9789180736084

Page 1

I SKUGGAN AV VERKLIGHETEN

ATT LEVA MED DIABETES

Tintin Forssberg

”Det var en lördag i november. Det var inte vilken dag som helst. Jag, mamma, pappa och min syster skulle till badhuset och sedan till McDonalds, men först skulle vi till sjukhuset.”

I skuggan av verkligheten : att leva med diabetes

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024

www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Tintin Forssberg

Grafisk form: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2024

ISBN: 978-91-8073-608-4

I SKUGGAN AV VERKLIGHETEN

ATT LEVA MED DIABETES

Tintin Forssberg

Inledning

Diabetes. Vad betyder ordet för dig? Är du diabetiker? Är din mamma eller pappa diabetiker? Är din mor- eller farförĂ€lder diabetiker? Är ditt barn diabetiker? Är ditt barnbarn diabetiker?

Kanske Àr det sÄ. Kanske kÀnner du ingen med diabetes alls, men det gör du nu. Mitt namn Àr Tintin Forssberg, och jag Àr diabetiker.

Den hÀr boken Àr inte tÀnkt att vara en faktabok eller en bok om hur man ska leva sitt liv som diabetiker. Det Àr en sjÀlvbiografi. Jag kommer berÀtta om min resa, om olika hÀndelser som har pÄverkat mig positivt, men Àven negativt. Jag kommer att dela med mig av mitt liv och berÀtta om min fantastiska familj och mina underbara vÀnner och om hur jag som person och diabetiker har utvecklats. Hur jag hanterade beskedet att jag drabbats av diabetes som sexÄring och hur jag tagit mig dit jag Àr idag. Hur allt har fungerat för mig, skolgÄng, idrott, tonÄren, fester, relationer, resor och allt annat kul som livet innehÄller.

Andra skriver sjÀlvbiografier nÀr det hÀnt nÄgot extraordinÀrt i deras liv eller om de uppnÄtt nÄgot speciellt. Jag vill ta plats i bÄda kategorierna. Min extraordinÀra hÀndelse som jag vill dela med mig av skedde Är 2005. Det var dÄ jag blev diagnostiserad med diabetes. Det jag har uppnÄtt Àr att jag har klarat mig relativt vÀl fram till idag. För nÀr jag blickar tillbaka har jag ett leende pÄ lÀpparna mer ofta Àn sÀllan. Förhoppningsvis fortsÀtter livet ocksÄ att rulla pÄ utan alltför mycket hinder och problem.

7

Jag skriver boken bara delvis pÄ grund av att jag sjÀlv fick diabetes. Den största anledningen Àr för att det finns sÄ lite information om mÀnniskor som lever ett liv med diabetes. Det finns mycket fakta om sjÀlva sjukdomen, hur den ska behandlas och med vilka lÀkemedel. Men det finns inte sÄ mycket information om hur ett barn eller en tonÄring lever ett liv som diabetiker.

MÄnga vet inte alls vad sjukdomen innebÀr och ingen frisk mÀnniska kommer nog nÄgonsin att förstÄ det fullt ut. Men vi som Àr diabetiker, vi förstÄr precis, det kan vara ett jÀvla helvete. Sjukdomen sÀtter sig i hela kroppen, inte minst i huvudet, och man tÀnker pÄ den konstant. Men det gÄr att leva med diabetes. Det kan faktiskt gÄ hur bra som helst, bara man sköter sin sjukdom och gör jobbet som krÀvs.

FÄr man en sjukdom som diabetes sÄ blir livet ett pussel. Man mÄste sÀtta ihop alla bitarna för att fÄ livet att fungera.

Mamma berÀttade att nÀr jag fick diabetes var det inte helt enkelt att fÄ tag pÄ information och kunskap om sjukdomen. Det fanns helt enkelt inte speciellt mycket. I alla fall inte information om barn och ungdomar med diabetes. Det kom sÄ klart ut mer information med tiden och idag Àr det betydligt mycket enklare att hitta relevant information. Men Àn idag Àr det ett pusslande för att fÄ ihop bitarna, ny information och fakta som sporadiskt trillar ut i universum för oss att plocka upp, testa och förhÄlla oss till. Med vÄra kroppar som insats.

