EN AUTOFIKTIV ROMAN AV JOHAN NORDANSJÖ
Att inte försöka är att dö en smula
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Johan Nordansjö
Omslagsbild: Johanna Åkerberg Kassel
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-763-0
MÖJLIGHETERNAS GROTTOR
Jag slängde mig nerför ett stup. Från en lodrät klippvägg. Jag skulle inte ta livet av mig. Tvärtom, jag ville fylla på mitt innehållsrika liv ännu mer. Det fanns utrymme för det. Alltid.
I stupets ände väntade Döden, ett ondskefullt svart hav. Jag hade ingen tanke på att bli uppslukad av de höga iskalla vågorna, som piskade hårt mot klippan. De skulle göra processen kort med mig.
Utmed klippväggen fanns det grottor, Möjligheternas grottor.
Därifrån lyste det från eldstäder. Ovanför varje grotta satt det grova träpålar. Att svinga sig in var inga problem. Upp till mig.
Ta för dig, mumlades det svagt från grottorna. Ta för dig!
Med knäppandet från eldstäderna och mumlet bildades det en varm hoppgivande melodi.
Ta för dig!
Därinne fanns det gemenskap, kunskap, glädje. Kanske också Kärleken med det stora K:et?
Denna roman tillägnar jag min far och mor.
Utan er hade jag varit en liten lort som inte hade vågat ta för mig av livet. Ni fick mig förstå att möjligheter fanns att lyckas om jag var ihärdig och envis. Ni lät mig prova på allt möjligt, även en del av det ni inte trodde att jag skulle mäkta med, och intalade mig att jag kunde. Alla föds med ett gott självförtroende. Ni raserade inte mitt goda genom att säga ”Det kommer du inte klara”. Ni inte bara bevarade utan stärkte det värdefulla som självförtroendet är för oss människor. Det krävs mod att inte överbeskydda sitt barn med funktionshinder. En del föräldrar har inte det modet, men det hade ni. Det har gjort att jag har vågat och vågar anta utmaningar och sträva efter det jag helst ville och vill uppnå. Med kraft, obändig envishet, vilja och förmåga att se möjligheter har jag lyckats med det mesta av det. Det har lett till att mitt liv är förgyllt med guldkant.
Flera av karaktärerna i boken är baserade på verkliga förgrundsgestalter, men vissa av namnen är fingerade.
PROLOG
Syrebrist slår bland annat ut en del av det område i hjärnan som har hand om koordinationen av kroppen. Signaler, det vill säga våra viljor, skapas i hjärnan. Hjärnan sänder därefter ut signalerna till den del av kroppen som ska utföra viljan exempelvis armar, ben och mun. Enkelt beskrivet är att signalerna som min hjärna sänder ut inte är tillräcklig kraftfulla för att göra mig till viljes till fullo.
Jag tar ett exempel: Du som går obehindrat tänker inte på att först luta dig framåt och därefter tänker du inte på att lyfta och föra ditt ena ben framåt när du ska till att gå. Allt detta sker per automatik, du behöver inte tänka.
Annat är det med mig. Jag måste tänka på att flytta tyngdpunkten till ena benet. Därefter tänka på att luta mig framåt och slutligen tänka att jag ska lyfta ena benet framåt. Även om jag vill göra dessa rörelser betyder det inte att de alls blir utförda en del dagar. Andra dagar blir de någorlunda utförda som att jag kan ta några steg. Dagsformen avgör. Som längst har jag gått tjugoen steg utan något som helst stöd. I sträcka blev det ungefär fyra meter.
Syrebrist kan även ge skador på det intellektuella, vilket medför en psykisk nedsättning. Är glad att jag fick en CP-skada med enbart fysisk nedsättning.
När vi får en gåva vill vi att den ska vara fulländad. Om den har skavanker här och där, blir vi besvikna. Min kropp hade redan i begynnelsen fått skavanker, men jag brydde mig inte. Visst får jag kämpa, men vem behöver inte det i vår värld?
Livet är den största gåva som vi kan få.
