9789180736510

nita, dethoppfinns E

Elisabeth Hultgren

Tidigare böcker av

Elisabeth Hultgren utgivna på Visto förlag: Enita (2019) nita,E det finns hopp

Utgiven av Visto förlag, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Författare: Elisabeth Hultgren

© Illustratör: Staffan Lidman | © Fotograf: Marianne Näsström

Grafisk form och sättning: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2024

ISBN: 978-91-8073-651-0

nita, dethoppfinns E

Elisabeth Hultgren

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”

Text av Ingemar Olsson

Forord

”Jag är stor beundrare av Elisabeth Hultgrens starka engagemang och outtröttliga arbete sedan ett antal år för att lindra tillvaron för utsatta EU-medborgare, de flesta med romskt påbrå, som lever under miserabla förhållanden i sina hemländer, och när de vistas under korta perioder i Sverige.

I sin första bok, ’Enita’, beskriver hon med stor respekt, och ömsint utan övertoner, om en ung flickas dagliga kamp för sitt och sin familjs liv. En skildring som ger läsaren en verklig bild av hur det känns att leva som diskriminerad och utsatt för fördomar, och människors brist på empati och förstånd. Men Elisabeth skildrar även i boken att det finns människor som ser Enita som den människa hon är, och därmed finns till, med det lilla de kan. Deras utsträckta hand inger Enita hopp om att det goda en dag kommer övervinna det onda. Att det finns en framtid även för henne och hennes efterkommande!”

Hans Caldaras

Prolog

Jag trivdes i min trerummare mitt i Londons centrum. Det var högt i tak och de ljusa tapeterna fick rummet att se ännu större ut än det var. Fyra vackra fönster med utsikt mot en liten park ökade trivseln. Köket var enkelt och inte så stort, men lätt att jobba i. Badrummet var litet, men rymde en dusch. Jag spenderade gärna tid därinne, trots att det var husets minsta rum. Sovrummet hade två höga fönster med utsikt mot en tvärgata. Det tredje rummet fick vara både kontor och gästrum. När jag hade besök var det praktiskt att fixa bäddsoffan och fint att kunna erbjuda en sovplats, men mestadels av tiden använde jag det när jag skrev mina artiklar. Visserligen hade jag en egen plats på tidningens kontor, men jag fick många idéer när jag var hemma och det var praktiskt att även kunna arbeta hemifrån. Det tog mig ungefär tio minuter att promenera till kontoret som låg på Oxford Street.

Jag hade arbetat intensivt de senaste veckorna och kände att jag behövde vara ledig några dagar. Tulpanerna hade slagit ut och våren bjöd på vackert väder. Efter en promenad i Hyde Park bestämde jag mig för att ta en liten minisemester i Brighton.

Jag tog tåget från Victoria Station. Leende blickade jag ut genom fönstret och jag njöt av att vara på väg. Det skulle göra mig gott med en liten minisemester utan förpliktelser och måsten. Torsdag, fredag, lördag och söndag skulle jag njuta av solen och havsluften. Meteorologerna hade faktiskt lovat sol i söder. Chefen hade varit bussig och gett mig två dagars ledigt utan vidare. Jag lät solen värma mitt ansikte medan jag mindes hans vänliga blick på kontoret.

”Jag vet att du har jobbat mycket de senaste veckorna, för mycket. Ta ledigt och njut”, hade han sagt med ett leende på läpparna. Jag kunde inte låta bli att undra varför han gav mig ledigt utan att blinka.

Jag såg fram emot att ta långa promenader längs stranden. Strosa på smågatorna inne i The Lanes. Se solnedgången från Brighton Palace Pier. The West Pier hade brunnit för flera år sedan och var nu bara ett litet mörkt skelett. På fredag hade jag bokat bord till Afternoon Tea på Grand Hotel som låg på Kings Road med utsikt över havet. På lördag planerade jag

att gå till marknaden på Upper Gardner Street. Jag skulle inte bli sysslolös, men mest av allt längtade jag efter att sätta mig i en av de blårandiga solstolarna på strandpromenaden och läsa en bok. Fantastiskt att solstolarna fortfarande är gratis i dessa tider när allt kostar pengar.

Det var skönt att ta tåget. Man kunde slappna av och njuta av landskapet som susade förbi. I början var det mest långa rader av radhus utmed järnvägen, men när man närmade sig Sussex bredde härliga vidder ut sig. Sussex Downs gröna fält och kullar lyste fint i vårsolen. Jag hade inte tagit snabbtåget utan tåget som stannade vid många olika små byar och samhällen. Jag föredrog att ta det långsammare tåget ifall jag skulle vilja kliva av i Balcombe.

