Andrea Andersson
Iakttagaren
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024
www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Författare: Andrea Andersson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-612-1
Till Nox.
Du visade mig att hunden verkligen är människans bästa vän.
Solen värmer mitt ansikte när jag promenerar på de små gatorna i den lilla stad där jag bor. Om jag ska vara riktigt ärlig så är ordet stad inte det mest passande ordet, ’by’ passar mycket bättre för vårt lilla samhälle med ett invånarantal på 8 000. Dessvärre en siffra som snarare blir lägre än växer. Vår vackra natur och omtalade vik i östra delen av byn vid en stillsam sjö lockar hit turister. Vi har haft oturen med ett flertal olösta försvinnanden, mestadels turister som tros kommit på villovägar och förlorats i skogens oändliga djup. Vår sheriff har inte lyckats lista ut vad som lett turisterna till att lämna stigarna som är tydligt markerade med skyltar för att hindra att vandrare går vilse. Ingen rimlig förklaring har givits.
Jag älskar att bo i en liten by, vart jag än går på de slingriga små gatorna ser jag bekanta ansikten och vinkar till en och annan, och undviker vissa. Bredvid mig tassar Kali fram, min trogna bundsförvant, till skillnad från mig så hälsar hon inte på människorna runt omkring sig. Hon är överdrivet beskyddande över mig och verkar tro att det är hennes uppgift att under promenaden skydda mig från alla möjliga hot. Kommer någon för nära eller om en person stirrar lite för länge rycker Kali in, med sin bestämda blick och ihopknipna mun. Det är ingen fråga om vad hon tänker: ”Jag vaktar Mara. Ingen kommer nära förutom jag.” Hon travar fram på eleganta tassar, det vita i hennes bruna och vita päls reflekterar solen så att pälsen otroligt nog ser ännu vitare ut. Kali är en australian shepherd, hon är mellanstor till storleken och har ett stort hjärta. Du kan inte
finna någon som är mer kärleksfull och tillitsfull. Hennes tassar dansar över marken vilket gör att mina steg känns klumpiga i jämförelse.
Medan vi går sjunker jag omedvetet in i min vana att prata med henne om allt möjligt, det kan handla om min skoldag eftersom hon undrar vad jag gör när jag är borta från henne. Förr pratade jag inte mycket om skolan men sedan jag börjat på gymnasiet blir det allt oftare. Därför får hon allt mer höra om min otroligt tråkiga dag. Vinden drar i min blå och vitrandiga jeansjacka medan fallande höstlöv blåser i vinden. Jag blir tvungen att ducka för att inte få ett stort lönnblad rakt i ansiktet. Nära nog, jag flinar åt min smidiga manöver. Hösten är min favoritårstid, jag älskar hur alla buskar och träd ändrar färg så att skogen ser ut som ett hav av eld. Röd är en färg som jag älskar, inte bara för att jag har röda slingor i mitt bruna hår, som jag alltid har uppsatt i två knutar bakom vardera öra, utan för att hösten påminner mig om solnedgången. Vilket är ytterligare något jag älskar.
”Vad säger du, ska vi ta en runda till parken igen?” Jag vet redan vad hon ska svara när jag kollar ner på henne med ett flin. Vi var i parken igår för Kali älskar apport, dessutom är hon väldigt bra på det. Istället för att svara med ett glatt och bekräftande skall som jag hade förväntat så stannar hon upp. Jag, som inte är förberedd på det drastiska stoppet, får backa ett par steg för att stå bredvid henne. Med en frågande och en smula irriterad blick sneglar jag på Kali där hon står stilla på trottoaren, sin högra tass upphöjd över marken. Med nosen som ivrigt vittrar och öronen spikraka och upphöjda har hon huvudet vänt mot ett ensligt hus som befinner sig i skogsbrynet några kilometer från vägen.
Slätterna är så pass öppna och landskapet platt så att jag
kan skymta huset mellan träden på långt avstånd. För att se ordentligt kisar jag med ögonen. Jag tycker mig se ett vitmålat hus med två våningar, mer kan jag inte bedöma. Funderande sneglar jag på Kali som spänner öronen ytterligare för att lyssna.
Det märks att hon har snappat upp någonting, och för att inte störa henne står jag stilla och försöker andas så tyst jag kan.
