrukorna hoppade upp på fönsterbrädan. Och visst har den en alldeles egen vilja. Den lät sig inte styras av mig, det visar på självständighet och det är ju positivt, tänkte han. Men hur ordnar jag det praktiskt och jag måste tala om för hyresvärdinnan att jag kommer ta hand om den, det kommer väl att kosta extra, kan jag tro … om jag nu behåller den?
Johan förstod att han måste prata med någon som hade bättre koll på det här med katter. Grannen slog det honom. Kvinnan som hade haft så många katter borde väl veta vad som krävdes för att härbärgera den.
Han lämnade katten åt sitt spanande från fönstret och knackade på hos grannkvinnan, Maj Holmberg. Något överraskad blev hon att återse honom efter deras tidigare möte. Maj förhöll sig något avvaktande, men Johan märkte hur hon blev alltmer intresserad av det han berättade och nickade deltagande när han förklarade sin oförmåga att sköta om den.
”Rätt skött så har du en vän för livet. En vän som är till tröst när livet går dig emot, ja helt enkelt en vän du kan anförtro allt åt. Glädje som sorg, och vet du … jag kan gärna sköta katten om du behöver hjälp vid något tillfälle. Katter kan jag”, sa hon med expertens vederhäftiga tonfall. Erfarenhet av att ha haft katt i många år talade sitt tydliga språk, förstod han.
Johan tackade för hennes hjälpsamhet och sade att han under eftermiddagen skulle besöka sin son och att han då skulle behöva hjälp.
Utan att svara stoppade hon på sig en nyckel som legat på hallbordet.
”Följ med mig!” sa hon uppmanade och smet förbi honom ut i trappuppgången. Johan följde henne uppför stentrapporna till en vind där hon låste upp en gallerförsedd träramsdörr. Ett vindsförråd, förstod han. Hon rumsterade runt i förrådet en stund och med ett leende på läpparna kom hon till sist ut med famnen full av en bur, en svart plastlåda och två skålar.
”Du får de här!” sa hon och ställde ned sakerna på golvet. Förvånad öppnade Johan munnen för att säga att han måste få betala för sig, men han hann inte längre än till tanken förrän hon fortsatte: ”Kattsand och kattmat kan du köpa från Coopaffären vid Järntorget fast det är betydligt billigare på Medborgarplatsen, bara som ett tips.”
Tillbaka i lägenheten blev han sittande med kattens saker framför sig. Ljudlöst såg Johan hur katten försiktigt närmade sig.
”De här är saker som du behöver. Där ska du skita och pissa”, sa han med bestämd röst och pekade på lådan som han skulle fylla med kattsand. ”Och i den här ska jag stänga in dig när jag blir tvungen att ta med dig och inte kan lämna dig ensam hemma, om nu inte grannen, Maj kan se efter dig”, han pekade på kattburen och sneglade på katten som hade satt sig och med halvslutna ögon iakttog honom.
”Du verkar ointresserad, ser jag. Men det ska jag säga dig. Där hamnar du också om du jävlas med mig och inte lyder. Det ska du ha klart för dig.” Johan ställde sig upp och lämnade katten för att uträtta det som nu måste bli uträttat. Inköp av kattsand och kattfoder. Det får bli Coop, tänkte han. I dag ids jag inte ta mig till Medborgarplatsen.
Vid lunchtid, efter att inköpen avklarats, var allt iordningställt för katten. Kattmat och vatten fanns nu i de rosa skålarna i ett hörn i köket. Kattsandlådan på toaletten och kattburen undangömd i en garderob i sovrummet.
”Från och med nu så heter du Katt. Rätt och slätt Katt”, sa Johan med betydligt mjukare stämma till katten som, till hans förvåning, tog ett skutt upp i knät. Johan både kände och hörde hur den spann när han smekte den över ryggen. Vad håller jag egentligen på med? Här pratar jag till en katt som till en människa, tänkte han och skrattade till för sig själv. Inget ont i det. Det kanske är just precis vad jag behöver under min vistelse i Gamla stan, en kattkompis.
Johan kunde ju inte veta vad flytten från gruvstaden till Gamla stan i Stockholm skulle komma att få för konsekvenser. Han bär på själsliga sår ur det förflutna som inte vill läka. Äktenskapet har gått i stå och han känner sig missbelåten med tillvaron. Men, övertygad om att en omstart i huvudstaden kommer att förändra hans situation till det bättre bryter han upp från äktenskapet med Eva, arbetet som han vantrivs med, staden i omdaning som han inte längre känner sig hemma i och flyttar in i en liten vindsvåning vid Järntorget i Gamla stan.
Storstadslivet blir inte den nystart Johan hade föreställt sig, nej mer en till synes ändlös följd av missräkningar och motgångar: sonen Eriks skeptiska inställning till faderns flytt. Men också antagonisten, Peter, som på arbetsplatsen motarbetar honom, och kvinnan Margareta som oväntat dyker upp i hans liv. Kvinnan han till en början värjt sig emot, men med tiden finner sig alltmer dragen till. Vad vill hon egentligen? Varför allt detta hemlighetsmakeri? Och vad spelade hennes ex, den brutale Birger, för roll i sammanhanget? De bådas eventuella inblandning i en tragisk stugbrand förföljer honom och till sist återstår endast ett alternativ.
www.vistoforlag.