9789180736022

Jag är som Leonardo

Jag är som Leonardo Thomas Szendrö

Jag är som Leonardo Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Thomas Szendrö Grafisk form: Emelie Bohman Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2024 ISBN: 978-91-8073-602-2

Jag är som Leonardo Thomas Szendrö

Tack Till min älskade Richard som supportat och stöttat mig hela vägen genom detta bokäventyr.

Till mina elever, föräldrar och kolleger i skolans värld och framförallt de som arbetar i anpassad skola.

Till alla hbtq-personer i Sverige som kämpar med sin identitet och alla som håller modet uppe för att få vara den man är och den man vill vara.

Till alla hbtq-personer i Ungern som kämpar för sin överlevnad. *** Till Lena, Birgitta, Mia, Carl, Sofia, Gábor, Catharina, Rita, Axel, Johan, Agneta, Pamela och Marie som velat läsa mitt manus och gett ovärderliga synpunkter.

Till RFSU Ottarfonden som givit ett generöst ekonomiskt bidrag till boken.

Ist van Budapest, mars 1956

Kapit el 1 Parketten knarrar ljudligt när Istvan går tvärs över rummet.

Eftersom ingen befinner sig ens i närheten bryr han sig inte om att smyga. Golvet är spegelblankt och en påtaglig doft av ammoniak fyller rummet. Den som ansvarar för städningen har doserat alldeles för mycket av rengöringsmedlet.

Istvan andas med näsan och munnen om vartannat och trots det är han tvungen att blinka för att ögonen inte ska imma igen av tårar. Han stannar till framför spegeln som står intill dörren till rektorns rum. Han tittar lite snabbt att den blå skoluniformen sitter som den ska. Den ska täcka överdelen av kroppen och nå ända ner till låren. Kragen samt två stora fickor på vardera sida om knäppningen är det enda som är påsytt. Knapparna på uniformen ska alltid vara knäppta, från nedersta ända upp till den översta knappen.

Istvan minns när han gick på lågstadiet och såg hur alla stora gymnasiekillar hade slips. Som tioåring fantiserade han om hur snygg han skulle bli då han blev lika stor och då skulle få bära skolans slips. Slipstvånget försvann året innan Istvan började på gymnasiet. Så nu står han framför spegeln utan slips. De svarta byxorna ser hela och rena ut och skorna är blankpolerade. Trots det drar han igenom båda skorna mot vardera byxbens baksida. Allt sitter perfekt på den långsmala kroppen. Ingen ska i alla fall anmärka på kläderna.

8

Istvan lutar sig fram mot spegeln och spottar lätt i handen för att sedan försöka lägga en lock rätt. Han inser att han borde ha gått till frisören redan för ett par veckor sedan.

De bruna ögonen, som just i detta ögonblick, är alldeles tårfyllda på grund av den starka doften av rengöringsmedel.

Spegelbilden tittar allvarsamt tillbaka på honom.

Istvan börjar göra lite grimaser och brister ut i skratt åt sin egen spegelbild. Dock tar skrattet snabbt slut då stundens allvar kommer i kapp honom. Framför allt förstår han att den kommande timmen kan bli avgörande för hur hela hans liv kommer att bli. Mycket beror på hur samtalet med rektorn går!

Han ryser och tvingar bort tankarna. Är det inte märkligt att ha en kroppsspegel utanför rektorns kontorsrum? Antagligen ska man kunna hyfsa till sig innan man blir inkallad in till det allra heligaste.

För att göra allt rätt glipar han med läpparna för att se så inga matrester sitter mellan de annars jämna tandraderna.

Det ungdomliga fjunet börjar mer och mer övergå till en mörkare skäggstubb.

Han smeker sig själv på kinden och det river en aning.

Han inser att han borde nog börja raka sig lite oftare.

Barndomens mjuka kinder är nog borta för alltid och visst är skägget symbol för att man blivit en vuxen man, men man får inte se ovårdad ut, tänker han. Dock ler han åt sin egen spegelbild och konstaterar att det han ser är det inget fel på.

Fyra gröna galonklädda stolar står på rad och han väljer den som är närmast dubbeldörren till rektorns arbetsrum.