Min tanke med att skriva den hÀr boken Àr att hjÀlpa till att sprida mer kunskap om sjukdomen, och hur det Àr att leva med diabetes. För det har jag gjort sedan jag insjuknade som sexÄring. Sedan vÀxte jag och blev ungdom och tonÄring, och nu Àr jag vuxen och lever fortfarande med diabetes. Just dÀrför

8

skriver jag denna bok, för att dela med mig och förhoppningsvis underlÀtta och hjÀlpa andra. En bok helt utan filter.

Jag kommer försöka att dela med mig av det mesta jag upplevt som har med diabetes att göra samtidigt som jag vill passa pÄ att ge en bild av mig sjÀlv. Det kommer finnas en del incidenter, snedsteg och ibland kommer det kanske verka som om jag Àr helt ansvarslös. Det kanske jag har varit i vissa lÀgen ocksÄ, men jag har varit tonÄring och jag Àr fortfarande ung i skrivande stund. Jag tÀnker att det Àr bra att jag skriver om mina snedsteg, för dÄ kanske du lÀr dig nÄgot och slipper uppleva vissa saker som jag har gjort.

Innan du börjar lĂ€sa – ta inte nĂ„got av det jag skriver som absoluta sanningar eller medicinska rekommendationer utan bara som mina tips och tricks. Det jag skriver om Ă€r det jag har gĂ„tt igenom. Är du sjĂ€lv diabetiker bör du alltid rĂ„dfrĂ„ga din lĂ€kare innan du gör en förĂ€ndring som kan pĂ„verka din sjukdom. Diabetes Ă€r en vĂ€ldigt individuell sjukdom och det som har funkat för mig, behöver nödvĂ€ndigtvis inte funka för dig.

9

Bakgrund

Först och frÀmst, vad Àr diabetes?

Diabetes Àr en av Sveriges största folksjukdomar. Idag Àr ungefÀr 500 000 personer i Sverige diagnostiserade med diabetes, och siffran bara stiger. Det finns tvÄ sorters diabetes, typ 1 och typ 2. Jag lever med typ 1 och det Àr vad denna bok kommer handla om.

Vad innebÀr det dÄ? VÀldigt simpelt förklarat kan man sÀga att bukspottkörteln hos en frisk person producerar insulin, ett hormon som reglerar sockerhalten i blodet. Insulinets uppgift Àr att lÄsa upp celler i kroppen och förse dem med energi och hÄlla blodsockernivÄn stabil. Hos en person med diabetes fungerar bukspottkörteln inte som den ska och kan inte bilda insulin. Som diabetiker mÄste man dÄ i stÀllet injicera konstgjort insulin.

Vem Àr jag?

En helt vanlig kille. Född 1 juli Är 1999, uppvÀxt och bor pÄ en gÄrd i en liten by i HöganÀs kommun i SkÄne. Jag Àr en aktiv person som Àlskar att umgÄs med familj och vÀnner. Idrott, speciellt fotboll och hockey Àr vÀldigt viktigt för mig. Men med skillnaden att jag lever med en potentiellt livshotande sjukdom som pÄverkar mitt liv pÄ en daglig basis.

Pappa har alltid pushat mig till att idrotta. Han sa att jag mÄste utöva nÄgon sorts idrott, frÀmst för att det Àr hÀlsosamt, men

10

det ska sÄ klart vara roligt ocksÄ. NÀr jag var liten gick jag pÄ simskola, men bara för att mamma tvingade mig, vilket ÀndÄ var bra. Det Àr bra att kunna simma. Men jag insÄg vÀldigt snabbt att simning inte var nÄgot för mig, och mamma tillÀt mig att sluta.

