Helene Ottersgård

BTA 989, livet i och utanför en kastrull
Utgiven av Visto förlag, Lerum 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Helene Ottersgård
Omslagsfoto/grafisk form: Ninni Nilsson
Illustration Silvertrådarna: Line Louise Torpe
Första upplagan
Tryckt i Riga 2024
ISBN: 978-91-8073-649-7
INLEDNING
DEN RÖDA DELEN Uppvaknandet
BTA 989
Den andra papperslappen
Falskt intygande
Livsmönstret
Hålet
EN ORANGE DEL Ryggsäcken går i bitar
Lyckligaste skilsmässan i mannaminne
Till skogs
Matematikens under
DEN GRÖNA DELEN Bokslut ett vinnande koncept
Metoden
Föreningen upphör
DEN BLÅ DELEN En känslomässig konkurs
Tsunamin och konsten att crawla
Musslan
Mängdlära
Bestulen
In the end
DEN GULA DELEN Silvertrådarna
Styrka och hävstång
Hjärta och omsorg
Kvinnorna
DEN LJUSBLÅ DELEN Den andra sidan
Mannen: Det var inte meningen
Maken: Vad hände?
Pappan: Jag kan inte mer
Mitt liv i och utanför en kastrull.
Kastrullen som metafor var det första som kom upp i mitt huvud när jag förstod att jag än en gång var tvungen att börja om mitt liv.
Kastrullen symboliserar hemmet och processen med mina kärleksrelationer. När jag är i kastrullen är jag ”med hem” i en gemenskap och en framtid jag tror på.
Kastrullen är (nästan) det enda jag behållit när jag lämnat mitt bohag och flyttat in i någon annans hem. Det har varit befriande att inte släpa på en massa lådor och flyttgods. Det har känts bra att skänka mina saker till andra som behöver. Konsekvensen har två gånger blivit att – ja, jag står där med min kastrull som enda trygghet.
Om du trycker på värme och hettar upp kastrullen, då riskerar det att koka över. Jag har i omgångar av egen fri vilja ökat trycket och låtit det koka över och själv försvunnit med ångan. Inte en chans att jag stannar i en kastrull som börjar osa bränt.
Höjer du värmen sakta i en kastrull och det finns en groda däri, då blir den kvar tills det är försent, den dör innan reflexen att hoppa ut kommer.
Det har hänt mig (jag är en groda). Det är så skönt i det ljumma varma vattnet.
Båda dessa fenomen, den brända och den varma kastrullen, har gjort att mitt kärleksliv blivit föränderligare än många andras.
Det kommer antagligen att fortsätta så.
Jag tror på livet, jag kommer alltid att våga satsa och jag kommer heller aldrig bli fast i en relation som gått förlorad.
Jag lever livet i sorg och glädje och det berikar mig.
Jag håller hårt i min kastrull.
Livssorg – när livet inte blev som det var tänkt.
Det är så det både slutar och börjar.
Vi drabbas alla av förändringar i livet, sorg som tvingar fram nya vägar. Denna gång var jag inte förberedd, jag hade ingen beredskap för en förändring som slog på alla plan – det var inte bara relationen som kom till vägs ände.
Jag är van att agera i krissituationer (det är en yrkesskada) och även denna gång agerade jag blixtsnabbt.
När det enorma behovet av att få reflektera och sortera och avsluta i gemenskap stängdes ner, då behövde jag andra ventiler.
Så mycket egen tid för reflektion har jag aldrig tidigare gett mig själv.
Livet snurrar och den tid som är kvar är inte längre lika självklar. Jag bestämde mig denna gång för att med hjälp av skrivandet reflektera, bearbeta, summera avsluten
och upplevelserna med männen som fört mitt liv i olika riktningar.
Det börjar med min egen far.
Vilka mönster finns, vad är det jag bär med mig och vad ska jag förvalta i framtiden.
Delarna är skrivna i olika känslolägen – i sorg som aldrig går över, i direkt smärta, med distans kring det som var.