Innan han sätter sig borstar han för säkerhets skull till sina byxor med händerna. Han vågar inte korsa benen för om rektorn kliver ut och får se honom i den kroppsställningen skulle det se både nonchalant och en aning oförskämt ut.

9

Han sitter nu alldeles ensam i rummet. Rak i ryggen och han vågar knappt luta sig mot ryggstödet. Kallelsen till rektorn hade redan kommit på morgonen. Det var klassens ordningsman som med ett bistert leende lämnade över det hopvikta papperet. Han behövde inte läsa innehållet utan fattade omedelbart vad som stod i brevet. Skoldagen har avslutats och alla elever har gått för dagen. Istvan hade hela skoldagen inte kunnat tänka på annat än det som väntade honom inne hos rektorn.

Istvan förstår och vet varför han är kallad. I värsta fall kommer han bli avstängd från skolan och rektorn tvingas anmäla honom till statliga skolmyndigheten vilket också innebär kommunistiska partiet. Hans framtid skulle med största sannolikhet bli förstörd och några studier på något universitet är därmed helt uteslutet. Istvan är för ung för att ha en akt upprättad hos hemliga polisen men efter går­­ dagens händelse skulle han säkerligen få en, en alldeles egen med hans namn och personnummer. Allt skulle noggrant antecknas i det dokumentet. Det skulle vara rena mar­­ drömmen att få en akt. Man vet aldrig på vilket sätt det kan utnyttjas senare i livet.

Istvan suckar när han tänker på att både hans far och mor förmodligen redan är på väg till skolan. Han försöker tänka sig hur oroliga de nu är, de har ju inte aning om varför de blivit kallade. Förhoppningsvis och i bästa fall en skarp varning till föräldrarna. De kommer säkerligen få en tillsägelse av rektorn för att de inte fostrat sin son i tillräcklig hängivenhet i socialismens anda. Istvan är egentligen mest rädd för att göra föräldrarna ledsna och oroliga. Det där med socialism bryr han sig inte ett minsta dugg om. I alla fall inte den socialism som partiet i Ungern pratar om och någon annan känner han ju inte till.

10

Istvan tittar ner på sina knän och funderar fram och tillbaka på vad han ska säga. Det var ju inte meningen att han skulle bli påkommen men troligtvis har någon sett honom och genast gått till skolledningen och berättat om hans tilltag. Istvan har inte en aning om vem det kan vara, men kanske var det skolvaktmästaren. Farbror Miki, som han kallas för, har ögon och öron överallt. Han kan plötsligt bara försvinna men också dyka upp från ingenstans. Farbror Miki är på inget sätt elak eller dum men trots det så är eleverna inte särskilt förtjusta i honom. Det pratas om att han är en så kallad informant. En person som observerar allt och alla för att sedan avlägga rapporter till hemliga polisen.

Istvan som hade varit så försiktig. Han ångrar sig absolut inte, däremot kan han förbanna sig själv för att han inte varit mer uppmärksam och att han borde haft mer uppsikt åt alla håll. Men nu finns ingen återvändo.

Ett försiktigt knarr i parketten avbryter Istvans tankar och någon går tvärs över rummet. Han tittar upp och ser en jämnårig kille som han känner igen från parallellklassen och skolkorridorerna. Han är ungefär lika lång och smal som Istvan. Det vågiga håret lockar sig bakom öronen, men hålls på plats av hårt och glansigt vax. Lika polerade blanka skor. De har aldrig pratat med varandra. Rasterna är korta så det ges inte många tillfällen för att lära känna andra på skolan. Man umgås i sin klass och i sitt gäng. Eftersom skoluppgifterna är många så går de flesta eleverna raka vägen hem efter skolan slut. Istvan inser att han egentligen inte har så många vänner på skolan. Visst har han en god relation till de flesta i hans klass. Alltid har han någon att prata med. Men han saknar en riktigt nära vän, en vän som man delar intressen och tankar med.

Pojkarnas blickar möts och de ger varandra en kort 11

blinkning. Den andra killen sätter sig ner nästan intill Istvan, bara en tom stol skiljer dem åt. De sitter en stund tysta och tittar ner i golvet. Ingen av dem vågar ta initiativ till samtal och det skulle inte heller se bra ut om rektorn kommer ut och möts av två pratande pojkar.