Jag och pappa Äkte runt och testade olika idrotter och nÄgot jag fastnade för var klÀttring. Jag har alltid haft ett intresse för spÀnning och klÀttrade mycket i trÀd nÀr jag var liten och det hÀnde flera gÄnger att jag klÀttrade upp i olika trÀd hemma pÄ gÄrden utan att komma ner. DÄ fick pappa komma till undsÀttning och hjÀlpa mig. Det var nog dÀrför han tog med mig pÄ klÀttring ocksÄ, sÄ jag skulle lÀra mig att komma ner sjÀlv.

Tiden gick och klĂ€ttringen var inte lika intressant lĂ€ngre. Runt nio Ă„rs Ă„lder började jag pĂ„ karate, dĂ€r pappa Ă€nnu en gĂ„ng hade inverkan pĂ„ mig, eftersom det var nĂ„got som han utövade som liten. Ett Ă„r senare gick jag pĂ„ karate, fotboll och hockey. Fotboll pĂ„ sommaren, hockey pĂ„ vintern och karate Ă„ret runt. Ännu ett Ă„r senare tröttnade jag pĂ„ karate, men var fortfarande fullt aktiv inom fotboll och hockey.

Som liten var alltid drömmen att spela hockey i NHL, som Àr vÀrldens bÀsta hockeyliga, men utvecklingen inom fotbollen gick snabbare Àn i hockeyn samtidigt som jag ofta blev skadad nÀr jag spelade hockey, framför allt pÄ grund av min storlek. Det var nÀmligen sÄ att jag alltid var minst pÄ isen, vilket ofta ledde till mÄnga tuffa tacklingar, vilket sedan ledde till att jag fick ett antal hjÀrnskakningar och flera under en och samma sÀsong.

Som dÀrefter ledde till att jag tappade intresset och inte lÀngre tyckte att det var speciellt kul att spela hockey. Jag beslutade mig för att lÀgga skridskorna pÄ hyllan och i stÀllet satsa pÄ fotboll, som jag fortfarande tycker Àr vÀldigt roligt.

11

Idag jobbar jag i en fabrik som tillverkar juice. Det Àr kanske inte mitt livs dröm, men det Àr ett jobb som ger mig möjligheten att jobba vidare pÄ mina drömmar. Faktum Àr att en av mina drömmar kommer gÄ i uppfyllelse, eftersom jag tillsammans med min flickvÀn har bokat enkelbiljetter till Florens. DÄ Àr tanken att jag frÀmst ska studera italienska, men ocksÄ andra fristÄende kurser inom fotografering, italiensk mat och kultur. Som Àven de Àr nÄgra av mina stora intressen i livet.

Diabetes Àr en sjukdom som orsakar skada pÄ kroppen och varje dag kan kÀnnas som en kamp för dig som diabetiker. Du mÄste alltid tÀnka lite extra pÄ det du gör. Har du varit aktiv och genomfört ett trÀningspass, dÄ kanske du mÄste Àta lite extra för att inte riskera att bli lÄg. Du mÄste alltid tÀnka pÄ vad du Àter, vad du ska Àta eller vad du har Àtit. Men om man tar hand om sig sjÀlv och sin sjukdom sÄ Àr det fullt möjligt att leva ett normalt liv.

Jag brukar jÀmföra sjukdomen med en boxningsmatch, en match som pÄgÄr hela livet, en match man tyvÀrr inte kan vinna. Det enda man kan göra Àr att blockera motstÄndarens slag. Man kommer inte att bli frisk, i alla fall inte i nulÀget. Jag har haft turen att fÄ hjÀlp, stöd och all utrustning som finns idag. Tack vare det har jag lyckats blockera mÄnga slag frÄn min motstÄndare. Förhoppningsvis fortsÀtter forskningen framÄt och kanske till och med sÄ lÄngt att man forskar fram ett botemedel som ger sjukdomen en knockout för alltid, men i nulÀget Àr det bara att hÄlla huvudet högt och blockera sÄ mÄnga slag som möjligt, för den hÀr matchen Àr lÄng.

