EMELIE BODIN
DEL ETTKärlek i Finnskogen : del 1, Cecilia
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Emelie Bodin
Grafisk form: Emelie Bohman
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-655-8
Historien om Finnskogen är så ofta bortglömd, trots att många platser i Värmland än idag minner om det liv som levts där. Jag vill understryka att karaktärerna och släkthistorien i denna roman är helt fiktiva, platserna är verkliga, men i boken har hus mestadels placerats där inga hus idag finns, allt av respekt för de som än idag lever sina liv i de beskrivna miljöerna. Min förhoppning är att människor som levt under tiden då romanen utspelar sig kan uppleva igenkänning, kanske ett uns av nostalgi, känslor och minnen av svunnen eller nyfunnen kärlek.
Önskar er en fin lässtund.
/Emelie
DEL ETTEtt livsdrama, i nutid och ur historiskt perspektiv i Värmlands djupa Finnskogar. Om att älska så att det värker i kroppen. Vad kärlek gör med människor. Vad det har gjort med människor. Då som nu.
Året är 1939, det är i mitten av februari månad och dimman ligger tät över den snöbeklädda skogen vid den gamla finngården i Lekvattnet. Snön knakar under snöskorna när drängen kommer vandrandes med ved, pigorna tar snabbt emot den och stänger dörren i en hast för att inte släppa ut värmen. På håll ser den gamla rökstugan inte mycket ut för världen, men för sjuttonåriga Brita Käiväräinen är det just nu hela världen. Aldrig hade hon känt sig så mäktig som i den stund hon under de tidiga morgontimmarna fått uppleva. Ett gossebarn hade blivit fött under natten, Britas efterlängtade son med fader okänd. För Brita är fadern allt annat än okänd.
Samma dag, 83 år senare landar ett dödsbud hos en kvinna som mist sin livskamrat, något dussintal kilometer ifrån finngården där gossebarnet föddes den där iskalla februaridagen. Gossebarnet som fick namnet Valfrid kommer senare att läsa om detta dödsfall i Wermlands nyheter och förstå att han nu behöver tillkännage sin existens för sina ovetande släktingar, innan hans liv också nått vägs ände.
35 mil söderut sitter en kvinna i ett Teams-möte och får ett telefonsamtal. Hon sätter datormikrofonen på mute och tar telefonsamtalet som kommer från hennes mor. Deltagarna i Teams-mötet får beskåda en kvinna nära toppen av sin karriär vars hela ansikte faller, aldrig
har de sett henne tappa fattningen, knappt ens visa en känsla eller
personlighetsdrag annat än flit och engagemang. Nu får de se hennes innersta känslor, om än ljudlöst, men genom skärmen ser de hennes tårar forsa likt bäcken på fjället en tidig vårdag, hon böjer ner ansiktet i händerna och de kan utläsa av uttrycket på läpparna att hon skriker neeeeej. Hon sitter med huvudet nedböjt med ansiktet i händerna en stund, varpå hon kommer på sig själv med att vara filmad genom datorns webkamera, kanske känner hon kollegornas digitala blickar bränna genom skärmen. Datorlocket slås igen och Cecilia är ute ur mötet.
Helt aningslöst hade Cecilia denna morgon klätt sig som vanligt för att åka in till kontoret, dagarna på kontoret hade blivit färre de senaste åren på grund av pandemin som haft sitt grepp om världen.
Inte gjorde det Cecilia något att slippa kallpratet vid kaffemaskinen några dagar i veckan. Men idag var det den 14 februari, Valentins dag, och hon hade tillsammans med en kollega som också levde singelliv bestämt sig för att gå ut och ta ett glas vin och en bit mat efter jobbet. Var tydligen ett nytt påfund att även singlar skulle ut och fira denna dag, gå ut på krogen fylld med nyförälskade par och hjärtformade ballonger, som en manifestation för att vi kan och vill leva själva. Känslan av tomhet i bröstet kom över henne, ensamheten, trots att hon dagarna i ända hade människor runt omkring sig, blev bara värre för var dag som gick.