Minuterna går och Istvan börjar kika lite försiktigt i ögonvrån åt den andra killens håll. Undrar vad han tänker på och varför han sitter här. Han borde nog också ha gjort något allvarligt eftersom det är bara då man blir uppkallad till rektorn. Istvan ser att blicken besvaras och killen intill tar ett andetag. Först ett hej i mungipan som man knappt kan höra. ”Hej!” Hälsningen lite mer kraftfull men fortfarande viskande. ”Hej, Istvan”, viskar Istvan. Han lyfter på handen som en hälsning. Han vågar inte sträcka fram den för ett handslag.

Tänk om någon i det ögonblicket skulle komma ut. ”Peter heter jag.” Han lägger sin hand över bröstet och nickar till Istvan.

Istvan vidgar näsborrarna och andas demonstrativt in rummet. ”Antingen är det någon som har rengöringsmani eller så har man tappat ut hela rengöringsflaskan på golvet …”, viskar Istvan med ett brett leende. ”Jag antar att det är lika kliniskt rent överallt. Det svider i ögonen och det river i halsen. Den som städar har förväxlat mängderna vatten och ammoniak.” Peter hostar till och besvarar både viskningen och leendet. ”Jag har sett dig någon gång i korridoren men du måste vara ganska ny på skolan.” Istvan viskar vidare. ”Ny och ny, ett och ett halvt år har jag gått här.” Peter ler. ”Ja då är du ju inte jätteny.” Istvan ler tillbaka.

12

”Jag började på skolan efter jullovet, alltså när vi gick i tvåan”, svarar Peter. ”Var bodde du innan?” ”I Pécs och gick på en skola mitt i staden.” ”Fin stad, har varit där flera gånger och besökt katedralen.”

Vi bodde mitt i staden. Men sedan fick pappa jobb i Budapest och vi var tvungna att flytta”, förklarar Peter. ”Lite jobbigt att flytta mitt i terminen.” Istvan ler. ”Trivs du?” ”Både ja och nej, jag har inte direkt några kompisar på skolan, så jag brukar gå hem direkt efter att dagen är slut.

Men lär mig mycket och lärarna är för det mesta bra.”

En tystnad uppstår och killarna återgår till att stirra ner i golvet. ”Varför ska du in på samtal till rektorn?” Istvan kan nu inte längre hindra sin nyfikenhet.

Peter tittar nu upp på Istvan. Osäker på om han vill berätta. ”Jag har kanske sagt saker och uttryckt mig på ett sätt som jag inte borde.” ”Lätt hänt i tider som dessa”, svarar Istvan. ”Sedan beror det ju på vem som lyssnat …” ”Jag har sagt vad jag tycker och tänker om hur det är i landet. En del politiska åsikter i klassrummet och som inte gillades av klassläraren. Han skvallrade för rektorn som omedelbart kallade till ett samtal.” Peter viskade fortfarande men med lite mer kraft i rösten. ”Varför är du här?” ”Ja, jag är väl här av ungefär samma anledning”, fnyser Istvan.

Han hinner inte säga så mycket mer för dörrarna till rektorns rum öppnas. Istvan känner igen musikläraren 13

som röd i ansiktet stressar ut. Stänger inte efter sig utan låter dörrarna stå öppna. Det går några minuter och allting är tyst som i graven. ”Undrar vem av oss som blir inkallad och utskälld först”, viskar Peter. ”Pax för att bli tvåa”, säger Istvan i mungipan men ler stort. ”Szabo Istvan!” En myndig basröst ljuder inifrån rummet. ”Synd hördu!” Peter ler stort.

Istvan reser sig och under ett kort ögonblick förundras han över att Peter verkar vara helt obekymrad över att han ska samtala med rektorn, han kanske inte fattar att hela hans framtid kan stå på spel.

Istvan går fram till dörren, men precis innan han ska kliva över tröskeln hör han hur Peter knäpper till med fingrarna intill honom. Istvan kastar en snabb blick mot Peter och ser hur han ger honom ett stort leende. Istvan besvarar det och han känner hur hjärtat slår. Han drar efter andan och tar det första steget in i rektorns rum.