Inget ljud hörs. Jag undrar hur länge vi ska stå stilla som statyer, jag ska precis ställa frågan högt när Kali tar några mjuka steg mot husets riktning. Som den duktiga tjej hon är vänder hon sin uppmärksamhet mot mig för att be om tillåtelse att gå närmare huset.
”Javisst, föredrar du sightseeing framför ett besök i parken idag så får det gå”, säger jag medan jag gestikulerar mot huset i fjärran. Genast börjar hon öka sin fart till ett travande, trots mina långa ben blir jag tvungen att jogga för att hålla en jämn takt.
Värst vad hon har bråttom, det är inte alls likt henne att leda oss på villovägar. Normalt är hon lika fast i sina rutiner som jag, speciellt när det rör sig kring hennes dagliga promenader. Vi närmar oss huset som tornar upp sig från den täta lövskogen.
Jag har bott i byn hela mitt liv och jag har aldrig sett detta.
Hur har jag inte sett det här huset tidigare? Jag har gått här så många gånger förr. Kanske har någon avverkat träd mellan huset och vägen? Träd som skymt huset från promenadstråken. Med en växande känsla av oro lyckas jag inte övertyga mig själv om att så är fallet.
”Kali, visst har vi gått i denna del av skogen tidigare? Så skumt”, mumlar jag. Vi börjar närma oss huset när jag ser två bekanta ansikten på väg ut ur skogsbrynet någon halv kilometer från mig och Kali. I en långsam jogging ändrar jag riktning mot paret. När jag kommit tillräckligt nära för att paret ska kunna
höra mig ropar jag: ”Hej. Jim, Helene!” medan jag frenetiskt höjer armen i en vinkning. Jim Archer gick i samma klass som min storasyster Eloise i grundskolan och hans lillebror Brandon går i samma årskurs som jag. Helene är Jims flickvän och bor i grannbyn, båda två älskar att vandra vilket passar bra då Jims familj bor på en gård flera kilometer utanför byn.
”Har ni promenerat i närheten av huset som ligger där?” Jag pekar i riktning åt huset.
”Jag har aldrig sett det innan. Har ni?” frågar jag medan jag kommer på mig själv med att lägga armarna i kors och huvudet på sned som jag oftast gör när jag ställt en fråga och väntar på svar.
”Hej Mara!” svarar Jim medan hans blick sökande går i den riktning jag pekat tidigare. ”Är inte riktigt säker på vilket hus du menar. Det närmaste huset är mot byn.” Han pekar in mot centrum med en fundersam blick.
”Men det huset då?” envisas jag medan jag återigen pekar mot det huset som Kali upptäckt. ”Vi såg inget hus där”, säger Helene och rynkar sina ljusa ögonbryn. Om någon känner till skogen utan och innan så är det Jim som älskar friluftslivet kring byn och verkar bo i skogen. Jag förstår att jag inte kommer att bli klokare av att prata med Jim och Helene så jag tackar dem och önskar dem en fortsatt trevlig eftermiddag. Medan paret ger sig av mot byn ger jag och Kali oss av i andra riktningen.
Hur kunde de ha missat det nya huset i skogsbrynet? Medan vi går mot huset funderar jag över chanserna att någon byggt huset i en sådan fart att ingen lagt märke till det. Inte troligt. När vi kommer närmare slås jag av hur otroligt vackert det är, i en gammal viktoriansk stil med flera knutar, torn och stora fönster. Fasaden har en vitgrön färg som passar bra in med skogen runt omkring. Jag lägger märke till att man inte kan ta
sig fram till huset med bil, utan är tvungen att gå eller cykla på en cykel utrustad med terränganpassade däck. Min blick söker husets fasad efter ett husnummer men hittar inget, inte heller en postlåda finns inom synhåll. De här människorna vill verkligen bo under radarn, ingen postlåda och ingen uppfart.
Min blick glider över fönstren på övervåningen som täcks av fin vit spröjs vilket får huset att se sagolikt ut, när jag får syn på en gestalt. Jag ryggar tillbaka och känner hur ansiktet börjar hetta till. Så oförskämd jag är som stirrar in i folks hus och blir påkommen. Jag funderar på om jag ska ringa på ytterdörren och välkomna dem till byn, men utan en korg med kakor skulle det kännas lite tomt. I byn hälsar man grannar välkomna med gåvor, helst kakor. Men å andra sidan så är dessa människor inte mina grannar. Jag studerar skogsbrynet och skogen runt huset, faktum är att de inte verkar ha några grannar.
