9789180735933

KRISTINA JUTER

Blodsflyktingen

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Kristina Juter Grafisk form och sättning: Mattias Norén

Första upplagan Tryckt i Riga, 2024

ISBN: 978-91-8073-593-3

BLODSFLYKTINGEN

KRISTINA JUTER

Omvänt men parallellt på något vis.

Prolog

Viksborg år 2196

Nene inser att hon hållit andan och släpper ljudligt ut luften ur lungorna när hon inser att de har lyckats. Klotet kom iväg! Det gick inte helt enligt planen, men nu finns det hopp om att få alla bitarna på plats och säkra kommunikationen. Allt deras hårda arbete … nu äntligen såg de resultat!

Hon ser på sina kollegor som firar framgången, men hennes egen glädje grumlas när hon tänker på ansvaret som vilar tungt på hennes axlar. Vi måste vara försiktiga så vi inte sprider sjukdomar mellan dem och oss, tänker hon och ryser. Vi vill verkligen inte få hit nya sjukdomar. Det räcker med de vi redan tampas med.

Nene går fram till en kollega som glatt dunkar operatörens rygg. Hon tar tag i hans rockärm och drar honom med sig ett par steg bort från de andra.

”Gör ni på medicinavdelningen några framsteg i arbetet med att få fram ett vaccin mot viruset?” säger Nene lågt.

”Vi letar fortfarande efter någon med rätt blodgrupp. Sökningarna har nu intensifierats, framför allt

på skolorna”, svarar kollegan och hans glada min byts mot en allvarligare när han ser sin chefs oro.

”Jag hoppas sökandet lyckas. Er framgång avgör vår framtid”, säger Nene ödesmättat. ”Och deras.”

Kapitel 1

Serima år 162

Aksa och Nell springer allt vad de orkar genom skogen. Solen är på väg ner bortom träden och tjejerna måste hinna hem innan det blir mörkt. Arga föräldrar är inte speciellt roliga att spendera kvällen med. De närmar sig skogsbrynet vid ängen som breder ut sig i utkanten av byn. Just då glimmar det till i luften mellan två höga träd. Det är över på ett ögonblick. Tjejerna stannar till.

”Såg du det där?” säger Nell till Aksa.

”Ja, vad var det?” Aksa går fram till de båda träden. Där syns inget märkligt. Hon känner på en av de skrovliga mörka stammarna, men den känns bara som träd brukar kännas.

Nell tittar oroligt mot husen i byn.

”Solen har nästan gått ner helt. Mamma är nog redan på väg ut och ska ropa på mig så alla på gatan hör. Jag hatar när hon gör det. Kom nu, det var nog bara solen som reflekterades i spindelväven eller något”, säger Nell och börjar springa mot husen med sin ljusbruna linneklänning fladdrande kring benen.

Aksa tar en sista titt in bland träden innan hon sätter efter Nell i full fart så dammet yr längs stigen mellan Södra skogen och byn Serima. Där stigen smalnar av

sticker den bleka ängens torra gräs benen och lämnar små röda prickar. Det är egentligen inte mycket till äng, utan mest tussar av strävt gräs där en och annan tapper liten blomma lyckats rota sig.

Aksa bor tillsammans med mamma Linn, pappa Jon och två äldre bröder, Liam och Mick. Nell bor med sin mamma Nora i ett hus som ligger bara två hus från Aksas. Husen är ganska små och byggda av ljus sandsten, som nästan alla andra hus i byn. Området heter Ekvägarna och är uppkallat efter de stora träd som bildar alléer längs med flera av byns vägar. Det är här Aksa och Nell har bott hela sina tolvåriga liv. De är bästa vänner och gör nästan allt tillsammans.

I byns skola går ganska många barn och ungdomar. Alla har likadana kläder, ja nästan i alla fall. Det är i regel föräldrarna som syr kläderna till sina barn och vissa har helt enkelt inte fallenhet för sömnad. Kläderna ska sys efter bestämda modeller av det ljusbruna tyg som vävs i väveriet i byn och färgat tyg är strängt förbjudet. Det är viktigt att alla har samma förutsättningar för att skapa ett samhälle av likvärdighet och fred, säger ledarna. Då får ingen äga mer än någon annan, och fördelar som kan leda till tankar om att man är bättre än andra måste elimineras. Kläderna man kan välja att bära är olika kombinationer av kjol, byxor, shorts, tröja med kort eller lång ärm, och klänning. Aksa har oftast byxor och en kortärmad tröja medan Nell föredrar klänning.