Det har varit berikande, befriande och läkande att skriva.
Det var tänkt som en text för mig själv och kanske till mina döttrar. När jag delat några delar med väninnor har responsen blivit att ”det här borde du dela med fler”. Detta för att det finns en igenkänningsfaktor eller för att det finns bilder och berättelser som berör.
Oavsett, jag är glad att jag tvingats till denna summering. Det har gett mig ett avstamp till ett sista kapitel i livet.
ett hjärta som slutade slå ett annat som gick sönder pumpade i ådrorna smärtan som blev kvar stilla ibland väcks till liv igen bilen som var röd för alltid
En mycket trygg barndom med mycket bekräftelse lade grunden till en stark personlighet. Jag har aldrig behövt fundera på om jag duger.
När det otänkbara chockartade händer, då får hela tillvaron ett nytt ljus. Jag känner mig oerhört lurad och hela mitt framtida liv påverkas.
Min tro på människors goda vilja och ärlighet upphör aldrig, men när jag möter oärlighet, då sätter det igång.
Det var dags för lunch, matlådan var på 50 graders värme sedan morgonen, det var hennes rutin, ordning, reda och kontroll.
Lite visste vi då om att det var just det som höll bitarna på plats. Det var hon som bringade ordning i det kaos vi inte visste fanns.
Hon hade under de senaste 25 åren osjälviskt offrat sig, så skickligt att ingen av oss ens anade vad som fanns under ytan.
Han gjorde det oförlåtliga.
Där i ett hyreshus mitt i staden, där alla kunde se, alla kunde förstå, han kunde ha valt en annan plats.
Nu hade hon inte minsta chans att skapa ordning och reda. Det totala kaoset var ett faktum. Vad hade hon kunnat göra annat än att sluta leva i det verkliga livet.
Lunchen – matlådan var varm – men där låg också en papperslapp.
Förlåt – ring – gå inte ner …
Vad kunde hon göra annat än att gå ner, ner till det stora garaget där den röda bilen stod.
Nu var den också röd på insidan.
Förlåt.
Det duger inte – du kunde ha valt ett annat sätt.
Det fanns ett papper till – det var så han tackade henne, hon som backat upp och hållit ihop systemet i 25 år.
Hon, den då 14-åriga dottern, hon fick uppdraget.
”Ta hand om mamma”, ett angeläget uppdrag.
Fram till eftermiddagen den 9 december 1976 var allt i sin ordning. Säsongens första tävling stod för dörren, hon var laddad.
… men där i kurvan i hörnet där man svängde in på gården, förbi garaget.
Precis där mötte hon tre personer, mamman var en, dom sände signaler hon inte kände igen, starka signaler som hon aldrig mött förut.
Sedan blev det bara en dimma, hon minns inget mer, hon den 14-åriga dottern som skulle ta hand om.
Hur var det nu, inte grät hon, inte alls – jo, jämt.
Strong girl, sa dom.
Men nog dog hon inombords.
Garaget, där allting var, där allting blev.
Där hon måste passera år ut och år in.
Den röda bilen, den hon aldrig fick se, men den hon alltid såg och som hon så väl mindes.
BTA 989.
BTA 989, livet i och utanför en kastrull
När hon är fjorton år tar hennes pappa, den person som står henne närmast, livet av sig. Då stänger hon ner.
Den obearbetade smärtan går som en röd tråd i alla hennes relationer, mer eller mindre tydlig för henne själv.
När ännu en relation når ett oväntat slut, då, för att inte gå sönder, börjar hon se och bearbeta sina egna mönster.
Det är bilder som berör, för i livets paradox går smärta och glädje hand i hand. Om du vågar vara trogen dig själv – se, bearbeta, möta smärtan, kanske inte förlåta, men trots allt försöka förstå – då går det att komma vidare med ny livsglädje och framtidstro.
Även om allt du äger är en kastrull.