9789180734738

Ari Tryggvason

KÄRLKRAMP En berättelse baserad på verkliga händelser i framtiden

Kärlkramp : en berättelse baserad på verkliga händelser i framtiden

Kärlkramp : en berättelse baserad på verkliga händelser i framtiden Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Ari Tryggvason Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-8073-473-8

KÄRLKRAMP Ari Tryggvason

En berättelse baserad på verkliga händelser i framtiden

Kärlkramp (Angina pectoris) är en klinisk diagnos, som ställs på basen av karakteristiska symtom från bröstet i form av kramande, kvävande, förträngande (angina) smärta eller tryck. internetmedicin.se

7

Prolog Ovanför Sveriges huvudstad, någon gång i en nära framtid och någonstans strax under de tunga molnen, seglade varelsen. Just på grund av regnet flög den lägre än den brukade. Men den hördes knappt och syntes knappt mot det grå, och var därför inte särskilt orolig för att bli upptäckt. Om det nu ska kallas oro, det ett väsen känner inför en extra svårighet den har att hantera för att fullgöra sin upp­ gift. Det var en vanlig eftermiddag. Människorna där nere, knappt synliga som bladlöss, rörde sig hemåt efter en arbetsdag. Varelsen noterade att de var färre än vanligt. Kanske var det på grund av regnet som de hellre höll sig under jorden. Jordlöss. Just här och nu betraktade den en ensam man som bar på något ganska tungt i varje hand. Trots regnet. Han var stor och varm av ansträngningen. Det syntes tydligt. Varelsen hade nämligen bättre ögon än de flesta. När mannen försvann tillfälligt bland husen eller träden flyttade den sitt medvetande och såg med andra ögon. Från en husfasad. Eller från en av sina lågflygande och mindre självmedvetna kusiner. Varelsen var ganska säker på vem mannen var. Theodor Antonides, boende i området. Ofta på hemväg vid just den här tiden. Oftast ensam just på onsdagar. Varelsen, vi kan kalla den för Svea, eftersom många andra gjorde det, hade känsla just för sådana detaljer.

9

Kapitel 1 Theodor, eller Theo, slet med matkassarna över innergården i regnet.

Det var dumheter förstås, att inte få det packat och hemkört, men Alice tyckte det var en onödig utgift. Kanske hade han någon gång sagt att han tyckte om att klämma på grönsakerna och väga förpackningarna i handen. Att det kunde vara värt besväret att ta med den känslan i beslutet. Följa stundens ingivelse. Eller improvisera. Lite i alla fall. Det var onsdag, hans ”fria” dag då Alice hämtade ungarna och han kunde jobba lite längre. Å andra sidan skulle det vecko­ handlas, och det var vanligen hans jobb. Noga räknat alltid hans jobb. Det var enklare utan barnen. Alltså var det ofta vad den fria dagen användes till.

Varför inte bygga glastunnlar mellan hissen till transportnivåerna och husen? Det verkade så onödigt att bli blöt i regnet. Han vände ansiktet uppåt för att i alla fall ta emot svalkan regndropparna erbjöd.

För ett ögonblick tyckte han sig se något som rörde sig bland molnen, men en stor regndroppe rakt i ögat avbröt ytterligare spejande. Det var nog ändå bara inbillning.

I hallen var det ovanligt tomt, men Alice var nog hemma. Hennes skor var det i alla fall och det hördes musik och skratt från vardagsrummet.

Hade hon glömt hämta barnen? Varken deras skor eller ytterkläder fanns på sina platser. Han slog bort tanken nästan lika fort som den kommit. Nej, det räckte med trettio sekunders försening så ringde de direkt från dagis.

10

”Hej älskling!” sa han prövande mot vardagsrummet medan han släpade kassarna vidare mot köket och kylskåpet. Han hittade Alice i vardagsrumssoffan med fötterna bekvämt vilande på bordet. Hon hade öppnat en flaska vitt och att döma av nivån i flaskan var hon inne på glas nummer två. Möjligen nummer tre. Hon tystade tv:n när han kom in och sträckte på armarna så blusen stramade över brösten.

