SKÄRVOR UR SAMTIDEN
Kristonel Elwe
SKÄRVOR UR SAMTIDEN
Kristonel Elwe
Skärvor ur samtiden
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Kristonel Elwe
Sättning och grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-758-6
PROLOG
Antonymen blivit synonym i en låtsasvärld, upp är ner, sanning är lögn, döden i liv, sömnen en dröm.
Postmodernism, vår nya religion, berusningens evolution, av polerade ytors perfektion.
Sociala medium, vår nya katedral, ge mig ett podium, vad är det du vill ha?
En gränslös kakofoni på anabola, via källor som ej går att spåra, de tusen röster du bär på, de önskar ju bara skåla.
Sanningens ögonblick, får hjärtat att bulta, skottet går av, blodstänk på skjortan.
Ondska kan besegras, till ett undermåligt pris, men det är själens kollaps, som vittnar om en kris.
Ett liv tar slut, ett annat tar vid, för minns vad jag sa, katastrofen är inget nederlag, det är biljetten in i en fridfull oas.
KAPITEL 1 –
SLUTET
De vita gardinerna i vardagsrummet hade ännu inte blivit utbytta, trots att Victoria redan hunnit avverka två vindsbesök i hopp om att hitta var fjolårets turkosfärgade draperier med vackra mönster av vitsippa och viol låg gömda.
Ena gången hade hon kommit tillbaka med en hammare, den andra med ett gammalt klassfoto från 8A. Visserligen behövde hon hammaren för att spika upp en tavla, men klassfotot var en annan historia. Det var första gången på över tio år hon hade sett det. Där hade hon stått, ensam i ett kallt vindsförråd, tidig april, orörlig i över en minut.
Det var som att sugas tillbaka in i en annan tid, när märkeskläder, gummisnoddar runt jeansmynningen och alldeles för mycket vax i håret var mode och inte usel självkänsla. Tjejerna hade kramat ur blonderingstuber med stickande doft fler gånger än vad instruktionsbladet hade angivit som rekommenderat antal medan sminket hanterats med samma nonchalans.
Självklart ville killarna inte vara sämre. Det syntes på långa vägar att Vin Diesel-rullarna hemma i pojkrummen gått på repeat, för när kamerablixten sköt av spände de sig till den grad att fotot lika gärna kunnat publiceras på Wikipedia-sidan om kobraeffekten.
I mittenraden, näst längst ut till vänster, stod Victoria. Hon var en av få som kunde klassas som neutral. En vit T-shirt, blåa jeans, ett halsband i silver och en antydan till ett litet leende, även om det var knappt. Hon var visserligen lika blond som de övriga tjejerna i klassen, men numer var det ett minne blott. När hon fyllde tjugo hade hon färgat det rött. Tre år senare hade hon fått nog av experimenterandet och låtit sitt raka, lätt bruntonade, hår växa ut ordentligt. Hon hade sett det som ett avsked för alla tonårens faser och fadäser hon sedan tidigare hunnit gå igenom – akne, ätstörningar, kroppshets och en aldrig sinande känsla av oduglighet.
Kylan hade blivit alltmer påtaglig när vindpustar letat sig in genom dåligt isolerade väggar på vindsplanet, särskilt med tanke på att hennes enda yttre klädesplagg utgjordes av en tunn blus, men det var som om tiden stod stilla.
Vem var den där fjortonåriga tjejen? Vad hade hon ägnat sin tid åt när hon hade kommit hem på kvällen efter att fotot hade tagits? Vad var hennes drömmar, hennes rädslor, hennes tankar? Victoria trodde att hon kunde hitta svaren på frågorna genom att borra ner sig allt djupare i hennes fjortonåriga ögon, men hade till sist insett att det var en meningslös kamp. Hon hade ryckt till, tittat ner på sina armar och insett att kylan resulterat i en gåshud som spridit sig i väderstreckens alla riktningar. Gardinerna skulle få vänta till en annan gång.