Med tanke på bristen av husnummer och postlåda så vill dessa människor förmodligen bli lämnade ifred. Med antagandet att personen på husets andra våning vill bli lämnad ensam så börjar jag och Kali dra oss tillbaka. Medan jag går mellan träden och över knastrande löv och rötter kastar jag en sista blick på huset över axeln och stelnar till.
Personen som knappt synts tidigare i fönstret syns nu solklart, som om en ridå av skugga och dimma försvunnit. Dessvärre så tar min nyfikenhet överhand, jag kisar med blicken för att se vem som är där inne. Personen är liten med stort ansikte och smal hals. Det måste vara ett barn.
Ja det stämmer, nu är jag helt övertygad. Så en barnfamilj har flyttat in. Jag fokuserar blicken ännu mer.
”Kali det är ett barn på övervåningen”, säger jag eftertänksamt medan jag nu står vänd mot huset. En känsla far över mig att något inte står rätt till. Min röst som är det enda ljudet i en
kväljande tystnad som omger huset måste ha skrämt barnet för hon eller han försvinner in i rummet och är snart utom synhåll.
Jag funderar på om jag och Kali ska fortsätta vår promenad, men ser barnets ansikte framför mig igen. Jag inser plötsligt att det jag har sett i barnets blick varit ren rädsla. Jag sneglar ner på Kali som kollar tillbaka upp mot mig med sina stora grönbruna ögon. Det är inte min ensak, intalar jag mig själv. Föräldrarna borde trösta sitt barn inte en främling som råkar passera förbi. Jag sneglar tillbaka upp mot fönstret och plötsligt drar en kall ilning längs min rygg och känslan att något är fel vill inte försvinna.
Min första tanke är att följa min magkänsla, om något känns fel så är det oftast fel. Min blick stannar vid Kalis och jag ser att hon kollar från mig till huset. Hon vill också in och undersöka.
”Vi ringer på och välkomnar dem till vårt lilla samhälle. Då kan vi ta tillfället i akt att se hur föräldrarna verkar”, säger jag till Kali. Med bestämda steg kliver jag upp på de tjocka stenarna som bildar trappan till ytterdörren och placerar min hand på ringklockan och ringer på.
Jag kan höra hur ringtonen ekar i huset. Mina händer svettas där jag står och väntar, jag torkar av svetten på mina mörkgröna bootcutjeans. Inte ett ljud hörs inifrån. Varför öppnar ingen dörren? Jag såg ett barn på övervåningen så någon vuxen borde väl vara hemma?
Nu får jag en klump i magen, med Kalis uppmuntran ringer jag återigen på ytterdörren. Tystnaden inifrån får mig att bli ännu mer bestämd att ta reda på vad som pågår. I byn öppnar man om det ringer på ytterdörren. Vad är detta för folk egentligen?
Förolämpad av den tydliga avvisningen lägger jag argt min
hand på ytterdörren och drar i handtaget, det sista jag väntar mig är att dörren ska vara olåst, så självklart är den det. Som om den inte väger något flyger ytterdörren upp och plötsligt befinner jag mig i en nyrenoverad hall vilket jag inte förväntat mig då huset ser ut att vara byggt i början av 1900-talet. Hallen är stilren och ljus. Solen skiner in från de flera fönsterna på nedervåningen. En obekväm känsla rör sig inom mig när jag ser att huset ser gammalt ut. Det verkar inte troligt att huset är nybyggt, inte med dessa träplankor och spiror som beklär fasaden.
Planlösningen är öppen så jag ser in i köket och vardagsrummet som båda gapar tomma av folk. Något får mig att ta ett kliv in i den ljusa hallen. Ett knastrande hörs från under min ena känga och jag känner mig dum då jag smutsar ner det rena golvet med barr och löv som fastnat på mina kängor.
Hallen öppnar upp sig i en bred trappa som leder upp till övervåningen, det är dit jag och Kali går medan jag så oskyldigt som jag förmår ropar: ”Ytterdörren var öppen. Vi vill bara välkomna er till byn.” Precis när jag avslutat meningen ser jag något som rör sig i ögonvrån. Blixtsnabbt vänder jag mig om men möts bara av det fina köket i beige design. Min magkänsla förändras från att säga åt mig att gå in till att be mig gå ut.