Aksa och Nell brukar vara i skogen så mycket att det känns som deras egen plats. Där kan de vara sig själva helt och hållet. Skogen växer otyglat och står i kontrast till den enkelriktade ordning som råder i byn. Träden bryr sig inte om någon är lite annorlunda eller gör konstiga saker. Dessutom ger de skön svalka.

Nästa dag, efter ännu en skön eftermiddag i skogen, är Aksa och Nell på väg hemåt. De har gett sig av lite tidigare idag för att slippa springa när mörkret faller. Vid träden nära skogsbrynet, där de tyckte att de såg skimret dagen innan, ligger något på marken.

”Titta Nell!” ropar Aksa. Hon rör sig sakta och försiktigt mot föremålet som om det vore något farligt som kan hoppa upp på henne om hon gör en hastig rörelse. Hon böjer sig ner och plockar upp det.

Föremålet är ett blankt klot som är stort som ett äpple. Och tungt är det också, inser Aksa, nästan som Micks hammare fast inte på samma sätt. Klotet ser ut att vara gjort av silver och en bit av det verkar vara bortsliten. Byborna får olika metaller från gruvorna så det är inget nytt för flickorna, men detta klot skiljer sig ändå från de metallföremål de sett tidigare.

”Det ser ut som någon sorts boll. Den verkar vara trasig. Vad är det för något?” säger Nell och sträcker fram handen för att få känna på det deformerade klotet. Aksa räcker det till henne.

”Jag vet inte”, svarar Aksa. ”Tror du att det har något med skimret vi såg igår att göra?”

”Hur då menar du?” undrar Nell. ”Vi såg ju inte bollen igår. Skulle bollen ha bildats av de små glitterbitarna eller? Det tror inte jag, fast jag har ingen aning om vad jag ska tro.”

”Nej, inte jag heller”, säger Aksa och tar tillbaka klotet och låter det rulla från hand till hand. Sedan tittar hon upp på Nell och ler. ”Det är i alla fall kul att det händer något för en gångs skull.” Aksa ser på sin vän med en gnutta vemod. Aksas egen livliga fantasi brukar kunna locka fram Nells i tryggheten under trädtopparna, men de vuxnas trista regler kväver den mer och mer. Aksa vill verkligen inte förlora de härliga stunder när de tillsammans utforskar alla möjliga och omöjliga idéer som får lov att flöda i skogen.

”Ja, det kan man säga. Det mest spännande som hänt det senaste året var när din mamma klippte din lugg med lite tveksamt resultat”, skrattar Nell och rufsar Aksa i luggen.

”Prata inte om det. Det var sista gången mamma fick klippa mig”, säger Aksa och känner att hon blir lite upprörd vid minnet av den alldeles för korta luggen. Den hängde dessutom snett över pannan, som om hela frisyren var på väg att halka av huvudet.

”Vi kan inte låta den här grejen ligga kvar här. Det är den alldeles för fin för”, säger Aksa och speglar sig i

den blanka ytan. ”Ska vi gömma den vid Skogs-Tildas gamla stuga borta vid odlingarna?”

Stugan används mest till förvaring har Aksa och Nell sett när de har kikat in genom rutorna. Skogs-Tilda, som bor i ett hus en bit från stugan, syns aldrig till där. Platsen runt stugan utgör ett utmärkt skydd från solsken och nyfikna blickar om man vill vara ifred.

”Nej, då kan hon eller någon annan råka hitta den. Det är bättre att ta med den hem”, resonerar Nell. ”Vi måste ta reda på vad det är för något.”

”Verkligen, men ingen får veta, för då blir vi av med den”, säger Aksa med blicken fortsatt fäst vid det trasiga klotet. ”Jag kan gömma den hemma hos mig.”

När Aksa kommer hem lägger hon klotet i en låda längst in under sin säng. Hon placerar sedan en hög med böcker och papper framför, så att lådan inte ska synas om någon skulle få för sig att böja sig ner och titta under sängen. Aksa och Nell vill inte att någon ska ta deras fynd ifrån dem och lämna till ledarna. Det är vad man förväntas göra om man hittar något ovanligt eller värdefullt. Sådana är reglerna, närmare bestämt regel nummer fyra av de totalt sex.

Reglerna skapades av byns tre grundare, och första ledare, som för övrigt också gett byn dess namn Serima. De tog initialerna i sina namn, Sofia Ehn, Robin Ingemansson och Martin Andersson, och satte helt

enkelt samman dem. Det nya namnet skulle markera början av en ny tid.