12

Alltings början – dagen dĂ„ jag fick diabetes

Det var en lördag i november, 2005. Det var kallt. Vintern var pÄ vÀg och julmusiken hade börjat spelas pÄ radion. Det skulle bli en sÄ lyckad dag. Jag och min familj, alla utom min lillebror, skulle Äka och bada och efter skulle vi till McDonalds och Àta.

Men först skulle vi bara Äka in till sjukhuset lite snabbt, trodde jag i alla fall.

Det hÀr blev i stÀllet dagen dÄ mitt liv vÀndes upp och ner. Det var den hÀr dagen som jag blev diagnostiserad med diabetes.

Det var mamma som först misstĂ€nkte att jag hade fĂ„tt diabetes. Under en period kissade jag extremt mycket, flera gĂ„nger under natten och var alltid törstig. Just den hĂ€r morgonen vaknade jag extra tidigt och var kissnödig. Jag gick och kissade, svepte sedan ett stort glas vatten utan konstigheter. Mamma som sĂ„g det hĂ€r, gick direkt till pappa och berĂ€ttade om sina misstankar. Hon berĂ€ttade för honom att hon trodde att jag hade fĂ„tt diabetes. DĂ€rav besöket pĂ„ sjukhuset – som för min del blev lĂ€ngre Ă€n vĂ€ntat.

Jag var bara sex Är gammal och hade sett fram emot den hÀr dagen sÄ mycket. Jag Àlskade att Äka till badhuset men framför allt Àlskade jag att Äka till McDonalds. Det var inget vi gjorde speciellt ofta. Den hÀr dagen stod dock sjukhuset högst upp pÄ listan för saker att göra, innan allt det roliga. Jag visste inte riktigt vad vi skulle dit och göra, men för stunden var det inget

13

jag tÀnkte pÄ. Jag fokuserade mer pÄ att vi senare skulle vidare till roligare platser.

Men schemat blev förÀndrat. Det tog lÄng tid pÄ sjukhuset och jag kommer ihÄg att jag frÄgade mamma om vi verkligen skulle Äka och bada. NÀr mamma berÀttade att vi behövde stanna pÄ sjukhuset, att utflykten till badhuset och McDonalds inte lÀngre var möjlig Àr ett av de tillfÀllen jag minns allra starkast frÄn tiden som liten. Jag blev jÀtteledsen och började grÄta.

Just dÄ var jag inte ledsen för att jag hade fÄtt diabetes, det visste jag inte vad det var. Jag ville bara Äka och bada och Àta pÄ McDonalds. I stÀllet fick jag spendera en vecka pÄ sjukhuset (sÄ hÀr i backspegeln kÀnns det som Ànnu lÀngre tid). Under dessa veckor började det sjunka in att jag faktiskt blivit sjuk. Jag fick helt enkelt acceptera det, Àven om jag fortfarande inte förstod innebörden. Mina förÀldrar fanns dÀr hela tiden, och turades om att lÀra sig om sprutor, kost och förvÀntningar tillsammans med mig. Det var som om vi alla hade blivit sjuka, Àven om det inte var sÄ alls.

NÀr det hÀr hÀnde hade jag inte ens hunnit gÄ ett halvÄr i förskoleklass. Att börja skolan Àr för de flesta en spÀnnande och rolig upplevelse. För mig var det tvÀrtom, jag tyckte att det var vÀldigt jobbigt. Jag var blyg och ville varken synas eller höras. Det gjorde skolstarten till en jobbig tid. DÄ hjÀlpte det inte direkt att jag bara hann gÄ nÄgra mÄnader innan jag blev sjuk i diabetes. Jag missade tid med klassen och hamnade sedan i centrum nÀr jag vÀl kom tillbaka till skolan. Som tur var hade jag snÀlla klasskompisar.

Jag fick till exempel ett hÀfte med teckningar av mina klasskompisar under tiden jag var inlagd. Jag hade ju knappt hunnit

14

lÀra kÀnna dem innan jag hamnade pÄ sjukhus, men jag blev i alla fall vÀldigt glad för teckningarna. Jag besvarade deras hÀlsning genom att skicka nÄgra av mina konstverk som jag hade skapat i lekrummet.