Ljudet av de mörkröda skinnbyxorna som stötte emot varandra vid låren för varje steg hon tog, påminde om galonklädda byxben under promenaderna hem från den lilla byskolan i Värmland när hon var barn. Som hon saknade knastret under fötterna på den där grusvägen, omgärdad av åkermark och barrskog. På överkroppen hade hon gjort ett mer sofistikerat klädval, att bära svart blus, någon måtta fick det väl vara med att klä upp sig. Eller klä ut sig som Cecilia ibland kände. Var hon verkligen rätt i denna värld
av kostymklädda män och översminkade kvinnor som var hennes liv? Ett mansdominerat kontorslandskap där man var tvungen att armbåga sig fram för att få en syl i vädret. Det hade blivit lättare med åldern tyckte hon, att bli hörd alltså. Kanske hade hon lärt sig att stänga av och bara köra på.
När hon som 27-åring hade börjat arbeta inom företaget var hon näst intill ensam bland männen, men hon hade varit tålmodig och hållit sig kvar, nu var hon nära toppen och företagets ledning.
Ledningsgruppen hade alltid varit hennes mål, men på sistone hade hon börjat tveka. Hon hade fått känslan av att vissa av de som satt där var beredda att gå över lik för att komma till den position de nu besatt. Kollegor hade på de mest märkliga sätt blivit avsatta eller valt att självmant gå och stämningen på kontoret hade varit minst sagt kylig det senaste året, vilket fått Cecilia att börja omvärdera sin tidigare plan.
Cecilia var 44 år i år, levde ensam, med jobbet och kollegorna som närmsta vänner. Eller sina allra närmsta, och äldsta, vänner hade hon uppe i sin Nordvärmländska hemby, men det var inte ofta hon gav dem den tid de förtjänade längre. Annat än att skicka korta sms eller länkar till roliga klipp och citat på Instagram, de hade liksom inte kommit ner på djupet på länge, men Cecilia visste att de i vått och torrt fanns där, oavsett vad. Föräldrarna började bli gamla och Cecilia var orolig för dem. De bodde lite avsides och var båda närmare 75 år gamla. Kanske borde hon åka norrut snart? Det fick bli en senare fråga, idag hade hon fyra möten att avverka samt skicka in en grundligt sammanställd rapportfil till sin överordnade kollega på moderbolaget i USA.
Cecilia kom ut till en iskall, igenfrusen bil. Parkeringsplatsen låg ett femtiotal meter från lägenheten, himlen var gråmulen och ett tunt snötäcke täckte den asfalterade ytan. Satan, tänkte hon, har jag glömt att sätta i gång dieselvärmaren igen? Var och varannan dag glömde hon det, hon tog sig aldrig tid och hade dessutom för dåligt tålamod för att läsa instruktionsboken och få värmaren tidsinställd. Då var enda alternativet att ta fram isskrapan och börja skrapa. Hon
startade bilen först för att få lite hjälp av de uppvärmda rutorna och värmefläkten inne i bilen.
Snart var hon på väg. Rullade i sakta fart ut från sitt radhusområde, ut på europavägen, genom första rondellen och trafikljusen, vid bensinmacken tog hon av höger, sedan höger igen. Svängde in på mackens parkering, gick ur och köpte sig en grov fralla och en havrelatte to go. Framme vid kassadisken fick hon till sig en distinkt doft av mammans kokkaffe på vedspisen där hemma i det faluröda barndomshemmet med vita knutar. Om modern sett henne nu, beställa en oatmeal latte för nästan 50 kronor hade hon gått i taket, både av det löjliga i att använda ett engelskt uttryck för en köpp kaffe, dessutom till det priset.