KAPITEL 1
Beatrice ställde ifrån sig de överfyllda matkassarna på diskbänken. Hon suckade. Masserade sina händer och såg ut över radhusområdet från lägenheten i Stuvsta. Ett stort grått moln, vars början och slut inte kunde ses, gled långsamt förbi. Några regnstänk träffade köksfönstret. Solen hade inte synts till på åtta, nio dagar och gemene man började misstro på dess existens. Är hösten redan här? Den kunde väl ha väntat till oktober. Vi är bara i slutet av september.
Beatrice tände lampan över köksbordet. Den spred ett varmt och mysigt sken genom den gammalrosa skärmen. Tog ett glas halvfyllt med mjölk från köksbordet och ställde i diskhon. Pojkarna fick väl som vanligt bråttom till skolan. Drog upp ärmarna på sin ljusblåa bomullströja och satte igång att plocka upp varorna. Bregott, hushållsost, prickig korv, filmjölk, tre små tetror med koncentrerad apelsinjuice, hallonsylt och mjölk in i kylskåpet. Fyra liter mjölk, med lite tur kan det räcka till frukosten på måndag. Förstår inte hur de kan dricka så mycket som de gör. Ris, ägg, limpa och makaroner in i skafferiet. Tänkte för ett ögonblick att be pojkarna komma och hjälpa henne, men hon slog bort det. De hjälpte till med en hel del hemma med gott resultat, så hon lät dem vara. Det var fredag trots allt.
Då och då hördes det ett kraftfullt ”neej!” från pojkarnas rum, ibland ett glädjefyllt ”yes!”
Matkassar fyllda till brädden blev det alltid på fredagarna, veckans storhandling. Beatrice undvek i möjligaste mån att göra det på andra dagar för pojkarna hade aktiviteter på kvällen måndag till torsdag och då ville hon vara på plats hemma, dels för att se till att de fick i sig ordentlig mat innan de gav sig i väg, men också för att
vara tillgänglig att följa med om så behövdes. Och helgerna ville hon spendera tiden med sina pojkar och inte springa runt bland hyllorna på ICA.
Beatrice tog ut glasformen med köttfärssåsen och spaghettin, som hon hade lagat kvällen före, från kylskåpet och strödde rikligt med riven ost över. Sedan in i ugnen. På väg ut ur köket tog hon med sig två påsar med smågodis.
Ett illtjut hördes som följdes av ett ”jag vann!” när Beatrice var några steg ifrån Markus rum. Dörren stod på glänt, och det förklarade varför hon hade tyckt att hans röst lät tydlig när hon var i köket. Hon lutade sig mot dörrposten och såg på sin yngste son i profil. Fingrarna tryckte ner tangenterna med frenesi och blicken fokuserad på vad som hände på datorskärmen. Skrivbordslampan var det enda som lyste i rummet. Annars var det mörkt.
Markus var den av bröderna som tagit Svens död allra hårdast. Det var svårt att tro att det var samma pojke som satt där nu, han som legat tyst och orörlig i sängen och bara stirrat när nyheten nådde honom. Beatrice torkade bort en tår ur ena ögonvrån.
Spelet tog förmodligen slut för Markus fingrar upphörde att röra sig som trumpinnar. De låg nu stilla på bordet och han lutade sig bakåt mot skrivbordsstolens ryggstöd. Det såg ut som han pustade ut efter en hård och intensiv batalj. Plötsligt vände han sig mot dörren.
”Mamma, jag hörde inte att du kom”, sa han och kom rusande fram och slängde sig runt halsen på henne.
”Det är väl inte konstigt med de här på.”
Beatrice lyfte varsamt headsetet från Markus huvud och la det på byrån. Markus förde sin lilla nästipp till hennes hals och rörde den långsamt i små rörelser. Mjukt och försiktigt. Mysigt tyckte även hon att det var, väl medveten om att han när som helst kunde tycka att det var barnsligt och sluta. Markus var trots allt nio år.
”Köpte du mintkola och sura nappar som jag vill ha?”
”Va! Är det inte torsdag i dag?”
Med händerna på Markus axlar sköt hon lätt ifrån honom.
”Nej mamma, jag sa ju i morse …”, sa han med en lågmäld röst.
"Tada", sjöng Beatrice samtidigt som hon tog fram hans godispåse som hon hade hållit bakomrr ryggen.
”Åh, trodde att du hade glömt bort att köpa.”
Han tog påsen och undersökte innehållet i all hast. Nickade belåtet.