Han förnam ett svagt pirrande i kroppen och tröttheten som legat som ett grått dis i huvudet en god del av dagen var med ens borta.

Kanske …? Han närmade sig henne och soffan bakifrån. När han var framme vid soffryggen drog hon honom till sig utan att vända sig om. ”Barnen är hos Mia. De sover över tills imorgon. Så hämtar vi Klara där. Agnes går med Estelle till skolan.”

Han lät informationen sjunka in. Vi betydde du. Men i övrigt var allt ganska tydligt. ”Vad blir det för mat?” frågade hon förväntansfullt.

Theos hjärna gick upp i högvarv. Ingen barnmiddag, alltså. Plan B, fort en Plan B! Till vitt vin? Fisk? Fisk fanns i frysen. Omöjligt att snabbtina så det blev riktigt bra. Räkor? Också frysta, men det skulle gå. Pasta, grädde, färskost, citron. Krispsallad fanns i odlingarna på gården. Och avokadoträdet i vinterträdgården hade lite mogen frukt.

Det var i stort sett bara Theo som iddes plocka ur de gemensamma odlingarna så här års. Det fanns en plan! Böngrytan fick skjutas på framtiden. Han var alldeles varm i kroppen, och det levde om i skrevet. Han försvann tillbaka ut i köket. Hon skruvade upp tv:n igen. Uppmuntrad av applåder och skrattsalvor från vardagsrummet satte han igång med matlagningen samtidigt som han plockade ur matkassarna. * Hon sköt honom framför sig mot sovrummet. Fumlade med hans skjortknappar. Han trevade försiktigt för att komma åt lite varm hud mellan byxorna och blusen. Av med kläderna. Duns baklänges i sägnen. Hon satte sig gränsle över honom, bröt ner hans armar.

11

Den vanliga proceduren. Hon lät sina blygdläppar glida utmed hans penis. Våt och varm. Han spände sig i brygga för att få rätt vinkel att komma in, men lät henne reta honom ett tag till. Så äntligen, in i det blöta, varma. Världen utanför dubbelsängen krympte och försvann och hon fick kontrollen på riktigt. Det sista motståndet ebbade ut och allt sköljde ur honom i våg efter våg efter våg. Han stönade eller vrålade. Så mycket anspänning som förlöstes. Långt bak i medvetandet noterade han att det kanske gick för henne också. Hon drog i alla fall hårt efter andan. Det hände alltmer sällan. Hon föll framåt över honom. Hennes varma kropp mot hans. Så nära. Han ville krama henne, hålla kvar henne i det här ögonblicket. Dra ut på det. Men då skulle förtrollningen brytas. Närheten skingrades. Världen började vecklas ut igen. Hon satte sig upp. Nu skulle hon strax kliva av honom.

Han kände hur tårarna började rinna, men var ganska säker på att hon inte såg dem i halvdunklet. * Nästa morgon var Alice distanserad och sval. Knappt ett god morgon.

Som om gårdagen bara varit en tillfällig lapsus. En lucka bakåt i tiden som tillfälligt öppnats. Till något som hörde hemma där – och bara där. I det förflutna. Theo behärskade en impuls att fånga in henne och dra henne till sig. Krama henne. Ett ordentligt god morgon! Men det var förstås otänkbart. Han nöjde sig med att betrakta henne i smyg.

