CHERSTIN HANSSON
De lyckligt döda
Utgiven av Visto förlag, Lerum 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Cherstin Hansson
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-8073-346-5
Spänn fast er, vi ska nu landa på Sarajevo flygplats. Vi kommer att vara de första som landar här efter kriget.
Kaptenen har en trygg röst som lugnar mig. De två flygvärdinnorna går genom planet och ler professionellt vänligt mot oss, men jag ser rädslan i deras ögon.
Jag spänner fast bältet och ser ut genom fönstret. Vi har lämnat bergen och snurrar sakta runt en öppen plats långt därnere. Planet sänker sig alltmer nedåt, sakta, sakta, för att äntligen stå helt stilla på plattan. Vi ombeds sitta lugnt kvar.
Kaptenen kommer ut ur sin kabin, torkar sin svettiga panna och även sina händer med en servett som en av värdinnorna räcker honom, gör honnör och tar leende emot vår varma applåd. En av värdinnorna tar emot servetten från honom och kastar den genast i papperskorgen.
– Det finns ingen el på den här flygplatsen, men det gick bra eftersom vi hade dagsljus, säger kaptenen och ler mot flygvärdinnorna. De bekräftar hans leende, öppnar dörren ut till Sarajevo och välkomnar oss att lämna planet.
Genast ser jag honom då jag kliver ut på flygplanstrappan. Han står med en stor skylt där det står ”Welcome Cherstin Hansson to Sarajevo”. Han står just där trappan tar slut, verkar vara närmare sjuttio år, sliten, mager och med alldeles för stor vadmalsrock nonchalant hängd över axlarna. Kängorna är olika, bara den vänstra kängan har snören. I hans högra mungipa dinglar en tänd cigarett.
– Är du rektor för socialarbetarfakulteten i Sarajevo? frågar jag på engelska, då jag klivit ned för flygplanstrappan.
Han nickar och sträcker fram sin högra hand. Tummen, pekoch långfingret på handen är brungula av nikotin.
Jag tar emot den. Vi ler, och jag känner vänlighet i hans trötta ögon.
– Kom, säger han. Jag har en väntande taxi.
Han vänder sig om och börjar gå över plattan. Jag följer honom. Vi går utan att tala med varandra. Vi brister båda i språkkunskaper. Ett regn faller över oss, som snart kommer att övergå i snö.
Plötsligt stannar han och vänder sig om mot mig.
– Det är något jag måste fråga, säger han och fäster sin blick i mig. Är det okej?
– Javisst, svarar jag men känner ett obehag.
– Varför kommer du först nu när vi fått fred? Vi behövde er under kriget. Vi använde mycket el för att mejla till fackförbund, frivilligorganisationer och politiska partier. Vi hade ont om el. Ingen svarade. Vi hade det svårt på universitetet, vi tvingades att sända ut våra studenter för att hämta döende på krypskyttarnas allé här i Sarajevo.
– Studenterna kommer att fråga dig, fortsatte han. Du måste ha ett svar som hjälper dem att förstå varför ni var så passiva. Rektorn ser intensivt på mig. Hans ögon är en gammal mans, grumliga, rödkantade och nu fyllda med förakt.
Jag stannar upp. Känner mig totalt överraskad. Inget visste jag om studenternas situation, eller ens socialarbetarnas. Jag visste alldeles för lite om kriget. Medierna hade rapporterat om granatbeskjutning, militära ställningar mellan de olika grupperna och antalet dödade. Men mindre om civilbefolkningens situation och inget om socialarbetares eller socionomstudenters roll under kriget.
– Jag fick ett stipendium från Stockholms universitet för att möta blivande socionomer här i Sarajevo, och föreläsa om barns
situation i Sverige, säger jag. Jag tackade ja till stipendiet, eftersom jag vill lära mig mer om Bosnien-Hercegovina. Jag arbetar med flyktingar härifrån.
– De har skickat med brev till anhöriga i Gorazde som jag gärna vill besöka, tillägger jag.
Han står stilla och lyssnar en stund, vänder mig snabbt ryggen och börjar gå bort från mig. Jag följer hans grågröna vadmalsrock med uppfälld krage.
