EMILIE WIKLUND
JENNIFER HASSELROTH
Att stjäla en tavla Del 1 i Enshammarserien
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Emilie Wiklund | Jennifer Hasselroth Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024 ISBN: 978-91-8073-659-6
Den här boken skulle aldrig ha tillkommit om inte flera lyckliga omständigheter inträffat. Därför vill vi inget hellre än att TACKA er som bidragit till dessa omständigheter!
Inledningsvis TACK till Mian Lodalen och Sara Löwestam som förde oss samman på ett skrivarläger i Stockholms skärgård i juni 2022 och som bidrog till att vi inte bara fann varandra utan också skrivarglädje och inspiration! Ni gav oss också våra älskade Svartsösystrar! TACK för all er förbehållslösa kärlek, alla skrivarhelger fyllda med gapskratt, gemenskap och kreativitet och inte minst att det faktiskt var ni som fick igång oss! TACK för att ni tror på oss!
Våra närmaste familjer, våra älskade barn! Ni är vår styrka, våra hjärtan, våra allt! Vi älskar så våra hjärtan brister emellanåt! TACK för att vi får finnas i er närhet.
Sen finns det så många andra personer att tacka och någonstans tror vi att ni vet vilka ni är. Ni som delar vår historia, som håller oss om ryggen, som förstår oss trots att vi inte alltid själva gör det och som ger oss mod och självförtroende. Ni kommer att känna igen er. TACK för allt ni betytt och fortfarande betyder.
Slutligen vill vi ömsesidigt tacka varandra för det gränslösa förtroendet vi gett varandra, ett förtroende som varit självklart sedan processen startade. Skratten, sorgen, humorn, kreativiteten och timmar tillsammans i text och i livet. Den gemensamma själen som förenade oss. Vi gjorde det. Såklart vi gjorde det!
Jag var på väg mot Hovedbanen. Sprang fortare än jag sprungit på evigheter. Om jag ska vara ärlig så var det inte speciellt fort för jag hade inte sprungit många steg alls de sista åren. Men nu sprang jag för allt jag var värd. Handen höll krampaktigt i telefonen. Den fick jag inte tappa. I den fanns biljetten till 12.43-tåget. Efter två år skulle jag lämna det här skithålet för alltid.
I farten lyfte jag telefonen för att kolla klockan. Det skulle jag inte ha gjort. På en millisekund hade en tjock man med paraply klivit ut mitt framför mig på trottoaren och jag sprang rakt in i hans lodenrocksbeklädda rygg och vi dundrade båda till marken.
Något väldigt danskt som även jag med min bristfälliga danska förstod betydde ungefär ”dra åt helvete din psykotiska jävla skata” kom ur mannens köttiga mun. Även om jag var stressad så kände jag mig mindre psykotisk än på länge. För första gången de senaste två åren kände jag mig fullständigt solklar i skallen.
Men för att inte utmana ödet, och för att jag hann se att klockan var 12.38, och framför allt för att inte riskera att Mads, för det fall han upptäckt den lilla kontoöverföringen, skulle hinna i kapp mig, kastade jag mig upp igen och sprang vidare. Foten fastnade i lodenmannens paraply och samtidigt hörde jag hur det kraschade och ritschade mot asfalten när jag slet loss foten
ur paraplyskelettet. Mannen uttalade ytterligare ett antal danska svordomar vilket jag sket fullständigt i. Jag fortsatte in på stationen.
Med exakt en minut till godo och med en kropp som jag insåg luktade allt annat än saft och kakor sjönk jag ner på plats 78 i vagn 3.
Andhämtningen rosslade och jag förmodade att jag lät som en astmatisk långdistanslöpare men ingenting spelade någon roll längre. Jag var fri. Och rik. Kanske lite rädd, eller mycket, men mest av allt – rik!
Lysröret blinkar med oregelbunden rytm i taket ovanför mig. Ljudet från takfläkten, som av outgrundlig anledning alltid suttit här, når mig genom sorlet från kunderna. Det är med en viss oroskänsla i magen som jag är tillbaka i Enshammar för första gången på fyra år.