Hon satt nästan aldrig ner och åt frukosten. Inte idag heller. Redan på väg. Kaffemuggen i båda händerna, som om hon behövde värma fingrarna. Det där lilla, lilla vecket under hakan som kom och gick, beroende på var i cykeln hon var. Eller om det var stressigt på jobbet och hon gått upp ett halvkilo eller så i vikt. Eller veck – mer en liten, liten … mjukhet. Hon avskydde den i alla fall. Den syntes extra tydligt just när hon drack kaffet sådär. Han kände en våg av ömhet välla upp inom sig. Höll så när på att sträcka ut ena armen och grabba tag i henne i alla fall. Men hejdade sig i sista ögonblicket. Hon skulle bara bli irriterad. Beslutsamt sköt han tankarna ifrån sig. Fanns ingen tid

12

att sitta här och drömma! Klara skulle hämtas hos Mia, det dög inte att komma för sent.

Senare på eftermiddagen satt Theo och stirrade på ett nyinkommet mail. Det var från universitetet. Han tittade på klockan. Det var inte riktigt dags att gå och hämta barnen än, så det var lika bra att läsa.

Mailet gällde ett visumärende som dragit ut på tiden – terminen hade ju redan börjat. En studierektor framförde sin oro att en student ifråga hamnat i ett Moment 22 – skulle det faktum att visumprövningen tagit tid och kurserna hunnit starta utgöra skäl för att visumet inte beviljades? Universiteten hade sedan länge tagit betalt av utländska studenter för en utbildning i Sverige, oftast en master. Fast studenterna redan hade en sådan. Men det var förstås skillnad på utbildning och utbildning. Nu var universitetet, som en gång för mycket länge sedan befunnit sig på topp hundra i den internationella Shanghai-rankingen, oroligt för sina pengar. Och studenten för sin framtid. Theo funderade ett tag på vilket som bekymrade studierektorn mest. Självklart skulle det bli avslag. Men inte förrän det gått lite tid till.

Varför var det förresten så att studenterna som sökte sig hit uteslut­ ande var män? Vad var inte tydligt nog? Fanns det en enda bild på en man på Utlänningsenhetens hemsida? Eller på universitetets? Ett glapp i samförståndet mellan sändare och mottagare? Theo anade att svaret på den egentliga frågan var att från länder med högre status på sina examina behövde inte studenterna en europeisk examen. Och i de länderna utbildade sig även kvinnor. I majoritet, till och med. Och sedan länge. De var bara i de här demokratiskt outvecklade länderna som utbildning ännu inte var fullt tillgänglig för kvinnor.

Theo suckade. Studierektorn tyckte hon var listig som genomskådat hans förhalningsstrategi. Men hon verkade inte se det större sammanhanget. Ville hon verkligen ha hit män från de där länderna?

Vana som de var vid manliga professorer och manliga studiekamrater.

Manliga normer. Manliga privilegier. Manlig överlägsenhet. Där kvinnor, om de ens förekom inom högre utbildning, höll sig i periferin. Här var det ombytta roller, så att säga. Inte helt sällan var kulturchocken

13

övermäktig. Studenten försvann hem. Med svansen mellan benen, rent bokstavligen. Theo tyckte plötsligt synd om honom. Vad hade han här att hämta, mer än frustration och besvikelse?

Avslag. Det fanns förstås tveksamheter i ansökan att hänvisa till.

Som alltid. Men färre än det brukade. Så ett beviljande? Kanske en möjlighet till en karriär utomlands? Theo öppnade hans studiemeriter.

I vanliga fall brukade han inte titta på dem. Det var universitetens sak att bedöma. Dessutom svårt att avgöra kvaliteten på universitet vars namn var omöjliga att ens uttala. Från kurslistan: Islamic culture A – ett obligatoriskt ämne, naturligtvis. Ett lägre betyg än A skulle omedelbart ha satt stopp för studiekarriären. Military strategy A – knappast ett fritt val heller. Andra terminen blev kurserna lite mer fokuserade. A, B, A, A, B … En toppstudent, helt klart. Theo visste inte riktigt varför han slagit in på den här vägen. Betygen var knappast heller avgörande för om studenten skulle klara sig.

Ekonomin verkade i ordning. Ett statligt stipendium från hemlandet. Återbetalningsskyldigt om studenten misslyckades. Grund för avslag alltså, om han inte kunde hitta på något annat. I kombination med att utbildningarna redan startat rent av ett tjänstefel om han skulle bevilja ansökan.