Jag hade det ÀndÄ bra pÄ sjukhuset, mest tack vare det dÀr lekrummet pÄ barnavdelningen. DÀr fanns mycket att göra och det var dÀr jag spenderade det mesta av tiden. Man hittade mig antingen i lekrummet eller i min sÀng dÀr jag lÄg och tittade pÄ film. Jag minns att avdelningen hade vÀldigt mÄnga VHS-filmer. I lekrummet ritade jag vÀldigt mycket men lekte Àven med lera och skapade konstverk av olika material. Jag spelade Àven mycket Xbox. Det fick tiden att gÄ lite snabbare.

Under dessa veckor fick jag ta mina första injektioner med insulin. Det var egentligen aldrig nÄgra konstigheter eftersom jag aldrig har varit rÀdd för sprutor. Dessutom stod det tidigt klart för mig att det inte fanns nÄgra alternativ. Trots att jag de första gÄngerna kÀnde mig ledsen och inte riktigt förstod varför jag blev stucken landade det snabbt i mig att det fanns ett allvar i det hela. Mamma, pappa och sköterskorna gjorde det utan omsvep, det fanns inget att diskutera.

Mina absolut första injektioner hjÀlpte sjuksköterskorna till med, men sedan fick jag göra det sjÀlv. Mina förÀldrar skulle inte hjÀlpa mig. Det var viktigt att jag gjorde det sjÀlv för att det skulle bli lÀttare för mig i framtiden. Mamma och pappa skulle ju inte följa med överallt hela tiden och dÄ var det viktigt att jag kunde injicera mig sjÀlv.

Jag fick Àven min första blodsockermÀtare. Pappa, som var med mig i princip hela tiden pÄ sjukhuset, fick ett gott skratt nÀr jag frÄgade honom om man kunde spela spel pÄ mÀtaren. Jag förstod inte vad som var sÄ roligt. Jag fick förklarat för mig

15

att mÀtaren bara var till för att kontrollera blodsockret för att kunna anpassa en lagom dos insulin. Trist, tyckte jag, som precis börjat spela en hel del Xbox pÄ sjukhuset.

Under den första tiden pĂ„ sjukhuset hade jag Ă€ven alltid med mig det som jag och min syster kallade för ”min kompis”. Det var en stĂ€llning pĂ„ hjul, som jag rullade med mig vart jag Ă€n gick pĂ„ sjukhuset. DĂ€r det hĂ€ngde ett insulindropp som var kopplat till en infart pĂ„ mig. Det var jag tvungen att ha för att hĂ„lla mitt blodsocker stabilt. Som en liten grabb blev situationen helt klart enklare genom att kalla utrustningen jag fick för kompisar. Det blev inte lika allvarligt trots att sjukdomen jag fick var och Ă€r allvarlig. Det var egentligen nĂ€r jag vĂ€l kom hem frĂ„n sjukhuset som den lĂ„nga resan startade.

16

Jag var sex Är gammal och skulle Äka med mamma, pappa och min lillasyster till badhuset och sedan Àta lunch pÄ McDonalds. Men tidigare den morgonen misstÀnkte mina förÀldrar att det var nÄgot som inte stod riktigt rÀtt till. Vi kom aldrig till badhuset, och det blev aldrig nÄgon lyxlunch. I stÀllet blev det en vecka pÄ sjukhuset.

En helt vanlig eftermiddag i november 2005 blev jag diagnostiserad med sjukdomen Diabetes Mellitus Typ-1.

Det hÀr Àr berÀttelsen om hur ett liv med diabetes kan se ut: om att vÀxa upp med sjukdomen, gÄ igenom skolan och ut i arbetslivet. Anhöriga delar sina perspektiv, en diabetessköterska berÀttar om sina upplevelser och jag, Tintin, ger er en inblick i hur det kan vara att leva med en livslÄng sjukdom.

Tintin Forssberg

www.vistoforlag.se
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.