”Får jag ta en?”
”Ja, men bara en. Vi ska äta mat alldeles strax.”
”Vad får vi för mat?”
Markus stoppade en mintkola i munnen.
”Köttfärssås och spaghetti med massor av ost.”
”Peters och min favomat.”
”Jag vet. Det är ju fredag.”
Beatrice la tillbaka en hårtest bakom örat som hade rymt och började gå ut från rummet.
”Är Peter hemma?”
”Ja. Han spelar.”
”Föga överraskande. Detta evinnerliga spelande”, mumlande hon.
På broderns dörr, vars rum låg vägg i vägg med Markus, satt det två utrivna sidor från hans ritblock fasttejpade. Med stora breda bokstäver med svart tusch stod det:
Knacka, Invänta svar.
Inget svar, gå.
(Gäller även dig mamma!)
Beatrice gjorde så som hon uppmanades till, men inget hände. Hon knackade än en gång, fast nu distinkt. Hon väntade en halv minut. Att de använde headset när de spelade på sina datorer och lyssnade på en viss musik som hårdrock och techno var en välsignelse. Hon hade stått ut en kväll med dunka dunka och ljudet från kulsprutor, maskingevär och bilar som krockade med varandra och kraschade mot bergväggar, och sedan hade hon åkt till Elgiganten och köpt två par. Å andra sidan med headseten på var det en omöjlighet att
få kontakt med dem med rösten. Nödvändigt att gå fram till dem och visa sig eller varsamt lägga en hand på deras axlar.
Beatrice gläntade försiktigt på dörren och stack in huvudet. Precis som Markus satt den två år äldre brodern med en koncentrerad blick på datorskärmen med headsetet på. Beatrice klev in i rummet och tryckte på strömbrytaren, men inget hände. Beatrice hade givit Peter pengar för att han skulle köpa en ny glödlampa i går efter skolan, men tydligen hade det fallit i glömska och så även i dag.
Peter vände ansiktet hastigt mot Beatrice och ryckte till. En dov smäll hördes när hans knän träffade undersidan av skrivbordet.
Slängde sig bakåt i skrivbordsstolen samtidigt som han slet av headsetet.
”Vad du skräms, mamma.”
Elvaåringen låg mot ryggstödet med armarna hängande utmed vardera sidan. Headsetet hade hamnat på den svarta vävda mattan.
”Förlåt.”
”Du glömde lampan”, sa Peter och kippade efter andan. ”Det hade vi ju kommit överens om. När du vill mig något tänder du den.”
”Den gick i onsdags. Minns du inte det?” Hon smekte hans ena kind. ”Du fick en femtilapp för att gå och köpa en ny efter skolan.”
”Just det. Jag gick hem till Erik och sedan glömde jag bort det. I dag med. Förlåt mamma.”
”Det gör inget, Peter. Har du pengarna kvar?”
Han reste sig och gick fram till pinnstolen intill hans säng. Där låg ett par oanvända strumpor och gårdagens kalsonger. Han tog manchesterbyxorna som hängde över stolsryggen och grävde i fickorna.
”Här.”
Peter räckte fram sedeln.
”Behåll den, så går du köper glödlampan i morgon efter matchen.”
”Kommer du med och tittar?”
Han la sedeln på byrån.
”Javisst. Är det Älvsjö ni möter?”
”Ja. Vi vann mot dem med 4–1 förra året och jag gjorde ett mål. Kommer du ihåg?”
Beatrice mindes väl det målet. Dels för att Peter gjorde få mål, så detta var verkligen efterlängtat, och dels var det snyggt. Han hade spelat back i den matchen. Hans Stuvsta hade anfallit och Älvsjös målvakt hade sparkat ut bollen på planen. Peter hann bara tio meter när bollen plötsligt träffade hans rygg. Han hade tagit ner den lugnt och säkert, vände om och sprang mot Älvsjös mål. Målvakten hade kastat sig, men var chanslös. Peter hade blivit så glad. Han skrek och hoppade, och blev omkramad av sina lagkompisar. På vägen
hem hade Peter och Beatrice gått hand i hand och han hade pratat hela tiden om sitt mål; hur han hade tagit ner bollen, hur han hade gjort finten, hur välplacerat skottet hade varit. Ibland visade han hur dessa moment hade gått till. Beatrice sa om vart annat ”Läckert”, ”Duktigt gjort”, ”Att du kan”. Så hade Peter stannat. Sett Beatrice i ögonen. Den sprittande glädjen var borta och hade bytts till tomhet.