Jag minns mina samtal med flyktingar från Gorazde i min hemstad, Gävle. De pratade mycket om sin oro över hur de skulle uppfattas av de som var kvar, men framförallt om oron över barn och föräldrar som de tvingats lämna.
I Gävle hade vi tagit emot flyktingar från den lilla staden Gorazde, belägrad under fyra år, helt avskuren från omvärlden –utan möjlighet till att få in mat och mediciner. Dessutom var det svårt att kontakta människor i Gorazde eftersom tillgången till el var mycket begränsad. Anhöriga ägnade nätter åt att försöka ringa till akutmottagningen på sjukhuset för att få veta om deras anhöriga fanns där, få veta om de överlevt. De fick sällan svar, kommunikationen bröts på grund av elbrist.
Jag följer rektorns vadmalsrygg över plattan och in i ankomsthallen där trasiga elledningar, avbrutna rör och isoleringsplattor hänger ned från taket. Det luktar brandrök och svartmögel.
Rektorn visar upp ett kort för en FN-soldat som ger oss företräde till bagagebandet. Jag ser trasiga svartbrända huskroppar från något som tidigare varit en flygplats, och som nu vaktas av unga pojkar med automatvapen.
Vid det som tidigare måste ha varit ett rullande bagageband med turisters färgglada rullväskor, ligger nu några grå väskor slängda i en hög direkt på golvet.
Genast ser jag min ryggsäck. Rektorn kommer fram och insisterar på att få bära den trots att han haltar på vänster fot och hela kroppen verkar göra ont vid varje steg.
Jag klarar inte av att säga emot honom.
Då vi kommer ut från flygplatsen går han fram emot en taxibil. Jag följer honom. Han säger några ord till föraren som går ur bilen och slänger in min ryggsäck i bagageutrymmet. Rektorn sätter sig i framsätet.
Utanför är det grått. Snöslask. Fuktigt. Kallt. Jag fryser.
Jag tänker på min far, som så ofta, då jag betraktar vädret. Han som föddes på landsbygden i Dalarna, men som bildade familj i hamnstadsdelen Brynäs i Gävle. Han visste mycket om vädrets påverkan på oss alla. Jag ler vid tanken då jag för många år sedan ringde hem från Peru och ville veta hur det var med honom.
– Allt är okej, nu regnar det så fint och det är så bra för potatisen.
Här i Sarajevo är det mörkt, trots att det är mitt på dagen. Blötsnön slår mot bilfönstren. Vindrutetorkarna arbetar intensivt. Det finns ingen el, inga gatlampor. Enbart bilarna bjuder på elektriskt ljus.
Jag är trött, frusen och hungrig, ingen mat serverades på planet.
Så börjar rektorn prata efter att han länge varit alldeles tyst.
– Jag valde den här chauffören eftersom han tidigare undervisade i engelska på universitetet. Nu kör han taxi för att försörja sin femåriga flicka. Hans hustru dödades i attacken mot torget i centrala Sarajevo.
– Så tråkigt, hör jag mig säga och förbannar att jag inte kan uttrycka mig bättre på engelska. Spanska språket, som jag bär i mitt hjärta, hindrar engelskans framfart i mitt huvud. Det var i Latinamerika jag blev socialarbetare, inte vid Socialhögskolan i Örebro. I Latinamerika förstod jag betydelsen av att arbeta på makronivå, att tillsammans med andra arbeta för att förändra orättvisa maktstrukturer. Hilda, sjukhuskuratorn i Lima, skolade in mig. Där kände jag mig hemma i arbetet, mer än i Sverige där det mesta handlade om individuell samtalsbehandling.
Allt är grått, till och med bilens klädsel. Den luktar sur nikotin.
Jag har hört att flyktingarna i Gävle har kallat kriget ”cigarettkriget”.
Är det så att cigaretter blir viktiga för att överleva en vardag i krig? Minns att jag hört talas om jugoslaver i Gävle, de som kom till Sverige långt före kriget. De fyllde bakluckan med cigarettpaket och körde ned till gränsen för att sälja med vinst.