Cecilia parkerade sin stora bil utanför den höga kontorsbyggnaden som var klädd i glaspartier från golv till tak, slog av morgonradion när ett inslag om ’guldmunken’ ljöd i bilstereon. En man som lyckats vara sexuellt avhållsam i ett år, och skrivit en bok om bedriften? Hon kunde inte låta bli att le åt det, var han guldmunk efter ett år utan sex borde väl hon vara platina-nunna?
Väl inne i byggnaden hälsade hon på Amira i receptionen, en ung tjej som kommit till deras arbetsplats direkt från gymnasiet men som snabbt fattat grejen med att arbeta i reception på ett stort bolag med mycket kunder i rullning. Alltid satt hon där med ett leende på läpparna och man kunde be henne om hjälp med allt, praktiskt som administrativt, hon var verkligen en klippa.
Cecilia låste upp sin kontorsdörr, slängde samtidigt en snabb blick in genom glaset mot sin kontorsplats, klumpen i halsen växte. Var det verkligen så här hon ville leva? Släppte tanken och stängde sedan in sig på sitt sterila arbetsrum med stockholmsvita väggar, var tvungen att andas lite i lugn och ro innan första mötet drog i gång. Ett så kallat hybridmöte, ett möte där de som var på kontoret skulle infinna sig i konferensrummet, men man skulle även vara uppkopplad för de som jobbade på distans. En situation som för Cecilia kändes så onaturlig som det kunde bli. Vart skulle man vända blicken? Mot de som satt kring det fysiska bordet? Ljudet kom från
rummets 5:1 system och samtidigt från kollegorna som fysiskt satt bredvid henne. Situationen gjorde henne smått schizofren till och från. Hon kände stressen inom sig av tanken på alla dessa möten, tyckte att fler borde uppleva den kluvenhet hon kände inför det digitala intåget som gått så fort de senaste åren. Ingen kunde väl må bra i en sådan kontext?
Som vanligt drog tankarna i väg, så hade hon varit sedan barnsben, Cecilia. Ibland förundrades hon över hur hon kommit så långt i sin karriär när hon i möten alltid susade i väg in i sin egen inre värld. Men hon hade jobbat hårt, lagt så många år av sitt liv i det här företaget, hade med sin envishet och ihärdighet klarat att klättra med små steg uppåt, både lönemässigt och i den amerikanska företagshierarkin.
Nöjd över att hon köpt sig morgonens första kopp kaffe på bensinmacken, och på så sätt köpt sig fri från en stunds ångestframkallande kallprat vid kaffemaskinen slog hon upp locket till laptoppen. Fann där en Teamschat från kollegan Elin, massor av röda hjärtan strösslade ner över skärmen och en GIF-bild med texten happy Valentines dök upp. Cecilia log för sig själv och svarade med ett rött hjärta. Elin var snabb på att svara tillbaka med en länk till kvällens meny på restaurangen de bokat bord på. Cecilia kunde ibland inte förstå hur man hann jobba och samtidigt vara så social som Elin kunde vara, både digitalt social och vid kaffemaskinen? En omöjlig ekvation för någon som Cecilia. Jobbet betydde jobb och då var det workmode on som hon brukade intala sig själv.
Dagen flöt på som vanligt, Cecilia tog en löprunda på lunchen och en färdig sallad framför datorn därefter. Hon skulle ju få en rejäl bit mat vid kvällens restaurangbesök och ville därför hålla kaloriintaget nere under dagen, grämde sig som vanligt över att hon behövde leva hela livet med de här ätstörda tankarna. Kaloriintag vs. Kalorier brända dag ut och dag in. Uppväxt under 80-talet med en mamma som kört varenda bantningskur du kan tänka dig, och en shot stinkande äppelcidervinäger till morgonkaffet för att öka förbränningen. Ja, då blir man inte annat än ätstörd, tänkte Cecilia.
Hon avbröts i tanken av kollegan Elin som knackade på dörren, hon hade sin stora handväska i handen och slängde en blick över axeln innan hon kom in och stängde dörren efter sig på Cecilias kontor. Hon såg minst sagt lurig ut. Drog ut en besöksstol och slog sig ner.