”Hade pappa också tyckt att jag var duktig?”
Beatrice hade satt sig ner på huk. Hon lät det vita snöret på den blå påsen med hans sandiga fotbollskor glida ner från sin axel till underarmen. Påsen ställde sig på den regnblöta trottoaren. Hon hade tagit Peters fuktkalla små händer i sina och sett upp på honom.
”Ja, det är jag säker på. Pappa hade stått upp på läktaren och jublat med armarna i luften.”
”Synd att inte han fick se.”
”Pappa såg det. Han har en egen läktare i himlen, alldeles för sig själv.”
”Det tror jag inte på.”
”Kommer du ihåg att pappa var händig. Han kunde sätta ihop det mesta. Om det konstigt nog inte gick, byggde han nytt.”
Det hade börjat duggregna. En man gick förbi med en strävhårig tax i koppel. Hunden stannade och sniffade på Beatrices bara svank. Husse ryckte bestämt i kopplet. Hade ursäktat sig hastigt för sin fyrbenta vän och gått vidare.
”Pappa kunde allt.”
”Så var det.” Beatrice svalde. ”Han har byggt en reprismaskin kan man säga och med den spelar pappa in allt bra som du och Markus
gör. När som helst kan han plocka fram den och se era stordåd om och om igen.”
”Hur vet du det, mamma?”
Hon hade dragit fram en pappersnäsduk ur en ficka på sin gula regnjacka och torkat bort snoret som hade runnit från Peters näsa.
”Jag vet bara det. Annars skulle det inte vara er pappa, eller hur?”
Han hade skakat på huvudet.
De hade sett på varandra en stund utan att säga något, barnet på sin älskade moder och modern på sitt älskade barn.
En regndroppe hade fallit ner glipan mellan regnjackan och jeansen och träffat Beatrices nakna svank. Hon hade huttrat till.
”Nu går vi hem och dricker varm choklad och äter varma kanelbullar”, log Beatrice och smekte Peters rödblommiga kinder. ”Men först hämtar vi Markus.”
Det oförglömliga minnet skingrade sig och moderns ögon tog åter in sonen.
”Det minns jag. Det var verkligen snyggt och kyligt gjort. Blir det en repris i morgon?”
”Jag ska försöka.”
Peter sa det med en säkerhet som gjorde Beatrice stolt. Sven och hon hade lärt pojkarna i tidig ålder att det viktigaste är att alltid försöka helhjärtat och de hade de anammat. När de lyckades var det bonus.
”Bra.” Hon sträckte sig efter godispåsen och räckte den till Peter. ”En del av fredagsmyset.”
”Tack mamma.”
Beatrice gav honom en kram.
”Och du, före läggdags på söndag ska du ha tänkt ut hur jag kan få kontakt med dig när du spelar.”
”Jag ska komma på något. Lovar.”
Två vita stearinljus i låga stakar stod på det rustika omålade köksbordet av trä och lyste. Glasformen med den väldoftande
köttfärssåsen och spaghettin stod mitt på bordet. Läsk i pojkarnas glas och vatten med citronskiva i Beatrices. De pratade lite om dagens lektioner i skolan, Markus gitarrläxa till måndag som tydligen var svår enligt honom själv och Peters match i morgon medan regnet tilltog i styrka.
”Jaha Markus, vilken film blir det i kväll?” Beatrice torkade sig runt munnen med en bit hushållspapper och lät den sedan falla ner på den tomma tallriken. ”Disney eller något från Astrid Lindgren?”
Bröderna turades om på fredagar att välja film och nu var det Markus tur. Han drack det sista ur glaset och ställde det på sin tallrik.
”Djungelboken.”
”Den igen? Vi har sett den varje gång när det är din fredag.”
”Nej, inte förra gången. Då var det Bröderna Lejonhjärta.”
”Väldigt ofta i alla fall.”
”Jag tycker Djungelboken är bra, så bra att den kan ses ofta”, sa Beatrice.
”Jag tittar inte.”