Från bilfönstret ser jag att flera byggnader utanför flygplatsen är sönderbombade, de liknar svarta skelett. De fasader som fortfarande står kvar är fyllda av små svarta runda hål efter beskjutning och från balkonger syns vita tygstycken, T-shirts, lakan, kalsonger och handdukar, som desperat ropar på fred. Unga soldater med den blåvita FN-symbolen, där hela världen omfamnas av en skyddande lagerkrans, på vänstra sidan av sina uniformsjackor, ledsagar oss in i rätt körfil. Flera bär portugisiska flaggor. De verkar inte förstå något av de språk som talas runt dem. De är tungt beväpnade, som att de inte litar på fredsuppgörelsen, den som Carl Bildt arbetat fram i Daytonavtalet.
Jag har ögnat igenom dokumentet och sett att där finns en överenskommelse om att alla har rätt att återta den bostad eller det hus de ägde innan kriget. Det är en fin uppgörelse, och jag känner stolthet över att en svensk ansvarat för den.
Jag försöker se den tunnel många Sarajevobor byggt under flygplatsen för att försöka fly. Några få lyckades, det vet jag eftersom jag mött dem i Gävle. Den kallas Hoppets tunnel.
– Nu kör vi längs prickskyttarnas allé, säger plötsligt chauffören. Snipers, tillägger han.
Rektorn är alldeles tyst.
– Gatan är flerfilig, därför var den viktig för de serbiska krypskyttarna, fortsätter chauffören. Många tvingades passera här och sikten var god för fienden från kullarna ovanför.
På varje sida om trädallén ser jag sönderbombade hus, på höger sida ett högt tidningshus vars rester vilar enbart på grundstenarnas ruiner. Där höll dagstidningen Oslobodenje till. En
tidningsredaktion som beundrats internationellt eftersom den kom ut varje dag under belägringen av Sarajevo. Tidningshuset besköts systematiskt med artilleri. Journalisterna fortsatte skriva och informera om vad som hänt, samtidigt som de tog risker genom att varje morgon passera floden för att skaffa bränsle till pressarna. De olikfärgade spårvagnarna distribuerade tidningar genom att slänga ut en tidningsbunt vid varje hållplats.
Det är första gången jag är i en sönderbombad stad. Jag förmår inget annat än tystnad.
Efter några minuter passerar vi ett välbevarat hotell på vänster sida, Holiday Inn. Det enda oskadade huset jag ser.
Nu översköljs jag av längtan efter min son. Tänk att få vara hemma, ge honom ett glas O’boy och en skiva bröd från Roséns bageri, med herrgårdsost och gurka. Höra honom prata om allt han längtar till, skolan, kompisarna och att åka skateboard.
Sebastian tyckte inte om att jag skulle resa iväg.
– Vi ska ju ha skateboardtävling på fredag, jag vill att du ska vara där då!
– Jag vet att du vill det, och jag vill det också, men jag kan inte. Din moster kommer att vara med dig hela tiden. Jag kommer hem på lördag och då vill jag höra allt om tävlingen!
Vi delade hus med min systers familj.
Mest orolig var jag för att han skulle drabbas av de hot som vi upplevt den senaste tiden. Ibland dödshot på telefon, ibland verkliga, som den gång någon hade lossat de skruvar som höll fast Sebastians cykelsadel på min cykel. Som ansvarig för kommunens flyktingmottagning ansåg jag det viktigt att hålla Gävleborna informerade om flyktingmottagningen, eftersom vi möblerade om deras vardagsrum. Så jag informerade gärna på möten, i lokalpress och radio.
Jag utförde arbetet så gott jag kunde utifrån förvaltningsledningens och politikens uppdrag. Flyktingmottagningen var starkt ifrågasatt av medborgare som vägrade dela staden med de som inte hade arisk bakgrund. En hetsig debatt pågick, ansvariga
politiker gjorde sig helt osynliga. De överlät åt mig att informera om flyktingmottagningen, en verksamhet som inte gillades av BSS, Bevara Sverige Svenskt. Vad i helvete är svenskt? Tror de att någon Sven och Svea vuxit upp ur jorden efter att inlandsisen smält?
Vi vet att du gick på Kyrkogatan idag, nästa gång smäller det.
Om du går till Invandrarcentrum i morgon bitti, så spränger vi stället.
Du ska informera om kommunens flyktingmottagning imorgon på Länsmuseet, vi kommer att vara där.