– Tjoho, sa Elin, nu har du väl jobbat färdigt?! Klockan är över 17, och det är praktiskt taget en nationell helgdag idag.
Cecilia tänkte efter, jobbat färdigt? Har man någonsin det?
Vanliga människor gick alltså hem den här tiden och ansåg sig färdiga. Cecilia blev aldrig färdig, projekt kom och gick hela tiden, och hon insåg att hon aldrig riktigt njöt av att känna sig helt klar med något. När hon rott ett projekt i land hade hon parallellt redan startat upp ett nytt, och så avlöste de varandra. Både privat och i jobbet, så hade det alltid fungerat. I tonåren körde hon relationer som parallella projekt, en pojkvän avlöste den andra när den första blev för tråkig eller enformig. Hon hade alltid sökt spänning och haft svårt att slå sig till ro. När hon börjat på det här jobbet hade spänningen tillfredsställts i och med nya projekt som avlöste varandra. Elin såg undrande på henne.
– Hallå! Jorden anropar, vart tog du vägen?
– Haha, oj, förlåt! Flög i väg i tanken igen. Låt mig bara skriva klart sista meningen i mailet och trycka på sänd här, så är jag klar.
– Bra, sa Elin, reste sig och drog för lamellgardinen vid de stora glaspartierna längs Cecilias kontorsvägg ut mot korridoren.
– Vad gör du? undrade Cecilia förväntansfullt.
Elin slängde upp handväskan på Cecilias besöksstol, drog upp en flaska prosecco och två champagneglas i plast. Placerade glasen på skrivbordet och poppade flaskan.
– Nu ska vi fira Valentines! sa Elin.
Cecilia drog sig till minnes varför hon älskade Elin, så full av överraskningar, driven och social som få. En helt underbar människa att ha i sin närhet, henne kunde ingen ogilla. Tjejerna skålade in kvällen, fräschade upp sig i jobbets omklädningsrum, la på ett nytt lager smink och var snart redo för en kväll på stan.
I skogen invid Mangsjöns västra strand stod Brita, de bruna ögonen spände blicken över det spegelblanka mörka vattnet och väggen av skog på andra sidan, likt så många gånger förr. Naturen var grön, täckt av ömsom lövskog, ömsom barrskog. Det var vindstilla, himlen klarblå med lite slöjmoln, det skulle bli en fin junidag det här, tänkte hon. Fast hon stått på samma plats mer eller mindre varje dag av sina första sexton levnadsår fick hon aldrig nog av utsikten, känslan av frid infann sig. Hennes farmor hade berättat att det låg en oförklarlig magi över platsen, vid norra änden av sjön låg smörjträdet, trädet som växt i ring som så många före dem använt sig av för att bli friska från rödsot och andra till synes obotliga sjukdomar.
Hennes älskade farmor Annie, kärringen med trollstaven som folk på bygden kallade henne. För Brita var hon tillsammans med övriga familjemedlemmar hela världen, den starkaste hon kände och hon som varit med som en av de första i Britas släkt att syssla med svedjebruk på svensk mark. Farmor hade när Brita var liten berättat om den långa vandringen från Finland, ner igenom norra delen av Sverige. Farmor var bara ett barn under vandringen, men som de små benen hade gått, och som hon hade tagit in och sett saker. Hon hade redan som liten vetat att hon hade en kraft som hon menade bodde i var man, men som de flesta förnekade att de hade. Man hade varit rädd att bli uthängd som häxa, eller ännu värre, straffas för sitt häxeri. Brita hade kraften hon med, hon hade bara
inte riktigt lärt sig att handskas med den på rätt sätt ännu. Men var sak hade sin tid, som farmor brukade säga.
Vid den sydöstra änden av sjön som mynnade ut i en liten älv hördes sedan ett par dagar tillbaka oförklarliga nya ljud som Brita nu fått i uppgift av far att undersöka.