Victoria sträckte sig mot mobilen för att slå av det monotona alarmljudet som ljöd högt över sovrummet. I olikhet med de flesta av sina vänner snoozade hon nästan aldrig eftersom det sällan gav någon nytta.
Hon hade fått än mer vatten på sin kvarn när hon några veckor tidigare hade lyssnat på en podcast med en pensionerad Navy Seal-soldat. Han hade nämligen berättat om alla fördelar som kom
med att aldrig snooza, utan bara kliva rakt upp ur sängen och påbörja dagen.
Sedan dess hade tillräckligt med tankar hunnit passera Victoria för att glömma bort vad exakt det var han hade sagt, men var det någonting amerikanska militärer var bra på, förutom att ge sig in i världens alla konfliktzoner, var det att stöpa om det simpla vaknandet till en fråga om disciplin och viljestyrka.
I samma svepande rörelse som hon hade slagit av alarmsignalen på sin iPhone hade hon även stängt av den analoga väckarklockan, den klocka hon haft så länge hon kunde minnas. Hon hade ofta tänkt att det inte fanns någon annan klocka som utstrålade lika mycket alarmklocka som hennes. Den var fyrkantig, liten och vit på såväl in- som utsida. Tim- och minutvisarna var svarta medan sekundvisaren lös rött. Lika ofta hade hon tänkt att hon skulle sluta ställa två väckarklockor, men den viljan hade alltid trumfats av rädslan att komma för sent till jobbet. Bara tanken på känslan gjorde henne obekväm. Vid närmare eftertanke hade hon nog inte allvarligt övervägt att sluta med två alarm.
Med stapplande steg mot köket hann hon skyndsamt se sig i spegeln, men stannade inte kvar längre än en snabb kontroll för att se huruvida hon hade glömt att tvätta bort sminket från gårdagen. Väl i köket ryckte hon självsäkert upp kylskåpsdörren och tittade in. Tre–fyra bananer. Någon avokado. Juice.
Hon tog bananerna, hittade ett paket bär i frysen, slängde in alltsammans i en mixer med en klick jordnötssmör och tryckte på knappen medan solljuset letade sig in i kökets välstädade skrymslen. Victoria tittade mot sitt ekfärgade köksbord av petite karaktär, omgärdad av grönskande växter i såväl köksfönster som på hyllor. I samma stund släppte hon mixerknappen. Hon gick bort mot bordet, satte sig och tittade ner. Där låg det igen. Fotot.
Mitt i natten hade Victoria vaknat bredvid sin laptop i soffan. Innan hon hann förflytta sig till sängen hade hon under ett snabbt toabesök insett att hon än en gång fastnat framför Sliding Doors, främst som ett resultat av beslutsångest inför det aldrig sinande
överflödet av val på streamingtjänsternas plattformar, trots att hon redan hade sett filmen två gånger tidigare.
Filmen hade inte ens kommit halvvägs innan Victoria blivit nostalgisk över en tid när ingen satt fastklistrad med sina ansikten i mobilerna.
På nätet hade hon nyligen sett ett hundra år gammalt foto från en fullsatt tågkupé i vilken var och varannan satt djupt försjunken i dagstidningar av olika slag.
Kommentarerna hade skämtsamt undrat huruvida det fanns någon skillnad gentemot den era vi numer levde i, även ifall det fysiska formatet på mediet uppenbarligen förändrats. Hon hade tyckt det var en naiv jämförelse, för papperstidningar kunde aldrig likställas med det konstanta matandet av sekundlånga klipp på katter, danssteg och challenges.
Lika väl ville hon inte förpassas till uppfattningen om att allting var bättre förr. Märkligt nog var det en myt med lika många liv som de förbiflimrande katterna på samtligas displayer. Victoria levde dock med förhoppningen att det innehållslösa innehållet i form av selfies, skryt och sponsrade inlägg en dag skulle förpassas till historieböckerna som ett dåligt experiment, även ifall oron för en motsatt historieskrivning ständigt fanns närvarande.