”Gör som du vill, men Markus och jag kommer att mysa framför Mowgli och Baloo.”
Men när det var undanplockat i köket och Markus hade tryckt på Playknappen, satt att alla tre i soffan med varsin godispåse i knät. Beatrice visste att Peter skulle komma och sätta sig när filmen började. Liksom de andra ville han inte vara utan fredagsmyset med film.
Beatrice la armarna på pojkarnas axlar där hon satt mellan dem. Såg på var och en. Jag älskar er så mycket.
KAPITEL 2
Ett orangerött lönnlöv virvlade runt. Ett tu tre flög det åtta tio meter ovanför den gråa asfalten för att plötsligt tappa all fart och falla rätt ner. Lönnlövet låg stilla en stund i avvaktan på den rätta vinden med den rätta kraften som kunde föra det vidare till en bättre plats med bättre leverne. En plats som inte bara fanns i drömmar utan i verkligheten. Men var?
Jag fyllde lungorna med den klara och friska höstluften. Varenda liten del av lungorna fick ta del av den härliga kalla syrerika luften. Höll den kvar en stund och njöt. Tillsammans med färgprakten som löven gav oss och den friska luften hade hösten blivit en årstid som jag inte längre bävade inför. Förr gjorde jag det, såg endast negativt på hösten. Blött och regnigt. Blåsigt och ruggigt.
Långsamt släppte jag ut luften som hade syresatt hela kroppen. En känsla av eufori uppkom.
Utanför vid en av Täby Centrums ingångar satt jag i min rullstol. Jag väntade på Per. Han och jag hamnade i samma klass på gymnasiet och vi fann varandra ganska så omgående. Vi hade gjort en hel del roligt tillsammans genom åren, och försökte nu ses varannan månad.
Jag fingrade lätt på den ömmande kinden. Ryckte till av smärta. Det var en riktig mörsare som Rickard fick på i dag. Bollen var på väg in i målet. Jag skulle inte haft någon chans att rädda denna projektil. Lyckligtvis träffade bollen Kjelles utsträckta klubba och ändrade riktning. Mål hade det inte blivit, men väl ett ljudligt smack när bollen träffade kinden.
På fredagar spelade vi som arbetade på idrottskanslierna Täby Basket och Täby IS i Tibblehallen innebandy, en kul avslutning på
arbetsveckan. Vi var tre från basketen, två från TIS och sedan dök det alltid upp några ytterligare från de båda klubbarna. Hög intensitet blev det och råa men hjärtliga skämt ropades.
På gymnastiken i skolan hade jag suttit på knä och motat bollar, men kunde inte nu på grund av ömmande knän och stelhet. I stället satt jag kvar i rullstolen. För att det skulle finnas möjlighet att göra mål på mig fick jag två små mål som ställdes bredvid varandra att hålla rena från påhälsning. Andra laget hade endast ett.
”Sug och svälj, trevlig helg”, hade Richard leende sagt när han gick för att duscha efteråt.
En helg stod vi inför. En helg som inte skilde sig nämnvärt från andra för mina arbetskamrater. Det var att leda träningar av olika slag. En annan skulle tre timmar senare sätta sig med kompisar på flyget till Skottland och där gå några golfrundor över en extra lång weekend, en tripp som han då och då gjorde. De andra hade blivit inbjudna på fester eller skulle ut på krogen.
Känslan av melankoli kom till mig på fredagar. Mysiga fredagskvällar som vore än mer mysiga om man var två och därefter ytterligare två dagar som kunde ägnas till att umgås med den egna familjen eller älsklingen, men för mig som inte hade någondera trädde ensamheten tydligt fram.
Men denna fredag sköt glädjen bort melankolin när jag hade gått på Biblioteksgången hem sparkande mig fram baklänges sittande i rullstolen, denna överraskande kylslagna sena eftermiddag. Det var alltid kul att träffa Per.
”Hej.”
Jag rycktes bryskt bort från min tankevärld och ögonen tog in verkligheten.
”Hej.”
”Ursäkta att jag skräms.”
Jag hade hoppat till. Framför mig stod det en man i min ålder. Kände igen honom från huset där jag bodde. Vi brukade morsa på varandra i porten och möjligtvis kommentera vädret, men inte så mycket mer.