I den täta skogen invid älven som mynnade söderut från Mangsjön arbetade skogsarbetaren Karl med förberedelserna inför transport av timmer som skulle köras till Klarälven för flottning. Det var tredje dagen på denna nya avverkningsplats, där de nu skulle spendera sommarmånaderna, Karl tillsammans med sin närmsta arbetskamrat Nils.
Nils låg ännu och sov i vindskyddet som de slagit upp av timmerstockar. Han hade tagit en sup eller två för mycket igår kväll för att bota björnskräcken som tog sitt grepp om honom när mörkret föll över skogen och de skulle ta natt i vindskyddet. Karl kände sig oberörd, kanske för att han aldrig stött på den bruna i skogen, eller för att han var så trött i kroppen efter ett dagsverke i skogen att han var säker på att somna även utan alkoholens hjälp.
Karl höll ett stadigt grepp om sågen när han kände yrseln komma krypande. Han hann inte tänka mer än den där satans sjukdomen innan han tappade sågen och själv föll till marken. Landade mjukt i blåbärsriset som växte tätt över marken mellan tallarna. När han låg i riset och såg tallarnas kala stammar mynna ut i barrklädda grenar mot skyn hörde han som i ett töcken fars förmaningar om vikten av mat och vila i och med sin diabetes, som hade uppdagats hos den artonåriga Karl för bara något år sedan. Karl försökte ropa på hjälp, men visste inte om han fick ur sig något ljud. Ögonlocken blev tunga och svimningen på grund av sockerbrist var ett faktum.
Vid Mangsjöns andra sida spände Brita plötsligt alla sinnen där hon stod i godan ro, var det ett rop på hjälp hon hörde? En mansröst? Jo, det var det, nu hörde hon ropet igen, om än svagt, men det var ett rop på hjälp. Hon drog på sig ryggsäcken i flätad näver som hon ärvt efter sin mor. Ryggsäcken som så ofta kom med en tung klump i bröstet, vissa dagar kunde hon stryka handen över den och
le, känna närheten från mors ande, andra dagar kändes magen som fylld av is vid bara tanken på den.
Brita sprang det fortaste hon kunde mot sjöns sydliga del där hon trodde sig ha hört ljudet. Hon sprang över stock och sten, hoppade över den porlande bäcken och sprang igenom sankmarken på lätta fötter. Hon visste att det var av största vikt att springa med sina lättaste steg över mossmarken för att inte myren skulle få sitt grepp om henne. Brita var uppväxt i Finnskogen och skulle kunna springa här i blindo. Men vad var det hon hade hört? Inte hade hon väl någonsin hört den mansrösten? De enda mansröster hon var van att höra här i trakten var fars och pastorns, men det här var någon annan, det var hon säker på.
Väl framme vid sjökanten där hon trodde sig ha hört ljuden stannade hon upp och såg ner mot älven som strömmade söderut. Det var en stilla bris denna försommardag och ljudet av älven var dovt forsande. Någon hade sågat ner timmerstockar där, men vad var det som låg där borta? Var det en manskropp? Brita kände hur pulsen dunkade i öronen medan hon skyndade närmare, satte sig på knä i mossan bredvid kroppen. Mannen som låg där höll en stor såg i handen. Inte hade han väl gjort sig illa på sågen, tänkte Brita? Nej, så kunde det inte vara, inget blod fanns att se. Brita böjde sig ner mot mannens ansikte för att kontrollera om han andades. Hon behövde inte komma nära för att känna värmen från hans andedräkt. Hon försökte väcka honom men han gick inte att få liv i. Brännvin luktade han inte heller.