Byns historia är bitvis höljd i dunkel, så vissa saker får invånarna bara acceptera utan förklaring. Reglerna skrevs för att livet i byn skulle präglas av sämja med lika villkor för alla. Grundarna sägs ha inspirerats av en sång, från tiden långt innan byn bildades, när de formulerade reglerna. Reglerna är inbrända i en stor träskylt formad som en kvadrat som balanserar på ett av sina hörn. På mitten av de övre sidorna är små gyllene liksidiga trianglar fästa så det ser ut att stråla ut från ovansidan. Skylten är uppspikad på stadshusets yttervägg vid torget så att alla ska kunna se den.

1. Bevarande av fred är alla invånares ansvar.

2. Alla invånare har samma värde, rättigheter och skyldigheter.

3. Religioner av alla slag är förbjudna.

4. Ingen ska äga mer eller mindre än någon annan.

5. Alla arbetar för samhället som en gemenskap.

6. Serimas tre ledare styr oemotsagda.

Aksa och Nell vet inte hur sången går, men de undrar lite om den sista regeln verkligen är med i sången, som är mer än 170 år gammal.

En gång frågade Nell historieläraren Alba hur han som skrev sången kunde veta något om en by som inte

ens fanns då sången skrevs. Det hade Alba inget bra svar på. Hon sa bara att Nell gjorde klokt i att inte ifrågasätta så mycket och att det finns en trygghet i att lita till ordningen. Nell tänkte att det nog inte gick att lita på. Men hon sa ingenting.

Kapitel 2

Måndag till fredag går Aksa och Nell i skolan. Det finns tre klasser i varje årskurs. Eleverna börjar årskurs ett det år de fyller sju år och går sedan i skolan till det år de fyller tretton. I slutet av sjuan får man reda på vad man ska arbeta med och sedan går man som lärling hos en mästare tills man kan sitt yrke och får börja arbeta självständigt. Alla elever i sjuan gör en rad olika test som avgör vilket yrke de ska ha.

Aksa och Nell går båda i klass 6B och nästa läsår börjar testerna. Aksa vill helst arbeta utomhus, gärna med något där man får röra på sig, som djurskötsel eller husbyggnation. Nell hoppas att hon får arbeta på väveriet i byn som sin mamma. Hon gillar maskiner, och vill förstå hur saker och ting funkar. Kläder, däremot, är hon måttligt intresserad av.

Byn är självständig och behöver varken ta in eller skicka iväg mat eller andra varor. Det man passar bäst för, det får man arbeta med. Allt ska vara så enkelt som möjligt utan onödiga egna beslut. Ledarna driver byn så för att alla ska bidra till byns utveckling på bästa sätt och ingen ska vara mer betydelsefull än någon annan.

Byns tre ledare väljs vart tredje år om av byborna.

Det finns ingen annan som får utrymme att göra något för att utmana dem om ledarskapet, så de behåller makten val efter val. Ledarna har varit från samma tre släkter sedan byn skapades. När någon av dem blir för gammal för att leda tar en yngre släkting över som ersättare, i första hand en dotter eller son. Aksa tycker att det är konstigt att ledarna kan stå inför alla och säga att ingen är viktigare än någon annan, samtidigt som de bestämmer nästan allt i byn. De första ledarna har till och med använt sina egna namn för att se till att byn alltid påminner om dem.

Aksa tittar lite frånvarande ut genom fönstret. Hon sitter vid sin bänk i skolan och hör läraren prata om hur det var förr. Aksa har hört det mesta innan och tappar fort intresset. Ingen kan riktigt förklara hur människorna i byn hamnat där och om det finns fler människor någonstans. Före blixten fanns det väldigt många människor, men efter blixten så var bara få av dem kvar.

Blixten kallar man det som hände i början av tideräkningen, för 162 år sedan nu, men ingen vet vad blixten egentligen var för något. Det enda som eleverna i skolan fått lära sig är att byborna är de enda människorna så långt man vet och att deras förfäder beskrivit ett ljussken som tagit bort allt utom de kläder och saker de bar just då. Nästan alla människor som fanns då

förlorade familjemedlemmar och vänner. Ingen vet varför vissa försvann och andra stannade kvar eller vad som hände med alla försvunna människor, byggnader och saker. Kvar fanns bara naturen med djur, skogar, ängar och sjöar, förutom de människor som klarade sig undan blixten. Sedan dess har byborna bildat nya familjer och byggt upp sin by med skola, affärer och alla hus. Gemenskapen i byn bygger på att alla arbetar och hjälps åt med det som behöver göras. Alla har mat och kläder som de får för det arbete de utför. Det är en trivsam by att leva i tycker de flesta.