”Kali vi sticker nu.” Med hjärtat i halsgropen snurrar jag hastigt åt det håll jag kommit ifrån, det vill säga ytterdörren. Tänk om de tror att jag gör inbrott? Så pinsamt om sheriff Quinn, pappas bästa vän sedan barndomen, måste anhålla mig. Jag måste ta mig ut ur huset osedd, sedan kan jag fråga mamma och pappa vad vi ska göra åt det skräckslagna barnet. De tycker säkert inte att det är vår ensak.
Min blick fastnar återigen på ytterdörren men någon står i vägen, en flicka.
Barnet jag sett tidigare.
Stammande efter en bra förklaring till min närvaro i hennes hus lyckas jag få fram: ”Hejsan … eh … jag gick förbi och såg dig … dörren var öppen så jag bröt mig inte in … är dina föräldrar hemma?” Flickan måste vara i 10-årsåldern men hon ser mindre och tunnare ut än något barn jag sett i den åldern. Med sina insjunkna ögon och sin blåaktiga beniga kropp ser hon inte hälsosam ut. Jag inser plötsligt att det kanske inte är en bra idé att fråga efter föräldrarna, av flickan att döma är detta kanske till och med ett fall för sheriff Quinn.
”Var är dina föräldrar?” frågar jag igen och hoppas innerligt att föräldrarna inte är hemma. Flickan vrider huvudet från sida till sida i en nekande gest medan hennes blick är läskigt känslokall, som ett tomt skal.
”Du menar att de inte är hemma?” frågar jag försiktigt. Istället för att bekräfta eller neka min fråga studerar hon försiktigt Kali som står vid min sida tätt intill mitt högra ben. Det syns tydligt i hennes blick att hon är intresserad av hundar. Den blicken har jag sett hundra gånger förut i ansikten på folk som sakta går fram till mig och frågar om de får hälsa på Kali. Jag hukar mig bredvid Kali för att lägga min hand på hennes rygg.
”Detta är Kali.” Sedan som att förtydliga att jag pratar om mig lägger jag min hand på bröstet och säger: ”Jag heter Mara Collins.” Jag pausar för att ge henne tid att säga något om hon så vill, men möts av tystnad.
”Vad heter du?” frågar jag i en viskande ton då jag inte vill skrämma henne. Hon ser så liten och tunn ut, som att hon kan blåsa bort med vinden i vilket ögonblick som helst. Flickan sneglar nervöst ner på sina strumpor när hon svarar.
”Eleanor.”
”Eleanor”, upprepar jag. ”Det är ett fint namn.”
Jag kan se skymten av ett leende på hennes läppar och hon skruvar lite på sig, uppenbart generad över mitt beröm. Jag försöker presentera en samlad fasad men mina tankar är som kaos i mitt huvud. Allt jag vill göra är att ta henne med mig, hem eller till sheriffen. Eleanor borde inte vara kvar här en sekund till. Men om jag gör det kanske hennes föräldrar kommer att anklaga mig för kidnappning. Efter en debatt med mig själv kommer jag fram till hur jag ska agera.
”Jag kommer tillbaka med några som kan hjälpa dig. Se till att du får sällskap och mat.” Jag nickar uppmuntrande mot henne och försöker visa henne att jag menar allvar.
”Jag kommer tillbaka”, upprepar jag. Flickan svarar inte utan sneglar bara på mig och Kali. Eftersom Eleanor står mitt framför dörren måste jag gå runt henne för att ta mig förbi. När jag kommer ut på trappen ser jag att himlen börjat mörkna och förstår att det måste vara kväll.
”Mara”, hör jag flickan ropa.
Jag vänder mig om, förvånad över att hon ropat mitt namn då hon bara pratat i viskningar tidigare.
”Jag vill ut”, säger hon och lyfter sitt beniga finger och pekar ut till verandan där jag står.
”Du borde vänta inomhus, stäng dörren så kommer jag senare.”
Nu blir flickan upprörd, det syns tydligt på den sammanbitna min hon ger mig. Kanske har hon inte fått tillbringa särskilt mycket tid utomhus, med en blick på hennes genomskinliga hud tror jag att så är fallet. Jag kollar runt på terrassen och ser en bänk med en filt, där hon kan vänta på mig.
”Okej du kan vänta på den bänken.” Jag pekar demonstrativt på bänken som hon inte kan se från där hon står. Hon går några steg mot ytterdörren men sedan stannar hon och sträcker ut
sin hand mot mig. Jag ser vädjan i hennes ögon och gör en vinkande gest med min hand som för att ge henne tillåtelse att gå ut på sin egen veranda.