Hon mindes en gång som liten när hon svimmat, en het julidag på svedjan. Då hade farmor tryckt i henne blåbär och honung för att få liv i henne igen, baddat kallvatten över hennes panna. Brita reste sig och drog av sig näverryggsäcken, fann den lilla burken med honung som hon lyckats skrapa ihop från en bikupa på granngården ett par kilometer bort. Brita bröt den slätaste gren hon kunde finna och drog ner den i honungsburken. Förde den försiktigt till mannens mun och smetade honung över tungan och försiktigt runt i munnen. Hon sprang till älven som bara var ett par meter bort och
fyllde sin kåsa med vatten. Satte sig tätt intill hans kropp och lade varsamt hans huvud i sitt knä. Tog loss schaletten ur håret och baddade mannens ansikte.
Mannen vaknade yrvaket, han var nu vit i ansiktet men nog levde han. Brita ryggade tillbaka, det var en kraftig karl. Inte övergödd på något sätt, men grov i grunden och av arbete i skogen. Hans isblå ögon stirrade yrvaket på henne och det blonda håret var yvigt lockigt och fullt av mossa och blåbärsris i bakhuvudet. Brita tog ett varsamt tag över axlarna på karln.
– Lägg dig ner och vila, sa Brita med sin ljusa röst.
Hon gick i väg en bit och plockade sin bägare full med blåbär, det hade varit en mild vinter och blåbären kom tidigt i år. De var lite sura ännu men nog skulle det vara bättre än ingenting att få i sig, tänkte hon.
Medan Karl låg yrvaken i riset visste han inte om hans själ var på väg mot ljuset, solljuset som strilat emellan tallarnas toppar hade skinit som en gloria över den änglalika varelse som just hängt över honom. Baddat hans panna och gett honom vatten. Hennes ögon var mörkbruna, som den djupaste skogstjärn, nästan svarta, och det rökdoftande håret var långt, lockigt och honungsfärgat. Han hade aldrig i sitt liv sett något vackrare. Var det himmelriket han kommit till?
Medan Brita satt böjd över en blåbärstuva sneglade hon över axeln bort mot mannen, hennes kinder blev rosiga. Han låg ännu ner så det var svårt att avgöra, men han måste vara mer än ett huvud högre än henne. Och det ljusa yviga håret, aldrig hade hon sett ett så ljust hår. Så ljust att det nästan var självlysande i förmiddagssolens sken. Och ögonen sedan, så ljust blå som kärnan i en frostig snöflinga den kallaste vinterdag. Alla män Brita stött på tidigare var kantiga, mörka och satta, och dessutom var många av dem hennes släktingar. De hade alla höga kindben och mörka drag likt urbefolkningen norrifrån, där hennes släkt på den finska sidan härstammade från. Den här mannen, som nu såg yngre ut än hon först trott på håll, var något annat. En omänskligt vacker skapelse, han måste vara en skänk från ovan, tänkte hon.
Cecilia stod i badrummet, borstade håret. Lukten av hans dubbeldusch och AXE-parfym stack i näsan, fick henne att vilja kasta upp frukosten i toalettstolen. Hon tittade ner i hårborsten och konstaterade att det annars så fylliga svallet sakta tunnats ut den senaste tiden. Han hade ryckt så mycket i den långa hästsvansen att håret börjat lossna. Hon hade använt lager av täckstift och foundation för att dölja de bleknade blåmärkena på ena kinden. Tacksam att han alltid valde samma kind att slå på. Då gick det alltid att vända andra kinden till.
Tittade upp i badrumsspegeln, mötte det bleka ansiktet i spegelbilden. De isblå ögonen med tom blick. Den där blicken som en gång varit så klar. Hela livet hade legat framför henne. Nu önskade hon att han skulle slå ihjäl henne. I ett slag. Livet som det var nu kändes outhärdligt. Det enda som fick henne att känna sig levande var Linda och Amanda, men på senaste tiden hade han förbjudit henne att träffa även dem. Han hade gång på gång ringt dem och sagt att hon var sjuk, ställt in deras tänkta tjejkvällar. Med den glänsande knivseggen framför sig tvingat henne att ringa återbud, fått henne att ljuga ihop hur hon och Henke skulle ha romantiska dejtkvällar.