Lektionen tar slut och klassen går till matsalen för att äta lunch. Det är potatisbullar med äppelmos idag, som det är varje tisdag. Det är Aksas favoritmat i skolan, mycket bättre än onsdagsmaten som är fisk med morötter. Det är bestämt att det ska vara samma matsedel varje vecka i skolan för att hålla det så enkelt som möjligt. Ingen behöver lägga tid på att bestämma nya matsedlar och alla vet vad de ska laga och äta. Nell och Aksa har följe med sina klasskompisar Noor och Tim till matsalen.

”Vad ska ni göra efter skolan?” frågar Noor.

”Aksa och jag ska till skogen. Vi ska bada i sjön om det är tillräckligt varmt i vattnet”, svarar Nell. ”Vill ni följa med?”

Jahrasjön är den största sjön i skogen. Sjön har fått sitt namn efter en kvinna, Jahra Nilén, som tillsammans

med en liten grupp människor gjorde uppror mot de första ledarna och deras styrning. Man vet inte riktigt vad som hände med Jahra, men många tror att hon drunknade.

I sjön kan man bada om man inte har något emot läskigt slem på botten. Det gäller att börja simma så fort som möjligt för att komma upp från botten med fötterna. Stranden är i alla fall fin och sjön är kantad med bra klätterträd.

”Ja, det låter kul. Då slipper jag hjälpa pappa med potatisarna”, säger Noor och Tim nickar.

Noors pappa odlar potatis som levereras till skolan och flera andra arbetsplatser i byn. Noor hjälper till ibland när hans pappa har mycket att göra.

”Vi ses i skogsbrynet efter skolan”, säger Nell.

Sedan går hon och Aksa ut på skolgården för att hinna sitta lite i solen och prata innan nästa lektion börjar. De slår sig ner på en bänk utanför matsalen.

”Hur går det för Liam med hans tester?” frågar Nell.

Aksas bror Liam går i sjuan och har gjort två av de tester som eleverna måste göra för att få reda på vad de ska arbeta med efter skolan.

”Han tycker att det går ganska bra, fast det vet han ju inte förrän allt är klart”, svarar Aksa. ”Han vet inte riktigt vad han vill jobba med, men det är bara en fördel för då har han större chans att bli nöjd med det han får.”

”Vad har han fått göra för tester?” undrar Nell intresserat.

”Han har fått göra ett prov där de räknat och skrivit en massa olika saker, sedan har han fått bygga en pytteliten bro mellan två stenar bakom skolan”, svarar Aksa och lägger märke till att Nell som vanligt skiner upp när hon pratar om Liam. ”Han ska göra några tester till innan han får reda på vad han ska arbeta med.”

”Han kanske får bli frisör eller jobba i mataffären”, säger Nell lite hoppfullt.

Hon tycker att det vore väldigt bra om Liam får arbeta på någon plats som hon kommer att besöka ofta, för hon är mycket förtjust i honom. Något hon verkligen hoppas att ingen har märkt.

”Ja, det kan nog passa honom. Bron han byggde var helt skev, så det är nog inte något som han kommer att arbeta med. Tänk så länge han skulle behöva vara lärling då”, säger Aksa med ett skratt.

SERIMA, ÅR 162

Aksa och Nell bor i byn Serima där den ena dagen är den andra lik. Byn styrs av färgstarka ledare som håller invånarnas liv i schack. Detta förändras när de båda vännerna upptäcker något mystiskt i skogen och börjar undersöka det närmare. Kan det vara så att allt de tidigare hört om byns historia bara varit lögn?

VIKSBORG, ÅR 2196

Viksborg är drabbat av återkommande sjukdom och smittohärdar. Forskningscentret Mundus Novus söker hjälp, och försöker få kontakt med den andra världen, den vars existens de bara teoretiskt känner till sedan incidenten för så många år sedan.

Samtidigt får Harald reda på att han har en ovanlig blodgrupp som gör att forskare vill ha tag i honom. Han måste fly, men vart?

Det visar sig snart att världen är större än den stad han vuxit upp i.

I Blodsflyktingen kastar sig Aksa, Nell och Harald in i ett äventyr där de behöver använda list, skådespel och matematik i jakt på sanning och trygghet. Det får konsekvenser de aldrig hade vågat drömma om.

www.vistoforlag.se