Eller? Han drog iväg ett mail till studierektorn: Pga hög arbets­ belastning (nästan sant) och kompletteringsbehov (lögn) så har ärendet dragit ut på tiden. Var studierektorns bedömning att studenten ändå skulle kunna genomföra utbildningen? Var studenten införstådd med den extra arbetsinsats som skulle krävas för att komma ikapp? Theo gick iväg och fyllde på kaffekoppen.

Studierektorn hade svarat med vändande mail. Ja, absolut! Hon vädrade väl pengar. Någonstans i bakhuvudet undrade Theo om svaret gällde den första, andra eller båda frågorna. Släppte han den tråden visste han att han ställt sig själv inför ett fait accompli – nu var det bara att bevilja visumet. Ibland var bästa sättet att komma till beslut att lura in sig själv i en återvändsgränd. Dagens första och enda beviljande. Kändes bra, faktiskt. Nu var det dags att hämta barnen.

14

* Värmen Theo kände inombords satt kvar i kroppen i flera dagar. Det var lite svårt att förklara, egentligen. Alice och han hade visserligen knappt pratat med varandra, men det kändes ändå som om älskogen häromdagen hade varit intensivare än på länge. Kanske inte som i början av deras förhållande, men ett fall framåt jämfört med den senaste tiden. Senaste åren. Och initiativet hade kommit så oväntat, och hade varit helt hennes. Något annat hade i och för sig varit helt otänkbart. Men det var sättet hon gjort det på. Så välplanerat. Det måste betyda någonting. Någonting bra. Han gnolade för sig själv när han ordnade frukostarna och middagarna under veckan. Den här lördagsmorgonen tänkte han göra frukosten till något extra, så istället för att ligga och dra sig gick han upp direkt när han vaknade och började med förberedelserna. Förutom den obligatoriska fruktsalladen så bakade han pannkakor till barnen. Och scones till Alice.

Det var hur länge sedan som helst, men varma scones hade varit ett stående inslag på helgmornarna för länge sedan. Undrar vad det hade blivit av de där morgnarna, egentligen?

Barnen var till sig av lycka över pannkakorna. Alice klev upp när kaffelukten spred sig i hela lägenheten, precis som planerat. Hon såg så nyvaken och skör ut när hon kom in i köket, men Theo kvävde impulsen att krama henne. Någonting sa honom att det nog var bäst att låta henne vakna lite mera först. När frukosten var i stort sett avklarad och hon fortfarande varken sagt ett enda ord eller ens smakat på sconesen kände han plötsligt en puls av irritation välla upp inom sig. Hela veckans goda humör rann ur honom på ett ögonblick. Vad var det med henne? Såg hon inte hur han bemödat sig? För hennes skull. Och för barnens. Hela familjens. Hon satt i alla fall kvar vid bordet, så Theo kvävde impulsen att ställa sig upp och börja duka av under aggressiv tystnad. Än fanns det kanske lite hopp om att hon skulle uppskatta hans ansträngningar, även om barnen för länge sedan hade avvikit. För att inte sitta sysslolös dök

15

han ner i läsplattan och försökte koncentrera sig på nyhetsflödet.

Det var inget som riktigt fångade hans intresse, men när irritationen började sjunka undan fann han en liten notis som i alla fall borde intressera honom. Det gällde invandringspolitiken. Inga asylsök­ ande skulle längre släppas in i städerna. Istället skulle de placeras på landsbygden. Det var bristen på okvalificerade arbeten som var problemet i städerna. Samtidigt som det saknades arbetskraft utanför städerna. Där skulle de lättare integreras. Landsbygden betydde produktionen. Där betalades inga löner värda namnet så vitt Theo visste. Arbetsläger, mer eller mindre. Den enes nöd, den andres bröd i ordets riktiga bemärkelse. Theo harklade sig, lyckades mot förmodan fånga Alices blick. ”Alla nyanlända ska fortsättningsvis placeras ute på landet, i produktionen. Har du sett det?” Han visade mot plattan. ”Är inte det att gå lite väl långt?”