Cecilia försökte dra sig till minnes när allt hade vänt, hur hade det kunnat gå så här långt? Det hade börjat med att han erbjudit sig att köpa ut sprit åt Cecilia och de andra tjejerna i gänget. De hade varit tre oskyldiga tjejer, bara sexton år gamla. Uppväxta i samma
lilla trygga by ett par mil norrut, där hade ingenting kommit åt dem.
När de börjat högstadiet inne i Torsby hade allt vänt. De hade alla fått aptit på livet, känt som om hela världen låg framför dem. Allt var möjligt att göra, att få tag på.
Redan i sjuan hade de blivit bjudna på fester av killar som då gick i gymnasiet. De hade varit snygga och oemotståndliga. Festerna hade blivit fler och fler. För Cecilia och Amanda hade det blivit som en drog. Linda var den lugna av de tre, förnuftig och eftertänksam.
Det var tur att hon hade följt med dem på alla upptåg, tänkte Cecilia. Annars hade det kunnat gå riktigt illa. Fredag och lördag var det alltid fest. Hemmafester i hyreslägenheter, i Stjerneskolans studenthem där norrmännen huserade, eller i någon av alla raggarbilar som åkte varv på varv kring torget och längs den beryktade Järnvägsgatan.
Cecilia hade älskat det där livet. Sen dök Henke upp. Charmig som få, dock mindes hon knappt vart de först träffades. Antagligen på någon av festerna, sen hade han börjat dyka upp mer och mer.
Som en slump stötte de på varandra utanför skolan, vid mataffären och på helgerna. Hon hade nu insett att det aldrig varit någon slump. Han ville åt henne hela tiden. Hon hade blivit hans byte, kanske det första, troligen inte det sista.
Idag var det Cecilias tjugonde födelsedag. Inte ett ord om det från Henke. Han hade varit sur och suttit instängd i sovrummet framför datorn hela dagen. Vad kunde han vara så sur för? Hon hade ju ställt upp på allt han bett om under gårdagskvällen och natten. Cecilia försökte släppa tanken på Henkes humör. De där anabola steroiderna gjorde honom alltmer lynnig. Humöret hade blivit oförutsägbart. Korta stunder kunde hon se skymtar av den där Henke hon en gång förälskat sig så i, men de stunderna blev allt färre.
Så tyst hon förmådde smög hon mot ytterdörren, drog åt sig sin handväska och ropade åt honom att de skulle ses sen. Hörde ljudet av skrivbordsstolens plasthjul rispa mot lägenhetens slitna parkettgolv.
Just där den stolen stod var golvet extra slitet. Där hade han suttit och rullat av och an, frustrerad när spelet inte gick som han ville. Cecilia stelnade till, en ilning gick genom hela kroppen.
– Och vart fan är du på väg? sa han med bestämd röst medan han tog vägen genom köket emot hallen där Cecilia stod med handen på dörrhandtaget.
– Jag sa ju det igår, jag ska med Linda till Karlstad. Vi ska ta en födelsedagsfika och kolla lite kläder, sa Cecilia och slog blicken i golvet.
Såg ner på sina smutsiga gympaskor och hörde det vinande ljudet av hans handflata som kom emot hennes kind. Det slog lock för örat och smärtan hettade över kinden. Hon hade vant sig vid det här laget. Hon förundrades över alla tankar som hann flyga genom huvudet från det att han lyfte handen till dess att den nådde hennes kind.
– I helvete heller att du ska. Du ska laga lunch till mig. Sen ska du diska. Du får ringa och säga att du blivit sjuk.
– Men snälla Henke, det är min födelsedag?
– Och, vem bryr sig? sa han och spände ögonen i henne.
– Okej, men jag har varit ”sjuk” nästan varje gång jag skulle träffat dem de senaste veckorna.
Efter varje mening slog Cecilia ner blicken. Rädd för att provocera honom ännu mer. Hon hade först lärt sig alla hans triggerpunkter och lyckats parera hans humörsvängningar. Men allteftersom tiden gick och han fått sin makt över henne gick de nu inte att parera överhuvudtaget. Säkrast var att underställa sig, likt en misshandlad hund.