”Eleanor sitt kvar på bänken gå ingenstans …”, börjar jag säga när jag går mot bänken, men jag inser snart att Eleanor står kvar vid ytterdörren. Jag och Kali delar en förbryllad blick.
”Eleanor jag trodde du ville ut på terrassen”, säger jag förbryllat.
”Det vill jag, men jag kan inte”, svarar Eleanor frustrerad.
”Det är klart du kan, du tar bara ena steget efter det andra.”
För att mana ut henne sträcker jag fram min hand mot henne. Hon tar den inte så jag går närmare tills även jag är inne i huset igen. Då skakar hon på huvudet så jag släpper ned min hand och håller mitt avstånd.
Jag kan se att hon försöker samla sina känslor och hålla tillbaka tårarna. Eleanor kollar på mig med hopp i sina ögon. Jag ger henne ett uppmuntrande leende och ber henne ta ett steg i taget med mig och tillsammans går vi igenom dörren. Eller det trodde jag i alla fall. Jag gick igenom dörren men Eleanor stannar kvar vid dörrkarmen igen.
Nämen nu får det räcka, tänker jag. Nu börjar jag bli irriterad. Hur svårt är det att gå igenom en öppen dörr? Jag går in igen och försöker uppmana henne till ytterligare ett försök att ta sig ut men det är lönlöst.
”Kali hjälp till”, utropar jag desperat. Med Kali som med sin kropp knuffar Eleanor bakifrån och med mig, som nu tagit ett fast grepp om hennes hand, försöker vi med enade krafter ta oss ut genom dörren. Vi kämpar förgäves. Det är som en osynlig vägg som bara släpper ut mig och Kali men inte Eleanor. Inombords börjar skräcken växa. Vad i all sin dar är det som händer? Min hjärna försöker desperat arbeta ihop
logiska förklaringar till varför Eleanor inte kan korsa dörrkarmen. Kan det bero på att hon låtsas vilja gå ut men egentligen drar sig själv inåt? Jag bestämmer mig för att så är fallet, och när Eleanors lilla kropp frustrerat skakar av irritation medan hennes ansikte förvrängs i en grimas intalar jag mig att hon är en bra skådespelerska.
”Det här funkar inte”, säger jag till Kali och Eleanor medan jag låtsas att inte lägga märke till att jag vet att hon inte samarbetar.
”När gick du senast utanför ytterdörren?” Eleanor öppnar munnen för att svara men tystnar sedan.
”Så konstigt men jag kan inte minnas när jag senast lämnade huset”, säger hon förvånat. Enligt mig så låter det väldigt konstigt, tydligen är hon inte endast undernärd utan lider även av tillfällig minnesförlust. Jag lägger mina händer över ögonen och stönar. Vad nu? Efter flera minuters funderande kommer jag fram till den slutsats som varje 17-åring förmodligen drar vid en krissituation.
”Jag ska hämta mina föräldrar så kan de få ut dig”, försäkrar jag Eleanor.
”De kan fixa allt, eller hur Kali.” Kali svarar med att nicka instämmande. Eleanor ser så liten ut där hon står i dörröppningen i det stora huset. Med en sista blick på Eleanor vänder jag mig om och börjar springa hem.
Sjuttonåriga Mara skulle inte ändra en enda sak i sitt liv. Hon är lycklig i den stillsamma byn och hennes fyrbenta kompanjon hunden Kali är den enda vän Mara behöver.
Allting ändras en kväll när deras dagliga promenad för dem förbi ett hus som tycks uppenbarats från tomma intet. Över husets mörka fönster svävar något sorgset och kusligt. När Mara möter blicken på en spöklik flicka blir hon övertygad om att lösa mysteriet.
Mara och Kali påbörjar en resa efter svar och utredningen för dem mot stor fara.
Från att vara osynlig har hon hamnat i centrum av händelserna i den tidigare lugna byn. Omständigheterna tvingar ihop henne med den irriterande och charmiga klasskamraten Brandon och den olidligt populära Chloe.
Tillsammans finner de ett mysterium som växer sig allt större och utvecklas till något mer fasansfullt än huset som påbörjade allt.
Med en blandning av humor och krypande skräck bjuder Iakttagaren på ett oemotståndligt äventyr som fylls av småstadsidyll, vänskap och kärlek.
www.vistoforlag.se