Jag anstränger mig för att i tankarna få bort dessa iskalla röster, som även hotade min son. Det senaste hotet framfördes av en äldre kvinna.
– Du har en son som inte är helsvensk, eller hur?
– Ja, hans pappa kommer från Portugal, något jag är stolt över, svarade jag med trotsig röst.
– Du kommer inte att ha en arbetsplats att gå till, flyktingmottagningen ska bort.
Jag hörde hur andra applåderade i bakgrunden då kvinnan talade.
Polisen bevakar huset där vi bor och avlyssnar alla inkommande telefonsamtal.
Det jag är mest rädd för är att rasisterna ska skada Sebastian, jag glömmer inte den morgon då någon lossat muttrarna som säkrade hans barnsadel på min pakethållare. Hur rädd jag blev då jag upptäckte det och hur all min kraft gick åt till att inte visa min oro för Sebastian, då jag försiktigt ledde cykeln till förskolan med honom sittande i barnsadeln, sjungande på en Bamsevisa.
Jag kämpar även med känslor av skam. Skam för att orsaka besvär. Som då någon ringde in och hotade alla tjänstemän som arbetade på Slottstorget, där även vi inom flyktingmottagningen satt. All personal tvingades att springa ut på uppsamlingsplatsen och helt släppa sina arbetsuppgifter, och jag fick där lyssna på deras klagomål, nu skulle de behöva arbeta övertid.
Arbetet som flyktingsamordnare i Gävle fick jag precis efter hemkomsten från mitt arbete i Peru och Nicaragua. Jag ville vara med och ta emot flyktingar från Iran och Centralamerika och få vara delaktig i hur min stad kunde utvecklas.
Flyktingar jag mött i Peru lärde mig mycket om exilskapets smärta. Konflikt mellan regeringar i Chile och Peru gav chilenska flyktingar som sökt skydd i Peru bara några dagar att lämna landet. Annars skulle Chile starta krig mot Peru. Tänk om jag och Sebastian skulle tvingas lämna Sverige inom fem dagar. Hur skulle jag förklara för honom att han inte fick vistas i Sverige?
Jag fingrar sakta på den rosa Pippi-ryggsäcken med de ljusblå kuverten jag lovat överlämna till anhöriga i Gorazde.
Jag sjunker in i tanken på mitt möte med flyktingarna från Bosnien-Hercegovina. Amira hade bjudit mig till deras föreningslokal i en källare högt upp på Brynäsgatan.
De små fönstren bjöd inte något ljus. Då jag öppnade dörren och stod på trappan som ledde ned till källarlokalen möttes jag av doften av nyligen tända cigaretter. En lukt jag känner igen från min barndom, och inte tycker om. De vitkalkade väggarna täcktes av en fet gulaktig hinna som gav en doft av gammal sur cigarettrök. Lysrören i taket gav ett blått kallt ljussken.
Amira tog emot mig och visade in mig i lokalen.
Människorna reste sig upp och kom fram för att möta mig i ett handslag. Några log vänligt, men inte alla.
Amira visade mig en plats i centrum av det långa furubord som stod mitt i lokalen. Runt det satt ett tjugotal människor, de flesta kvinnor.
På furubordet utan duk stod fyrkantiga askfat i grön plåt, överfyllda med fimpar. Mitt på bordet låg en hög med ljusblå kuvert. Det är de kuverten jag kommit för att hämta, och som nu finns i den rosa Pippi-ryggsäcken.
Jag hade informerat om min resa till Sarajevo vid ett tillfälle då vi samlat alla på Filmstaden för samhällsinformation.
Genast fick jag inbjudan till deras förening.
Jag satte mig ned vid furubordet. De ljusblå kuverten låg i en hög framför mig. Några skrev fortfarande. Efter en stund klistrade även de igen sina kuvert och lade dem varsamt i högen framför mig, efter en stilla kyss med slutna ögon och en bön med öppna, uppvända handflator.
– Du kommer att få betala dyr övervikt, minns jag att någon sade skrattande.
– Det är okej, jag hoppas att jag får svar att ta hem till er, sade jag då jag reste mig upp för att gå mot dörren. Amira ställde sig framför mig och klappade mig vänligt på min vänstra kind.