Bakom ett stort skrivbord sitter rektor och blossar på sin cigarett. Den bruna kostymen är alldeles för stor och översta knappen på skjortan är uppknäppt. Den gamla brun-beigerandiga skolslipsen med skolans emblem och som förr var obligatorisk, är något neddragen.

Han tittar knappt upp på Istvan som står i någon sorts givakt precis innanför dörren. Rektorn låter honom stå kvar en bra stund utan att säga något men så småningom visar han med en gest att Istvan ska stänga dubbeldörrarna och sedan pekar han på stolen mitt emot. Istvan gör som han blir tillsagd och drar igen de vackert snidade och gråmålade höga och faktiskt riktigt tunga dörrarna. Vid varje steg knarrar parketten på samma sätt som i förrummet. Den här gången vågar han inte sätta ner klackarna utan trippar på tå.

14

Rektorn tycks inte ha bråttom för han varmröker sin cigarett, trycker ner fimpen i askkoppen och tänder en ny.

Istvan får hålla sig för skratt, för som rektorn suger i sig cigaretten ser han framför sig hur röken bolmar ut genom näsa och mun. Hela rummet är inrökt likt en gaskammare.

Doften av rengöringsmedel är även här påtaglig men blandas nu med röklukten. Istvan känner att irritationen i halsen och ögonen blir värre. Att som elev påtala obehaget är helt otänkbart. Att hosta skulle uppfattas som oerhört oförskämt.

Istvan ser sig omkring i rummet. Han har bara varit på rektorns rum en gång tidigare. Det var när han skulle börja på skolan. Då satt bägge föräldrarna med.

Gula sammetsgardiner på vardera sida om fönstren och vita spetsgardiner täcker sedan själva fönstret. Det går att se ut men inte vidare att se in. Bokhyllor av tung ek och varje hyllplan är fylld med vackra skinnklädda böcker.

Likadana gröna galonstolar som utanför. Det jättestora skrivbordet skiljer rektorn och Istvan åt. På bordet står också två bronsbyster. Den ena av Vladimir Lenin, den forna kommunistiska ledaren i Sovjetunionen. Han dog för mer än tjugo år sedan men hans tankar och idéer gäller fortfarande. Den andra föreställer ledaren Josef Stalin som dog för tre år sedan och styrde då Sovjetunionen och alla östeuropeiska stater med järnhand.

Fortfarande gäller att alla myndigheter bör ha ett porträtt eller byst av Lenin och Stalin. Oavsett om man gillar dem eller inte. Bakom rektorn står två korslagda flaggor. Den ena är den röda Sovjetiska med hammaren och skäran som lyser gult. Den andra flaggan är den trefärgade ungerska i rött, vitt och grönt. I det vita fältet finns en vetekrans med en hammare och en skära.

15

”Jaha! Nu vill jag höra din version av händelsen i går”, säger rektorn med mycket bestämd ton och lägger ifrån sig alla papper. Han lutar sig bakåt och stirrar storögd på Istvan medan han drar ett bloss på sin cigarett.

Istvan möter rektorns kolsvarta blick och drar efter andan. Sedan harklar han sig, som om röken fastnat även i hans lungor. Han blir lite lätt irriterad i halsen och hostar till. ”Ursäkta mig.” Han harklar sig ytterligare en gång och tittar ner i golvet. ”Kommer inte mina föräldrar?” ”Jag vill se hur det här samtalet går innan jag beslutar mig för att ta hit dina föräldrar”, säger rektorn i samma ton. ”Låt nu höra! Jag har all tid i världen, så ta god tid på dig och tänk på vad du säger.”

Istvan funderar en kort stund innan han börjar berätta.

Att föräldrarna i nuläget inte är här eller ens är kallade är en bra början. ”Pappa läste nyheterna för mig häromdagen. Bland annat att Sovjetunionens kommunistparti precis haft sin stora kongress i Moskva förra veckan.”