”Det är okej”, sa jag med ett tonfall som försökte släta över det han nyss gjort, skrämts. Jag vet inte om det lyckades.
”Vet du vad klockan är?”
”Ett urverk. Den är även en uppfinning.”
Mannen log.
”Jo, det vet jag.”
Det blev tyst. Bakom honom gick två yngre män ut från centrum med varsin Systembolagspåse i handen. Det klingade när flaskorna stötte mot varandra. En pojke med gråtklumpen i halsen sa till sin mamma, som bar papperskassar från Vivo fyllda av matvaror, att han ville ha lördagsgodis. En tår rann nerför ena kinden. Modern sa med en trött röst att det kunde han visst få, men inte i dag, för i dag var det fredag.
”Jaha, du vill veta hur mycket klockan är?”
”Korrekt.”
”I vikt? Eller vill du veta radien, diametern eller omkretsen?”
Han såg förvånad ut.
”Va … Tiden.”
”Tur. Jag har nämligen inte en aning vad en klocka väger eller har för diameter. Om du vill hinna med en buss som avgår om en minut, kommer du inte klara det. Enligt din uppfattning är då klockan mycket. Men om du har biljett till en film som börjar klockan nio här på Camera, tycker du att klockan är lite. Om klockan är lite eller mycket, ja det beror på vad du har planerat att göra.”
”Är du språkpolis?”
”Jag ger dig svar på dina frågor. Tycker du inte det?”
”Förvisso, men jag vill veta vad klo… om den är sex eller tio över eller vad den nu är. Hur ska jag då fråga? Säg inte att tiden är densamma som i går vid den här tiden. Jag är så trött på det svaret.”
”Det är jag med, för det stämmer inte. Tiden ändras konstant. Visst är det samma klockslag nu som i går vid den här tiden, men det är inte samma dag och då faller det.”
”Har du någon klocka på dig?”
Jag märkte en irritation på rösten. Han började snegla på saker bakom mig. Även trampa smått med fötterna. Dumt att slita på grannsämjan i onödan, så jag svarade att tiden var kvart över sex. Klockan på väggen i köket hade visat tio i sex när jag stack hemifrån och mitt antagande sa mig att tiden kunde vara det. Inte exakt, men ungefärligt.
”Tack.”
”Nästa gång ställer du frågan ’Vad visar klockan för tid nu?’ så får du garanterat det svar du önskar.”
Vi avslutade vårt korta prat och mannen gick in i centrum.
Per kom kort därefter. Efter den sedvanliga hälsningsproceduren med: ”Hur är läget?” ”Jo tack, det är bra”, ”Familjen, hur mår dom?”
”Samma där, bara bra”, erbjöd Per sig att skjutsa mig. Avböjde som så många gånger förr när jag blev tillfrågad av personer som ville ge mig en hjälpande hand. Hade alltid haft den tanken att det som jag kunde, ville jag klara av själv, så jag gick fram baklänges med Per gående bredvid.
Vi såg den senaste Bond-rullen. Efteråt satte vi oss på Tegelbruket, centrumets pub och restaurang, och vid dygnens sista timmar blev det även disco. På bordet stod det två glas Ramlösa och en skål med salta jordnötter. Per hade kommit med sin bil och jag drack inte alkoholhaltiga drycker.
Vi pratade om vad vi hade gjort i somras. Jag om mitt sista världsmästerskap och Per om sin strapatsrika färd på cykel i franska alperna. Han blev smått avvaktande när jag berättade om mina två veckor i Cap d’Agde i södra Frankrike, där det var tillåtet att vara utan kläder vart man än befann sig.
”Vart som helst? Inte i mataffärer, eller?”
”Överallt, inne som ute. På gator och torg. I såväl restauranger och pubar som i swimmingpooler och givetvis på stranden.”
Per såg skeptisk ut.
Jag log.
”Är det något för dig?”
”Nähä”, skrattade han. ”Inte det minsta.”
Det hade blivit mörkt när vi lämnade Tegelbruket. Gatlyktorna hade tänts. Kön till att få komma in var lång. Prat och skratt hördes. Längre bort stod personer som rökte. En taxibil kom sakta rullande med folk som skulle in och roa sig medan två som hade lämnat stod kvar och väntade på nya kunder.
”Ser jag dig och Malin på releasen?”