Alice tittade oförstående på honom. ”Varför då?”

Theo blev plötsligt osäker. Förstod hon inte vad han menade? ”Här flyr de för sina liv undan krig och förföljelse. Kanske tortyr.

Och så sätter vi dem i arbetsläger!” ”Och?” Theo kände hur pulsen steg. Kanske var det irritationen nyss som bubblade upp igen. ”Men är det värdigt ett civiliserat samhälle att utnyttja människor på det viset?”

Alice fortsatte titta på honom. Han kunde inte riktigt se om hon inte förstod eller bara inte tyckte det var vidare problematiskt. Eller bara inte var upplagd för en diskussion. ”Vad vill vi vara för slags samhälle egentligen?” undrade han lite uppgivet.

Hon svarade inte på ett långt tag, och Theo kände att samtalet nog inte blivit den ingång han tänkt sig till en trevlig familjelördag.

Kanske en utflykt alla tillsammans i den varma sensommaren? En flaska vin till middagen? Kanske lite mera älskog …

16

”Du säger ju själv att det knappt är några som kommer in i landet längre.”

Theo försökte febrilt fånga in hennes tanke. Det var ju alldeles riktigt att Sverige hade en väldigt restriktiv hållning. Menade hon att det här skulle öppna för en generösare inställning? Att fler skulle beviljas asyl? Och skulle det i så fall ursäkta att de behandlades sämre? ”Kommer du att bli av med jobbet?” ”Vad menar du? Nej …”

Han förstod först inte alls vad hon menade. Det skulle nog ta ganska lång tid innan det här fick något genomslag på hur många som sökte sig till Sverige. ”Men …”

Han kom med ens av sig. Ryckte bara svagt på axlarna. ”Varför läser du det där om du bara blir irriterad?” Hennes röst var oväntat skarp. När han inte svarade gick hon ut ur köket.

Någon familjeutflykt blev det inte under helgen. Vädret var visserligen vackert, så när Alice försvann till gymmet både lördag och söndag tog Theo med barnen till parken. På lördagskvällen gick hon dessutom ut med väninnorna, så någon mer älskog blev det förstås inte.

Den följande veckan var allt mer eller mindre som vanligt igen. Som det varit före älskogen. Theo gjorde frukost, hjälpte Klara och Agnes att komma iordning och lämnade dem på dagis och skola. En knapp arbetsdag senare var det dags att hämta dem igen och ta dem till någon av deras övriga aktiviteter. Agnes kunde nog ta sig till och från skolan själv, men han ville inte föreslå det. Det var en så begränsad tid i livet som det var så här. Snart skulle Agnes ändå själv komma med förslaget. Det flesta av hennes klasskamrater gick till och från skolan själva. Om veckoplaneringen fallerat, eller Alice hade något särskilt önskemål, blev det att kompletteringshandla. Med ett eller flera barn i släptåg innan det var dags att fixa middagen. Alice kom vanligen hem sent. Om det inte var något särskilt på jobbet gick hon antingen till gymmet eller ut med några väninnor. Eller både och. Men ibland kom

17

hon hem till middagen så de kunde äta tillsammans, vilket i alla fall Klara uppskattade. Onsdagarna undantagna – om Theo hade klarat undan veckohandlingen kunde han göra vad han ville. Vilket oftast var att kompensera för de lite kortare övriga arbetsdagarna. Men ibland brukade han och Loke, en gammal gymnasiekamrat, träffas.

Om inte en gång i månaden, så i varje fall varannan. Det brukade nästan alltid komma något emellan. Antingen var det Lokes jobb, eller Alice.