Rektorn blåser ut rök och nickar ett par gånger. ”Jaha och vad berättade din far om kongressen och vad har den med detta att göra?” Rektorn låter något mjukare i rösten. ”Jag blir ju nyfiken på hur din berättelse fortsätter.” ”Där bestämmer man att Stalintiden nu är slut, det säger också den nuvarande sovjetiska ledaren Chrusjtjov. Stalin dog ju för tre år sedan. Han var ju Sovjetunionens ledare men blev ju nästan gudförklarad i Sovjet och även i Ungern.

Så mycket död och lidande har väl ingen ledare orsakat sina medborgare. Han var värre än Hitler!”

Istvan inser omedelbart att han nu passerat gränsen för vad man får säga. Han försöker att läsa av rektorns 16

ansiktsuttryck och ser att strängheten och det svarta i hans ögon har försvunnit. Dock har kroppen stelnat till en aning.

Kan det till och med vara så att rektorn egentligen står på hans sida och håller med Istvan i allt han säger. ”Och tänk på den terror som skapats i landet med nattliga arresteringar av dem som på minsta sätt vågar kritisera eller säga emot.” Istvan pratar nu ganska högt och känner sig modigare. ”Nu får du nog tänka på vad du säger och faktiskt prata lite tystare”, hyssjar rektorn och avbryter Istvan. ”Jag undrar om det någonsin funnits ett större skräckvälde på jorden som under de sista tio åren i Ungern.”

Rektorn fimpar sin andra cigarett sedan Istvan kommit in i rummet. Han plockar upp en tredje och tänder den.

Istvan kan konstatera att rektorn måste röka enorma mängder och ser att hans fingrar är alldeles gula av nikotinet.

Askkoppen är redan full med fimpar.

Rektorn får en mildare uppsyn. Men sträcker på sig och blir lika stel igen. ”Fortsätt!” ”Så när jag var ensam i klassrummet bestämde jag mig för att plocka ner porträttet med Stalin från väggen. Jag ville ju bara hjälpa till med att få bort Stalin, eftersom man nu bestämt att han skulle bort. Det var ganska lätt att plocka ur bilden ur ramen. Sedan skrynklade jag ihop bilden och stoppade den i fickan. Ramen la jag sedan på toaletten.”

Istvan tystnar och försöker avläsa rektorns rektion. ”Var det allt?” undrar rektorn och spänner ögonen i Istvan. ”Ja, skulle nog säga det.” Istvan drar lite på svaret. ”För din egen skull är det oerhört viktigt att jag får reda på allt, inget får utelämnas, så tänk en gång till och fundera.”

Rektorn spänner ögonen i Istvan.

17

”Jag slätade ut porträttet och rev det i små bitar och slängde det i toaletten. Men innan jag spolade kunde jag inte låta bli att eh …”, Istvan blir lite tveksam, stannar upp en kort stund andas in och fortsätter, ”kissa på det.”

Rektorn spärrar upp sina ögon och hostar till så röken från cigaretten nästan ser ut att även pysa ur öronen. ”Är du helt galen? Farbror Miki berättade för mig att du plockade ner porträttet och skrynklade ihop det och han såg också att du stoppade det i fickan. Att han inte såg det sista är ju inte så konstigt då han inte följde med in på toaletten.”

Rektorn ser fundersam ut och säger inget på en bra stund. ”Det sista har jag inte hört och du berättar inte för någon!

Herregud pojk, rena rama galenskaperna!”

Istvan stelnar till ett ögonblick, ska han vara livrädd eller ska han vara lugn. Farbror Miki som informatör, har han bara skvallrat till skolan eller har han även informerat myndigheterna?

Han försöker framkalla situationer där han pratat lite för högt och samtidigt varit kritisk mot regimen och där möjligheten att farbror Miki skulle ha kunnat tjuvlyssnat.

Men han lugnar sig rätt snabbt. ”Jag anade att det kunde vara farbror Miki, han ser ju allt som händer på skolan.” Istvan har nu en nedlåtande ton. ”Nu är du på gränsen till oförskämd! Farbror Miki gör det han är tillsagd att göra.” ”Av vem?” Istvan biter sig i tungan och inser i samma ögonblick att det sista borde inte ha sagts. ”Av mig!” Rektorns ögon blixtrar till. ”Hans uppdrag är att informera mig och ingen annan. ”Jag vill veta varje steg ni tar och vartenda ord ni säger. Det är jag som får ta alla konsekvenser om ni kliver över gränsen”, säger rektorn vasst. ”Det är dessutom ingen lek utan blodigt 18

allvar, jag önskar att ni ungdomar ibland kunde vara mer eftertänksamma.” ”Förlåt, jag menade inte att vara oförskämd.”