Förutom att ha blivit påmind om den ultrarapida samhällsutvecklingen hade Victoria somnat en bra bit innan filmens slut. När hon vaknade hade hon helt glömt bort vindsbesöket från kvällen innan, tills nu … för nu låg det framför henne igen, det gamla klassfotot.
Victoria hade valt att ta med sig det ner. Varför visste hon själv inte riktigt om. Det normala hade varit att lägga tillbaka det bland övriga memorabilier från grundskoleåren, men nu låg det bland solkatterna på hennes köksbord i stället.
Frågan om varför fotot låg där det låg underställdes snart frågan varför hon hade valt ut den vita T-shirten och de blåa jeansen inför fotograferingen. Tänkte hon att hon ville framhäva en aura av neutralitet, en intetsägande revolt mot klassens fjortisar?
Ville hon framhäva något över huvud taget? Hade hon ens tänkt på vad hon skulle ha på sig?
Tänk att ett icke-sägande fotografi kunde vara så kraftfullt. Tänk att det inte fanns något annat medium i världen som hade samma förmåga att transportera en tillbaka till en exakt tid, plats och rum. Videoklipp och ljudinspelningar var visserligen rörliga till sin natur, men det skulle för alltid förbli deras nackdel, för varje ny bild per sekund innebar ny information att inhämta, bearbeta och analysera. Fotografier rörde aldrig på sig. I stället låg de ömkande stilla, omgärdade av lika stora delar mystik som klarhet – en portal utan dess like.
Tankarna började snurra kors och tvärs, men som tur var påmindes Victoria om att bananerna och bären inte hade försvunnit från mixern. Hon behövde äta, duscha, borsta håret och göra alla andra förpliktelser som en vardagsmorgon innebar. Klassfotot, det fick ligga kvar.
Det var ännu så pass tidigt att busshållplatsernas enda innehåll utgjordes av den ensamme byggarbetaren med reflexväst, halvsjaskig kroppshållning och ett allmänt yttre som skrek röda Prince.
När de inte stod där själva fick de ofta sällskap av medelålders kvinnor som redan hunnit slänga på sig sina träningsoutfits och nu gjorde sig redo att ta sig till kvarterets närmsta värmerum för att utöva bikramyoga. Efter ton av svett, feluttalade yoga-mantran på okända språk och kvarterets senaste skvaller innan klockan hunnit slå 07.00 kunde de fortsätta dagen med att sprida budskap om self-love och kindness på stadens dagis, arkitektkontor och sjukhus.
I det inglasade båset som fortfarande bar nattens frost satt nu även Victoria. Det var fem minuter kvar tills bussen skulle komma, vilket var föga förvånande med tanke på att punktlighet var som ett andra jobb för henne. För en liten stund hann hon
Alla runtomkring har börjat jobba, plugga eller åkt till Sydostasien för att finna sig själva. Även om Victoria är tillfreds med sin tillvaro drabbas hon plötsligt av känslan att livet är i rörelse medan hon står stilla. En dag bestämmer hon sig för att göra någonting åt saken, ovetandes om att de efterföljande åren kommer att vända hela hennes liv upp och ner.
Victorias inre och yttre resa leder till utforskanden av karriär, sociala medier, vita lögner, droger, rättvisa, dysfunktionella föräldrarelationer, studier, dubbelmoral, rejv, vänskap och mycket mer, samtidigt som hon försöker värna om allt det som gör livet värt att leva, oavsett hur små dessa ting må vara.
De återkommande och i högsta grad medvetna populärkulturella referenserna gör Skärvor ur samtiden till en mångfasetterad färd genom modern kultur samtidigt som den påminner om att våra liv styrs av irrationalitet och slump i en mycket högre utsträckning än vad vi vågar ge sken av.
www.vistoforlag.se