När barnen somnat satt Theo och Alice (om hon var hemma) i varsitt rum. Hon vid tv:n. Han i sin läsfåtölj med en gammal hundörad bok som han hittat i något antikvariat. Hon hade en förkärlek för de interaktiva programmen. Ibland hörde han henne skratta högt.

Till och med prata högt. Ibland gjorde han henne sällskap, men det framhävde avståndet mellan dem ännu mer. Varsitt hörn i soffan. Hon deltagande, och när han tappat intresset övergått till att betrakta henne istället. Hennes skiftande ansiktsuttryck, helt i den andra världen.

Omedveten om hans blick.

Var kom det ifrån, det där avståndet? När hade det uppkommit? Theo mindes inte riktigt. Men det hade varit annorlunda. Före barnen? Ja, men allt blev ju annorlunda när de kom in i deras liv. Det hörde liksom till. Livet fick en mening. På riktigt. Nej, det var något annat som hänt. Gradvis. De sov numera på varsin sida av sängen. Det hände att han rullade över i mitten. Men han fick passa sig så att han inte gick över gränsen. Inte la armen runt henne, och drog henne till sig. Höll fast henne. Ett övergrepp. Det hade varit föremål för diskussion på Familjerätten. Handläggaren hade föreslagit att de skaffade varsitt sovrum. Men en större lägenhet hade de inte råd med. Alice tjänade ganska dåligt. Ungefär som han. Och Alice verkade inte riktigt gilla den idén heller. Det värmde. Så det var bara att passa sig. Annars handlade deras besök på Familjerätten mest om vardagssysslorna.

Särskilt efter att barnen fötts. Det var viktigt att barnen inte blev en börda för kvinnan. Att de inte hindrade hennes jobb och karriär. Som förr i tiden. Så det var noga överenskommet vad Theo förväntades

18

göra i hemmet. Och allt fanns dokumenterat i ett kontrakt förstås, i händelsen kvinnan var missnöjd. Vid varje besök tillkom vanligen någon ny skyldighet, och en liten frihet försvann. För Theos vidkommande, alltså. Men vad fanns det mer att ta ifrån honom, egentligen?

Han gjorde ju redan det mesta hemma. Städningen betalade de för i och för sig, det var väl det som stod på tur. Theo suckade. Och hans onsdagar? Men ville hon verkligen släppa den dagen med barnen?

Det var ju lite höjdpunkten i veckan. Dagen mamma hämtade. Då blev det ofta något speciellt. De åt ute. Gick kanske rent av på bio.

Nej, Theo var egentligen inte så orolig att Alice ville ändra någonting väsentligt i deras liv. Men det var förstås ändå bäst att vara försiktig.

19

Theo fingrade på tingesten Agnes hade kommit med. Det här var en modell han aldrig sett förut. Den var mycket mindre. Propellern var avsliten, men den försökte ändå snurra på det lilla som var kvar. En liten kameralins stirrade honom i ögonen. Plötsligt förstod han vad de ovanliga svarta småfåglarna var som han inte hade sett tidigare. Han tittade ut i trädgården. Där var fullt av dem. När han äntligen förstod innebörden var hans omedelbara reaktion att ställa sig upp. Han sträckte ut handen för att ta tag i Agnes. De skulle rusa in och gömma sig. Ta sin packning och ge sig iväg så fort de djävulska otygen försvunnit. Men i nästa ögonblick insåg han att det var helt lönlöst. De hade redan upptäckt honom. De skulle inte försvinna …

Theo och Alice lever ett vanligt familjeliv med två barn i en nära framtid där trygghet går före frihet. Ingen av dem har anledning att ifrågasätta rådande samhällsordning. Men när Theos bäste vän väljer att försvinna ställs allt på ända.

Efter att polisen besöker Theo på jobbet får han sparken.

Polisen söker även igenom Theos och Alices hem. Kan Alice lita på Theo? Vägen framåt är en mödosam resa för dem båda – fast på olika sätt.

www.vistoforlag.se