Rektorn mumlar något som Istvan inte uppfattar. ”Nåja … det hedrar dig i alla fall att du berättar allt för mig. Nu är ju Stalin borta och likaså porträttet. Nu går du härifrån och ingen har sett något och detta samtal har aldrig ägt rum. Jag låter detta stanna mellan oss som en hemlighet och jag låter farbror Miki tro att jag meddelat myndigheterna.” ”Så inte heller mina föräldrar kommer få veta något …?” ”En hemlighet bara mellan dig och mig”, avbryter rektorn. ”Sedan får du själv bestämma om du vill berätta för dem eller inte. Jag kanske skulle låta munnen vara tyst.”

Istvan andas ut och kroppen slappnar av. Han börjar förstå att han nog kommit lindrigt undan och tillåter sig själv att möta rektorns blick. ”Då är samtalet avslutat och du kan gå hem för i dag!

Tänk dig för nästa gång du gör en markering. Hade detta varit för ett år sedan hade du blivit dömd till många års fängelse, trots din låga ålder”, viskar rektorn och viftar med handen för att visa att mötet är slut och att Istvan ska lämna rummet. ”Du kan låta dörren stå öppen”, kommenderar rektorn bestämt men det finns också en ton av vänlighet hans röst.

Istvan vänder sig om och går över det knarrande golvet, öppnar dörrarna och ser att Peter sitter kvar. I ett kort ögonblick får pojkarna ögonkontakt och Istvan höjer tummen för att visa att samtalet med rektorn gått bra och att rektorn verkar vara på ganska gott humör. Istvan pekar sedan på Peter och gör en ny tumme upp, en gest för att visa att han hoppas att även Peters samtal kommer gå lika bra.

19

Istvan kan nu inte hejda sig utan tar pekfingrarna och stoppar dem i munnen. Han drar isär mungipan med fingrarna så gapet bli gigantiskt. Han sticker ut tungan så långt det går och vindar med ögonen. Lägger huvudet på sned och passerar förbi Peter med ett lätt väsande. Vad nu Peter läser in av situationen är oklart men att han ser Istvans minspel går inte att missta sig på. Han tittar stort på Istvan och hostar till och bägge händerna åker upp och täcker munnen.

Livrädd för att brista ut i gapskratt, vilket nog inte skulle landa rätt hos rektorn.

Det sista Istvan hör innan han kliver ut i korridoren är rektorns myndiga röst. ”Peter Faludi!”

20

Budapest, 1956.

Istvan går på gymnasiet och längtar efter att bli vuxen.

Han vill ta makten över sitt liv, och ser fram emot vad framtiden har att erbjuda. Men allt är mörkt och nattsvart.

Ungern är långt ifrån fritt, och informatörer gömmer sig i skuggorna. Vem kan man lita på?

En dag träffar han Peter. Vad som börjar som en trevande vänskap utvecklas snart till passionerad kärlek. Under revolten flyr de tillsammans. Men det blir inte riktigt som Istavan tänkt sig.

Uppsala, 2019.

David ska börja i nian, i en ny klass på en ny skola. Där går fler ungdomar med särskilda behov. Kanske kommer David lyckas få kompisar den här gången, något han längtat efter hela sitt liv? Ibland tänker han att allt verkade vara bättre förr i tiden. Det finns för många val att göra i dag, och det känns som om han ofta väljer fel.

Redan första skoldagen möter han Josef, som är lika intresserad av musik som han själv. Det visar sig snart att de har mer gemensamt än så. Och de blir snabbt mer än bara kompisar, vilket får stora konsekvenser inte bara för David utan även för flera i hans närhet.

Jag är som Leonardo är en generationsroman. Vi följer två

berättelser, som vävs ihop och blir till en, om förbjuden kärlek i olika tider med olika förutsättningar. Kanske vågar du vara sann mot dig själv först när du ser din sanning i någon annan?

www.vistoforlag.se