Jag rör mig genom Zekes Livs med små myrkrypningar i händer och fötter. Magen drar ihop sig så där som den gör precis innan du vet att någon kommer att hoppa fram och skrämma dig. Du vet att något obehagligt är på gång men du vet inte vad, eller ens när det kommer att hända. Däremot vet du att någonting är jäkligt fel även om du inte kan sätta fingret på det.
Morgonen efter den där kvällen hade jag packat en väska och dragit. Det hade inte funnits några andra alternativ. Allt var kaos och jag behövde komma bort tills det lugnat ner sig. Så här i efterhand tror jag att hjärnan bestämt sig för Danmark redan innan resten av mig var med på noterna.
Men jag hade ju redan förstört allt som betydde något, så en flytt, hur fel kunde det bli? Jag är en sådan jävla rider ändå, intalade jag mig själv. Bättre att tänka positivt än att inte tänka alls. Vilket annars var lite av mitt signum. Så jag drog.
Men efter att jag kom hem för två år sedan, eller hem och
hem men till Grönby, har jag försökt att inte tänka så mycket på Danmark. Inte heller har jag tänkt på afrikanska oliver. Eller det där var en lögn, jag tänker ofta på oliver. Men jag har lyckats tygla driften genom överdrivet intag av de vanliga skitoliver som livset i Grönby tillhandahåller.
Men i morse när jag vaknade fanns suget där. Större än någonsin. Jag åt en halv burk urkärnade grekiska kalamata, skitoliv, verkligen, men de var de enda jag hade. Ingenting hjälpte. Afrikanska oliver kändes som lösningen på alla mina problem, och det ska gudarna veta att de trots allt är rätt många. Tyvärr finns det bara ett enda ställe som säljer dem: Zekes Livs i Enshammar.
Så, nu står jag här, i gången märkt ”Kolonial & Konserv”. Butiken ser exakt ut som den gjorde när jag drog härifrån för fyra år sedan. Zeke ser också likadan ut som då. Samma långa skägg, samma diamant i örat och samma bruna ögon. Samma märke på cigg röker han tydligen fortfarande också. Det känns på lukten som letar sig ut i butiken från lagret och det syns på paketet som sticker upp ur bröstfickan på den rosa skjortan med butikens logga på ryggen. Vape har tydligen inte nått vare sig Zeke eller Zekes Livs.
Den enda förändring jag kan konstatera är att Zeke vuxit en del sedan sist. I omfång. Även om han hade haft en tydlig rondör redan för fyra år sedan spänner skjortan nu oroväckande över magen och bicepsen sväller ut ur de korta ärmarna.
Men kramen är densamma när han hälsar mig välkommen tillbaka. Jag är inte tillbaka, tänker jag, men säger inget. Han är trots allt den enda i den här stan som jag haft en viss kontakt med sedan jag drog. Inte mycket men några sms här och där och några grattis på födelsedagar som passerat. Och jag följer Zekes Livs på Instagram så jag vet att allt är som vanligt i hans liv.
Allt har stått still sedan dagen jag lämnade. Livet här fortsatte utan mig …
Jag sväljer en irriterande klump i halsen, drar med fingret över
etiketterna. Myrkrypningarna är kvar. Något är som sagt jäkligt off och det är inte bara det att jag inte hittar oliverna.
Plötsligt möts Becka och Pärlan igen mellan olivhyllorna på Zekes Livs. Fyra år har gått sen den där ödesdigra kvällen som ingen av dem vill minnas. De före detta bästa vännerna har inte setts sedan dess, och har inte heller några planer på att återuppta kontakten. Men vad ingen av dem vet är att de tillsammans sitter på den information som behövs för att sätta stopp för Köpenhamns värsta kriminella nätverk och samtidigt avslöja århundradets konstkupp ...
Tiden är knapp till dess att utställningen i Paris ska öppna och vännerna slits mellan konstnärer, servitörer, förskingrare och förfalskare. Det är dags för Becka och Pärlan att göra upp med sitt förflutna. Frågan är bara om deras ibland tveksamma omdöme kommer att kosta dem, eller någon annan, livet innan dess.
Att stjäla en tavla är en underhållande och nattsvart feelgood om vänskap och klassfrågor med två hjältar som är långt ifrån ofelbara.
www.vistoforlag.se