Balcombe, en by mellan London och Brighton, hade en järnvägsstation som med sitt pittoreska uttryck påminde om en scen från vilda västern. En sådan som man sett på film från förr i tiden. Ett litet stationshus omgivet av träd fulla av grönskade löv och en liten trappa upp till byn. Balcombe var en trevlig liten by med en mysig affär, ett postkontor och en pub där många samlades för en pratstund. Jag hade besökt Balcombe många gånger eftersom en väninna till mig bodde där. Hon bodde i ett fantastiskt vackert hus i fransk design. Huset hade två

våningar och hörnen var byggda som två torn. Jag tyckte bäst om hennes inglasade rum. Där har vi druckit många koppar te serverade med scones och marmelad. Nedanför glasrummet fanns en vacker trädgård full av blommor i alla möjliga färger. På gräsmattan nedanför rabatterna har vi spelat bordtennis och badminton. Jag älskade att besöka henne och med tanke på hur jag själv hade växt upp var hennes hus som ett sagoslott.

Jag hade god lust att hoppa av tåget och överraska henne, men det fick bli en annan gång. Nu hade jag lovat mig själv en minisemester med egen tid. Jag behövde det. Jag ville njuta av havet, äta fisk och pommes inlindat i papper. Det dova dunket från tågrälsen var sövande och jag drömde mig bort från vardagen. Jag skulle inte bara dricka Afternoon Tea på Grand Hotel utan jag skulle även bo där. Jag hade bokat ett rum med havsutsikt, och det sög till i magen när jag tänkte på hur härligt det skulle bli att sitta och titta på solnedgången över horisonten och att vakna upp till ljudet av vågskvalp.

Tåget hade precis passerat Haywards Heath när det plingade till i min telefon. Jag hade fått ett mejl från redaktionen.

Jag vet att du är på väg till Brighton för en minisemester. Jag hoppas du får en trevlig helg. När du

kommer tillbaka har jag ett uppdrag åt dig. Vi vill att du gör ett nytt reportage om ditt hemland och förhållandena där. Ditt förra reportage var mycket uppskattat. Många har efterfrågat en uppföljning. Vi vill att du åker dit igen när du kommer tillbaka nästa vecka.

Jag läste mejlet med blandade känslor. Mina tankar var inte längre i Brighton; de var i mitt hemland. Jag hade ofta hemlängtan. Samtidigt var det inte lätt.

Det väckte alltid många känslor att åka tillbaka. Jag hade många fina minnen, men även många smärtsamma.

Förra gången jag åkte hem tyckte jag det var underbart att känna doften av hemlandet, höra mitt språk talas, ta del av kulturen, äta maten. Men när jag satte ner klackarna på perrongen i min hemstad hade det förflutna hunnit i kapp mig. Det hade inte varit lätt att konfronteras med mitt förflutna.

Reportaget skulle skrivas objektivt men för mig var allt subjektivt.

Nu levde jag ett totalt annorlunda liv och det hade gjort ont att minnas, att konfronteras med fattigdom och misär. Skulle det bli likadant den här gången?

Det var inte lätt att skriva bra reportage om utsatthet utan att lämna ut människorna till press och läsare.

Att skriva så att deras liv lyftes fram på ett värdigt sätt, inte kränkande, var en konst.

Jag bestämde mig för att anta erbjudandet, fastän tvivlen hopade sig, för jag visste att jag skulle göra ett bra jobb. Jag var glad att jag inte hade stigit av i Balcombe. Nu behövde jag verkligen egen tid för att samla tankarna och förbereda mig för uppdraget.

Två veckor senare satt jag i flygstolen. Spände fast säkerhetsbältet och kikade ut genom fönstret. Planet lyfte och under mig förvandlades London till ett flygfoto. Flygresan gick smidigt. Jag beställde kaffe med mjölk och en muffins och betalade med mitt kontokort. Jag lutade mig bakåt och njöt av att befinna mig ovan molnen. Jag lät alla känslor få fritt spelrum. Jag log för mig själv när jag tänkte på att jag skulle få komma hem igen.

Jag slumrade till och väcktes av flygvärdinnans röst som bad oss att spänna fast säkerhetsbältena.

Planet landade mjukt. Jag hämtade mitt bagage, gick genom tullen och ut genom svängdörrarna. Än en gång kunde jag andas in doften av mitt hemland.

Jag behövde inte vänta länge på tåget som skulle ta mig till min hemstad.

Vårsolen värmde. Kupén var fullsatt, men jag hittade en fönsterplats. Fönstret var öppet en liten bit och jag fyllde mina lungor med den friska vårluften. Luften och lukterna var oföränderliga. Språket,

Enita arbetar som journalist i London. När hon får möjligheten att göra ett reportage om utsatta människors situation i hemlandet tvekar hon först, men beslutar sig sedan för att anta uppdraget.

Hon vet att hon, med sina erfarenheter från en fattig uppväxt, kommer att kunna göra ett bra jobb.

När hon återvänder till det som en gång var hennes hem överväldigas hon av barndomsminnen; minnen som hon trodde att hon lämnat bakom sig. Barndomsvännen Irina kommer på besök och då får Enita äntligen veta vad som hände en mörk höstkväll för länge sedan.

Enita, det finns hopp är en fristående uppföljning av Enita. Kärlek och värme blandas med sjukdom och sorg, samtidigt som nya möjligheter växer fram. Båda böckerna tillhör kategorin lättläst.

www.vistoforlag.se