”Självklart. Just det, är du nöjd med boken eller har förlaget gjort för många ändringar?”
”De flesta ändringarna som de föreslog är jag positiv till. Det har gjort att storyn har blivit bättre, men när de ville ta bort när Max knullade för första gången i sitt liv, eller i vart fall göra det avsevärt mindre beskrivande, sa jag nej.”
Per skrattade till.
”Det är själva tråden, hans stora längtan efter sex. Kommer hans ansträngande och målmedvetenhet att resultera? Sex får han till sin obeskrivliga lycka. Skulle jag då inte skriva om själva akten? Det är som att läsa om en som tränar för att nå sitt mål, att fullfölja ett maratonlopp. Vi får följa med på hens träningsrundor, kämpandet i regn och rusk, nötandet av asfalt i sol och värme, kilometertider, skoskav, ömmande lår och knän, och tvivlandet på sin kapacitet som hen då och då brottas med.”
Tre par i tjugofem-årsåldern närmade sig. De var ganska så högljudda, så jag lät dem passera och gå en bit ytterligare innan jag fortsatte.
”En dag står hen med sina förberedelser bakom startlinjen. Startskottet ljuder. På nästa blad har hen tagit sig i mål och står med en medalj runt halsen, den de som fullföljer får. Författaren har snopet nog utelämnat själva loppet. När vi har följt med på hens långa och mödosamma väg till sitt efterlängtade mål, vill vi självfallet veta hur loppet gick.”
”Det är en kul jämförelse, men det är väl en skillnad mellan ett knull och ett maratonlopp?”
”Jag speglar verkligheten. En del är så pryda.”
”Och det är inte du?”
Jag skakade på huvudet.
Vi småpratade en stund till. Gled in på att vi skulle se Magnus Uggla om några veckor på Börsen. Gick sedan åt var sitt håll. Per hade hjälpt mig på med jackan och dragit upp dragkedjan långt upp, men ändå huttrade jag när jag gick hem på en nästan kusligt folktom Biblioteksgång. Att jag aldrig lär mig att klä mig tillräckligt varmt. Jag som tycker att det är pest att frysa.
Vet inte den direkta anledningen till att jag säger ”gå” i stället för ”rulla” eller ”åka” när jag beskriver hur jag tar mig fram. Det känns helt enkelt rätt att säga ”gå”. En del människor kanske tror att det beror på att jag skäms för rullstolen. Varför skulle jag göra det? Är glad att jag har en. Annars hade jag fått krypa och då hade det varit omöjligt för mig att komma dit jag vill. Kläderna hade även blivit smutsiga. I sinom tid trasiga.
Uppe i lägenheten kallade jag på underlättarna i huset genom att trycka på en knapp i hallen. Ville få hjälp med tandborstningen och kläderna. Systemet att kalla när jag behövde hjälp fungerade bra för mig. Visst brukade jag få vänta, oftast endast ett fåtal minuter, ibland betydligt längre, men det var ändå långt bättre än att ha assistent som en skugga efter mig under dygnets alla timmar.
Hjälpen kom gestaltad av en kvinna den kvällen, som hunnit slå över till natt.
Johan Nordansjö föddes i en svår och långdragen förlossning och syrebristen gav skador på motoriken. Han blev hänvisad till rullstol, men med ständig strävan att klara av mer och mer på egen hand. Svårigheter blev utmaningar som skulle övervinnas. Inom rullstolsfriidrotten fick han utlopp för sin energi och målmedvetenhet. Han tillämpade samma positiva grundsyn på livet i övrigt och ställde in sig på att trots sina funktionsbrister nå tre högt uppställda mål.
Autofiktionen Att inte försöka är att dö en smula bygger på Johans egna erfarenheter av vardagsslit och glädjestunder. Den visar också hans längtan efter den svåruppnåeliga kärleken och oron för att aldrig få en egen familj. Han fann att blygseln för kvinnor var hans största handikapp.
Med denna roman vill Johan inspirera läsaren att sätta egna mål och att aldrig ge upp. Att inte försöka är att dö en smula är Johans andra roman. Han är född 1966.
Författaren Johan Nordansjö på
EM 1999 i Nottingham, England. Foto: Ingemar Nordansjö
www.vistoforlag.se