– Gör bara som jag säger, sa han.
Kväljningen sköljde över Cecilia när han närmade sig henne, värmen och stanken av hans andedräkt var i det närmaste outhärdlig.
– Okej, sa Cecilia, ändå tacksam över att han lät henne ringa själv.
När Linda ett par dagar tidigare kommit in i ICA-butikens förbutik där Cecilia jobbade hade hon tålmodigt stannat tills Cecilia gick på rast. Därefter hade Linda tagit samtalet med henne. Samtalet som hon visste att Linda velat ta länge, men som Cecilia alltför länge viftat bort. Linda hade försäkrat henne om att allt skulle bli bra, de skulle få bort henne från Henke. Cecilia hade ställt sig tveksam till hur det skulle gå till. Numer var hon likgiltig till allt. Hon hade nått botten och såg livet som ett avgrundsdjupt svart hål. Att klättra upp
för de där jordtäckta väggarna skulle vara omöjligt. Även om hon skulle försöka klättra en bit mot den svaga ljusglimten där uppe skulle monstret där nere alltid lyckas få tag i henne. Med sina långa klor skulle han med kraft dra ner henne. Då skulle hon återigen ligga där på botten, smutsig under naglarna och ännu mer skadad än innan.
Cecilia drog sin slitna Nokia 3110 ur handväskan. Slog med van hand Lindas nummer. Linda svarade efter en signal. Henke hade gått in i köket, iakttog Cecilia i varje rörelse. Avlyssnade samtalet på håll. Han kunde inte höra Lindas röst på så långt avstånd, det måste vara omöjligt, tänkte Cecilia.
– Födelsedagsbarnet, Cissi, grattis! Hur går det? Är du redo att åka snart? sa Linda med uppslupen stämma.
– Linda, det går inte idag, jag kräktes imorse. Måste ätit något.
– Nej! sa Linda, det här skulle ju bli vår dag. Det är ju din dag Cissi.
– Jag vet, sa Cecilia, men jag kräktes otroligt mycket. Det var alldeles rött.
Det sista sa hon med eftertryck, tittade ner i golvet medan hon sa det. Ville inte att Henke skulle se hennes blick när hon drog den uppenbara lögnen. Kodordet hon och Linda kommit överens om. Kod röd. Hon hoppades att Linda skulle förstå. Det var illa nu. Linda i andra änden var osäker på om Henke hörde på. Avslutade samtalet med att Cecilia skulle krya på sig.
Ett par timmar senare stod två poliskonstaplar utanför lägenhetsdörren och Henke greps. Cecilia omhändertogs av Linda och hennes familj, tillsammans med vårdpersonal. De skulle transportera henne till psykakuten i Karlstad. Kanske var mardrömmen nu över.
”Lyfte man blicken ovanför lyktornas sken kunde man se hur de mörkt gröna talltopparna mötte den ljusa sommarnattshimlen. Just i denna sena timma var ljuset något alldeles speciellt, dunkelt på något vis. Finnskogen bar på en magi som inte gick att förklara. Tonerna av kvällens sista låt klingade ut.”
I denna dramatiska kärleksroman möter vi huvudkaraktären Cecilia som gör ett drastiskt val, hon bryter upp sitt hektiska liv i staden mot livet i Nordvärmlands djupa finnskogar. Nya utmaningar stundar och inte kunde hon väl ana att kärleken väntade precis runt kröken på grusvägen.
Parallellt med Cecilias liv i nutid nystas även en gammal kärlekshistoria upp, en som utspelats i samma skogar, fast närapå hundra år tidigare. Cecilia förnimmer att där verkar finnas ett släktskap som hon vill ta reda på mer om.
Följ med de nutida och historiska karaktärerna på en spännande kärleksresa från Värmlands 1930-tal fram till idag.