– Var försiktig! Bosnien är trasigt, sönderbombat, och i ett krig blir alla människor soldater. Du kommer att betraktas som en fiende. Jag väntar på dig här och ber för dig alla dagar du är borta. Du har med ett brev till min son och mitt barnbarn.
Hon saknade tre tänder i den vänstra underkäken. Runt huvudet bar hon en vacker bomullssjal översvämmad med ljusblå och rosa ängsblommor på mörkblå grund. Amira skulle kunnat vara i min mammas ålder om hon ännu levt. Jag funderar över om min mamma skulle klarat att byta land och språk vid sina sextio år. Amiras grågröna ögon glödde. Jag mötte henne med min blick och sade något om att jag självklart skulle vara försiktig. Så sade hon något jag inte förstod. Hon vinkade fram en tonårsflicka för översättning.
– Vi sågs på ditt kontor just då vi kommit till Gävle, jag förstår om du glömt att mitt barnbarn blev kvar, säger hon och hennes ögon tåras. Hon var på musikskolan, på andra sidan floden, och vi kunde inte hämta henne eftersom bron besköts. Min son var även han på andra sidan bron, på sitt arbete.
– Jag ska göra vad jag kan för att din son och ditt barnbarn ska få sina ljusblå kuvert. Vad heter ditt barnbarn?
– Vanja Amira. Amira efter mig, men vi kallar henne Vanja. Visst är det vackert? Vanja lever för musik och hade precis börjat musikskolan i Gorazde, hon spelar altfiol.
– Mycket vackert namn, jag ser fram emot att få träffa henne. Hur gammal är hon nu?
Ett samtal bröt ut mellan Amira och den unga tolken. De räknade på sina fingrar.
– Vanja var tre år då jag och hennes mamma lämnade Gorazde, nu har hon fyllt sju. Hon är ett särskilt barn, extra känslig för höga ljud, ljus, smärta och stämningar i rummet. Hon måste haft det svårt under kriget. Jag vet heller inte om hon går i skolan. Hon skulle nu gå i första klass. Den dag hon skulle börjat skolan, köpte jag henne en rosa Pippi Långstrump-ryggsäck. Hon gillade sången om Pippi Långstrump.
Sorlet i rummet tystnade. Ljudet från cigarettpaket som öppnades bröt tystnaden. Många ansikten vändes mot Amira och mig.
– Begär jag för mycket av dig om jag ber dig ta med den till Vanja? Du kan lägga de blå kuverten i den.
Amira såg på mig med oro och lite skam i blicken. Hon kontrollerade med de andra för att få deras godkännande. Några nickade gillande, andra vände sig bort och sökte efter tändsticksasken för att tända ytterligare en cigarett.
– Klart jag tar med din Pippiryggsäck, den är bra att förvara breven i.
– Varsågod, här får du allas vår familjelängtan.
Cherstin Hansson vill belysa internationellt socialt arbete. Hon har tidigare gett ut boken Pappa, Che och jag, en berättelse om hennes uppväxt i Brynäs, Gävle och då hon arbetade som kurator på ett sjukhus i Lima under den tid då militärkupper avlöste varandra på kontinenten. Flyktingskap kom att bli betydelsefullt i hennes liv.
Denna självbiografiska roman handlar om Cherstins arbete i Gävle kommuns flyktingmottagning och den traumaenhet för offer från krig, tortyr och flykt som fanns i Gävleborg.
Under kriget på Balkan kom många människor från Gorazde, Bosnien-Hercegovina, till Gävle. De flesta kom direkt från krigsskådeplats.
Vid krigsslutet fick Cherstin ett stipendium från Stockholms Universitet för att föreläsa vid Universitetet i Sarajevo. Med sig från flyktingar i Gävle fick hon ett antal ljusblåa kuvert innehållande brev till anhöriga i Gorazde – anhöriga de ägnat massor av tid för att försöka kontakta, utan att lyckas.
Resan gav henne kunskap om människors vardagsliv och socialarbetares uppdrag i krig. Hon fick även möta en stark besvikelse över att komma först då kriget var slut. Var fanns ni under kriget?
Cherstin trodde hon visste mycket om kriget, eftersom hon mött många människor därifrån i sitt arbete, men hon visste ingenting.
www.vistoforlag.se